folktro

Vi måste prata om Pax

nidstångenFör tillfället är Åsa Larssons och Ingela Korsells PAX-böcker mina favoriter att sätta i händerna på barn som vill ha boktips. Det är en bokserie för mellanåldern (alltså ungefär 9-12), som är ganska läskig, superspännande och fylld med oerhört snygga illustrationer. Det är väldigt tacksamt att skylta med böckerna i biblioteket också, för framsidorna drar till sig barnen som magneter.

grimmenBöckerna handlar om de två bröderna Viggo och Alrik Delling som blir placerade i fosterhem i Mariefred. Under småstadsidyllen visar sig mörka krafter lura och de bröderna blir snabbt indragna i farligheter. Som tur är lär de känna två åldrande syskon, Estrid och Magnar, som vet mer om vad som pågår och som fungerar som ett slags väktare mot det mörker som hotar staden. De tar hand om ett hemligt bibliotek fullt med böcker om magi och monster och de visar bröderna Delling hur de bäst kan använda sina förmågor för att kämpa mot ondskan som hotar.

En sak jag gillar med den här bokserien är den socialrealistiska grunden. Viggo och Alrik har haft ett tufft liv med sin alkoholiserade mamma och de har ganska svårt att anpassa sig till sin nya tillvaro. Trots att de trivs hos sin nya fosterfamilj så har de en förmåga att ständigt dras in i olika bråk och försätta sig själva i knepiga situationer. Storebror Alrik är en grubblare som har lätt för att bli arg och svårt att säga förlåt, medan lillebror Viggo ofta handlar först och tänker sen. Jag gillar verkligen hur relationen mellan bröderna skildras, hur de är så stenhårt lojala mot varandra trots att de inte alltid är helt överens.

mylingenMonstren i bokserien är baserad på svensk folktro och väsen. Det är grimmar, mylingar och bjäror som terroriserar staden. Trots att det i varje bok dyker upp ett nytt monster så känns det inte som en ”monster of the week”-bokserie, tvärtom hänger historien ihop väldigt bra.
Jag tycker att böckerna balanserar skräckinslagen och urban fantasy-feelingen väldigt bra. Vissa monster må vara läskigare än andra (mylingen!), men andra monster kompenserar med spännande bakgrunder. Ett av mina favoritmonster är de anarkistiska små imparna, som dyker upp lite då och då i jakt på katter att äta och saker att förstöra. Jonssons impteckningar är fantastiska, de är så diaboliskt gulliga med sina stora huggtandsleenden.

bjäranPAX-böckerna är ett ambitiöst bokprojekt. Det finns 10 böcker planerade, och böckerna har hittills släppts två åt gången ungefär en gång i halvåret. Vilket är en oerhört bra utgivningstakt när man ska försöka sälja in boken hos barn som tycker att en månad är ungefär en evighet lång.
Själv läste jag tredje och fjärde boken i ett litet nafs förra veckan när jag låg hemma sjuk och väntar nu otåligt på den femte boken, ”Gasten”, som kommer ut om någon månad. Tur att man som inköpande barnbibliotekarie kan läsa de nya böckerna först av alla …

Slutkampen mot kylan

frostskymningDet känns som att det har tagit lång tid att komma igång med den här recensionen. Jag skyller på att det alltid är svårt att skriva om bokserier. Man vill försöka upprätthålla en balans där man inte avslöjar för mycket för de som inte läst böckerna alls, men samtidigt vill man ju ge en bra bild av boken. Vaga beskrivningar gör ingen glad och gör dessutom inte heller boken rättvisa.

”Frostskymning” är den fjärde och sista delen i Anders Björkelids Berättelsen om blodet. Ni som har följt bloggen ett tag har kanske läst vad jag skrivit om tidigare böcker i tetralogin (hint: jag har lovebombat), så det kommer kanske inte som någon överraskning att jag älskar även den här boken.

Jag gillar att Björkelid verkligen knyter ihop böckerna med denna avslutande del. Vi får svar på en del av de frågor som väckts under tiden, inte minst frågan om var Blodet egentligen kommer ifrån.
Det är en mörk bok det här, den kanske mörkaste hittills i serien. Men också – vilket kan låta paradoxalt – den mest hoppfulla. Sunia och Wulf är inte ensamma i sin kamp av stoppa kylan från att sprida sig och när det blir svårt får de hjälp från både väntat och helt oväntat håll.

Som vanligt är språket utmärkt. Jag gillar att både Wulf och Sunia får komma till tals, berätta sin sida av saken. Det blir så mycket lättare att förstå Sunia när det är hon som berättar, och hennes ilska får en botten och en grund i vad hon känner.

”Frostskymning” känns som en värdig avslutning på en fantastisk bokserie. Jag är glad att all den potential som jag kunde ana redan i ”Ondvinter” uppfyllts. Det här är fantasy när den är som bäst och jag hoppas att Berättelsen om blodet kommer att hitta många läsare bland både nyväckta och gamla fantasyälskare. Jag kommer garanterat att fortsätta sätta böckerna i handen på de fantasyläsare i alla åldrar som kommer till biblioteket och frågar efter boktips.

Anders Björkelid – Frostskymning (Natur & Kultur, 2014)

Med blod ska du väckas

attdeitidNågot är inte som de ska i de bergslagska skogarna. Unga Hilda blir med barn utan att ha varit med någon man och när hon flyr hemmet hamnar hon i klorna hos ett tvillingpar som verkar ha en egen agenda. Johanna blir änka och brottas med det dåliga samvete hon känner då hon drömmer om poeten och dagdrivaren Georg. Gamla Sofia, vars mor var en klok gumma, gör sitt bästa för att hand om både Hilda och Johanna. Men hon kan inte skydda dem mot mardrömmarna som hemsöker dem om nätterna eller mot det monster som sägs stryka runt i trakten. Och inte heller mot influenser från det nyinflyttade predikantpar som skapar oro i bygden med sitt prat om ondska och synd.

Frida Arwen Rosesunds roman ”Att de i tid må väckas” är en historisk skräckberättelse förankrad i svensk folktro. Den handlar om utsatthet och våld och om ondska som inte alltid tar den gestalt som vi förväntar oss.
För två år sen läste jag Frida Edmans (som författaren hette då) ”Förvriden”. En skräckroman med potential, tyckte jag då, där jag särskilt gillade hur svenska oknytt och mörka skogar fick ta plats.

I ”Att de i tid må väckas” är det tydligt hur mycket författaren utvecklats på några år. Språket känns mycket säkrare, liksom gestaltningen av karaktärerna. Samspelet mellan de två berättarrösterna, Hilda och Johanna, är väl genomfört och ger berättelsen en bra struktur. Jag gillar hur berättelsen utspelar sig under en tydligt angiven tidsperiod – tidigt 1940-tal – men ändå på något vis känns tidlös. Som att den moderna tiden vägrat göra sitt inträde i de mörkaste delarna av skogen.

Skräckinslagen är välskrivna, inte minst Hildas mardrömsaktiga tid hos tvillingarna i skogen. Och precis som alla de bästa skräckromanerna så finns här ingen enkel bild av ondskan, eller monstren som lurar i mörkret. Det finns inga enkla svar. Och inte heller några lyckliga slut.

”Att de i tid må väckas” är en imponerande roman. Välskriven, läskig och komplex. Utmärkt läsning för den som är sugen på svensk skräck av hög kvalitet!

Frida Arwen Rosesund – Att de i tid må väckas (Mörkersdottir förlag, 2013)