film

Vältajmad omläsning

shot_1354822909971

Det är hög tid för omläsning inför premiären av den första av de tre (!) filmerna baserade på J.R.R Tolkiens ”The Hobbit”. Ute i sista stund som vanligt, men eftersom jag inte ska se filmen förrän några dagar efter premiären så kommer jag garanterat hinna läsa klart innan dess. Dessutom har jag läst boken såpass många gånger att det här bara är en bonusomgång. Dock tror jag att det här faktiskt kan vara första gången jag läser boken på engelska, vilket är en klar fördel.

Hur gör ni andra inför filmpremiären? Läser ni om ”The Hobbit”? Eller läser ni kanske rentav boken för första gången nu i dagarna?

Annonser

Seriesöndag: Seriefilmatiseringar

Som en bonus denna Seriesöndag har jag skrivit ihop en högst subjektiv guide till något jag både hatar och älskar: filmatiseringar av serier och graphic novels. De senaste femton åren har antalet seriefilmatiseringar exploderat och med tanke på The Avengers enorma framgångar lär inte intresset för genren minska än på ett tag. Eftersom det finns ungefär hur många filmer som helst som baseras på serier så har jag bara gjort ett urval där jag tänkte tipsa – och varna – om filmer.

Jag tänkte börja med några av mina favoriter bland seriefilmatiseringar. De flesta favoriterna är inte baserade på superhjälteserier, då de filmatiseringarna har en tendens att bli lite väl actionstinna och platta för min smak. Ovan nämnda The Avengers (2012) är förvisso actionstinn in absurdum, men det är också en välskriven, välregisserad och otroligt underhållande film. En favorit bland just superhjälteserierna.
Ghost World (2001) är en annan favorit bland seriefilmatiseringar. Trots att filmen skiljer sig ganska mycket från Daniel Clowes serieroman, så tycker jag att seriens själva kärna finns med. Och Thora Birch är inget annat än fantastisk i rollen som Enid.

Usla seriefilmatiseringar finns det tyvärr gott om. De flesta är harmlöst fåniga, men det finns en del filmer vars uselhet provocerar fram stor aggression hos serienördar som yours truly.
En av dessa är Daredevil (2003). Ben Affleck skulle kunna vara den minst trovärdiga snubbe som någonsin iklätt sig superhjältetrikåer. Och Jennifer Garners horribla tolkning av min stenhårda favoritninja Elektra gjorde att jag fortfarande inte kan se skådisen utan att bli omotiverat arg.
En annan värdelös filmatisering är Constantine (2005), som är baserad på serien Hellblazer som jag skrev om förra seriesöndagen. Mitt hat mot denna filmatisering beror helt och hållet på att de låtit John Constantine – denne blonde, brittiske, slitna gamla punkare – spelas av Keanu fucking Reeves. Det finns inga ord som kan beskriva hur fel den rollbesättningen är.
Den uslaste av alla usla seriefilmatiseringar är så dålig att den fick mig att nästan ragequitta filmen och helt sonika lämna biosalongen. Judge Dredd (1995) är skrattretande. Den går emot precis allt som serien står för och är närmast att betrakta som ett karaktärsmord av den Judge Dredd själv. Det går en ny filmatisering, Dredd 3D, på bio just nu som har fått mycket bättre kritik. Eftersom jag avskyr 3D så väntar jag ivrigt på att den ska komma ut på dvd.

Jag har skrivit ganska mycket om serieskaparen Alan Moore, som hör till mina favoriter. Flera av hans serier har blivit filmatiserade, med skiftande resultat. Moore själv avskyr alla filmatiseringarna som gjorts, utan undantag. From Hell (2001) hör till de sämre. Watchmen (2009) gjorde mig besviken, den kändes lite ytlig och förenklad. Däremot är jag väldigt förtjust i V for Vendetta (2005) som jag tycker lyckades fånga känslan i Moores dystopiska serieroman samtidigt som den är visuellt tilltalande Ett filmtips som dessutom ligger rätt i tiden, då det är femte november imorgon.

Det här är bara en bråkdel av alla seriefilmatiseringar som finns. Men förhoppningsvis har ni fått några tips – och varningar – om filmer baserade på serier. Och vem vet, det kanske kommer dyka upp fler seriesöndagar och fler inlägg om seriefilmatiseringar i framtiden.

Läget

Sara BE har gjort lägesrapporten, jag snodde Vildvittras modifierade variant.

Senaste böckerna jag läste: Jag läste ut ”Bläckmagi” igår, andra delen i Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogin. Den var faktiskt lite bättre än första delen. Lite mörkare, lite dystrare. Jättebra!

Böcker jag läser just nu: Jag håller på med Kelly Links ”Askungeleken”. har bara läst första novellen än så länge, men den fick mig att fnissa förtjust.

Böcker jag ser fram emot: Jag har ju precis läst en av de böcker jag sett fram mest emot i år. Men okej, jag ser mycket fram emot ”Berättelser från Engelsfors”.

Senaste filmerna jag såg: I helgen såg jag fyra filmer pga orkade inte göra så mycket annat:
Prometheus – Gjorde mig mest förbannad. Visst var den snygg, men helt idiotisk. Och full med logiska luckor i stil med att en person kan springa omkring efter att hens magmuskler blivit avskurna.
Dark Shadows – Jag tycker att Tim Burton har blivit stadigt sämre de senaste åren, men den här filmen var faktiskt riktigt kul. Lite tramsig, men det hör till. Johnny Depp borde göra fler tragikomiska roller.
In time – Dystopisk action med Justin Timberlake. Gillade grundidén och den politiska tonen. Tyvärr lite väl förutsägbart och tillrättalagt.
Rare exports – Rolig och lagom läbbig finsk skräckfilm där den riktiga tomten grävs fram ur ett berg och ger sig på omgivningen. Älskar kombinationen humor och skräck så det här var helt i min smak. Stort plus för Lovecraft-vibbarna man fick av tomtemonstret!

Filmer jag ser fram emot: Får man säga Bilbo eller är man astråkig då? Jag säger Bilbo. Och så ser jag fram emot att se Dredd på DVD utan 3D-tvång.

Senaste teveserierna jag såg: Just nu kollar jag och maken på senaste avsnitten av Doctor Who, Sons of Anarchy säsong 5 och så har vi precis börjat kolla på Treme.

Teveserier jag längtar efter: American Horror Story: Asylum! Min pepp är oändligt stor. Jag gillade första säsongen, trots viss tramsighet, men den nya säsongen verkar bli så oändligt mycket bättre och läskigare.

Musik jag lyssnar på just nu: Just i detta nu lyssnar jag på Hammock. Mycket bra tentapluggmusik (och det är vad jag alltså egentligen ägnar kvällen åt) som påminner en hel del om Sigur Ros. Annars gillar jag verkligen Bat for Lashes nya.

Musik jag ser fram emot: Band of Horses-spelningen 9 november. Kommer att bli finfint!

Katniss och Ree

Apropå min avhandling till blogginlägg om Hunger Games-böckerna härom dagen så missade jag helt att skriva om en sak. Den kommande filmen baserad på den första boken. Att filmen snart har premiär är ett av huvudskälen till att jag äntligen kom mig för att läsa böckerna, eftersom jag vill läsa (och skapa min egen uppfattning av) böckerna innan jag ser filmerna.

Anyway, jag misstänker att jag inte kommer bli helt nöjd med filmerna även om jag självklart är nyfiken på att se dem. Av vad jag har sett i trailern så ser miljöerna i The Capitol ganska plastiga ut och peacekeepers är misstänkt lika stormtroopers i sina vita uniformer. Men något jag tror att jag kommer bli nöjd med är skådespelarinsatserna, inte minst den fantastiska Jennifer Lawrence i rollen som Katniss Everdeen. Lawrence var fullkomligt strålande i sin roll som Ree Dolly i ”Winter’s Bone”, baserad på boken med samma namn.
En roll som för övrigt har ganska många likheter med Katniss; en fattig tonårig tjej, bosatt i en fattig bergsregion, som tvingas till extremer för att ta hand om sin familj (som består av småsyskon och en åtminstone tidvis katatonisk mor). Och dessutom dödar de båda ekorrar för att få mat för dagen.
Jag tänker inte fortsätta jämförelsen mellan de två ekorrjagande tonårstjejerna, då den känns något orättvis. I jämförelse med Ree står sig Katniss nämligen slätt på alla tänkbara plan, oavsett hennes skills med pilbågen. Troligtvis för att Ree inte är en YA-karaktär, trots sin ringa ålder.

Vad tror ni om den kommande Hunger Games-filmen? Kommer den bli lika spännande som böckerna eller kommer den bli alltför hollywoodiserad?

Gotisk jul: Making Christmas

Dagen till ära kommer detta inlägg handla om en mycket gotisk julfilm; ”The Nightmare Before Christmas” från 1993. Filmen är en musikal gjord med så kallad stop motion-teknik, i regi av Henry Selick efter manus av Tim Burton. Danny Elfman har skrivit musiken.

I filmen centrum finns Jack Skellington, kung över Halloween Town. Jack är trött på Halloween – som firas på samma sätt varje år – och hittar ev en slump en port som för honom till en helt annan högtid; nämligen julen i form av Christmas Town. Jack blir fascinerad av julfirandet och bestämmer sig för att helt enkelt ta över julen. Invånarna i Halloween Town svårt för att greppa vad julen egentligen handlar om, de är ju alla olika slags monster som mest brukar skrämmas. Således blir julen i deras händer mer en mardröm än en fluffig juldröm och kaos bryter ut.

Invånarna i Halloween Town är alla tänkbara slags monster; vampyrer, sjömonster, spöken, häxor, en mycket Frankenstein-inspererad vetenskapsman och en ganska så gråtmild varulv. De flesta gotiska monster finns representerade här. Det fina med staden är inte bara att alla monster samsas på en plats, utan att Halloween är normen. Allt som är skrämmande, rysligt och äckligt är per definition något bra i Halloweentown, något som gör att deras tolkning av julen blir en totalt skräcklig sådan:

”How terrible our christmas will be!” säger stadens borgmästare nöjt när han övervakar förberedelserna.
”No!” svarar jack. ”How jolly.”
”Oh. How jolly our christmas will be.”
Det är uppenbart att varken borgmästaren eller någon annan i staden riktigt har någon uppfattning om vad ”jolly” egentligen betyder. Och varför skulle de? Som gotiska monster av olika slag är de vana att framkalla känslor av terror och horror, av vagt obehag och rädsla. Titelns mardröm är deras vardag och begreppet ”julefrid” är för dem helt främmande.
Det är alltså ganska symptomatiskt att Jack tror att tomten heter ”Sandy Claws” (istället för Santa Claus) och att han är en mäktig härskare med en slavarmé av små tomtenissar. En helt rimlig tolkning, ur Jacks synvinkel.

Jag har som tradition att se om ”The Nightmare Before Christmas” en gång varje jul, trots att jag har sett den så många gånger att jag numera kan sjunga med i alla låtar. Ett av skälen till att jag gillar den här filmen så mycket är att jag känner mig som något av Halloween Towns alla monster när det handlar om just jul. Artigt deltagande, men i grunden ett frågetecken inför julens glittriga överflöd av fryntlighet. Liksom dem känner jag mig mer hemma i Halloween Towns ödsliga hus och mörka kyrkogårdar än i Christmas Towns idylliska snölandskap. Inte konstigt att jag gärna nynnar på ”Making Christmas” när jag slår in julklappar, även om jag hellre ger bort böcker än huggtandsförsedda ankor och levande ormar som äter upp julgranen.

God gotisk jul alla bloggläsare!

Skräcknördfika och vampyrfilmkväll

Har varit en ganska lågfrekvent bloggare de senaste dagarna. Skyller på att jag haft en massa deadlines på alla mina kurser samtidigt, sådant tär på skrivlusten vet ni.

I fredags tog jag dock en pluggpaus och åkte till Feuerzeug för vampyrfilmkväll med en liten del av Elitistmörkerklubben. Vi såg ”Near Dark”, en liten pärla tillvampyrfilm från 1987 med bl.a Lance Henriksen som Glorybox valt ut med tanke på stundande bokträff med vampyrtema. Mycket bra film och mycket bra sällskap, som alltid!
Läs mer om filmen hos Sara: här.

I söndags var det dags för ännu en träff med fantastikdiggande bokbloggare, en fika som Any Moment Called Now-Sooz och Ett hem utan böcker-Martina hade dragit ihop. Vi hinkade kaffe, åt oss nästan illamående på gigantiska muffins, pratade böcker, Twin Peaks, polarskräck och tv-spel – ni vet, sånt där som nördar pratar om när de träffas.
Läs mer om skräckfikan hos Helena och Sooz.

Gruppfoto från fikan, som går under smeknamnet ”fyra nyanser av goth”.

Gotisk höst: Victims, aren’t we all?

Spoilervarning galore för den som inte har sett ”The Crow”!

Det är Devil’s Night – kvällen innan Halloween och en dag full av vandalism, mordbrand och våldsbrott – och rockgitarristen Eric Draven planerar att gifta sig med fästmön Shelly nästa dag. Men ett gäng bryter sig in i parets hem, misshandlar och våldtar Shelly och mördar Eric genom att kasta ut honom genom ett stort fönster.
Ett år senare väcks Eric till liv igen av en kråka som knackar på hans gravsten. Han tar sig tillbaka till den nu övergivna lägenheten och får flashbacks av vad som hände för ett år sen. Uppfylld av hämndbegär ger sig Eric på jakt efter de gängmedlemmar som mörade honom och hans blivande fru för ett år sedan – hans egen, privata version av djävulsnatten.

”You heard me rapping, right?”
Det gotiska anslaget är tydligt redan i inledningen av filmen ”The Crow” från 1994; en nergången stad (ett fiktivt Detroit som verkar ha mer gemensamt med Gotham City än med verklighetens Detroit), dystert regnväder, och så den mystiska kråkan som väcker Eric till liv i sin grav under en storslagen gotisk kyrka med ett knackande ”as of someone gently rapping, rapping at my chamber door”. Den återuppståndne Eric är en tragisk hjälte, driven av det äldsta motivet i boken: hämnd. Iförd skinnbyxor, eltejpslindad tröja och en ansiktssminkning som påminner både om harlequin och en ung Robert Smith försvinner han ut i natten. Som död visar sig Eric vara osårbar, så hans jakt på mördarna blir både vårdslös och blodig.

Degenererade adelsmän var ett vanligt inslag i äldre gotisk litteratur. I ”The Crow” spelas den rollen av kriminalbossen Top Dollar, en hänsynslös man som hänger sig åt diverse dekadenta aktiviteter (droger, mord och ett sexuellt förhållande med sin egen halvsyster). Det är han som bär det yttersta ansvaret för Erics och Shellys död, ett faktum han avslöjar under slutstriden på taket till den gotiska kyrkan. Att han blir spetsad på en gargoylestaty är en fin symbol – rättvisa skipad medelst en av de mest gotiska ting som tänkas kan.

”Victims; aren’t we all?”
Det var nära att ”The Crow” aldrig nådde vita duken då huvudrollsinnehavaren Brandon Lee dog i en bisarr olycka under inspelningen. Lees död drabbade alla i teamet hårt, inte minst skådespelaren Michael Massee som höll i det dödande vapnet. Filmen färdigställdes slutligen med hjälp av då oerhört avancerad cgi-teknik och stuntmän, och när filmen äntligen fick premiär gjorde Lees död att filmen blev väldigt omtalad. Biobesökare, inte minst de som dras till den här typen av våldsamma hämndhistorier, är bevisligen ganska morbida. Se bara hur omtalad Heath Ledgers roll som Jokern i ”The Dark Knight” blev efter hans död (en rolltolkning som för övrigt har väldigt mycket gemensamt med Brandon Lees Eric; i allt från frisyr och rinnande smink till det hysteriska skrattet till den knappt återhållna galenskapen).

”The Crow” är baserad på James O’Barrs serie med samma namn. O’Barr började teckna serien som ett sätt att hantera sorgen efter att hans fru dödats i en bilolycka. Att sörja en förlorad kärlek är ett vanligt tema inom gotisk litteratur, men för O’Barr handlade det mer om att få ut sin ilska och sorg över förlusten. Seriens Eric är till utseendet inspirerad av bl.a Robert Smith och Ian Curtis.

”It can’t rain all the time”
”The Crow” blev en succé både hos kritiker och biobesökare. Regissören Alex Proyas lyckades förena den gotiska berättelsens melodramatiska tendenser med 1990-talets MTV-estetik och fäbless för ultravåld. Han behöll mycket av serieförlagans visuella känsla, något som gjorde att filmen kändes både nyskapande och intressant.
Filmen är fullproppad med gotiska symboler och referenser, en av skurkarna citerar Milton när han är på väg att dö, Eric själv citerar (felaktigt!) Poe och Top Dollar äger en snöglob med en liten gravsten inuti.

”The Crow” var, när den kom ut 1994, en film som gjord för mig. Jag med mitt svartfärgade hår och svarta nagellack, mina kängor och min kajal – det här talade direkt till mitt blödande gothjärta. En film som innehöll allt jag älskade och som därtill kom med ett fantastiskt soundtrack.

”The Crow” är kanske inget filmatiskt mästerverk. Men det är den film som för mig främst av allt representerar den gotiska berättelsen i 1990-talstappning. Och någonstans djupt inne i mig finns det fortfarande ett svart sammetsklätt gothjärta som alltid kommer att bulta för Eric Draven och hans kråka.

”Buildings burn, people die, but real love is forever”

Jag är förberedd

Det var ett tag sedan den senaste bokcirkelträffen, men imorgon är det dags igen. Vi ska vara hemma hos mig och diskutera K G Johanssons ”Googolplex” och som ni ser är jag väl förberedd:

Nu kanske ni undrar vad nazistzombies har med en bokcirkel att göra. Jo, nästa vecka har Elitistmörkerbokcirkeln en splattrig filmkväll inplanerad, courtesy of Feuerzeug. Jag lyckades via ett erbjudande få tag i filmen för ynka 9 kr, så trots att jag själv inte äger någon Bluray-spelare var det i princip omöjligt att inte slå till.

Valda delar av bokcirkeln ska i slutet av den här veckan dessutom gå på Eurocon. Själv hinner jag troligtvis bara gå en dag, men med tanke på hur digert programmet är så räcker det mycket väl. Är det fler av er läsare som ska dit?

En busy vecka för bokcirkeln med andra ord, men en mycket rolig sådan!

Drömmar om elektriska får


Att läsa Philip K. Dicks ”Do Androids Dream of Electric Sheep?” var en ganska märklig upplevelse för mig. Jag har nämligen inte läst boken förut, av någon outgrundlig anledning, trots att jag har sett filmen ”Blade Runner” otaliga gånger. Nu är filmen ganska löst baserad på boken, något jag upptäckte rätt snabbt under läsningen. Inte för att det hindrade mig från att ständigt jämföra bok och film och fundera över skillnader och likheter. Det är nästan omöjligt att inte göra det.

Rick Deckard jobbar som prisjägare och det är hans uppgift att spåra upp och oskadliggöra förrymda androider (eller replikanter, som de kallas i filmen). Den senaste androidmodellen är oerhört lik människor till både utseende och uppförande, vilket gör Deckards jobb både svårt och farligt. För hans liv förändras när han får i uppgift att leta efter en liten grupp farliga androider som inte bara har rymt från sin hemkoloni utan också mördat människor för att kunna göra det.
Grundhistorien är likadan i både bok och film: Deckard jagar androider. Men själva karaktären Deckard skiljer sig i filmversionen mycket från sitt original, såpass att han knappast skulle känna igen sig själv om han sett filmen.
Bokens Deckard är en anti-hjälte. Han trivs inte med sitt jobb, som han inte heller är särskilt bra på, och han har en fru som han inte kommer särskilt bra överens med. Det enda viktiga i Deckards liv är att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett husdjur, ett riktigt djur, kanske en get eller en häst. Så att han slipper oroa sig för att någon ska upptäcka att det får som han och hans fru äger inte är ett äkta, utan en elektrisk kopia.
Filmens Deckard är ingen anti-hjälte, även om han är en ytterst motvillig hjälte. Han är en utbränd prisjägare, som enbart ställer upp på att spåra upp dessa fem replikanter för att han är en av de få som kan göra jobbet. Visst är hans en ensam man, men långt ifrån lika osäker och misslyckad som bokens Deckard.

Ett tema som är väldigt viktigt i boken, men som inte alls finns med i filmen, handlar om djur, empati och religiös tro. I den postapokalyptiska värld som boken utspelar sig i är det inte bara hög status att äga ett levande djur, det anses vara ett bevis på en människas empatiska förmåga. I spillrorna efter World War Terminus har en ny religion, mercerism, växt fram. De centrala delarna av denna nya tro handlar om empati, att bokstavligt talat känna med Mercer när han attackeras av sina motståndare (via en empatilåda).
Att empatin fått så hög status beror på att det är vad som en gång för alla skiljer människorna för androiderna. Även till synes perfekta kopior kan aldrig känna empati, även om de i vissa fall kan fejka såpass bra att de flesta människor aldrig märker något. Vilket är skälet till att det såväl i filmen som i boken förekommer empatitest för att kunna bevisa om någon är en människa eller ej.
Men frågan är vad som händer när människorna börjar känna empati inför androiderna? Är det en svaghet eller bara en naturlig utveckling av den mänskliga empatiförmågan? Detta är något som Deckard funderar en hel del kring, när han märker att han själv börjar bry sig om de kvinnliga androider han jagar. Är det för att han känner empati med dem, eller är det för att han – som en annan prisjägare påstår – enbart vill ligga med dem?

”Do Androids Dream of Electric Sheep?” gavs ut 1968, ett år som i efterhand är förknippat med starka politiska omvälvningar och studentdemonstrationer. Att skriva en roman där ägandet av djur, och förhållandet till dem, är tecken på högsta status i ett samhälle är kanske inte så märkligt under just denna tidsperiod. Empati var ett viktigt begrepp 1968, kanske viktigare då än vad det är idag.
”Blade Runner” hade premiär 1982 (för övrigt samma år som Philip K. Dick avled), under en helt annan tidsperiod med helt andra värderingar. Att så mycket av romanens idéinnehåll arbetats om, och ibland vänts helt upp och ner, är med ndra ord inte det minsta konstigt.
Som det här med djuren. I boken ser Deckard en uggla hos androidtillverkarna Rosen Corporation, men blir ytterst besviken när han inser att det bara är en elektrisk kopia. I filmen däremot, blir han djupt imponerad av detta syntetiska djur, eftersom det råder totalförbud att äga djur (då i princip alla är utrotningshotade). Den hemliga skam som bokens Deckard känner då han låtsas att hans elektriska får är ett riktigt, har omvandlats till en längtan att själv få äga en elektrisk uggla i filmen. Det har gått fjorton år och plötsligt är det inte längre bara androider som drömmer om elektriska får.

Jag kan inte låta bli att fundera över vad som skulle ha hänt om ”Do Androids Dream of Electric Sheep?” hade filmatiserats idag. Hade empatitesten fortfarande funnits med, eller hade det funnits något annat som skiljt mänskligheten från dess syntetiska kopior? Hade Deckard fått vara en anti-hjälte även i filmen, som drömt om att någon dag få äga sin egen get? Och androiderna, hade de fortfarande drömt om elektriska får eller hade de istället börjat drömma om sin egna digitala får-app?

Philip K. Dick – Do Androids Dream of Electric Sheep? (Orion books, 2007)

Ridley Scotts ”Blade Runner” (1982)

See you at the show Scott Pilgrim

Jag fortsätter mitt seriemissionerande och hoppas att åtminstone någon av mina bloggläsare uppmärksammar mina tips. Imorgon kommer nämligen Bryan Lee O’Malley, skaparen av ”Scott Pilgrim”, vara på Science fiction-bokhandeln i Gamla stan i Stockholm för signering och intervju. Kl 14 är det som gäller och det kommer säljas Scott Pilgrim-serier på plats för den som vill köpa.

För att höja det här inläggets nördfaktor ytterligare några snäpp så bjussar jag här på ett foto från en maskerad i vintras då jag gick som Ramona Flowers (foto av Angelica Norgren):

Ramona Flowers i filmformat och serieformat: