favorit

Väl värd väntan

thegoldfinchEgentligen skulle jag kunna skriva världens kortaste recension av Donna Tartts ”The Goldfinch”:
Den var värd väntan.
Med tanke på att vi snackar elva långa års väntan här, så säger det ganska mycket om vad jag tycker om boken.
Precis som när det gäller alla hyllningar så är den här recensionen svår att skriva. Jag är fullt medveten om att en viktig orsak till att jag gillade den så mycket är att jag tyckte mig kunna se mängder av spår av ”The Secret History” (Tartts debut och förmodligen den bok jag läst om flest gånger i mitt liv). Jag kan helt enkelt inte förhålla mig neutral till Tartts författarskap. Fast å andra sidan är det ju vad som är så bra med bokbloggar, att ingen förväntar sig att man ska förhålla sig neutral.

Trettonårige Theodore Deckers liv slås i spillror under ett museibesök tillsammans med sin mamma. En bomb briserar inne på muséet och dödar modern. Theo själv överlever och i det kaos som uppstår plockar han med sig den lilla tavla som var moderns favorit, ”The Goldfinch”. Under de kommande åren famlar Theo runt utan riktning i tillvaron eller någon plats att höra hemma. Han dricker för mycket, han äter för dåligt och han drömmer fortfarande mardrömmar om moderns död. Den lilla tavlan är den enda kopplingen han känner att han har kvar till henne, men den är också en källa till konstant oro och ångest för vad som ska hända om den blir upptäckt. När tavlan slutligen drar in Theo i kriminella kretsar så ser han inte längre någon väg ut.

Redan i inledningen nålar Tartt fast känslan av impending doom som hon är så skicklig på att beskriva. Det nät som dras åt kring den alltmer paranoide och trasige Theo är främst hans egen skapelse, vilket gör situationen än mer desperat.
Theo är inte någon särskilt sympatisk kille, ens som ung. Han är manipulerande och självdestruktiv och i sin självdestruktivitet dessutom rätt så egoistisk. Men samtidigt är det svårt att inte fascineras av hans historia och av hans jakt på något slags mening med sitt liv.

Som vanligt är Tartt oerhört skicklig på att beskriva miljöer. Oavsett om vi rör oss på de finare delarna av Manhattan, en halvbyggd förort till Las Vegas som redan håller på att reclaimas av öknen eller ett slaskigt Amsterdam. Särskilt skicklig är hon på att beskriva de konst- och antikvariatsmiljöer som utgör en så stor del av boken.

Jag skrev i början att ”The Goldfinch” påminner mig en del om ”The Secret History”, men samtidigt står boken på egna ben. Att en av karaktärerna från debuten gör ett gästspel (”Mr Abernathy”) är inget som stör, eller känns som ett försök att surfa vidare på debutromanens kultstatus. Snarare påminner det en om hur lång tid som faktiskt gått sen den första boken kom ut och hur annorlunda världen är idag. Theo Decker är inte Richard Papen och de två skulle förmodligen ha avskytt varandra vid första anblicken om de träffats som unga. Men det är något med stämningen i de båda böckerna som påminner om varandra. Lögnerna, självdestruktiviteten och längtan efter ett sammanhang att självklart höra hemma. Alla dessa karaktärer som på håll verkar vara ouppnåeliga, men vars perfekta yta krackelerar så fort man kommer nära.

Jag hoppas att vi inte kommer att behöva vänta över tio år till på Donna Tartts nästa roman. Även om väntan i det här fallet verkligen var värd det.

Donna Tartt – The Goldfinch (Little, Brown 2013)

Postapokalyps när den är som bäst

woolFör Jules är världen en silo. Hon är född i silon, tillbringar sina dagar med att laga generatorer och andra mekaniska föremål och när hon dör kommer hennes kropp att läggas i komposten för att bli näring till silons odlingar. Om hon inte väljer eller tvingas att lämna förstås. Det är något som det helst inte pratas om, att vissa personer begår brott så grova att de tvingas ut ur silon för att de i den ödsliga och dödliga landskap som omger det. Att vissa personer väljer att självmant väljer att lämna silon talas det ännu mindre om.
När Jules blir erbjuden tjänsten som silons sheriff blir det svårt för henne att inte tänka på de som valt att lämna, då hennes föregångare Holston hör till dem. Jules vet att det är farligt att snoka, farligt att ställa fel sorts frågor. Men när hon börjar nysta i Holstons död hittar hon svar på frågor hon aldrig ens funderat på att ställa, som vänder hela hennes liv upp och ner.

Hugh Howeys ”Wool” är ett fint exempel på när postapokalypsgenren är som allra bäst. Sträckläsningsframkallade spännande, men med en samhällskritisk udd. Att ”Wool” dessutom innehåller flera riktigt intressanta, nyanserade och i vissa fall oerhört badass kvinnliga karaktärer är väldigt välkommet. Särskilt om man har läst flera postapokalyptiska romaner som knappt innehåller en enda namngiven kvinnoroll över huvud taget.

Jag vill inte berätta för mycket om handlingen i ”Wool”. Jag får ju själv allergiska utslag och aggressiva utbrott av oförsiktiga spoilers, så jag tänker inte knysta om hur många lager berättelsen har eller spekulera i hur de andra två delarna av trilogin kan tänkas vara. Istället tänker jag uppmana er att läsa boken, i synnerhet om ni liksom jag fascineras av postapokalyptiska scenarion och vad som händer med mänskligt beteende i extrema situationer. Ni kommer inte att ångra er.

Hugh Howey – Wool (Arrow books, 2013)