familj

Babybird

FågelbarnChristin Ljungqvist är författaren som förra året slog knockout på läsarna med debuten ”Kaninhjärta”. En bok som hade allt; spännande handling, mångfacetterade karaktärer, gedigna miljöer och framför allt ett fantastiskt språk. Nu är Ljungqvist aktuell med sin andra bok ”Fågelbarn”, där en av sidokaraktärerna från debutromanen spelar huvudrollen. Precis som i debuten rör sig romanen någonstans i gränslandet mellan realism och fantastik, mellan ungdom och vuxen. Och precis som debuten är det är riktigt, riktigt bra bok.

Hannas familj är trasig. En gång hade hon två äldre bröder, Samuel och Jens, men nu är de båda borta och Hanna är ensam kvar med två föräldrar som inte kan hantera situationen. Samtidigt är hon på väg att gå ut gymnasiet och ge sig ut i vuxenvärlden. Inte blir saker lättare av att Hanna fortfarande kan se och höra sina bröder. Hon är nämligen synsk och har varit det sedan hon var liten, trots att hennes föräldrar avfärdat förmågan som vild fantasi och förbjudit henne att använda den. Inte för att det har gjort någon skillnad. Hanna kan se Jens, kan känna hans närhet, och hon är rädd. Vad är det egentligen han vill?

Jag vill egentligen inte berätta alltför mycket om handlingen i ”Fågelbarn”. Romanintrigen är nämligen mycket välkonstruerad, med ständiga tillbakablickar där familjens mörka historia framträder tydligare och tydligare. Det är en skickligt konstruerad intrig som inte känns det minsta konstruerad i ordets dåliga bemärkelse. Ljungqvist har stenkoll på sin historia, vad hon vill berätta och hur. Jag får JCO-vibbar av Hannas dysfunktionella familj, vilket i min bok är en stor komplimang.

Precis som i ”Kaninhjärta” är balansen utmärkt mellan realistiska och mer övernaturliga inslag. Hannas mediala förmågor beskrivs som en fysisk sensation, på ett sätt som jag tror gör det lätt att ta till sig för den som vanligtvis inte gillar att läsa om spöken och andar (dit hör givetvis inte jag). Det känns trovärdigt, helt enkelt. Och det bidrar till att göra boken nästan omöjlig att lägga ifrån sig. Att boken vänder sig till ”unga vuxna” hoppas jag inte är något som avskräcker presumtiva läsare, för den här boken passar utmärkt även för oss vuxna som inte är fullt så unga längre.

Jag kan inte annat än att bli imponerad av Christin Ljungqvist. Hon visar med ”Fågelbarn” att hon är en av Sveriges mest talangfulla nya författare

Christin Ljungqvist – Fågelbarn (Gilla böcker, 2013)

Familjehemligheter och historiska häxprocesser

bålbergetDet är 1975 i Nyland i Ångermanland. Jackes fru har lämnat honom. Det är inte första gången det händer och det är inte heller första gången Jacke varit otrogen. Men den här gången har han svårt att hantera hennes bortavaro. Han har svårt att veta hur han ska handskas med tonårsdottern Veronica och när han hjälper henne släktforska inför ett skolprojekt får han reda på familjehemligheter han helst velat undvika.
Ungefär trehundra år tidigare bodde Malin i Nyland. Hon sitter fängslad, anklagad för häxeri, tillsammans med ett antal av traktens kvinnor. Bland andra grannfrun Annika, hon som fick den man och det liv Malin velat ha. Annikas egen son Olof finns bland de vittnen som pekat ut kvinnorna.

”Vägen mot Bålberget” är Therése Söderlinds andra roman. Debuten ”Norrlands svårmod” var en mörk familjehistoria med viss JCO-känsla, som jag inte tyckte höll riktigt hela vägen. Även i denna bok står familjen i centrum, för alla de fyra personer vi får följa. Mörka familjehemligheter och ett minst sagt komplicerat kärleksliv för i princip alla inblandade.

Att skriva romaner som utspelar sig på flera tidsplan är alltid en smula vanskligt. Risken är stor att läsarna intresserar sig mer för det ena tidsplanet och ser det andra mest som en transportsträcka, eller att det känns rörigt med hopp i tiden fram och tillbaka.
Jag tycker dock att Söderlind lyckas hålla intresset uppe. Delvis för att hon inte hoppar mellan tidsplanen, utan för att romanen är uppdelad i fyra tydliga delar, centrerade kring fyra olika personer. Däremot är det väl i princip oundvikligt att intressera sig mer för vissa av dessa fyra personer och mindre för andra. För min del började boken inte brännas ordentligt förrän vi kom till Malins del. Denna vrånga och svåra kvinna med sitt oerhört svåra liv, hennes öde var det som intresserade mig allra mest. Historiska häxprocesser är alltid ett intressant ämne, och det här är inget undantag.

Precis som debuten så lider ”Vägen mot Bålberget” av sin längd. Boken har en intressant struktur och Söderlinds språk håller hela vägen, men romanen hade mått bra av att kortas ner. En bra berättelse blir ännu bättre om den inte dränks i alltför många ord.

Therése Söderlind – Vägen mot Bålberget (Wahlström & Widstrand, 2013)

Alla familjer är dysfunktionella

tigrarTvå kusiner, Nick och Helena, står i centrum i Liza Klaussmanns debutroman ”Tigrar i rött väder”. I början av boken håller deras, två unga amerikanska kvinnor precis efter andra världskrigets slut, liv precis på att börja. Men livet blir inte riktigt som någon av kusinerna hade tänkt sig. Och åren går, 1940-tal blir till 1950-tal och 1960-tal. Vi får följa de båda kusinerna och deras familjer i diverse nedtramp genom åren, ur ett flertal olika karaktärers synvinklar. Och gång på gång återvänder vi till Tiger House, släktens gamla sommarhus beläget på amerikanska östkusten. Ett hus som får symbolisera familjernas komplicerade relationer och dess långsamma sönderfall.

”Tigrar i rött väder” är en ganska ojämn bok. Det är ju alltid en risk för en författare som väljer att skriva en roman ur flera olika synvinklar. Alla röster engagerar inte lika mycket, alla tillför inte historien något viktigt. Dessutom tycker jag att Klaussmann gör ett misstag när hon låter sina karaktärer berätta för mycket och för detaljerat. Hon lämnar inga utrymmen för tolkningar när hon låter alla karaktärerna komma till tals.
De två delar jag gillade mest är sinsemellan ganska olika. Nicks kapitel berättar om en egensinnig, manupulativ och i grunden ganska egoistisk kvinna som ursinnigt kämpar emot konventionerna. Det finns sorg i hennes historia, men mest finns där bitterhet över ett liv som inte gått enligt planerna. Över förlorad frihet.
Daisys del är istället en ganska bitterljuv coming of age-historia. Den utspelar sig under en sommar vid Tiger House, där Daisy får uppleva sin första kärlek och sitt första svek. Samt familjeproblem som bubblar upp i bakgrunden.

Jag tycker att det känns lite synd att Klaussmann prompt ska förstöra sin bok genom att ta med en mordhistoria. En på köpet ganska onödig mordhistoria. Det finns många intressanta ingredienser i den här boken – dysfunktionella familjerelationer, hemliga kärlekshistorer, förlorade kärlekar – att mordet känns totalt överflödigt. Jag får känslan av att Klaussmann vill locka till sig deckarläsare genom att stoppa in det där mordet. Att jag för övrigt avskyr bokens sista del, där mordet hamnar i fokus, hör också till saken. Det är klumpigt skrivet och saknar all tillstymmelse till trovärdighet.

Trots att jag inte föll för ”Tigrar i rött väder” så känner jag att Liza Klaussmann har potential. Jag håller mina tummar för att hon i sin nästa roman struntar i att blanda in tråkiga mordhistorier utan kör all the way på det hon gör bäst: dysfunktionella familjer som långsamt bryter ner varandra i elegant östkustmiljö.

Liza Klaussmann – Tigrar i rött väder (Modernista, 2012)

Sunkigt, Auster

En gång i tiden tillhörde Paul Auster mina favoritförfattare. Jag läste allt han skrev och hävdade med bestämdhet att mannen var ett oöverträffat litterärt geni. Sen hände något. Jag vet inte om det var han eller jag, men jag slutade dyrka hans böcker. Jag kastade mig inte över en ny Auster-roman direkt när den kom ut och de böcker jag läste älskade jag inte längre utan förbehåll. Ibland tyckte jag till och med att det var ganska tråkigt.

Att läsa ”Sunset Park” var ett försök från min sida att blåsa liv i den passion jag en gång ägnat åt Paul Austers författarskap. En chans att börja om på nytt så att säga. En chans som tyvärr inte uppväckte så många andra känslor i mig utöver en lätt irritation.

Miles Heller bor i Florida och tömmer hus där de boende blivit vräkta när de inte kunnat betala sina lån. Han har en flickvän som går i high school och när dennes syster hotar att polisanmäla Miles så flyttar han tillfälligt hem till barndomsstaden New York. I rivningshuset i Brooklyn-kvarteret Sunset Park bor Miles gamla vän Bing, doktoranden Alice och mäklaren Ellen som egentligen vill vara konstnär. Här finns också Miles föräldrar som han inte har träffat på många år, och en hel mängd gamla minnen som kommer upp till ytan i och med hans återkomst till hemstaden.

Jag brukar inte ha några problem med osympatiska protagonister i romaner, men jag måste erkänna att jag har oerhört svårt för Miles. Han är så feg, så undflyende och självcentrerad, att det är svårt att bry sig det minsta lilla om vad han gör. Att han dessutom har en minderårig flickvän gör inte saken bättre. Han tjatar om att hon är så himla mogen för sin ålder, men det ändrar ju inte det faktum att hon går i high school medan han är en vuxen man. Låter det unket? Då har ni inte hört det värsta:
”I sex månader hade han nu fogat sig efter hennes önskemål, begränsat all lempenetration till hennes skojhål och inte stoppat in annat än tunga och fingrar i hennes mammahål. Sådana är anomalierna och idiosynkrasierna i deras kärleksliv, som trots detta är ett rikt kärleksliv, ett fantastiskt erotiskt partnerskap om inte visar några som helst tecken på att falna inom den närmaste framtiden.”
Om vi bortser från orden ”mammahål” och ”skojhål” som får mig att vilja tvätta hjärnan med klorin: att kalla ett sexuellt förhållande mellan en vuxen man och en sextonårig flicka för ett ”fantastiskt erotiskt partnerskap” känns ganska sunkigt. Speciellt då flickan ifråga har så dålig koll på preventivmedel att hon tror att analsex är enda säkra sättet att slippa bli gravid. Till saken är att flickan ifråga är föräldralös och bor hemma hos sin äldre älskare som alltså inte ens kan upplysa sin underåriga flickvän om hur det här med preventivmedel fungerar, något som känns mer som ”sexuellt utnyttjande” än ”erotiskt partnerskap”.

Som tur är handlar inte ”Sunset Park” enbart om den självömkande Miles, för i så fall hade jag aldrig ens läst klart. De delar som handlar om Ellen och Alice är bättre, men även här finns inslag som får mig att sucka uppgivet. Som att Alice hetsbantar och tror att problemen med hennes loser till pojkvän beror på att hon har gått upp i vikt (suck). Som att Ellen inte bara vill ligga med Miles – det verkar typ alla vilja, av någon anledning – hon har dessutom tvångstankar om att ligga med alla hon ser på gatan och målar erotiska målningar (dubbelsuck). Men de båda är trots allt intressanta karaktärer, och om hela boken hade handlat om de två hade jag nog nöjt mig.

”Sunset Park” känns mest som en gubbsjuk, trött historia med några intressanta bihandlingar och en massa tråkig baseballfakta. Bitvis glimtar Austers språk till, men själva storyn känns aldrig angelägen.

”Sunset Park” har tyvärr gjort mig ännu mer övertygad om att Auster inte längre är en författare för mig. Allt hopp är dock inte ute. I höst kommer en ny självbiografisk bok som jag hoppas ska ge mig pålåsterkärleken åter, eller möjligtvis få mig att ge upp en gång för alla.

Paul Auster – Sunset Park (Månpocket, 2012)

Familjeband

Suzanne och Joseph växer upp tillsammans med sin ensamstående mor i en halvfärdig bungalow i franska Indokina. Varje år dränks deras små risodlingar av Stilla havets saltvatten, trots att modern lagt mycket tid och möda på att bygga skyddsvallar. Modern tillbringar sin tid med att skriva långa brev till tjänstemännen på de franska kolonialmyndigheterna medan de två barnen gör upp planer för att till varje pris fly barndomshemmet. Även om det kanske betyder att de måste gifta sig med någon de egentligen föraktar.

Marguerite Duras ”En fördämning mot Stilla havet” kom ut första gången 1950 och var hennes tredje roman. Den baserar sig delvis på Duras egna uppväxt i franska Indokina. Flera av de teman som här tas upp är återkommande i Duras författarskap: komplicerade familjeband, sexuell frigörelse, vansinnets bojor. Inte minst finns det många paralleller till ”Älskaren” från 1984, den första roman av Duras som jag själv läste.

”En fördämning mot Stilla havet” är berättelsen om en komplicerad och dysfunktionell familj. Modern är besatt av sina fördämningar och binder sina barn tätt intill sig med hot och löften, med fysiskt våld och en kvävande, klaustrofobisk kärlek. Joseph får representera friheten, en rastlös ung man som avvisar moderns kärlek och som vägrar att följa konventioner och sociala regler. Han är arg och otrevlig, en kvinnotjusare som finner kärleken i en äldre kvinna. Joseph får på många sätt representera ”den andre” i Duras roman, en roll som vanligen tilldelas kvinnorna (eller kolonins inhemska befolkning).
Suzanne har svårt att hantera sin roll som ett slags medlare mellan moderns och broderns respektive vansinne. Hon vill bort från hemmet, men är inte beredd att sälja sin själv och sin kropp för att komma därifrån. Första halvan av boken har hon en rik friare, Herr Jo, som översköljer henne med presenter och som hon (ivrigt påhejad av resten av familjen) mjölkar så mycket hon kan ur. Herr Jo kallar slutligen familjen ”djupt omoraliska” vilket Suzanne besvarar med ”det är sådana vi är”. För den som lever under existensminimum är moral en lyx förunnat de rika och Suzannes familj gör vad de måste för att överleva.

”En fördämning mot Stilla havet” är en ganska grym historia om kärlek och hat, om fattigdom och frihet och frigörelse. Om familjeband så sega att de överlever allt. Det är en roman som ändå känns förvånande ljus och hoppfull sitt mörka tema till trots och som känns oumbärlig för alla som kommit att uppskatta Marguerite Duras knivskarpa prosa.

Marguerite Duras – En fördämning mot Stilla havet (Modernista, 2012)

Långt från rosenrött

De två systrarna Branza och Urdda växer upp tillsammans med sin mor Liga i en idyllisk liten stuga i skogen. I den närbelägna byn är alla vänligt sinnade och till och med skogens vilda djur behandlar familjen med respekt. Det är som en sagovärld. När en ilsken dvärg dyker upp mitt i idyllen och börjar ställa till med problem så inser de båda flickorna att det faktiskt är en sagovärld de lever i. En värld skapad för att skydda Liga från övergrepp och våld. Men den vanliga världen existerar fortfarande och hotar att splittra den lilla familjen med sina lockelser.

Margo Lanagans ”Tender Morsels”
är en märklig roman. En del saga, en del mörk och smutsig realism och en del fantasy. Historien är löst baserad på sagan om Snow White och Rose Red (inte att förväxla med Snövit), men med flera ganska mörka twistar.
Jag gillar hur Lanagan förklarat sagoinslagen, hur hon fått allt att hänga ihop. Björnen som knackar på stugans dörr mitt i vintern är i hennes variant ingen riktig björn, utan en ung man i björndräkt som när han hamnat i Ligas värld förvandlats till björn. De vänliga byborna, med sitt ljusbruna hår och sina opersonliga leenden, är inga riktiga personer. De är kulisser, välgjorda och detaljerade, men totalt oförmögna att kliva utanför de roller de tilldelats. På ett sätt är dessa skyltdockor till människor mer obehagliga än något annat i den här mörka berättelsen.

”Tender Morsels” är inget för den som gillar feel good. Allt som Liga är med om, allt som hon tvingas genomleva, skulle nog få vem som helst att vilja fly till en sagovärld där allt är gulligt och ofarligt. Och hennes oförmåga att hantera den verkliga världen, med alla dess brister och skavanker, efter alla år i sin sagodimension är riktigt sorglig.

I början, eller snarare i hela den första halvan av boken, hade jag svårt att hänga med i hoppen mellan de olika perspektiven. Mellan de olika karaktärerna och deras sinsemellan ganska olika språk, mellan första person och tredje person. Det känns onödigt snårigt och gjorde att jag hade rätt svårt att komma in i boken.
Jag hade var desstom inte helt förtjust i Lanagans språk. Det är bitvis mycket vackert, i synnerhet i de avsnitt som är skrivna i tredje person. Men jag har alltid väldigt svårt för alltför mycket talspråklighet i texter och här är ”Tender Morsels” inget undantag. Som ”babby” eller ”iggerent” eller ”mebbe”. Det stör. Och det gör att jag inte tycker att den här romanen är lika fantastisk som den kanske hade varit om den vore skriven lite annorlunda. Den är egensinnig och annorlunda, men den där förälskelsen jag hade hoppats på uteblev tyvärr.

Margo Lanagan – Tender Morsels (Vintage books, 2010)

Gone like a knock on the door

Nick och Amy Dunne har bara varit gifta i några år när de stöter på flera motgångar. De blir båda av med jobben. Sedan insjuknar Nicks mor, något som får honom att flytta tillbaka till Missouri tillsammans med sin ganska motvilliga Manhattan-fru. Väl på plats börjar paret glida ifrån varandra allt mer. En dag försvinner Amy spårlöst. Alla tecken pekar på mord och Nick blir genast den huvudmisstänkte. Men vad är det som egentligen har hänt med Amy?

Gillian Flynn är tillbaka! Författaren som är en mästarinna på att skriva mörka, komplicerade kriminalhistorier om komplexa och ofta ganska osympatiska karaktärer (som man ändå på något sätt – förmodligen för att Flynn skriver dem så bra – engageras av).
Det är svårt att skriva om ”Gone Girl” utan att avslöja för mycket. Det är en sinnrikt konstruerad roman, som bjuder på flera överraskningar (även om jag faktiskt listade ut den största av dem i förväg, så gillade jag ändå vändningen). Både Nick och Amy är rätt otrevliga typer; självupptagna och helt och fullt övertygade om sin egen förträfflighet. Men det är något jag verkligen gillar med Flynn, att hon aldrig tvekar att ge sina protagonister en hel hög med brister. Det är ganska underhållande att läsa en roman där man ömsom hoppas att protagonisterna ska straffas, ömsom att de ska klara sig.

”Gone Girl” är inte riktigt lika stark som ”Dark Places”, Flynns hittills bästa roman. Jag saknar de smutsiga, slitna miljöer som den romanen präglades av. Fattigdomen. Desperationen. Tröstlösheten. Visst har makarna Dunne ekonomiska problem, men de blir aldrig särskilt påtagliga. De har sina närmast perfekta utseenden att luta sig tillbaka på, sitt självförtroende, sina kontakter och Amys föräldrar. De flyttar visserligen från NY till Missouri, men ingen av dem verkar riktigt ta sina pengaproblem (eller någonting alls för den delen) på allvar.

Ett av de inslag jag gillar mest i boken (förutom Amys funderingar om ”The Cool Girl”, vilket delvis är oerhört träffsäkert) handlar om Amy, hennes föräldrar och den mycket framgångsrika barnbokserie de skrivit om ”Amazing Amy”. Om hur denna kavata lilla barnboksfigur kommit att prägla den riktiga Amys liv till den grad att hon börjat tänka på sig själv mer som en fiktiv karaktär än en riktig människa. Det är oerhört obehagligt, särskilt eftersom hennes föräldrar egentligen verkar vara både välmenande och kärleksfulla.

Trots att ”Gone Girl” som sagt inte är det allra bästa Gillian Flynn har skrivit så är det fortfarande en mycket bra roman. Spännande, obehagligt och totalt sträckläsningsframkallande. Läs!

Gillian Flynn – Gone Girl (Orion, 2012)

Systerskap

Systrarna Sarah och Emily Grimes växer upp med en kringflackande mor och en ganska frånvarande far. Medan Sarah gifter sig ung med den till synes perfekte mannen så satsar Emily istället på sin collegeutbildning och senare på sin karriär. Kärleksaffärerna avlöser varandra. Hon glider allt längre från sin familj. Men i takt med att åren går blir det allt tydligare för Emily att Sarahs liv inte är så perfekt som det verkar, och att systrarna kanske inte är så olika som de alltid trott.

Richard Yates ”The Easter Parade” kom ut första gången 1976 och räknas som en modern klassiker. Den prisbelönte författaren fick ett uppsving för några år sedan när hans debutroman ”Revolutionary Road” filmatiserades.

”The Easter Parade” är den första bok av Yates jag läser, trots att jag har haft den ovan nämnda debutromanen stående i hyllan i några år. Ett av skälen till att jag väntat så länge med att läsa någon Yates-bok, trots att de verkar vara exakt i min smak, är att jag fått intrycket av att de är så ångestfyllda att de blir lite svårlästa. Något som inte riktigt stämmer. För trots att ”The Easter Parade” är en rätt mörk historia, så finns det ändå ljuspunkter i mörkret. Däremot är romanen såpass tät att det tog mig ganska lång tid att ta mig igenom den trots sitt ringa omfång. Att läsa Yates kräver att man tar pauser för att boken ska komma till sin rätt.

Yates är väldigt skicklig på att beskriva olika typer av relationer med ganska små medel. Systrarna Grimes är inte så mycket motsatser som två personer med en gemensam bakgrund som alltid behandlats olika av både familj och omgivning. Systerrelationen är en röd tråd boken igenom, en tråd som ibland tunnas ut och smalnar av så mycket att den nästan blir osynlig, men som alltid finns med i bakgrunden. Bokens inledningsmening gör det klart för oss:
”Neither of the Grimes sisters would have a happy life, and looking back it always seemed that the trouble began with their parents’ divorce.”

”The Easter Parade” är en roman som kräver eftertanke. En melankolisk betraktelse över kärlekens och familjebandens betydelse. Ett utmärkt exempel på varför Richard Yates ansågs vara en av den allra bästa amerikanska nittonhundratalsförfattarna.

Richard Yates – The Easter Parade (Vintage Classics, 2008)

Om sorg och förlust

Ingen skriver om sorg som Joan Didion.
Hennes fantastiska ”Ett år av magiskt tänkande” handlade om sorgen efter maken John, som gick bort helt plötsligt utan förvarning. En stark skildring om dödens obegriplighet och ogreppbarhet. Hennes senaste bok, ”Blå skymning” handlar om dottern Quintanas sjukdom och död. Och även i förlängningen om författarens egen dödlighet.

Jag brukar undvika böcker som baseras på sanna händelser eller som är uttalat självbiografiska. Autencitet har för mig inget att göra med om något är självupplevt eller ej, kanske snarare tvärtom. Men trots denna aversion mot det självbiografiska så kan jag inte låta bli att falla för Didions båda böcker om hennes livs stora sorger och förluster.
Kanske har det att göra med hur hon skriver? Personligt, men aldrig sentimentalt. Vackert, men aldrig smetigt. Med knivskarpa detaljer, men utan att fastna i allt för ingående beskrivningar.

Didions berättande rör sig i ”Blå skymning” i ständiga cirklar, precis som det gör i ”Ett år av magiskt tänkande”. Hon återkommer gång på gång till de där smärtpunkterna, de hon inte kan släppa. Det är ett grepp som i en mindre kompetent författare kanske hade blivit tjatigt, men som här fungerar mycket väl. Det knyter ihop berättelsen, förankrar den i den ständigt närvarande sorgen och i det vakuum som Didion hamnar i efter familjens död.
De avsnitt jag gillar allra mest i boken är de som handlar om Quintanas adoption. Om hur den gick till, hur de tänkte och kände. All tvivel kring hennes egen modersroll och alla funderingar över om Quintana fått det bättre i en annan familj.

”Blå skymning” är lika bra som allt annat jag har läst av Joan Didion. Hon är helt enkelt en väldigt bra författare och om ni inte har läst något av henn så borde ni verkligen göra det. Börja förslagsvis med ”Ett år av magiskt tänkande”.

Joan Didion – Blå skymning (Bokförlaget Atlas, 2012)

En liten smula förutsägbar

Dawn Frenchs debutroman ”En liten smula underbar” handlar om familjen Battle. Eller i alla fall om tre fjärdedelar av familjen, då fadern innehar en väldigt liten biroll i denna familj. Mamma Mo är en psykolog som tappat tron på sig själv, dottern Dora kämpar med både skolan, vänskapen och kärleken och sonen Peter vill helst kallas Oscar då han är övertygad om att han är Oscar Wilde reinkarnerad. Dessa tre berättarröster turas om att berätta sina synnerligen subjektiva versioner av vad som händer i familjen.

Jag gillar French som komiker (i alla fall i kombination med Jannifer Saunders, solo tycker jag att hon är lite mindre vass), men om hennes storhet som författare är jag inte övertygad.
”En liten smula underbar” är en hyfsat underhållande historia om en ganska vanlig familj som går igenom några kriser, som huvudsakligen består av att dottern Dora är naiv, impulsiv och ganska så skitjobbig. Förmodligen är tanken att man någonstans ska sympatisera med Dora, men jag tröttnar på henne redan efter det första kapitel där hon får ordet. Hon känns mest banal. Som en parodi på en dum tonårstjej, helt utan djup.
Tur att Peter/Oscar finns där som ett dekadent och volangförsett ljus i mörkret. Hans kapitel gillar jag skarpt. Jag menar, vem skulle kunna motstå en lillgammal, pretentiös och totalt narcisstistisk tonårskille som klär sig i volangblus och som helst av allt önskar sig en vacker rökrock? Just Oscars totala brist på självinsikt är vad som gör hans kapitel så fantastiska. Han påminner en smula om Sue Townsends Adrian Mole, men även om Inger Edelfeldts Georg Daniel Bratt i ”Breven till nattens drottning”.
Om Oscar fått berätta hela historien så tror jag att jag hade gillat den här romanen bra mycket mera.

Mitt största problem med ”en liten smula underbar” är dels att historien är så väldigt förutsägbar och dels att den ibland brister i trovärdighet. Direkt när en viss karaktär introducerades anade jag hur det hela skulle sluta, och blev mest otålig när ingen av de andra romankaraktärerna verkade inse detta.
Att Facebook har en så stor roll i boken är problematiskt. Mycket för att det verkar som att Dawn French själv aldrig varit i närheten av ett Fejan-konto och mest har gissat vilt hur det fungerar. Som att Dora mejlar alla sina vänner separat för att bjuda in till en fest istället för att göra ett event. Eller som att personer finns på FB med alias istället för riktiga namn. Det hade varit bättre om French skrivit att Dora hängt på någon hittepå-community som hon hade kunnat skräddarsy efter bokens handling istället för att försöka skriva om det existerande Facebook och misslyckas totalt. Det gör bara att trovärdigheten brister.

”En liten smula underbar” är inte dåligt skriven. French kan kombinera humor och allvar på ett bra sätt. Om man inte är den som stör sig på en förutsägbar historia så är det här en ganska underhållande läsning av det mer bagatellartade slaget.

Dawn French – En liten smula underbar (Printz Publishing, 2011)