feminism

Konsten att vara feminist

konstenFör mig var det tidningen Darling som fick mig att bli feminist. Tidningen Darling och Nina Björks ”Under det rosa täcket”. Jag var tonåring på 90-talet och såhär i efterhand har jag funderat över om det inte var ganska lätt att bli feminist då. När Darling fanns, när ”Fittstim” kom ut, när ”Buffy” gick på tv och Spice Girls gjorde världssuccé med sin girl power. När vi hade en statsminister som kallade sig feminist.

Caitlin Moran skriver mycket om 1990-talet i ”Konsten att vara kvinna”. Hon skriver om grunge och britpop och Spice Girls. Hon berättar om sin egen uppväxt, sin kropp och sin syn på feminism på ett både personligt och humoristiskt sätt.
Och jag får en känsla att jag borde relatera till det hon skriver mer än jag gör, att jag borde skratta och förfäras med henne. Men sanningen är att jag inte är målgruppen för Morans bok. Jag är redan övertygad feminist och har varit det ungefär halva livet.

Det personliga tilltalet i Morans bok är både en styrka och en svaghet. Å ena sidan känns den ärlig och uppriktig i tilltalet. Moran utgår i varje kapitel från sig själv och sina egna upplevelser, innan hon går vidare till politiken. För mig är detta också ett stort problem. Att Moran alltid utgår från sig själv gör att hon ständigt generaliserar och förenklar, att hon är blind för andras situation och bitvis ganska motsägelsefull. Själva utgångspunkten för boken, att alla kvinnor (och här tycker Moran att dessutom är väldigt viktigt att poängtera att det enbart gäller biologiska kvinnor) borde vara feminister, är i sig exkluderande.

Bitvis tycker jag att boken är briljant, bitvis irriterar jag nästan ihjäl mig. Jag kan inte annat än att skriva under på flera av hennes funderingar kring mode, i synnerhet ”Det är ytterst osannolikt att du missklär i en knälång figursydd femtiotalsklänning med ärmar samt liten kofta”. Däremot blev jag bara trött av hennes påståenden att alla kvinnor har en gömma med mängder av oanvända skor hemma och att kvinnor endast bär högklackat för att de tror att deras ben ska se smalare ut (please, allt handlar inte om vikt).

Mot slutet av boken blir Moran mer allvarlig och jag blir mindre irriterad. Hennes kapitel om abort är enligt mig det bästa i hela boken, och fick mig att avsluta läsningen mycket mer positivt inställd till Moran än jag var i början.

”Konsten att vara kvinna” är kanske inte en bok för just mig. Jag har numera ganska svårt att uppskatta feministiska böcker som helt saknar intersektionellt perspektiv. Men för den som funderar över feminism och som inte riktigt är övertygad ännu tror jag att ”Konsten att vara kvinna” kan vara oerhört viktig. Kanske lika viktig som Darling en gång i tiden var för mig?

Caitlin Moran – Konsten att vara kvinna (Bonnier pocket, 2013)

Skamlöst underhållande

Lina Neidestams ”Maran” är det andra albumet i Kolik förlags bokserie Femisex, feministisk erotik. En bokserie med det namnet ger ofta upphov till en mängd frågor av vad feministisk erotik egentligen innebär, och varför det ett sådant projekt behövs. För min del är jag glad så länge projektet ger upphov till så snygga, fantasifulla och skamlöst underhållande serier som det här.

I centrum för handlingen finner vi den aspirerande författaren Nora. Hon har hyrt en fäbodvall över sommaren för att skriva Den Stora Generationsromanen. Men hennes musa vägrar att infinna sig och om nätterna drömmer hon märkliga, erotiska drömmar. Snart överger Nora generationsromanen för att istället skriva fäbodsporr och folkromantisk erotik, övervakad av en mystisk figur som skymtar i spegeln.

”Maran” är en berättelse som löst knuten till Noras historia rör sig mellan saga och myt, mellan nutid och dåtid, mellan uppsluppet snusk och flammande passion. Några av delarna, den om kolmilarna och den om Gösta Berling och varulven, har jag läst tidigare när de varit med i tidningen Utopi. Jag tyckte att de fungerade väl som fristående delar, men samtidigt blir de ännu bättre i albumform när de får ett sammanhang att höra hemma i.

Neidestams tecknarstil fungerar väldigt bra. Det är frodigt och frustande, med kroppsvätskor som dryper och stänker. Speciellt färgläggningen tycker jag är väldigt snygg, det känns som att Neidestams tecknarstil verkligen kommer till sin rätt i det här albumet.
Jag känner att jag borde varna pryda läsare för att det här är ganska explicit erotik, med könsorgan, orgier och diverse mytologiska varelser i erotiska situationer. Det är snuskigt, men det är ofta ganska absurda historier som flera gånger får mig att skratta. Jag gillar att Neidestam inte håller sig till enbart en läggning; här finns de flesta tänkbara kombinationer (och några mindre tänkbara, faktiskt). Jag blev lite extra förtjust i de lesbiska häxorna Elin och Singoalla och deras berättelses ganska oväntade slut.

Tyvärr tycker jag att ”Maran” tappar något mot slutet. Jag har inget emot hur det slutar i sig, men själva utförandet känns lite hastigt. Jag hade önskat mig ett par sidor till för att binda ihop historien lite bättre.

Det är intressant att se hur mycket Neidestam utvecklat sin tecknarstil sedan det första Zelda-albumet. Det syns i vilken ordning hon har tecknat de olika delarna av ”Maran”, hur mycket säkrare hon har blivit. Jag ser mycket fram emot nästa album av Lina Neidestam, en av våra starkast lysande serietecknarstjärnor just nu.

Lina Neidestam – Maran (Kolik förlag, 2011)

Livsglädje

Liv Strömquists nya seriebok ”Ja till Liv!” har undertiteln ”Liv Strömquists ABC”. Det är ett samlingsutgåva det här, som sträcker sig från A som i Arbetslinjen till Ö som i Öde Ö, via manshoror, Simpsons och Barbapapa. En samling som kanske hade känts ofokuserat splittrad om det inte vore för att Strömquists egen röst finns där hela tiden, ständigt ifrågasättande och problematiserande. Ständigt med en politisk analys som vänder det till synes självklara till sin motsats.

Eftersom ”Ja till Liv!” är ett samlingsutgåva så finns det flera serier jag har läst förut. Inte för att det gör något, jag tycker exempelvis att det är väldigt bra att briljanta ”Månadens manshora” (som ursprungligen var en kalender) får leva vidare i serieform. ”Barn är kristdemokrater” har jag också läst förut, men kan inte låta bli att tycka att detta ändå är ett av de roligaste inläggen i boken.
Seriestrippen W som i Winehouse målar upp Duffy och Amy Winehouse som brittiska musikscenens motsvarigheter till Spara och Slösa. Den ena är blond, duktig och ens mula präktig och den andra är svarthårig, slarvig och vild. En seriestripp som känns lite extra sorglig – och angelägen – efter Winehouses bortgång i somras.
I princip alla kapitlen i boken, uppdelade i bokstavsordning enligt ABC-boksmodell, består av politisk satir av olika slag. Strömquist blandar absurda skämtteckningar med politiska analyser (kompletta med hänvisningar för den som vill läsa mer) där fokus ligger på genus och klass. Det är smart och giftigt.

”Ja till liv!” är kanske inte lika sylvass som ”Prins Charles känsla” som kom ut förra hösten. Den är lite för spretig för det och i avsaknad av en ordentlig röd tråd som knyter ihop allting. Men det är fortfarande ett både underhållande och tänkvärt album det här, som lär passa både de som aldrig läst någonting av Liv Strömquist förut lika bra som de som är redan frälsta.

Liv Strömqvis – Ja till Liv! (Galago, 2011)