frida edman

Med blod ska du väckas

attdeitidNågot är inte som de ska i de bergslagska skogarna. Unga Hilda blir med barn utan att ha varit med någon man och när hon flyr hemmet hamnar hon i klorna hos ett tvillingpar som verkar ha en egen agenda. Johanna blir änka och brottas med det dåliga samvete hon känner då hon drömmer om poeten och dagdrivaren Georg. Gamla Sofia, vars mor var en klok gumma, gör sitt bästa för att hand om både Hilda och Johanna. Men hon kan inte skydda dem mot mardrömmarna som hemsöker dem om nätterna eller mot det monster som sägs stryka runt i trakten. Och inte heller mot influenser från det nyinflyttade predikantpar som skapar oro i bygden med sitt prat om ondska och synd.

Frida Arwen Rosesunds roman ”Att de i tid må väckas” är en historisk skräckberättelse förankrad i svensk folktro. Den handlar om utsatthet och våld och om ondska som inte alltid tar den gestalt som vi förväntar oss.
För två år sen läste jag Frida Edmans (som författaren hette då) ”Förvriden”. En skräckroman med potential, tyckte jag då, där jag särskilt gillade hur svenska oknytt och mörka skogar fick ta plats.

I ”Att de i tid må väckas” är det tydligt hur mycket författaren utvecklats på några år. Språket känns mycket säkrare, liksom gestaltningen av karaktärerna. Samspelet mellan de två berättarrösterna, Hilda och Johanna, är väl genomfört och ger berättelsen en bra struktur. Jag gillar hur berättelsen utspelar sig under en tydligt angiven tidsperiod – tidigt 1940-tal – men ändå på något vis känns tidlös. Som att den moderna tiden vägrat göra sitt inträde i de mörkaste delarna av skogen.

Skräckinslagen är välskrivna, inte minst Hildas mardrömsaktiga tid hos tvillingarna i skogen. Och precis som alla de bästa skräckromanerna så finns här ingen enkel bild av ondskan, eller monstren som lurar i mörkret. Det finns inga enkla svar. Och inte heller några lyckliga slut.

”Att de i tid må väckas” är en imponerande roman. Välskriven, läskig och komplex. Utmärkt läsning för den som är sugen på svensk skräck av hög kvalitet!

Frida Arwen Rosesund – Att de i tid må väckas (Mörkersdottir förlag, 2013)

Annonser

The evil in the woods


När jag härom veckan recenserade Johan Theorins ”Blodläge” så klagade jag bland annat på att författaren inte gjorde något av de övernaturliga inslagen i form av älvor och troll. Att det inte fanns någon mystik i denna deckare med skräckfernissa.
Några veckor efter att jag läst ”Blodläge” satte jag istället igång med Frida Edmans ”Förvriden”. Även detta en bok där svenska väsen fått utrymme, men i en helt annan – och långt mycket mer skräcklig – form.

En ung man försvinner spårlöst efter en fest, till sin moders stora sorg. En äldre man hålls inlåst i en källare av sin egen hustru. En ung flicka försvinner på sin egen födelsedag och när hon slutligen återfinns verkar hon ha utvecklat en helt annorlunda personlighet.
Mystiska saker sker i den lilla norrländska orten och allt verkar ha sitt ursprung i den närliggande skogen. En skog som ruvat på sina hemligheter i många år och vars invånare verkligen inte är att leka med.

Att använda skogen som en skräckens hemvist tycker jag fungerar väldigt väl i ”Förvriden”. Precis som Ulf Lundell (garanterat den enda gången ni kommer få läsa den liknelsen i den här bloggen!) trivs jag bäst i öppna landskap och har alltid tyckt att skogen varit en lite lätt hotfull plats. Kvävande på något sätt, och alldeles för lätt att gå vilse i. (Det här kan i och för sig vara en konsekvens av att jag såg Twin Peaks första gången som tolvåring och att jag därför för alltid kommer att associera skog med ond bråd död, andligt mörker och galenskap. Rätt så troligt, faktiskt.)
Fast skogens obehagliga invånare i all ära, läskigast i hela boken tycker jag ändå att den lilla flickan Moa är. Eller snarare, vad det nu är som kommer tillbaka från skogen i den lilla flickans kropp. En vuxen och väldigt obehaglig personlighet i ett litet barns kropp – det är en levande mardröm inte minst för hennes stackars föräldrar.

Det är rätt många olika karaktärer med i ”Förvriden” och de flesta av dem får komma till tals i sina egna kapitel. Jag gillar det berättargreppet i allmänhet (det fungerar exempelvis extremt väl i ”A Song of Ice and Fire”) och tycker att Edman får det att fungera. Det blir ibland en intressant diskrepans mellan vad som sägs och inte sägs beroende på vilken karaktär det är som för ordet. Jag tycker att det möjligtvis är lite för många karaktärer inblandade för en bok på knappt 280 sidor, vilket gör att jag ibland blandar ihop de olika namnen. Men samtidigt tycker jag att historien i sig är såpass väl sammanhållen, trots myriaden av berättarröster, så det är inget jag stör mig på i längden.

”Förvriden” är en intressant skräckroman som kanske inte tillhör det allra mest skrämmande jag har läst, men som lyckas förvalta skräckgenren väl och komma med nya intressanta infallsvinklar.

Frida Edman – Förvriden (Mörkersdottir förlag, 2010)