gluchovskij

Tillbaka till tunnelbanan


Det är dags att åter bege sig till Moskva. Eller snarare ner under staden, till det gytter av tunnelbanelinjer, servicetunnlar och förfallna perronger där Dimitrij Gluchovskijs böcker utspelar sig.
I ”Metro 2034” startar vi vid stationen Sevastopolskaja. En station som lever i ständig stridsberedskap på grund av alla angrepp som sker av områdets alla muterade monster. Om det inte hade varit för att stationen förser stora delar av Hansan (namnet på den välbeställda ringlinjen, som likt forna tiders Hansa har specialiserat sig på handel) med elektricitet hade den för länge sedan fallit.
På stationen lever en äldre man kallad Homeros, som är besatt av att samla in och berätta historier och legender. Han drömmer om att en gång skriva sin egen berättelse att lämna efter sig när han dör. En dröm som ser ut att besannas när han ger sig iväg på en farlig resa tillsammans med den mystiske Hunter för att försöka stoppa Sevastopolskaja från att gå under.

Livet i metron är hårt, farofyllt och ganska så tröstlöst. Intet nytt under den fladdrande nödbelysingen för den som har läst ”Metro 2033” med andra ord. Vilket är det största problemet med ”Metro 2034”; att den alltför mycket påminner om sin föregångare.
Karaktärerna rör sig på samma stationer och mellan samma ytterligheter – den livsfarliga Paveletskaja utan stålportar, de imponerande välordnade Hansan-stationerna, röda linjens våldsamheter, till synes övergivna stationer där folk försvinner spårlöst och så en sväng på ytan demolerade landskap. Till och med den pest som hotar Sevastopolskajas befolkning nämns i första boken och Hunter var en av de viktigaste karaktärerna i första boken.

Homeros är en intressant men ganska enkelspårig protagonist. Han är besatt av att finna en hjälte att skriva sin episka berättelse om, så besatt att han inte märker det äventyr han själv är indragen i. Fast problemet är ju att hans historia inte är så himla spännande, i alla fall om man jämför med Artioms äventyr i föregångaren.
Det jag gillar mest med Homeros är att han tillför ett annat perspektiv. Han är gammal nog att minnas den gamla världen, den som fanns innan katastrofen. Han var metroanställd då och att färdas genom tunnlarnas förfall är extra jobbigt för honom, som minns när de var fyllda av sprudlande liv och skönhet.

”Metro 2033” var ju en av de böcker som diskuterades av Martina när det handlade om postapokalypsen och könsrollerna. Mycket för att det knappt existerade några kvinnor alls i boken, utom i små biroller som ängsliga mödrar.
I ”Metro 2034” finns det fler kvinnor, men det hjälper tyvärr inte. De är hustrur och döttrar, inget annat. Den unga kvinnan Sasja som Hunter och Homeros plockar upp på vägen skulle knappast klara något Bechdel-test. Hennes främsta egenskaper verkar vara att hon är vacker, kärleksfull och svag som en nyfödd kattunge (liten spoilervarning för den känslige!):
”Just nu var föreningen med en annan människa det enda som gjorde att hon orkade tänka på framtiden. När hon lade armarna om brigadören på den framrusande dressinen tycktes hennes liv ha fått en ny kärna.”

”Metro 2034” är långt ifrån en usel bok, men i jämförelse med ”Metro 2033” känns den blek och ganska fattig. Jag får dock känslan av att Dmitrij Gluchovskij inte är klar med sin dystopiska framtidsvärld och hoppas därför att eventuella uppföljare blir mer intressanta.

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2034 (Coltso, 2011)

I den värsta av världar


Att recensera Dmitrij Gluchovskijs ”Metro 2033” är något av en utmaning för mig. Inte så att det är svårt direkt, jag gillar ju att båda läsa och skriva om postapokalyps, men jag har insett att jag inte kan skriva om boken ”Metro 2033” utan att samtidigt skriva om spelet ”Metro 2033”.
Jag spelade nämligen spelet först, långt innan jag ens öppnade boken. Att läsa en bok och hela tiden se spelmiljöer framför sig är en märklig upplevelse, märkligare än alla de gånger jag har sett filmen först och läst boken efteråt. Men också intressant, för bok och film skiljer sig väldigt mycket åt på sätt som jag inte riktigt hade förväntat mig.

”Metro 2033” utspelar sig, som titeln antyder, i Moskvas tunnelbanesystem. Ovan jord ligger staden i ruiner efter ett kärnvapenkrig som ödelade civilisationen. Artiom är en ung man som bor på stationen VDNCh, precis vid den gamla botaniska trädgården. Stationen har börjat plågas av några mystiska varelser, de svarta, som har en förmåga att få de starkaste soldater att bli bokstavligt talat galna av skräck. För att rädda sin hemstation – och i förlängningen hela metron – ger sig Artiom iväg på en mycket farlig och mödosam resa genom tunnelbanesystemet för att söka hjälp.

Moskvas tunnelbana är världens näst största (bara Tokyos tunnelbana har fler resenärer) och är till stor delar byggd för att fungera som skyddsrum. Att förlägga ett postapokalyptiskt scenario i denna miljö är ett genidrag. Kontrasterna mellan de överdådiga marmorklädda och kristallkroneförsedda stationerna (som visserligen r nergånga, men ändå vackra) och de smutsiga människospillror som lever här är enorma och gör att miljön blir oerhört suggestiv. Gluchovskij har utgått från verkliga fakta och myter kring Moskva-metron och byggt upp en skruvad och obehaglig men också mycket trovärdig värld.

Spelet ”Metro 2033” är ett skjutarspel med stora skräckinslag, där du spelar som Artiom. Miljöerna är, precis som i boken, oerhört suggestiva och jag blev mycket förtjust i skräckinslagen. Speciellt de som går ut på att du måste gömma dig eller smyga runt diverse monster, istället för att bara springa runt och skjuta. De knöliga kontrollerna och det usla sparsystemet drog tyvärr ner min spelupplevelse, tillsammans med det ständiga problemet att veta vad du ska göra härnäst. Spelets Artiom må vara duktig på att skjuta folk, men han är tydligen inte kapabel att bära med sig en karta.

De så dominerande skräckinslagen i spelet fick mig att tro att boken skulle vara något av en skräckroman. Vilket det alltså inte är. Visst finns här skräckinslag, särskilt i samband med de mystiska svarta, men de är ganska få. Snarare påminner Artioms resa i underjorden mig en hel del om Voltaires ”Candide”. Det handlar om ganska naiva unga män som tvingas ge sig ut på en resa, där de efter att ha upplevt en mängd fasor och undkommit en säker död, blir alltmer desillusionerade. Nog för att metron är ganska långt ifrån den bästa av världar och det enda Artiom skulle kunna odla i sin presumtiva trädgård är svamp, men många av de människor som han stöter på under sina resor är bisarra och våldsamma nog att passa in i Voltaires satirroman. Här finns legosoldater och grisfarmare, kommunister och fascister, mutanter och kannibaler, sektmedlemmar och banditer, revolutionärer och akademiker som till varje pris försöker skydda den gamla världens kultur. Och så Artiom då, som vandrar genom denna värld med allt större tvivel om att den går att rädda eller ens borde räddas. För vilket liv är de egentligen de lever, långt under jorden i sina smutsiga tunnlar? Är det ens värt att fortsätta kämpa?

Det jag gillade allra bäst med boken ”Metro 2033” var just de delar som handlar om de olika politiska fraktioner och allmänna knasbollar som Artiom träffar på. Gluchovskij har koll på sin historia, det märks, och han är oerhört skicklig på att framställa samtliga politiska åsikter som samtidigt trovärdiga och fullkomligt galna. Dessutom ganska roliga emellanåt, som när Artiom tror att det är de mystiska svarta från hans egen station som fascisterna inte vill släppa in i sina tunnlar. Eller när han får höra om en satanistsekt som tror att de kan gräva sig ner till helvetet om de bara lyckas få hålet djupt nog.

Dmitrij Gluchovskij lyckas med ”Metro 2033” göra det som postapokalyptiska romaner ofta är så bra på; att använda jordens undergång för att fundera över vad det betyder att vara människa. I hans bok finns det inga tydliga hjältar. I metrons djup gör människor det som krävs för att överleva för dagen, även om det betyder att de kanske förlorar sina långsiktig chanser att bygga upp en ny värld.

I slutet av den här månaden kommer fortsättningen ”Metro 2034” ut på svenska på Coltso förlag. Jag kan knappt vänta tills jag får ge mig tillbaka ner bland de mörka tunnlarna och dess desperata invånare.

Dmitrij Gluchovskij – Metro 2033 (Pocketförlaget, 2011)

Nyfiken på spelet? Läs mer här.