ensamhet

Superhjältesöndag: Oberörbar

Det här inlägget är en del av Fiktiviteters Superhjältesöndag. Håll utkik efter fler inlägg under dagen!

rogue
(bild lånad från giantbomb.com)

Jag har alltid varit fascinerad av superhjälteskapets och superkrafternas baksidor. Priset som måste betalas för de fantastiska krafterna och förmågorna. Uppoffringarna som måste göras. Drömmarna som måste överges.

Det här är ett av skälen till att jag alltid har gillat X-men. Detta gäng av Marvel-mutanter tvingas brottas både med sina egna krafter och med omvärldens fördomar mot mutanter. Trots allt de gör för att skydda mänskligheten som betraktas de fortfarande som monster av omgivningen – och i många fall även av sig själva.

Rogues förmåga är att hon genom hudkontakt kan absorbera andra personers livskraft, minnen och (om de också är mutanter) superkrafter. Det är en enormt mäktig och ofta väldigt användbar, som gör Rogue till en formidabel fighter. Men det gör henne också väldigt ensam.
Tänk dig själv att aldrig kunna vara nära en annan människa utan att riskera hens liv. Att något så simpelt som ett handslag eller en kram blir en omöjlighet. Att tvingas gå igenom livet i en bubbla av fysisk ensamhet, där den enda hudkontakt en har riskerar att döda.

Ni som har sett filmerna men aldrig läst serierna har fått en väldigt förvriden bild av Rogue. Jag tycker att filmerna i allmänhet hållit ganska hög klass, men jag kommer aldrig förlåta vad de gjorde med Rogues karaktär. Det var som att de förminskade hela hennes person och hennes kamp med att finna sin plats.

Precis som i filmen så upptäcker Rogue sina krafter som tonåring under en kyss med en pojke hon är förtjust i. Ofrivilligt absorberar hon pojkens livskraft, vilket gör att han hamnar i koma. Rogue blir efter den traumatiserande upplevelsen övertygad om att hon drabbats av förbannelse och rymmer hemifrån. Hon blir funnen av den mäktiga mutanten Mystique och går först med i Brotherhood of Evil Mutants. Det är inte förrän hon har permanent absorberat X-menmedlemmen Ms Marvels minnen och krafter som hon vänder sig till X-men.

Jag har alltid sympatiserat med Rogues kamp att försöka bevisa att hon passar in i X-men och att de kan lita på henne. Skuldbördan hennes krafter medfört är enorm, inte minst när det gäller hennes tonårsförälskelse som hamnar i permanent koma på grund av henne. Då och då hänfaller Rogue till ett ganska självuppoffrande beteende när det gäller liv eller död för de andra medlemmarna i X-men. Förmodligen är det hennes sätt att göra bot, att försöka använda sina krafter för att absorbera sådant som hotar att döda någon av hennes vänner.

Den stora styrkan med X-men tycker jag alltid har varit den komplexa moraliteten och superhjälteskapets baksidor. Även superhjältar kan ha personliga problem. Även superskurkar kan kämpa för det goda. Allianser skiftar ständigt i den här serien, och Rogue är långt ifrån den enda som byter sida eller som kämpar med sina inre demoner. Men hennes kamp är en av de jag varit mest fascinerad av.
För trots hur många gånger hon räddar världen (eller universum), så kommer hon alltid att tvingas att vara vaksam i närheten av andra för att inte riskera att använda sina krafter av misstag. Hon kommer alltid att vara ensam på det sättet. Men det behöver inte betyda att hon är ett monster.

 

Detta är ett inlägg i Fiktiviteters Superhjältesöndag av och med:
Bak bok matBeroende av böckerBokhusetBokstävlarnaCarolina läserCinnamonbooksFiktiviteter , KulturkolloOaryaSmutstitelnVildvittra

 

Ensamhet som dödar

humanremainsAnnabel är egentligen civilanställd inom polisen, men när hon (eller egentligen hennes katt) upptäcker en grannes döda kropp så dras hon in i fallet. Kroppen är svårt förruttnad och väcker många frågor, inte minst frågan om varför kroppen kunnat ligga oupptäckt så länge utan någon saknat den döda.
När Annabel börjar nysta i fallet, som kryper under huden på henne, så märker hon snart att det förekommit ovanligt många fall den senaste tiden där krafitgt nedbrutna kroppar funnits, och där dödsorsakerna tycks vara naturliga. Det verkar som att dessa människor helt enkelt förlorat viljan att leva och eftersom de saknar både anhöriga och vänner så har deras kroppar helt enkelt blivit liggande, ibland i flera månader.

Elizabeth Haynes ”Human Remains” är inte en bok för den äckelmagade. Här förekommer ganska explicita beskrivningar av förruttnade kroppar, likmaskar och diverse odörer. Men blodiga beskrivningar i all ära, det är i skildringen av ensamhet som Haynes briljerar. Hon låter offren komma till tals, ett grepp som skulle kunna kännas ganska uttjatat men som här är perfekt genomfört. Alla dessa ensamma och olyckliga människor, som inte ens märkt hur nära avgrunden de befinner sig förrän de balanserar på kanten:
”You never realise what loneliness is until it creeps up on you – like a disease, it is, something that happens to you gradually.”

”Human Remains” är en sådan där bok som stannar kvar hos en. Som får en att fundera över de där personerna som kanske befinner sig i utkanten av ens liv och som man inte vet så mycket om förutom att de verkar väldigt ensamma; en granne, en kollega eller en kurskamrat. Hur länge skulle det dröja innan någon märkte att de försvann?

Tack Helena för lånet av boken! Den här deckarfobikern tyckte mycket om den här boken, som ligger tillräckligt långt från en klassisk deckare för att inte utlösa några som helst allergier.

Elizabeth Haynes – Human Remains (Myriad editions, 2013)