feministiskt

Träffsäkert

hurmanbotarDet är i princip omöjligt att värja sig mot Nanna Johansson. Hon är störig, fånig, giftig, plump och ofta oerhört rolig. Hennes senaste album heter ”Hur man botar en feminist” och kom ut tidigare i höstas.

För oss som följer Nannas gamla Nöjesguiden-blogg är det mycket i det här albumet som redan är bekant. Inte för att det gör något. Svaren på kontaktannonser och jobbannonser hör nämligen till något av det roligaste och mest träffsäkra hon har gjort.
Det kanske kan verka lite märkligt att det jag tycker är bäst i det här albumet är de inslag som mest består av text (och i vissa fall inte innehåller några teckningar alls). Men Johansson har länge jobbat med collage och liknande former, och jag tycker att hennes längre texter ofta är de bästa. Själva teckningarna kommer liksom lite i andra hand. Vilket inte gör någonting alls, då texterna är så briljanta.

feministhårLäs ”Hur man botar en feminist”. Tryck den i ansiktet på någon antifeminist. Eller någon som lider av manlig bildningsexhibitionism. Eller någon av alla de tidningsskribenter som fortfarande tror att det är en fräsch vinkling att skriva om den ”nya” vågen av svenska, kvinnliga feministiska serietecknare.

Nanna Johansson – Hur man botar en feminist (Galago, 2013)

We call ourselves human beings

hersmokeDet tog mig halva sommaren att läsa James Tiptree Jrs novellsamling ”Her Smoke Rose Up Forever”. Inte för att det var en dålig bok. Tvärtom. Det här är en samling noveller så bra att man inte vill göra dem otjänsten att läsa alltför snabbt och alltför många i rad. Därav det långsamma tempot.

James Tiptree Jr var en pseudonym som Alice Sheldon, född 1915 i Chicago, använde sig av när hon skrev sina banbrytande SF-noveller. En annan av hennes pseudonymer var Raccoona Sheldon, ett namn hon använde för de texter som inte riktigt passade för Tiptree Jr. För enkelhetens skull tänker jag genomgående använda mig av namnet James Tiptree Jr, det namn hennes texter blivit kända under. Det är också namnet på ett pris för SF- och fantasyförfattare som instiftades 1991 och som ”is intended to reward those women and men who are bold enough to contemplate shifts and changes in gender roles, a fundamental aspect of any society”.

Tiptree Jrs noveller är ofta tydligt feministiska, oavsett om de utspelar sig i ett rymdskepp, i en nära framtid där jorden nästan gått under eller i en nutid som balanserar på kanten till avgrunden. Det handlar mycket om mäns våld mot kvinnor och mot sin omvärld. Om hur utseende ofta är bedrägligt och hur mänskligheten alltför ofta inte förstår sitt eget bästa.

”The Girl Who Was Plugged In” från 1973 känns som cyberpunk, även om den är skriven flera år innan genrens namn ens myntades. En tragisk kärlekshistoria om en tonårsflicka som kopplas in för att styra en avatar, en vacker virtuell flicka vars hela liv är yta. En berättelse som känns nästan otäck aktuell idag.
”The Screwfly Solution” är en kuslig first contact-novell, som påminner mig om ett riktigt bra zombieapokalypsscenario. Det är inte det okända hotet som är det värsta, det är det hot som kommer från de som står dig närmast.
”We Who Stole the Dream” är historien om en förslavad utomjordisk ras som gör uppror mot sina förtryckare, bara för att inse att deras uppror kommit för sent.

Det finns många, många fler exempel jag skulle kunna nämna. Melankoliska noveller om vår undergång, på ett eller annat sätt. Om mänsklighet, eller bristen därpå. Om ensamheten i att långsamt driva i ett rymdskepp mot okänt mål, i hopp om att finna något där som gör att färden inte är meningslös.

James Tiptree Jr var en fantastiskt begåvad författare av noveller som stannar kvar hos en långt efter läsning. Om du inte har läst något av henne så borde du verkligen göra det.

James Tiptree Jr – Her Smoke Rose Up Forever (Tachyon, 2004)

Mer Zelda åt folket!

z3_cover.inddDet är inte direkt någon hemlighet att jag är väldigt förtjust i Lina Neidestams Zelda. Jag gillar hennes ilskna humör, hennes giftiga repliker, hennes inkonsekventa beteende och hennes bitvis usla självförtroende. Jag gillar hur hon påminner om väldigt många av mina kompisar samtidigt, fast i en maxad serieversion såklart.

I ”Zelda vs. patriarkatet”, det tredje albumet i ordningen, tvingas Zelda att växa upp en aning. Hon skaffar jobb (obetalt, men ändå) och pojkvän (en skitstövel, men ändå). Men hon blir fortfarande förbannad på Det Manliga Geniet och patriarkatet och hon har fortfarande en tendens att dricka alldeles för mycket.
Som vanligt är Neidestam sjukt rolig. Som när Zelda lackar ur på alla män som tar orimligt mycket plats i tunnelbanan (”Det är inte en personlig uppmaning till alla män!”), raggar gothiga vampyrwannabes som ser bäst ut i mörkret eller bråkar med sin barnmorska om vem som ska byta ut p-staven när det blir zombieapokalyps.

Ni har väl inte missat att ”Zelda” även finns som tidning numera? Jag håller tummarna för att ska dyka upp fler nummer med min tecknade favoritfeminist, inte minst för att det förhoppningsvis betyder att fler kommer att upptäcka henne. Och för att jag inte ska behöva vänta till nästa album med att få nästa dos av Zelda.

Lina Neidestam – Zelda vs. patriarkatet (Kartago, 2013)