fae

Tre på tre: Ironside

ironsideDen tredje och avslutande delen i Holly Blacks ”Modern Faerie Tales”-trilogi heter ”Ironside”. I och med att boken handlar så mycket om Kaye från första boken ”Tithe” så utfärdar jag en STOR SPOILERVARNING för alla som inte har läst den.

Kayes liv är minst sagt kaotiskt. Hon har svårt att hitta tillbaka till sitt gamla liv efter allt som hände i ”Tithe” och efter att hon fått veta att hon egentligen är en pixie, en bortbyting i människoskepnad. Hon har dåligt samvete för hur hennes bäste vän Corny drabbats av faeintrigerna och hon har dåligt samvete för den ”riktiga” Kaye, som kidnappades som barn och som levt i the seelie court sedan dess. Dessutom är saker med Roiben komplicerade, och blir ännu mer komplicerade när han ger henne ett omöjligt uppdrag som hon behöver klara av för att kunna bevisa sin kärlek.

Handlingen i ”Ironside” binder ihop de två första delarna i trilogin. Kaye är återigen huvudkaraktär, men flera av karaktärerna från ”Valiant” dyker upp i boken i mer eller mindre viktiga roller. Det känns som en värdig avslutning på en riktigt bra trilogi. Precis som i de första två böckerna så är Blacks urban fantasy skitig och mörk, och hon väjer inte för att försätta sina karaktärer i riktigt jobbiga situationer. En utmärkt kontrast till romantiken som ändå sipprar fram mitt i allt det mörka.
Jag fastnade aldrig riktigt för Corny i första boken, men här blir han snabbt en av mina favoriter. Man kan inte annat än att hålla tummarna för att han ska klara sig igenom alla problem han och de andra blir tvungna att tampas med.

”Ironside” var den tredje och sista boken i min tre på tre-utmaning, som därmed är avklarad. Jag är väldigt glad att utmaningen gjorde att jag äntligen kom mig för att läsa den här trilogin efter att ha tänkt på saken i åratal. Jag kan verkligen rekommendera böckerna, särskilt till alla som gillar urban fantasy och YA. Det här hör till det absolut bästa inom genren.

Hur har det gått för er andra i tre på tre-utmaningen? Är ni klara? Eller kom ni av er innan ni ens läst ut första boken?

Holly Black – Ironside (Simon & Schuster, 2007)

Annonser

Tre på tre: Valiant

ValiantAndra delen i Holly Blacks trilogi ”Modern Faeirie Tales” (och min andra tre på tre-bok), heter ”Valiant”. Jag blev väldigt förtjust i den första delen och hade höga förväntningar inför denna andra bok, som enligt säkra källor skulle vara ännu bättre. Jag blev inte besviken.

I ”Valiant” får vi lära känna Val, en sjuttonåring som rymmer till New York efter att ha blivit sviken av två av de personer som står henne närmast. Hon drar planlöst runt i staden tills hon av en slump lär känna några hemlösa ungdomar. Lolli, Dave och Luis har bosatt sig på en övergiven tunnelbaneplattform och livnär sig på att sälja saker som Dave hittar i containrar. Och på de ärenden Luis gör åt trollet Ravus, en av de få fae som står ut med järnstanken i den stora staden. Självklart dröjer det inte länge innan även Val dras in i fae-världen med dess dödliga intriger och dödliga lockelser i form av fae-drogen Never.

”Valiant” är ett slags fristående uppföljare till ”Tithe”. Den som längtar efter att återstifta bekantskapen med Kaye och Roiben får snällt vänta till den sista delen i trilogin, ”Ironside”, för de båda gör bara ett kort gästframträdande i boken.
Jag gillar greppet att helt byta perspektiv i andra boken. Jag gillar Kaye, men frågan är om jag inte gillar Val lite mer. Hon är inte lika full av självförtroende, lika streetsmart, som Kaye. Hon är mer utsatt. Mer … mänsklig. Och hon har mer att förlora, men hon satsar ändå allt hon har.

När jag hade läst ut ”Valiant” blev jag lite fundersam över varför boken fått så många negativa recensioner på Goodreads, eftersom jag tyckte att den var grymt bra. Jag hade inte räknat med den amerikanska moralismen. Här följer en kort lista över saker som folk förfasar sig över i sina recensioner av boken (SPOILER ALERT, markera den vita texten om du vill läsa ändå):
1. Svordomar används
2. Droger används
3. Val rakar av sig håret (”CRAZY”)
4. Vals kille har sex med hennes mamma
5. Det finns hemlösa ungdomar i boken som lever i misär
6. Val lär sig använda svärd
7. Det dör folk (fae)
8. intressant nog så hittar jag väldigt få invändningar mot att Val blir ihop med ett troll, men jag antar att de som förfasat sig så över hennes snaggade huvud inte läst så långt fram i boken att de hunnit dit
Det är faktiskt skrattretande hur otroligt provocerade vissa personer verkar bli av att läsa om ungdomar som knarkar, svär, stjäl och rymmer hemifrån. Som om det inte är något som händer precis hela tiden. Jag för min del är väldigt förtjust i Blacks tendens att skriva om nergångna urbana miljöer och likaledes nergångna ungdomar. I ”Valiant” gör hon det bättre än någonsin.

Min enda invändning mot boken är att jag, efter att ha läst både ”Tithe” och xserietrilogin ”The Good Neighbors”, tyckte att det var lite för lätt att lista ut hur allt skulle sluta. Vilket inte betyder att det inte är spännande. Jag erkänner villigt att jag satt och hetsläste de sista sidorna på tunnelbanan på väg till jobbet, för att jag inte kunde släppa boken. Och om det inte är ett utmärkt betyg till en bok, så vet jag inte vad som skulle kunna vara det.

Holly Black – Valiant (Simon & Schuster, 2005)

Tre på tre: Tithe

titheFörsta boken i min tre på tre-utmaning är första delen i Holly Blacks Modern faerie tale-trilogi, ”Tithe”. En trilogi jag har tänkt läsa i åratal och som jag nu äntligen kommit mig för att ta tag i.

Kaye lever ett kringflackande liv med sin mor, som försöker slå igenom som sångerska i ett rockband. Efter att ha blivit attackerad av en av sina egna bandmedlemmar beger sig mor och dotter till New Jersey, där mormodern har ett hus och där Kaye tillbringat stora delar av sin barndom. Det dröjer inte länge innan Kaye hittar tillbaka till gamla vanor och gamla vänner. Bara det att en del av vännerna inte är mänskliga … Och när Kaye på väg hem från en fest stannar för att hjälpa en ung man som har blivit dödligt sårad så dras hon in i en uråldrig strid mellan två fae-kungadömen.

Det finns många paralleller mellan ”Tithe” och ”The Good Neighbors” (som jag skrivit om här och här). Inte bara uppenbara sådana, som att båda bokserierna är urban fantasy-YA som handlar om fae. Protagonisterna i de båda bokserierna, Rue och Kaye, har också mycket gemensamt. De är båda självständiga tjejer med komplicerade familjeförhållanden och en olycklig benägenhet att dras till problematiska killar.

Jag gillar verkligen miljöerna i ”Tithe”. Det är inga bedårade sagoskogar som befolkas av fae, utan smutsiga förortsdiken fulla av krossade glasflaskor. Kayes liv är varken glamoröst eller idylliskt. Hon har hoppat av skolan för att leverera kinamat på heltid och dra in de pengar som hennes oansvariga mamma inbillar sig att de inte behöver. Om det är någon som förtjänar lite magi i sitt liv så är det verkligen Kaye.

”Tithe” är riktigt bra urban fantasy. Den påminner mig en del om Emma Bulls ”War for the Oaks”, vilket är något av det bästa jag läst i genren. Jag hoppas verkligen att nästa del i trilogin kommer att hålla samma höga kvalitet.

Hur går det för er andra som är med i tre på tre-utmaningen? Har ni hunnit läsa er första bok än?

Holly Black – Tithe (Simon Pulse, 2004)

Mer fae fantasy

kithEfter att jag läst första volymen av Holly Blacks och Ted Naifehs grafiska roman ”The Good Neighbors” dröjde det inte många dagar innan jag kastade mig över andra och tredje delen.
I dessa två böcker, med undertitlarna ”Kith” och ”Kind”, får vi fortsätta följa Rue i hennes kamp att komma tillrätta med sin identitet som hälften människa och hälften fae. Redan i andra boken börjar fae ta över staden. Klängväxter täcker husen, monster gömmer sig i skuggorna och flera av Rues vänner börjar bete sig märkligt.
Kommer hon att tvingas att välja sida?

kind
Jag vill återigen poängtera att ”The Good Neighbors” är en riktigt bra serie. Spännande, fantasieggande, snygg och bitvis ganska oförutsägbar. Black väljer sällan de mest upptrampade stigarna när hon ska berätta sin historia, något som verkligen uppmärksammas för läsare som har läst rätt mycket urban fantasy.

Jag gillar att Rue är så cool och handlingskraftig. Visst har hon sina svaga sidor (som att envisas med att fortsätta vara ihop med pojkvännen trots att han är en total skitstövel), men det gör henne bara lättare att tycka om. I stort är hon befriande självständig och oberoende. En sån där protagonist som man längtar efter när man överdoserat på mjäkiga urban fantasy-”hjältinnor” som tillbringar hela sin vakna tid med att tråna efter vampyrhunkar.

Holly Black & Ted Naifeh – The Good Neighbors, vol 2: Kith (Graphix, 2009)
Holly Black & Ted Naifeh – The Good Neighbors, vol 3: Kind (Graphix, 2010)

Fae fantasy

goodneighborsRues mamma är försvunnen och hennes pappa har dragit sig undan från hela världen, inklusive sin egen dotter. Och Rue själv har börjat se saker. Saker som inte borde finnas, varelser som inte borde kunna existera. Som om det existerar en dold värld parallellt med vår egen.
När Rue börjar undersöka moderns försvinnande på allvar så får hon reda på familjens mörka hemlighet: hennes mor tillhör fae och hon själv har faeblod i sig. De märkliga varelser hon har sett är med andra ord verkliga. Och Rues liv är på väg att förändras totalt.

Jag har fortfarande inte läst Holly Blacks ”Modern Faerie Tales”. Ingen aning om varför. Jag gillar det jag hittills läst av Black och jag gillar den här faerie-urban fantasy hon målar upp i den grafiska romanen ”The Good Neighbors, vol 1: Kin” tillsammans med tecknaren Ted Naifeh. Vilket måste innebära att jag verkligen borde läsa ”Tithe” snarast, va?

faeBlacks urban fantasy gör sig väldigt bra i tecknat format. Jag gillar Rue och jag gillar den värld hon motvilligt dras in i. Jag gillar även Naifehs tecknarstil och det faktum att hela boken går i gråskala. Vissa typer av berättelser gör sig i bäst i dämpade färger.

Jag är glad att jag av en slump hittade boken bland de återlämnade böckerna på biblioteket och impulslånade hem den för att ha något att läsa på pendeltåget. Nu känner jag att jag måste lägga vantarna på de två återstående delarna snarast.

Holly Black & Ted Naifeh – The Good Neighbors, vol,1: Kin (Graphix, 2008)

It’s a Fae, Fae, Fae, Fae World

warfortheoaksFör någon månad sen recenserade jag Lee Carrolls ”Black Swan Rising” här i bloggen och uttryckte min besvikelse. Jag tyckte att den intressanta berättelsen slarvades bort med en klyschig vampyrromans och önskade mig mer fokus på fae i amerikansk tappning. Mindre romance, mer urban fantasy, med andra ord.

Såhär i efterhand kan jag känna att jag borde ha struntat i Lee Carroll och istället gått direkt på en bok som anses vara en av de första urban fantasy-romanerna, Emma Bulls ”War for the Oaks”. Även här handlar det om en ung kvinna i amerikansk storstadsmiljö, Minneapolis istället för New York. Eddi McCandry har det rätt tufft. Inte nog med att det precis tagit slut med pojkvännen, hennes band håller dessutom på att splittras. och Eddi som inte vill annat än att slå igenom som rocksångerska och gitarrist. Men hennes liv blir än mer komplicerat när hon dras in i en uråldrig strid mellan olika fraktioner av fae.

”War for the Oaks” är en oerhört underhållande roman. Bulls tolkning av fae känns rolig och gedigen på samma gång. Jag gillar att Eddi känns som en självständig person som ifrågasätter sin roll i faekriget snarare än ett mähä som bara dras med och imponeras av allt hon ser. Hon kämpar. Hon ställer krav. Hon bryter mot reglerna. Och – något jag verkligen gillar – hon berättar dessutom allt för sin bästa vän istället för att gå runt och smussla i en hel bok.
Det är märkligt att det är så mycket i Bulls roman som känns nytt och fräscht trots att detta alltså är en av de böcker som startade hela urban fantasy-vågen. Hon lyckas t.o.m få ett triangeldrama (typ) att kännas intressant istället för det vanliga obligatoriska inslaget. Inga tråkiga romancevampyrer så långt ögat når (även om det finns en karaktär som uppvisar klara vibbar, minus det där med blodsugandet och ”jag kan döda dig när som helst” då).

Minneapolis framstår som en lagom ruffig och nergången stad, med slitna rockklubbar, snö och risiga lägenheter. En perfekt miljö att ställa i kontrast mot det magiska inslagen med andra ord. Den enda gången jag tänker på att boken kom ut 1987 är egentligen när den coola rockbruden Eddi ska klä upp sig och väljer vita jeans och volangblus som outfit. Men det är mest fint. Åttiotalet i ett nötskal.

Jag har egentligen inget mer att säga om den här boken är att den är väldigt bra. Och att den borde vara obligatorisk läsning för alla som gillar urban fantasy (och dessutom för alla fellow Lost Girl-fans)!

Emma Bull – War for the Oaks (Orb, 2001)

Urban NY-fantasy

blackswanrisingNew York-bon Garet har pengaproblem. Hennes pappas galleri lider svårt av den ekonomiska krisen och själv drar hon inte in några stora pengar på sitt eget yrke som smyckesdesigner och silversmed. Således tackar hon ja när hon får i uppdrag av en antikvitetshandlare att öppna en antik silverask. En ask som dessutom råkar prydas av exakt samma symbol, en svart svan i flykt, som finns på den vapenring Garet ärvt efter sin mor. Självklart innebär öppnandet av asken problem. Garet dras in i en värld hon inte trodde fanns och ställs inför faror hon inte vet hur hon ska hantera.

Lee Caroll är en pseudonym, som står för akaporrförfattaren Carol Goodman och hennes make poeten Lee Slonimsky. Tillsammans har de skrivit den New York-baserade urban fantasy-bokserie som inleds med ”Black Swan Rising”.

Det är intressant att Caroll valt en så brittisk approach till urban fantasy – fae, engelska småknytt, Shakespeare-referenser och elisabetanska alkemister – men låter sin historia utspelas i New York. Jag tycker att det fungerar väl. Det blir väldigt effektivt att plantera de olika karaktärerna i en modern amerikansk miljö, det ger det urbana i urban fantasy lite extra snärt. Att miljöebeskrivningarna är väldigt välskrivna skadar ju inte heller.

Jag gillar hur fae beskrivs i boken. Hur de lever mitt ibland oss, ofta helt obemärkt, och anpassar sina förmågor till vår moderna värld. Även om vissa av dessa förmågor känns klart mer användbara än andra.
Dick kan jag för mitt liv inte förstå varför det nödvändigtvis måste dras in en vampyr i det hela. Eller jag kan förstå på ett krasst plan: vampyrer säljer. Och Lee Caroll vill sälja. Det är det enda skälet jag kan komma på, för vampyrens närvaro är både överflödig och ologisk. Dessutom är han tyvärr en romancevampyr enligt formulär 1A: svinsnygg, svinrik och hemlighetsfull. Och självklart dras Garet till honom direkt trots att han kan råka döda henne om de ligger och BLA BLA BLA. Har vi inte läst det här tusen gånger förut? Räcker det inte snart? Jag kan väl inte varit den enda som infört nolltolerans mot klyschiga romancevampyrer? Speciellt sådana som har lite svårt att hålla isär begreppen ”odödlig” och ”odöd”.

Vampyren och kärlekshistorien är tyvärr en ganska central del av ”Black Swan Rising”. Tyvärr, eftersom jag tror att boken hade varit bra mycket mer intressant utan. Kunde inte Garet ha fått ihop det med någon mystisk fae istället? Någon som inte lider av ”jag älskar dig, men jag vill döda dig”-syndromet?

”Black Swan Rising” innehåller ändå såpass många intressanta delar att jag tänkt läsa fortsättningen. Men jag befarar att vampyrhistorien kan komma att få ännu större utrymme i fortsättningen, och om så blir fallet så tror jag att jag kommer att lämna Garet åt sitt öde.

Lee Carroll – Black Swan Rising (Bantam, 2011)

Järnspikar

Niall befinner sig i Londons tunnelbaneträngsel en synnerligen stressig morgon när han får en hjärtattack. Men istället för att dö så blir han räddad av en mystisk äldre dam, Blackbird, som släpar med honom till ett kafé för att förklara att hans liv aldrig mer kommer att bli sig likt. Niall har nämligen faeblod, och hans nära-döden-upplevelse har gjort att han dragit till sig uppmärksamhet från en radikal utbrytarsektion av the Feyre. Men det visar sig lura större faror i skuggorna. Niall tvingas överge sitt vanliga liv för att tillsammans med Blackbird ge sig ut på livsfarliga äventyr som för dem till hittills dolda delar av London som bara fae känt till.

Mike Shevdons ”Sixty-One Nails” är en urban fantasy av klassiskt snitt. Med ett magiskt London som döljer sig under den vanliga staden, ondskefulla fiender, magi, mysterier och historiska kopplingar. Det är svårt att inte associera till Neil Gaimans ”Neverwhere”, även om det känns lite orättvist. Shevdons bok känns ändå helt självständig om man ser till magisystem och mytologi.

Något jag verkligen uppskattar med ”Sixty-One Nails” är att den magiska ritual som titeln syftar på är baserad på en verklig ritual som fortfarande äger rum varje år. En bisarr historisk kvarleva och en ritual som är Englands näst äldsta (efter kröningsceremonin). Det är fascinerande att läsa Shevdons efterord om hur ritualen går till i verkligheten och jag kan verkligen förstå varför han har gjort denna märkliga ceremoni till kärnan i sin roman.
En annan sak jag tycker att Shevdon har lyckats med är beskrivningen av fae, hur deras samhälle är uppbyggt och hur magierna fungerar. Det är genomtänkt, trovärdigt och med utrymme för både utveckling och överraskningar. För ”Sixty-One Nails” är bara första delen i en bokserie som hittills innefattar tre delar (den fjärde beräknas komma ut nästa år).

En invändning jag har mot boken är att jag har rätt svårt för protagonisten Niall. Han känns tyvärr som en karaktär vi har träffat lite för många gånger förut; en frånskild medelålders man som numera är gift med sitt jobb och som har en dotter han träffar alltför sällan. Som inte förstår att uppskatta livet förrän han blivit av med det. Niall har dessutom mycket starka tendenser till åldersrasism när det gäller kvinnor, trots att han uppenbarligen inte har några problem med att tända på tjejer hälften så gamla som han själv. Sunkigt, minst sagt.

”Sixty-One Nails” är en hyfsad urban fantasy, men långt från fantastisk. Jag köpte första delen för några euro i Amsterdam förra sommaren och hittar jag nästa del lika billigt lär jag läsa även den. Men det är inget jag kommer att prioritera, med tanke på hur mycket urban fantasy det finns som känns mer lockande.

Mike Shevdon – Sixty-One Nails (Angry Robot, 2010)