fantastik

Bilder som stannar kvar

yttreförortenShaun Tans ”Berättelser från yttre förorten” är en bok som är mycket svår att genrebestämma. Är det en bilderbok, en novellsamling, en ungdomsbok eller ett slags seriealbum? Det beror på hur man ser på saken. Och det beror nog i än större grad på vem det är som läser boken.
Som vuxen läsare skulle jag nog gärna placera boken i seriehyllan på biblioteket. Inte för att det egentligen är en serie, men för jag tror att boken skulle hitta flest läsare där, bland oss som uppskattar vackra och lite illustrationer.
(På mitt ena jobb, där jag lånat boken, står den bland de vanliga böckerna i ungdomsavdelningen)

mu2011 vann Shaun Tan ALMA-priset. Mycket välförtjänt.
Han är främst en fantastisk illustratör, med en känsla för det mystiska, det drömska och det lätt bisarra. Det är också bilderna som är den stora behållningen när man läser Tan. När jag bläddrar igenom ”Berättelser från yttre förorten” såhär några veckor efter avslutad läsning så inser jag att de flesta texterna redan försvunnit ur minnet. Men bilderna har stannat kvar.
Jag misstänker att vissa av dem kommer att bosätta sig där permanent faktiskt, och det har jag inte någonting emot.

Shaun Tan – Berättelser från yttre förorten (Kabusa böcker, 2012)

Magiska Prag: The Hundred-Towered City

hundredtoweredTidsresor tillbaka till Prag år 1903, hemlig polis, alkemister, anarkister, grevinnor, gatubarn och alla tänkbara litterära karaktärer och mytiska varelser som har någon som helst koppling till Prag. Låter det som ingredienser som borde utgöra en rolig och spännande bok? Det tyckte jag med innan jag började läsa den.
Garry Kilworths ”The Hundred-Towered City” är dessvärre beviset på att det inte går att bygga en hel bok på en handfull roliga idéer. Särskilt för en författare som helt saknar fingertoppskänsla och förmåga att skapa intressanta karaktärer.

Det börjar med att Roger Kettle uppfinner en tidsmaskin som ser ut som en gammal motorcykel med sidovagn. Sedan lyckas han och hustrun Kate bli tillfångatagna av hemliga polisen när de besöker Prag anno 1903, vilket gör att barnen Jack, Annie och Davey åker tillbaka i tiden för att rädda sina föräldrar.
Det hela är oerhört tramsigt. På de första sidorna hinner barnen inte bara träffa alkemister och golem, de bor dessutom hemma hos en ung Franz Kafka. Det är som att författaren bestämt sig för att pressa in en massa saker i sin bok som han tycker är coola och i sista stund kommer på att han behöver en story som binder ihop saker också. En mycket bristfällig och bitvis helt ointressant story.

De tre barnen Kettle är otroligt irriterande. De två äldsta är Mary Sues så det skriker om det och den yngsta är en idiot. Mellanbarnet Annie ska föreställa vara smart och påläst, men det hindrar henne inte från att försöka få tag på bananer till frukost (mitt i vintern, i Prag 1903) och lura i sina syskon att de kommer få skörbjugg om de inte äter frukt på en vecka.

Till och med miljöbeskrivningarna känns oinspirerade:
”A wonderful bridge spanned this river, which he knew from his mother was called the Charles Bridge. There were statues along the parapet, and beyond the bridge were palaces with sprawling skirts of parks and gardens.
The city of a hundred towers!”

”The Hundred-Towered City” är en bok jag inte ens skulle rekommendera till den mest inbitna Prag-fantasten. Mitt omdöme om boken är helt enkelt: undvik!

Garry Kilworth – The Hundred-Towered City (Atom, 2009)

Syskonkärlek

havsmannenNella och Robert växer upp i början av 1980-talet i en trasig familj med en alkoholiserad mamma och en pappa som sitter i fängelset. Robert är mobbad. Nella gör sitt bästa för att skydda sin yngre bror mot mobbarna, men hon kan inte vara vid hans sida dygnet runt. Dessutom är hon själv knappast skolans mest populära tjej.
När syskonen hamnar i ekonomisk skuld hos skolans värste mobbare, Gerard, så blir Nella allt mer desperat. Hur ska hon, som inte ens ha pengar till mat, kunna skrapa ihop tusen kronor på bara några dagar? För att göra saker ännu mer komplicerade så möter Nella en märklig varelse som hon kallas Havsmannen och som verkar vara i minst lika stort behov av hennes hjälp som brodern.

Carl-Johan Vallgrens ”Havsmannen” en en mörk skildring av mänsklig ondska. Men det finns ljusglimtar i mörkret. Främst kärleken mellan de två syskonen, men även de andra vänskapsband som Nella lyckas forma med samhällets mest udda och utstötta typer. Som Professorn, en beläst enstöring som tillbringar nästan all sin tid med sina böcker efter att ha skadat benen i en olycka.

Nellas och Roberts tillvaro kan ibland tyckas ofattbar grym. Att inte socialen ingripit långt tidigare är ett mysterium, men samtidigt känns det trovärdigt att lärarna i skolan blundar inför syskonens situation. Syskonen själva gör ju själva allt de kan för att upprätthålla fasaden, av rädsla för att bli placerade i olika fosterhem.
Mobbaren Gerard en sällsynt läbbig typ som lätt skulle kunna vinna priset som Värsta Mobbaren Inom Svensk Litteratur. Och han ger sig inte bara på människor utan tycks vara ovanligt förtjust i att tortera djur. För alla som liksom jag har svårt för att läsa om djur som plågas så vill jag varna för oerhört obehagliga scener i den här boken. Särskilt i början.

Det är svårt att inte engagera sig i Nellas svåra kamp för överlevnad. Som karaktär påminner hon mig en del om Minna i Åsa Anderberg Strollos ”Bryta om”. Stark utåt, men oerhört skör när det gäller någon hon bryr sig om.

Själva Havsmannen är det enda i romanen som inte gör mig helt övertygad. Jag uppskattar det fantastiska inslag som hans närvaro utgör i en berättelse som annars är mycket socialrealistisk. Hans roll är viktig dels som berättelsens katalysator, dels som ett slags spegelbild för mänskligt beteende och grymhet. Men själva framställningen av Havsmannen är inte riktigt i min smak. Jag hade förväntat mig något mer monstruöst som inte lika tydligt ställer sig på de godas sida. Kanske är det jag som har läst för mycket skräck, men jag förväntade mig mer tentakelskräck och mindre självlysande new age-känsla.
Trots bristen på tentakler är det dock en mycket läsvärd skildring av syskonkärlek.

Carl-Johan Vallgren – Havsmannen (Månpocket, 2013)

Märkligt men fantastiskt

errantryAlla som är trötta på mitt stjärnögda hyllande av Elizabeth Hand gör nog bäst i att sluta läsa redan nu. Den här recensionen av hennes senaste novellsamling ”Errantry” kommer nämligen innehålla otillbörliga mängder superlativ, något som verkar ofrånkomligt när jag skriver om Hands böcker.

Novellerna i ”Errantry” rör sig i gränsmarkerna mellan fantastik och något som kanske inte direkt är realism, men besläktat. Där verkligheten tar slut och något annat, odefinierat, tar vid finner vi Hands novellkaraktärer. Som i inledande ”The Maiden Flight of McCauley’s Bellerophon” där protagonisten dras in i ett projekt som går ut på att försöka återskapa en miniatyrversion av en mycket bisarr och till synes helt osannolik flygmaskin. Eller ”Near Zennor”, där en man efter sin hustrus död reser till Cornwall för att ta reda på vad som egentligen hände henne där när hon var ung. Eller ”Uncle Lou”, om en excentrisk man som visar sig bära på en mycket stor hemlighet.
Det är mystiskt, märkligt och alldeles beroendeframkallande välskrivet.

Det är symptomatiskt på något sätt att den novell jag tyckte var svagast i samlingen är den som är renodlad fantastik, ”The Return of the Fire Witch”. Det blir lite för mycket i den här novellen. För flummigt, för märkligt. Och det skriver jag som någon som inte räds fantasy med häxor och magier det minsta. Det är som att Hands noveller gör sig bäst när de om inte står stadigt så åtminstone snuddar med tårna vid något slags konkret verklighet.

Jag blev överraskande glad över att få återvända till Kamensic i titelnovellen. ”Black Light” är inte min favorit bland Hand-romaner, men jag är verkligen förtjust i miljön den utspelar sig i. Och som den nörd jag är kan jag ju inte annat än att älska alla metalitterära kopplingar mellan den romanen och den här novellen. Vivian sällar sig till den ständigt växande raden av uppfuckade, nerknarkade Handska protagonister som leds av allas vår Cass Neary. Klart man gillar.

Både ”Errantry” och novellsamlingen ”Saffron & Brimstone” är utmärkta utgångspunkter för den som är nyfiken på Elizabeth Hands författarskap. Eller den som helt enkelt är sugen på att läsa en samling märkliga, men helt fantastiska noveller.

Elizabeth Hand – Errantry: Strange Stories (Small Beer Press, 2012)

Egensinnig fantastiksamling

jagannathKarin Tidbeck är en författare som tycks gå från klarhet till klarhet. Jag älskade hennes dystopiska SF-roman ”Amatka” som kom ut tidigare i höstas och jag älskar hennes engelska novellsamling ”Jagannath” som också den kom ut i höstas.

Att kategorisera ”Jagannath” är inte det lättaste. Precis som Kelly Link så rör sig Tidbeck över hela spektrat av fantastik, från steampunk till mörka sagor till SF. Trots bredden känns inte samlingen det minsta spretig. Tidbecks berättarröst är så tydlig så att jag som läsare aldrig tappar fokus.
Att översätta den här samlingen kan inte ha varit det lättaste. De flesta novellerna utspelar sig i Sverige och flera har en tydlig förankring i svensk mytologi. Det ger dem en säregen prägel, särskilt när man läser dem på engelska. Men jag tycker att det fungerar. Och jag kan bara tänka mig hur exotiska många av novellerna måste verka för den internationella läsarkretsen.

”Jagannath” har en genomgående melankolisk grundton som jag är mycket förtjust i. Karaktärerna är ensamma och bär ofta på en längtan bort. Många av dem är historier som stannar kvar långt efter man har läst dem, som fastnar och skaver och ställer frågor. Som ”Rebecka”, novellen om en ung kvinna som vill dö i en värld där döden inte längre existerar. Eller ”Arvid Pekon”, en absurd historia om existens och identitet. Jag har tidigare skrivit om titelnovellen ”Jagannath”, en fantastiskt välskriven SF-novell som tecknar en hel värld på bara några få sidor. En annan favorit är ”Reindeer Mountain”, en historia om vittras märkliga dragningskraft på två systrar.

”Jagannath” är helt enkelt en mycket välskriven och egensinnig novellsamling. Den gör mig än mer övertygad om att Karin Tidbeck har en lysande författarframtid framför sig.

Karin Tidbeck – Jagannath (Cheeky Frawg, 2012)

Strange stories

strangerthingshappenKelly Links novellsamling ”Stranger Things Happen” var en av de böcker som ingick i den Humble E-book Bundle jag köpte tidigare i höstas. Samlingen är Kelly Links debut och kom ut 2001.

Det märks att det är en debut, det här. I vissa av novellerna känns det som att Link inte riktigt har funnit sin röst och sitt format ännu. Hennes historier är alltid absurda, men ibland känns de på gränsen till meningslösa. Ett roligt tankeexpermient, men ett som glöms bort så snart det lästs.

Vissa av novellerna sticker dock ut:
Som ”Travels With the Snow Queen” där en ung kvinna ger sig ut på en smärtsam barfotapromenad genom sagornas värld för att leta efter sin försvunna kärlek. Bra för att inse att den där kärleken kanske aldrig var särskilt mycket att ha, ändå. Det är en bitterljuv, cynisk novell, i en sagoinramning som både är bisarr och underhållande.
Jag gillade också ”Carnation, Lily, Lily, Rose”, en novell där en död man skriver brev till sin hustru från något slags limbo. Döden fick honom att glömma sin frus namn och i breven upprepar han alla kvinnonamn han kan tänka sig i en desperat jakt efter sina förlorade minnen, sin förlorade fru.
Även ”Flying Lessons” hör till favoriterna. En mycket sympatisk kärlekshistoria med mytologisk bakgrund.
Bonusinfo: Novellen ”The Specialists’s Hat” finns även med i samlingen ”Pretty Monsters”.

”Stranger Things Happen” är ingen dålig novellsamling, även om den är ganska ojämn. Den som gillar tydliga, avslutade historier bör nog däremot undvika den här samlingen då novellerna ofta är ganska experimentella till formatet.
Själv ser jag fram emot att sätta tänderna i ”Magic for Beginners”, den andra Link-samlingen som ingick i bundlen.

Kelly Link – Stranger Things Happen (Small Beer Press, 2001)

Fler fantastiska noveller

”Askungeleken” heter den svenska utgåvan av andra halvan av Kelly Links novellsamling ”Pretty Monsters”. Den första halvan heter ”Fel grav” och kom ut i våras.
Jag brukar egentligen inte gilla tilltaget med att dela upp den svenska översättningen av en bok i två delar men här fungerar det ovanligt väl. Dels för att Link skriver noveller som kan läsas separat för den som önskar, dels för att de svenska utgåvorna är snygga och mycket väl översatta.

I den här andra delen av novellsamlingen fortsätter Link att röra sig ledigt mellan olika genrer. Det är lite saga, lite skräck, lite SF och lite urban fantasy. Men det känns trots detta inte det minsta spretigt, då Link har ett tydligt språk och en finurlig humor som skiner igenom i alla novellerna.

Min favoritnovell i den här boken är ”Kommendanten från Abal”, en bitvis ganska sorglig historia om Ozma och hennes krävande mor Zilla. De båda försörjer sig som spåkvinnor och med att binda andar till amuletter, något som blivit högsta mode i staden Abal där de bor. Men efter att modern dödat en man tvingas de lämna staden och sitt gamla liv bakom sig. Men är det verkligen så enkelt?
Jag är också förtjust i ”Monstret”, en mycket underhållande drift med campfire ghost stories och diverse skräckfilmsklichéer.

Ju mer jag läser av Kelly Link desto mer gillar jag hennes noveller. Det är som att de tillsammans bildar en enhet, ett slags brokigt lapptäcke av fantastiska inslag, märkliga monster och högst mänskliga karaktärer. För tillfället håller jag på med hennes debutsamling ”Stranger Things Happen” i e-format, och det kommer garanterat inte vara det sista jag läser av denna författare.

Kelly Link – Askungeleken: Pretty Monsters (X publishing, 2012)

Favorit i repris: Mästaren och Margarita

Det kanske är svårt att tänka sig, men när jag gick i gymnasiet så läste jag knappt någon fantastik över huvud taget. Istället ägnade jag mig åt klassiker och författare som refererade mycket till populärkultur (som Coupland och Hornby). Visst är det vanligt med pseudointellektuella gymnasister, men i mitt fall handlade det också mycket om det bildningskomplex jag fick på köpet när jag – som kom från en ganska antiintellektuell medelklassförort – började i gymnasiet i Stockholms innerstad. Plötsligt skämdes jag för Tolkien och King, och började ägna min tid åt Söderberg, Hesse och Dagerman.

Det är alltså inte så konstigt att jag inte hamnade på rätt fot med Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” när jag läste boken som gymnasist. Jag hade förväntat mig något i stil med Dostojevskij; smutsig, tröstlös realism. Istället fick jag ett absurt stycke fantastik där både djävulen själv, talande katter och häxor figurerar i ett långt ifrån realistiskt Moskva. Kängorna mot det korrumperade kulturetablissemanget gick mig också helt förbi när jag läste boken första gången, vilket jag skyller på min då alltför späda ålder.

”Mästaren och Margarita” är som en halsbrytande dans genom 20-talets Moskva, där så många karaktärer figurerar att det är lätt att helt snurra bort sig. Inte minst då flera av karaktärerna dessutom går under olika smeknamn och öknamn. Här finns ett flertal berättelser i berättelsen och symboler som återkommer och och om igen i olika skepnader. Samt, som sagt, en enorm talande katt som dricker vodka som om det inte fanns någon morgondag.
Det är en underhållande roman det här, men inte helt lättläst. Mycket på grund av myllret av karaktärer, men också för att det inte är helt lätt att navigera sig i Bulgakovs litterära landskap. Till slut är det omöjligt att veta var gränsen går mellan verklighet och illusion. Och som läsare inser jag att det faktiskt inte spelar någon roll; en roman är ju i sig en illusion. Oavsett om den sedan är realistisk eller ej.

Jag är glad att jag gav ”Mästaren och Margarita” en till chans. Den här klassikern förtjänade bättre än att bli dissad av en pretentiös gymnasist som låtsades att hon inte längre gillade fantastik.

Michail Bulgakov – Mästaren och Margarita (En bok för alla, 2008. Första svenska utgåva: 1971)

Bortglömd

Jack förstår inte vad som håller på att hända med honom. Folk han känner börjar uppträda allt mer otrevligt mot honom, ignorera honom och utesluta honom. När hans älskade hustru Aino en dag inte känner igen honom längre så tvingas Jack inse sanningen; han har blivit bortglömd. Ingen kan längre minnas hans ansikte i mer än några sekunder, ingen utom en enda förtrogna som blir Jacks livlina. Och som försöker hjälpa honom att ta reda på vad som har hänt. När Jack av en slump träffar på en grupp andra bortglömda så inser han att hans situation är farligare än han någonsin hade kunnat ana.

”Mannen som föll i glömska” är Mia Ajvides första roman. Den tar avstamp i Jacks ganska oglamorösa vardagsliv i Roslagen, med marmeladmackor och tekoppar, och utvecklas snabbt till en mardröm. Parallellt med att Jack alltmer glöms bort av sin omgivning så nystar han i ett gammalt mysterium som utspelat sig på hans arbetsplats, slottet Myntholm. Det verkar som att Jacks liv är sammankopplat med familjen Ribes, de som en gång bodde på slottet.

Första halvan av ”Mannen som föll i glömska” är mycket spännande. Jack vägrar att acceptera sitt öde och kämpar emot, förgäves. Han blir alltmer desperat och vårdslös i kampen mot omgivningens glömska, och hans sammanbrott är fascinerande att följa.
Tyvärr tappar boken fart i samma veva som Jack träffar de andra bortglömda. Det känns som att deras intriger och personligheter tar över berättelsen och styr den åt ett håll som inte känns särskilt intressant. Det blir för många karaktärer. För många svar på frågor som jag egentligen aldrig hade ställt och som jag inte bryr mig det minsta om.
Jag tycker också att det blir för stort fokus på mysteriet vid Myntholm. Mycket eftersom jag själv tyckte att lösningen på gåtan var oerhört lätt att klura ut, så alla timmar Jack lägger på att själv komma fram till saken känns mest dryga.

”Mannen som föll i glömska” är ändå hyfsat spännande läsning. Ajvide har ett bra språkmed fint flyt. Den första klaustrofobiska halvan ger mersmak och jag hoppas få läsa mer av Mia Ajvide i framtiden.

Mia Ajvide – Mannen som föll i glömska (Månpocket, 2012)

Söta monster

Tycker du att du läser för få noveller? Känner du dig sugen på spännande och lite lätt absurd YA/crossover? Tycker du att fantastik gärna får röra sig från skräck till fantasy via det bisarra och sagolika utan att du tappar tråden? I så fall är Kelly Links novellsamling ”Fel grav och andra berättelser” verkligen något för dig!

”Fel grav” är del ett av två i översättningen av novellsamlingen ”Pretty Monsters”. Samlingen består av fem noveller av varierande längd, som alla på något sätt har en fantastisk anstrykning. I höst kommer den andra halvan ut på svenska, ”Askungeleken”. Jag kan undra lite varför man väljer att dela en novellsamling i två, då hela samlingen med sina dryga 400 sidor inte ens kommer upp i tegelstenstjocklek. Men det verkar ju tyvärr vara legio när det gäller översatt fantastik i Sverige att kapa böckerna i två halvor (särskilt när det gäller YA-fantasy), så det är inget jag ska uppehålla mig vid.
”Fel grav” är nämligen både bra översatt – trots att jag misstänker att det inte är helt lätt att översätta Links språk som är späckat av populärkulturella referenser och halsbrytande vändningar – och glädjande nog har både originalets snygga omslag och illustrationer av Shaun Tans illustrationer behållits.

Min favorit bland novellerna i samlingen är den längsta novellen, ”Trolleri för nybörjare”. Här får vi följa femtonårige Jeremy och hans kompisgäng som alla är besatta av en tv-serie som heter ”Biblioteket”. Jag förstår dem. Bara beskrivningarna av serien – de flesta roller spelas av olika skådespelare, ingen vet vem som har gjort serien eller när den kommer att sändas nästa gång, den utspelar sig i ett enormt magiskt bibliotek, inslag av både skräck, fantasy och SF – får mig att önska att jag kunde följa serien! Den låter som en totalt anarkistisk och genreöverskridande mashup av Doctor Who och Buffy samt Neil Gaimans och China Miévilles böcker. Novellen är dessutom späckad av metainslag och dessutom en ganska sorglig familjesituation som ligger i bakgrunden.

Även om de andra novellerna inte är lika fantastiska som ”Trolleri för nybörjare” så är de fortfarande underhållande. Jag menar, vem kan motstå citat som dessa?
”Jag hatar filmer och böcker där killar får ge sig ut på äventyr medan tjejerna får stanna hemma och vänta. Jag är feminist. Jag prenumererar på tidskriften Bust, och ser på ”Buffy”-repriser. Jag accepterar inte sådan skit.”
(ur ”Sagohandväskan”)

Det enda jag egentligen inte är så förtjust i är att Links noveller har en tendens att bli lite pratiga och ofokuserade. Då och då förekommer ett du-tilltal som kan kännas lite forcerat och jag tycker att vissa av novellerna kan kännas lite onödigt röriga då de växlar mellan olika ämnen, tidsnivåer och röda trådar. Men allt som allt är det här en mycket underhållande och lite lätt bisarr novellsamling som gör mig mycket sugen på att läsa mer av författaren.

Kelly Link – Fel grav och andra berättelser (X-publishing, 2012)