gnäll

Motvalls

Jag vill börja för att förvarna för ett allmänt gnälligt inlägg. Lyxproblem och sådär. Men åtminstone gör jag väl skäl för ”surmulen elitist”-delen av min tagline.

Inget kan få mig så osugen på att läsa en bok som att precis alla skriver om den.
Det aktuella exemplet just nu är Christine Falkenlands ”Sfinx” som verkar recenseras precis överallt idag. Missförstå mig rätt nu. Jag älskar Falkenland, har läst allt hon har skrivit (utom barnboken) och skrev b-uppsats om hennes ”Min skugga”. Hon är en av Sveriges i särklass mest intressanta författare. Men när det skrivs om henne precis överallt blir jag mest ointresserad och övermätt innan jag själv ens har läst boken.

Samma sak hände med Sofi Oksanens ”Utrensning”, som jag därför väntade till långt efter pocketsläpp med att läsa. Eller Sara Stridsbergs ”Darling River” som jag fortfarande inte har läst trots att jag har älskat precis allt hon tidigare har skrivit. Eller Suzanne Collins ”Hunger”-trilogin, som jag inte heller har läst och känner mig märkligt ointresserad av trots att det låter som böcker jag borde gilla skarpt.
Ibland gör jag undantag, visst. Både ”Lilla stjärna” och ”Cirkeln” läste jag och recenserade samtidigt som alla andra gjorde det. Men just därför känner jag att mina egna recensioner av dessa böcker är märkligt tama. Lite tråkiga, nästan. För när allt redan har sagts är det svårt att tillföra något nytt, eller ens vilja tillföra något nytt. Jag blir en konsument i mängden bara, en droppe i ett gigantiskt hav.

Visst kan den här oviljan bero på min surmulna elitism, att jag inte vill dela min boksmak med tiotusentals andra. Men jag misstänker att det även handlar en hel del om att jag inte är van vid att dela min smak med andra.
Som tonåring hade jag alltid ”konstig” smak, enligt de flesta andra. Jag gick klädd i svart eller second hand, jag lyssnade inte på det man skulle lyssna på just då, jag gillade inte samma filmer och tv-program och böcker som de flesta andra tonåringarna gjorde. Det var oändligt mycket viktigare för mig att hitta något obskyrt litet nytt band än att passa in, och det där är något som aldrig riktigt har släppt.
Jag går fortfarande klädd i svart. Jag tittar inte på de tv-program som det twittras om eller de mest omtalade filmerna (jag har fortfarande inte sett ”Avatar”). Jag har inte samma kostvanor som de flesta svenskar. Jag åker aldrig på solsemester eller tittar på fotboll eller spelar Wordfeud.
Jag har alltid varit en motvallskärring antar jag och att en bok således blir sönderkramad av bokbloggosfären är tyvärr ett säkert sätt att få mig att inte vilja läsa nämnda bok.

Någon gång i framtiden kommer jag med all säkerhet läsa Christine Falkenlands ”Sfinx”. Om ett halvår eller så, när uppståndelsen har lagt sig. Eller om ett år, när det är någon helt annan bok det bloggas om som mest (vild gissning: någon del av Knausgårds ”Min kamp”).
Vi ses, då Falkenland. När det bara är du och jag igen.