first contact

Problemet med att läsa Enders spel

endersVissa böcker är svårare att recensera än andra.
När det gäller Orson Scott Cards ”Enders spel” är det svårare än det brukar vara. Boken har vunnit både en Hugo och en Nebula och filmversionen har preimiär senare i år. Boken räknas som en SF-klassiker, om än en mycket omdebatterad sådan. Orson Scott Card är nämligen en homofob av stora mått och hans uttalanden har lett till en stor kampanj om att bojkotta filmen. Och det är inte de enda idiotiska åsikter han har spridit.

Själv hade jag inte ens tänkt läsa boken. Jag har läst om den (det är nästan omöjligt att undvika om man är intresserad av SF eller gillar att hänga på tvtropes). När jag fick ett recensionsexemplar av boken från Modernista var jag fortfarande osäker på om jag skulle läsa den eller ej. Till slut bestämde jag mig för att ändå läsa, men att förhålla mig kritisk. Och att stå fast vid att inte betala för att varken läsa boken eller se filmen.

Andrew ”Ender” Wiggin är bara sex år när han rekryteras till en militärskola belägen i en rymdstation. Där ska han tränas för att bli den general som kan leda de mänskliga styrkorna i striden mot de utomjordingar, som kallas ”giftisar”, som attackerade jorden över sjuttio år tidigare. Träningen går ut på att leka stridslekar i lag i nollgravitation, något som Ender visar sig ha stor fallenhet för. Enders tillvaro på skolan blir hård, men både han och hans lärare vet att han är ett ovanligt intelligent barn och att om någon är lämpad att leda dem så är det han. Bara han klarar av utbildningen. Och bara han hinner lära sig allt han måste veta i tid …

”Enders spel” är lika mycket en first contact SF som en internatskoleroman. Ender må vara en inteliigent pojke, men han är långt ifrån perfekt. Ganska snart konstateras det att han inte bara är lika empatisk som sin storasyster, utan att han även uppvisar samma sociopatiska drag som sin storebror. Hans lärare på skolan gör allt för att forma Ender till den hänsynslösa ledare de behöver, oavsett konsekvenser. Varje kapitel inleds med en dialog, som i de flesta fall handlar om Enders framsteg och allt som behöver göras för att få honom dit de vill.

Slutet av boken bjuder på flera twistar. Eftersom jag redan läst om boken så kände jag till den ena och kunde ana mig till den andra, men det gör dem inte mindre effektiva. Tyvärr slutar inte boken där, utan innehåller en ganska moralisk och religiös epilog som jag hade mycket svårt för. Särskilt eftersom jag vet att Card är mormon.

”Enders spel” är en spännande och väl uppbyggd roman, men inte helt utan problem. Vissa koncept den innehåller känns brinnande aktuella, medan andra känns hopplöst daterade (för ett spoilerfyllt exempel på det senare se här). Även om Cards homofobi inte lyser igenom i boken så är det svårt att läsa utan att leta efter tecken på den. Och hans religiösa tro är, som sagt, tydligt närvarande i romanen.
Jag skulle rekommendera alla som vill läsa ”Enders spel” att göra det kritiskt. Var medvetna om vilken författare det är ni läser. Kolla upp hans uttalanden om homosexualitet och äktenskap och ta ställning till om det känns värt det. Och försök i möjligast mån att låna boken på biblioteket eller av en vän istället för att köpa den, om ni ändå känner att ni vill läsa boken.

Orson Scott Card – Enders spel (Modernista, 2013)

Närkontakt

denfemteJag fick ett förhandsexemplar av Rick Yanceys ”Den femte vågen” tidigare i våras. Av någon anledning dröjde det flera månader innan jag slutligen kom mig för att läsa det (dock hann jag i alla fall läsa boken innan den kom ut, annars hade det varit ganska värdelöst med ett förhandsexemplar). Kanske var det korrfelen jag drog mig för. De är ganska många, och det är svårt att inte störa sig på den saken även om man vet att det inte är den slutliga versionen man läser.

Den första vågen var en elektromagnetisk puls som slog ut all elektricitet och dödade en halv miljon människor. Den andra vågen var verkligen en våg, en gigantisk tsunami som dränkte världens alla tätbebyggda kustområden. Den tredje vågen spred en dödlig smitta som tog död på nästan hela jordens befolkning. Den fjärde vågen består av krypskyttar, som dödar alla människor de får sin på.
Det finns inte många människor kvar som överlevt alla vågor de utomjordiska attackerna bestått av. Cassie är en av dem. Hon gömmer sig i en skog, med en M16 och sin lillebrors nalle som enda sällskap. Och hon är övertygad om tre saker:
1. Det går inte längre att lita på någon
2. Hon ska göra allt för att få sin lillebror tillbaka från de soldater som förde bort honom och dödade deras pappa
3. Det kommer att komma en femte våg

”Den femte vågen” är en postapokalyptisk first contact-YA. Den känns lite som en vidareutveckling av den epidemi av dystopiska ungdomsromaner som följt i Hungerspelens fotspår. Själv tycker jag att det är ganska roligt att SF blivit så populärt inom ungdomslitteratur, även om jag misstänker att de flesta som läser de här böckerna inte ens reflekterar över att det är science fiction de läser.

”Den femte vågen” är spännande utan att hänfalla till ständiga cliffhangers. Jag gillar att vi får följa flera olika karaktärer istället för att bara få Cassies perspektiv. Vi som läsare är alltid steget före Cassie, vet alltid lite mer än hon vet. Det är ett berättarknep som fungerar ovanligt väl i den här boken, mycket för att Cassie knappt vet någonting. Att jag inte är helt förtjust i henne som karaktär var troligtvis en bidragande orsak till att jag tyckte att det var rätt skönt att hennes POV inte var den enda.

Jag kände att romanen inte höll hela vägen till slutet. Första halvan är spännande, men halvvägs planar det ut. Det blir lite för förutsägbart och framför allt tycker jag att det utomjordiska hotet tappar mycket av sin mystik. Det är just att det är ett okänt hot som är så kittlande i början. Vilka är de? Vad vill de? Ingen vet. När vi väl får veta så kan jag inte låta bli att bli besviken.
Jag hoppas förresten verkligen att det inte blir något av den antydda kärlekstriangeln i boken (vilken iofs snarare är en kärlekskvadrat). Seriöst, om alla ungdomsboksförfattare kunde sluta skriva kärlekstrianglar omedelbart så skulle det inte vara en dag för tidigt.

”Den femte vågen” har förutspåtts bli lika stor som ”Hungerspelen”. Jag tycker att boken inte når upp i samma klass som Suzanne Collins trilogi, men det skulle inte förvåna mig om det här slår stort.

Rick Yancey – Den femte vågen (Rabén & Sjögren, 2013)

First contact

Jag köpte och läste Peter Watts ”Blindsight” inför Kontrast, eftersom han var en av de få författare jag inte läst något alls av. Något jag är glad att jag gjorde, för Watts hedersgästintervju var mycket intressant och underhållande och jag tvivlar att jag hade gått på den om jag inte läst boken.

Livet på jorden förändras för alltid när sextiofemtusen okända objekt, kallade the Fireflies, brinner upp i vår atmosfär. Vem har skickat objekten? Och varför? En liten grupp skickas iväg med uppdraget att spåra en signal och därigenom förhoppningsvis hitta denna främmande livsform. Det är en spretig liten grupp, bestående av allt från lingvister till militära experter. Och så vår protagonist Siri Keeton, en sociopat som har till uppgift att observera och rapportera till expeditionens överordnade hemma på jorden. Det är ur hans synvinkel vi får följa expeditionen med på ett möte med en livsform som är mer främmande än någon kunnat ana.

Siri genomgick en omfattande hjärnoperation som ung, något som botade hans svåra epilesi men som också förändrade honom för alltid. Han har lärt sig att kompensera för sitt bristande känsloliv. Han döljer sitt sanna personlighet – eller kanske snarare sin brist på personlighet – för i princip alla. Han observerar och analyserar med objektiv distans. Åtminstone till en början.

När jag läste igenom en del av recensionerna av ”Blindsight” på Goodreads så blev jag förvånad över hur många som verkar avsky den här romanen med ett brinnande hat. De hatar Siri för att han är en sociopat som det inte går att sympatisera med, de hatar hans berättande eftersom det är så distansierat. Men mest av allt verkar de hata Watts tankar om mänskligt medvetande och personlighet, om kognitionens funktioner.
Det är rätt märkligt, faktiskt. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man ens läser science fiction om man inte vill få sin idévärld utmanad eller om man ser mänsklighet som något ”heligt”. Jag tänker också att folk som inte gillar böcker som är ”bleak” kanske borde undvika en bok som inleds med Hemingway-citatet ”You will die like a dog för no good reason”.

Watts tankar om mänskligt medvetande och självmedvetenhet är det absolut mest intressanta i ”Blindsight”. De kommer till uttryck inte bara i själva first contact-momentet, utan även i karaktärer som Siri och Susan. De lever båda i en framtida värld där det knappt ens längre finns något neurologiskt och psykologiskt ”normaltillstånd”. Susans split personality disorder är exempelvis skapad för att ge henne bättre färdigheter som lingvist. Lite som en partitionerad hårddisk. Och nere på jorden har en mängd människor, bland andra Siris mor, valt att lämna sina kroppar och för att uppgå i en virtuell verklighet skapad utifrån deras respektive personligheter.

”Blindsight” är en bok som inte bara fick mig att tänka, den gjorde också mig sugen på att gräva fram mina gamla psykologiböcker som legat och dammat i tio år. Jag skulle säga att det är ett gott betyg.

Peter Watts – Blindsight (Tor, 2006)