favorit-i-repris-sommar

Favorit-i-repris-sommaren i backspegeln

När jag var yngre brukade jag läsa om böcker ofta. Favoritböckerna lästes om och om igen, och hela bokserier lästes om när en ny bok kom ut. Numera läser jag inte om särskilt ofta. Det händer då och då, men bokbloggandet har gjort att jag läser mycket mer nyutkommet och mycket mindre gammal skåpmat. Något som kan kännas lite tråkigt ibland. Jag gillar ju omläsningar och kan sakna känslan av att återkomma till en bok som betytt väldigt mycket för mig.

Den här sommaren hade jag ett läsprojekt som gick ut på att läsa om några gamla favoriter (och en bok som verkligen inte var en favorit då jag läste den, men som jag kände förtjänade en ny chans). Jag kallade projektet favorit-i-repris-sommar och läste följande böcker
Richard Adams – Watership Down
John Fowles – The Magus
Neil Gaiman – American Gods
William Gibson – Neuromancer
Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita

Jag är glad att jag tog mig tid att göra de här omläsningarna i somras. Ingen av böckerna gjorde mig besviken, tvärtom var det bara intressant att stifta bekantskap med dem igen och göra nya reflektioner.
Hela läsprojektet var så lyckat att jag har bestämt mig för att fortsätta att läsa om gamla favoriter, så många jag hinner och orkar med. I höst hade jag tänkt hinna med både Cora Sandels Alberte-trilogi och Stephen Kings ”The Stand”. Ni kan med andra ord hålla utkik efter fler favorit-i-repris-inlägg i framtiden!

Favorit i repris: Neuromancer

”The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.”

Case är en föredetting. Han brukade vara en cyberspacecowboy, en hacker som kunde ta sig in överallt. Men hans sista arbetsgivare brände ut hans nervsystem och inte ens de duktigaste undergroundklinikerna i Japan kunde fixa honom. Case tillbringar sin tid med att göra småjobb och dricka för mycket, fast i en nedåtgående spiral. Men så blir han kontrakterad för ett jobb som visar sig vara mycket välbetalt och mycket farligt. Tillsammans med en kvinnlig streetninja som kallar sig Molly ska han ge sig på jakt efter något som egentligen inte kan hackas; en mycket avancerad AI.

William Gibsons stilbildande cyberpunkklassiker ”Neuromancer” kom ut 1984. Första gången jag läste boken var ungefär tio år efter att den kom ut och jag blev helt knockad. Jag hade aldrig tidigare läst något som känts så smutsigt, så storstadscoolt och modernt. Internet var vid den tiden fortfarande något ytterst marignellt, något man hört talas om men aldrig provat. Något som i mitt och andra Gibson-läsares huvud hade potentialen att bli som den Matrix han beskriver.

Det var en märklig upplevelse att läsa om ”Neuromancer” i sommar, som en del av min favorit-i-repris-sommar. Det är fortfarande en mycket spännande läsning och många av Gibsons formuleringar (som inledningen som citeras ovan) känns fortfarande helt klockrena. Men den teknologiska utvecklingen har hunnit ikapp ”Neuromancer”. Det virtuella samhälle som Gibson beskriver i boken är ingenting i jämförelse med dagens via smartphones ständigt uppkopplade befolkning. När Case säger att han har ”3 MB of hot RAM” att sälja kan exempelvis inte låta bli att fnissa lite för mig själv. Allt är dessutom trådat, från de bärbara datorerna till de enorma servrar (tusentals MB!) som Case hackar sig in i. Inte för att det gör något, att verkligheten har hunnit ikapp fiktionen. Snarare tillför det en extra dimension till läsningen, alla små detaljer som ligger läskigt nära hur verkligheten ser ut nu nästan trettio år efter att boken kom ut första gången.

Nu känner jag mig faktiskt mycket sugen på att läsa de andra två böckerna i Gibsons Sprawl-trilogi som jag av någon anledning faktiskt aldrig har läst. Kanske var jag alltför överväldigad av ”Neuromancer” när jag läste den första gången för att våga mig på dem (även om jag läst ett flertal andra böcker av Gibson). kanske är det dags för en Gibson-revival?

William Gibson – Neuromancer (Ace books, 2000)

Favorit i repris: American Gods

Den tredje boken jag läste under min favorit-i-repris-sommar var Neil Gaimans ”American Gods”, som jag nämnt flera gånger i bloggen som en av mina absoluta favoritböcker. Bl.a intog boken en hedrande förstaplats i min lista över 00-talets bästa böcker som jag skrev ihop lagom till årsskiftet 2009/2010. Det här var tredje gången jag läste boken (en gång på svenska, två på engelska).

Shadow har bara en dag kvar på sitt fängelsestraff när han får reda på att hans hustru, som han sett fram emot att få träffa nästa dag, omkommit i en bilolycka. Den efterlängtade friheten känns plötsligt ihålig. På flyget hem till sin frus begravning träffar Shadow på en mystisk man som kallar sig Mr Wednesday, och som visar sig veta väldigt mycket om Shadows liv. Han kommer med ett jobberbjudande och när Shadow tackar ja ändrar hans liv riktning ännu en gång. Han dras nämligen in i en strid mellan de gudar som en gång invandrat till USA med sina folk och de nya krafter som försöker ta över; massmedia och internet.

Det är snart tio år sedan jag läste ”American Gods” för första gången. En bok som direkt sällade sig till mina favoriter och som därför skulle kunna vara lite vansklig att läsa om, men som jag älskade lika mycket nu vid tredje genomläsningen.

Det här är Neil Gaiman när han är som bäst. Det är proppfullt av mer eller mindre kända gudar, myter och populärkulturella referenser. Det är en berättelse om tro och hopp och kärlek som utspelar sig på en plats som, enligt boken, inte är gjord för gudar.
Shadow är – sitt smeknamn troget – en ganska undanglidande karaktär. Han gör det han ska, utan att ifrågasätta särskilt mycket. Utan att analysera eller dra slutsatser som vi som läsare kommer fram till långt före honom (inte minst när det gäller Mr Wednesdays riktiga identitet). Shadow är en ganska hemlig protagonist, som håller sina känslor inom sig. En ensam enstöring som fyller en roll han inte ens vet vad den innebär.

De bästa delarna av boken handlar om gudarna. Om hur de skapades, hur de anlände till sin nya kontinent, lämnades kvar och glömdes bort. Hur de överlever, knappt, i det mest ogudaaktigt av länder (som paradoxalt nog är ett land där en religion, kristendom, har extremt stort inflytande).
När britten Gaiman skrev ”American Gods” hade han inte bott i USA särskilt länge. Stora delar av boken är hans eget sätt att närma sig sitt nya hemland, att skriva och beskriva det.

Att läsa om ”American Gods” har gjort mig sugen på att även läsa om ”Anansi Boys”, en annan Gaimansk favorit vars innehåll tangerar ”American Gods”. Lagom till nästa sommar, kanske, är det hög tid för ännu en Gaiman-favorit i repris.

Neil Gaiman – American Gods (Harper Torch, 2002)

Favorit i repris: The Magus

Som andra bok i min favorit-i-repris-sommar valde jag John Fowles klassiker ”The Magus” från 1965. Det har gått ungefär tio år sen jag första gången läste boken, då i svensk översättning. Hög tid för en efterlängtad omläsning, med andra ord.

Nicholas Urfe är en uttråkad ung engelsman. Han arbetar som lärare och har ett otillfredsställande förhållande med den unga australiensiskan Alison. När Nicholas får jobb på en internatskola på den grekska ön Phraxos ser han det som en chans att komma bort från sitt liv och starta om på nytt. Väl på plats blir inget som Nicholas tänkt sig. Han känner sig ensam och isolerad. Så lär han känna Conchis, öns rikaste och mest enigmatiske invånare. Conchis bjuder in Nicholas till sitt hem och långsamt dras han in i en värld full av illusioner, lögner och erotik. Conchis värld är lika mycket en dröm som en mardröm, men Nicholas märker att han är beredd att göra vad som helst för att få vistas i den.

Nicholas är en ganska otrevlig typ, ytlig och självisk. Även om man som läsare inte gillar honom är det svårt att inte sympatisera med honom och den absoluta mindfuck som han utsätts för i romanen. Att inte kunna veta vad som är sant eller ej, att misstänka att allting i ens liv är en konstruktion och en konspiration – det är ett under att Nicholas inte bryter ihop totalt.
Nicholas är också både ett barn av sin tid och djupt påverkad av sin uppväxt. Liksom många andra unga personer i efterkrigstidens England kämpar han med att komma underfund om sin identitet och sexualitet, sin plats i livet. Många av de beslut han hittills tagit har varit i protest mot sin auktoritäre far. Men efter faderns död finns det inte längre något att göra uppror mot och Nicholas liv tappar både mening och riktning.

”The Magus” är ingen direkt lättläst roman. Den är gåtfull och lämnar läsaren med många frågor och teorier om hur allt egentligen hänger ihop. Fowles lade visserligen till några förklarande scener och gjorde andra mer tydliga i den reviderade utgåva av romanen som kom ut 1978, men han rätade inte ut alla frågetecken. Vilket jag tycker är bra, för en stor del av behållningen med ”The Magus” är just osäkerheten om vad som händer på riktigt. En osäkerhet som blir mer effektiv om läsaren inte sitter inne med alla svar.

”The Magus” är en bok för alla som gillar klaustrofobiska, psykologiska romaner. Den innehåller en mängd litterära referenser, symboler och allusioner. Den är bitvis oerhört obehaglig, bitvis omöjlig att lägga ifrån sig. En roman som är lika spännande och fascinerande när jag läser den för andra gången, vilket måste ses som en mycket lyckad omläsning.

John Fowles – The Magus (Dell, 1999)

Favorit i repris: Watership Down

Först ut i min favorit-i-repris-sommar är Richard Adams ”Watership Down” från 1972. En bok jag inte läst sedan jag gick i mellanstadiet, men med tanke på hur många gånger jag har sett filmen så mindes jag ändå handlingen ganska väl. Även om jag tror att många av dess nyanser gick över huvudet på mig förra gången jag läste boken.

Det börjar med att Fiver plågas av hemska visioner av kolonins undergång. Fiver är en synsk kanin, och Hazel gör sitt bästa för att få kolonins ledare att lyssna till honom. Men han vägrar lyssna och de båda kaninerna ser ingen annan utväg än att fly från kolonin. Med sig får de en udda skara kaniner: som ängsliga lilla Pipkin, smarta Blackberry, historieberättaren Dandelion och starka Bigwig. De ger sig iväg på ett äventyr som är minst sagt farofyllt. För det berättas att kaninerna har tusen fiender och kan endast undkomma dem alla genom att använda sin list och sin snabbhet.

”Watership Down” är en klassisk äventyrsroman, en Odysséen med kaniner. Hazel är bokens protagonist, en hjälte som varken är exceptionellt stor eller stark. Men han är modig och lojal och har en förmåga att lösa de flesta knipor med hjälp av list. Oavsett om knipan består av att undkomma fiender eller att skaffa honor till sin nystartade lilla koloni.

Mycket av ”Watership Down” handlar om vad det innebär att vara kanin. I jakten på sitt nya hem träffar Hazel och de andra på två sinsemellan väldigt olika kolonier, vars invånare verkar ha glömt bort vad det innebär att vara kanin. Den första kolonin, Cowslip’s Warren, är till synes ett paradis. Kaninerna är välgödda och stora med obegränsad tillgång på mat. Men det visar sig att priset för maten är högt, att människorna i den närbelägna bondgården sätter upp snaror i närheten av maten de lägger ut. Kaninerna i Cowslips koloni har gett upp. De har glömt bort att människan är elil, kaninernas fiende.
Den andra kolonin, Efrafa, är på många sätt en motsats till Cowslips koloni. Ledda av General Woundwort lever dessa kaniner i ständig beredskap och under militärisk disciplin. De äter i skift för att inte avslöja hur många de är och styrs med järnhand av den hårdföre generalen. Kaninerna i Efrafa har liksom de i Cowslips koloni glömt bort hur kaniner egentligen är. De båda kolonierna har begränsat sin egen frihet för en falsk trygghet och därigenom kompromissat med sitt eget kaninskap.

Något jag verkligen uppskattade vid den här omläsningen var Dandelions berättelser om El-ahrairah, kaninernas största hjälte. Han är ingen gud, utan snarare en förebild när det gäller list, snabbhet och lojalitet till sitt folk. El-ahrairah är en trickster av stora mått, som alltid lyckas landa på fötterna.
Den bästa, och sorgligaste, historien om El-ahrairah är när han besöker den svarta kaninen, the Black Rabbit of Inlé. Här blir det tydligt hur mycket en bra kaninledare måste vara beredd att offra för sitt eget folk och sin koloni.

”Watership Down” var ett mycket bra val av omläsning. En klassiker som verkligen håller för omläsning. Även om jag inte längre tycker att måsen Kehaar är det roligaste i hela boken, som jag gjorde när jag var tolv, så är det fortfarande en fascinerande historia.
Nu känner jag att jag måste se om filmen också. Snarast.

Richard Adams – Watership Down (Penguin books, 1980)

Första favorit-i-repris-boken


Jag har börjat läsa den första favorit-i-repris-boken, ”Watership Down” av Richard Adams. Boken ingår alltså i mina läsplaner för sommaren då jag har tänkt läsa om fem gamla storfavoriter. Att just den här boken är först ut beror på att jag redan hade den hemma, inköpt på Myrorna för någon femma (pun intended).

Egentligen hade det passat bättre med en poserande kanin än en katt till just den här boken. Men man tager vad man haver, vilket i just det här fallet innebär en ganska tjurig kattfarbror som undrar varför jag stör hans livsviktiga tupplur.

Favorit-i-repris-sommar

Det börjar planeras sommarläsning i bokbloggarvärlden. Det ska läsas klassiker hit och bokserier dit och specifika författare och genrer av olika slag. Själv är jag inte så förtjust i att planera min läsning i för stor detalj. Förutom att jag försöker läsa och recensera recensionsböcker inom rimlig tid så går jag helt efter lust, känsla och plötsliga infall när det handlar om läsning. Annars blir jag uttråkad innan jag ens har börjat läsa.
Men läsutmaningar kan också vara ganska häsosamma. Ge lite struktur till ens läsande. Särskilt under sommaren kan det vara en god idé, eftersom jag annars har en tendens att enbart läsa fantasy så snart det börjar bli sommarväder ute (vilket alltså är min motsvarighet till den sedvanliga deckarläsningen).

Förra sommaren läste jag bl.a. om de fyra första böckerna i George R. R. Martins fantasyepos A Song of Ice and Fire inför släppet av dem femte boken i bokserien.
I år tänkte jag göra det lite enklare för mig själv. Jag tänkte ta och läsa om några gamla favoriter jag inte har läst på många år, se om jag fortfarande älskar dem lika högt idag.

1. Richard Adams – Watership Down
Jag älskade filmen som barn. Grät Lille skutt-tårar varje gång jag såg den, men verkligen älskade. Boken lånade jag (på svenska) på skolbiblioteket för ungefär tjugo år sen, vilket var sist jag läste denna klassiker.

2. John Fowles – The Magus

En favorit jag läste för ungefär tio år sen. Jag håller den fortfarande högt, men känner att det börjar bli dags för en omläsning. Denna gång på originalspråk.

3. Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita
Jag hade en period i början av gymnasiet när jag plöjde en massa klassiker som jag tänkte skulle passa min något pseudointellektuella indiepoplook. Jag föll totalt för Hjalmar Söderberg och Sylvia Plath, men minns knappt något av den här boken. Förmodligen var jag för ung för den. Och i rättvisans namn förtjänar den alltså en omläsning.

4. Neil Gaiman – American Gods – The Tenth Anniversary Edition
En av mina absoluta favoritböcker som (förhoppningsvis, man vet ju aldrig med tv-bolagen) ska bli tv-serie med premiär nästa år. Vilket är ett utmärkt skäl för omläsning. Specialutgåvan innehåller lite extramaterial, så därför vill jag givetvis läsa just den.

5. William Gibson – Neuromancer

Egentligen hade jag velat läsa om ”Neuromancer” inför Tokyo-resan, med tanke på bokens kopplingar till staden. Tyvärr fanns inte tiden då, men i sommar lär jag hinna med den här cyperpunkklassikern som imponerade stort på mig när jag läste den sist under min syntharperiod i högstadiet.

Har ni några särskilda planer för sommarläsningen? Klassiker eller stranddeckare? Eller tänker ni göra som jag och satsa på omläsning för hela slanten?