Erin Kelly

Inte lika bra som debuten

I sommar har jag läst två böcker av författare vars debutromaner som gillade, men där det känns som att uppföljarna inte alls når upp till samma höjder. 

arcadia-fallsI Carol Goodmans fall är det största problemet att ”Arcadia Falls” är alldeles för lik debuten ”The Lake of Dead Languages”. Fast sämre.

Jag gillade Goodmans första roman, trots att jag lyckades lista ut hur allt hängde ihop efter ungefär halva boken. Goodman är bra på akaporr, hon är bra på stämning och miljöer och mystik, men hon är uppenbarligen inte särskilt bra på att komma på nya historier. ”Arcadia Falls” är så lik föregångaren att det hade varit ett plagiat om det gällt en annan författares verk. De två protagonisterna (ensamstående mödrar som tar lärarjobb på ansedd och vackert belägen internatskola) har till och med i princip samma kärleksintresse (SPOILER: Goodman har verkligen en thing för sheriffer, alltså).

Ni som läst fler av Goodmans romaner, följer de samma mall? Eller är hon en akaporr one trick pony?

sickroseI Erin Kellys fall är inte problemet att ”The Sick Rose” är för lik hennes fantastiska debut ”The Poison Tree”, utan mer att de två parallellhistorierna i boken är så disparata.

Louisa och Paul har båda ett förflutet de gör allt för att dölja, men det är ungefär det enda de har gemensamt. Jag gillar visserligen både skildringen av Louisas destruktiva kärlekshistoria med en douchig rockstjärnewannabe och Pauls kvävande vänskapsrelation med småkriminelle bästisen, men jag har svårt att engagera mig i mötet mellan Louisa och Paul i nutid. Det håller helt enkelt inte ihop, utan det känns som att det här hade varit mycket bättre som två separata böcker.

Dock gillar jag ändå Kellys karaktärer, hennes förmåga att fånga en tidsanda och en miljö. Jag känner att hon förtjänar en chans till och jag är faktiskt rätt nyfiken på ”The Burning Air”. Ni som har läst den, är den lika bra som debuten? Eller ska jag försöka hålla förväntningarna på en lite mer rimlig nivå även den här gången?

 

Annonser

Anglofil dekadens

grenaravgiftNär universitetsstudenten Karen träffar den excentriska Biba så vänds hennes liv upp och ner. Hennes tråkiga pojkvän lämnar henne och hennes välordnade studentliv som hon delar med sina trista kompisar byts ut mot fester och dekadens tillsammans med Biba och brodern Rex i deras förfallna – men fortfarande storslagna – hus. Men tillvaron med Biba och Rex är inte helt okomplicerad. Den Karen vi får möta tio år senare är en vaksam kvinna, som gör allt för att skydda sin dotter. Och som är beredd på det värsta när det förflutna gör sig påmint …

Erin Kellys ”Grenar av gift” är en bok som ofta brukar nämnas i samma andetag som Donna Tartts ”Den hemliga historien”. Akademisk miljö, dekadent överklass, hemligheter, lögner och ond bråd död. Likheterna finns där. Men till skillnad från de flesta böcker som brukar nämnas i samband med DHH, så blir jag inte det minsta besviken på den här boken.
Mycket tror jag att det beror på Kellys fantastiska känsla för miljö och stämning. Kelly har helt lyckas fånga den där lätt bedagade skönheten och lockelsen som London på 1990-talet utövade på en hel generation tonåringar (jag själv inkluderad). Även hennes karaktärsbeskrivningar imponerar. Bibas mystik gränsar hela tiden på gränsen till att bli irriterande, något som ofta är fallet när det gäller personer som innehar hennes karisma och komplicerade personlighet.

Själva historien är snyggt konstruerad, med hopp mellan nutid och dåtid. Vändningarna är kanske inte så enormt överraskande, men de är så välgjorda att det inte gör någonting.

Erin Kellys ”Grenar av gift” är en mycket välskriven roman, som i synnerhet borde tilltala anglofiler och thrillerälskare. Jag, som tillhör den första kategorin men inte den andra, är mycket imponerad av denna debut.

Erin Kelly – Grenar av gift (Ponto pocket, 2013)