engelskt

Down to the underground

whispersNär en ung man hittas död på en tunnelbaneplattform och mordvapnet är en omisskännligt magisk liten krukskärva, så blir det givetvis Peter Grants uppgift att lösa fallet. Han tillhör trots allt den minimala avdelning av Londons polisstyrka som har hand om magiska brott av det slaget som allmänheten helst inte borde få reda på. Som vanligt dröjer det inte länge innan Peter dras in i magiska intriger mer komplicerade – och mer dödliga – än han kunnat ana. Och som vanligt blir han tvungen att använda sina mycket begränsade magiska förmågor för att överleva.

”Whispers Underground” är Ben Aaronovitchs tredje urban fantasy/deckare med Peter Grant i huvudrollen. Precis som tidigare delar är detta en underhållande och spännande bok och Aaronovitchs gedigna världsbygge fortsätter att imponera. Men jag hade hoppats på en mer direkt fortsättning på den mer övergripande story arc vi kunde ana i förra boken, så jag blev faktiskt aningens besviken på den här boken. Är man inställd på Big Bad räcker det inte riktigt med Monster of the Week, så att säga.
Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan Aaronovitch vänder tillbaka till berättelsens huvudspår igen, för det känns som att det finns en hel del där att berätta.

Jag gillar att Lesley är tillbaka på allvar i den här boken. Och jag gillar att vad som hände i första boken har påverkat henne så fundamentalt. Det känns trovärdigt. Och förutom att hon är en grym karaktär så fungerar hennes närvaro som en ständig påminnelse om magins faror, något som är en viktig del av den magiska värld som Aaronovitch skildrar.

Den fjärde delen i bokserien heter ”Broken Homes” och jag misstänker att det inte lär dröja allt för länge innan jag läser den. I höst kommer den femte delen, ”Foxglove Summer”, ut.

Ben Aaronovitch – Whispers Underground (Gollancz, 2012)

Body and Soul

moonoversohoAndra delen i Ben Aaronivitchs londonska urban fantasy-deckare om polisen Peter Grant heter ”Moon Over Soho”. Det fall som Grant dras in i den här gången handlar om jazzmusiker som dör av till synes naturliga orsaker, men vars dödsfall lämnat efter sig den speciella auran av magi som kallas vestigia. Grant tvingas ges sig djupt in i jazzscenen i sin jakt på sanningen. En värld han är alltför bekant med, då hans far råkar vara en av landets mest kända jazzmusiker.
Självklart visar sig fallet vara mer komplicerat än Grant kunnat ana. Och självklart dröjer det inte länge innan han själv hamnar i akut livsfara och tvingas använda sina högst begränsade magiska krafter i självförsvar.

Precis som första boken i serien, ”Rivers of London”, är ”Moon Over Soho” en oerhört underhållande bok. Det är smart, nördigt och spännande. Men det finns också en ganska rejäl skopa melankoliskt allvar i Aaronovitchs böcker, något som gör att de aldrig riskerar att bli tramsiga.
Jag gillar att det som hände i första boken får konkreta konsekvenser. Jag tänker inte gå in på detaljer, förutom att berömma Aaronovitch för att han inte backar för att visa magins fula baksida. Och för att han låter sina karaktärer utvecklas, särskilt när de gör det i en inte helt väntad riktning.

Något annat jag gillar är att Aaronovitch börjat hinta om vad som komma skall. The Big Bad som (troligtvis) lurar i kulisserna. Hemliga svarta magisällskap dyker upp, vilket får Grant att påpeka att de inte borde kallas ”black magicians” utan ”ethically challenged magical practitioners”. Och vilket får mig att längta efter att läsa nästa bok.
Jag tänker definitivt fortsätta följa Peter Grants äventyr i magins London. Nästa del i bokserien heter ”Whispers Underground” och ska tydligen utspela sig till stor del i stadens nät av tunnelbanetunnlar.

Ben Aaronovitch – Moon Over Soho (Gollancz, 2011)

London calling to the underworld

riversoflondonAtt ta med Ben Aaronovitchs ”Rivers of London” som semesterlektyr på Englandsresan jag gjorde i juli visade sig vara ett genidrag. Inte nog med att det är en smart, rolig och oerhört nördig bok, den känns dessutom väldigt brittisk. Vilket känns helt perfekt när man är på en väldigt brittisk semester.

Peter Grant är Londonbo och nybakad polis. Såpass ny att han ännu inte har hunnit rekryteras av någon avdelning (man han fruktar att han kommer att tvingas syssla med administration på heltid). Så träffar Peter en natt ett mordvittne som visar sig vara ett spöke och hans liv vänds upp och ner. Han lär känna den excentriske Inspector Nightingale och introduceras för en stad full av spöken, gudar, mytologi och magi. Magi som Peter själv får börja lära sig – både tt använda och att akta sig för.

”Rivers of London” är en mycket lyckad mashup av deckare och urban fantasy. Jag är ju vanligtvis inget fan av deckare, men när polisjargongen blandas upp med magiska inslag så kan jag inte bli annat än förtjust. Särskilt när vi får träffa de flodgudar som titeln syftar på och dras in i deras kamp om herraväldet över London.

Det här är mycket underhållande. Men det finns också ett mörkt stråk i boken, en ständig påminnelse om hur mycket magi kan skada, som gör att den aldrig känns det minsta tramsig. Inte ens när det skämtas om Harry Potter.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok om Peter Grant, ”Moon Over Soho”, som jag redan har lagt vantarna på. Mer fantastiknördiga deckare åt folket!

Ben Aaronovitch – Rivers of London (Gollancz, 2011)

Amnesiac

beforeigoChristine vaknar i ett okänt sovrum, utan att ha någon aning om hur hon hamnade där. När hon går ut i badrummet får hon en chock – inte nog med att hon befinner sig i sitt eget hem där hon bor tillsammans med sin make som hon inte minns, hon är dessutom mycket äldre än hon trott sig vara.
Christine visar sig lida av en allvarlig minnesförlust, som gör att hon inte kan skapa några nya minnen som stannar kvar hos henne längre än en dag. Hon har dessutom glömt bort stora delar av sitt vuxna liv. Hennes enda hjälpmedel för att försöka minnas sitt gamla liv är en dagbok som hon skriver i hemlighet. Det verkar nämligen som att hennes man inte berättar hela sanningen när det gäller hennes gamla liv och vad som egentligen hände när hon tappade minnet. Kan hon alls lita på honom?

I den psykologiska thrillern ”Before i Go To Sleep” utnyttjar SJ Watson verkligen konceptet med opålitlig berättare till max. Som läsare får vi lära känna en berättare som vet mindre om sitt eget liv än vad vi gör. Hon får börja varje dag med en chock, utan att någonsin få tiden eller möjligheten att sörja sitt förlorade liv. Hon är hela tiden fången i nuet och helt beroende av sin omgivning för att ens få en aning om vem hon är. För att inte tala om hur svårt det är för henne att ens förstå sig på konceptet ”mobiltelefon” eller ”internet”.
Christines situation är mardrömslik från början till slut och Watson är skicklig på att beskriva hennes hjälplöshet på ett blodisande sätt.

Med tanke på utgångspunkten är det inte förvånande att Watson lyckats skapa en tät och spännande thriller. För en gångs skulle störde jag mig inte på att berättelsen kändes ganska förutsägbar, tvärtom känns det som att det är medvetet gjort att läsaren ska pussla ihop saker långt innan Christine själv gör det. För henne är det ju lite som att lägga pussel i mörkret, medan vi har lyxen att få tillgång till all information.

Något jag däremot störde mig på från första början är hur Christines minnesstörning beskrivs. Speciellt hur hennes korttidsminne tycks sträcka sig över en hel dag, något som tyvärr inte alls känns trovärdigt. Visst är det en nödvändighet för att få den här boken att fungera (om hon var tvungen att reboota varannan minut eller så, så skulle hon ju aldrig komma någonvart i sina undersökningar), men det stör mig ändå. För att inte tala om hur snabbt Christine måste kunna läsa/skriva då hon inte bara hinner läsa om sin dagbok varje dag utan dessutom skriva ner flera sidor med hela dialoger på någon knapp halvtimme.

Fast mest av allt stör jag mig på slutet. Det känns som att det är en återkommande klagosång här på bloggen att jag klagar på slut, men det här är verkligen förfärligt på en helt ny nivå. Inte bara tillrättalagt, utan rent obehagligt. SPOILER (markera vita texten om du vill läsa ändå): Jag kan inte komma över hur fruktansvärt Ben och Adam betett sig mot Christine. De kunde inte ens ringa hemmet där hon var inlagd för att kolla om hon var okej? Alls? På flera månader? När hon inte har någon annan anhörig som kan se till att hon får rätt vård, om hon blir bättre eller sämre? Om de hade brytt sig om henne över huvud taget så hade hon aldrig blivit kidnappad/våldtagen/nästan mördad ännu en gång av en psykopat. Men istället för att be sin ex-man dra åt helvete som han förtjänar så slutar boken med att Christine flyttar hem till honom? Alltså. Jag orkar inte.

Jag avskydde faktiskt slutet så mycket att jag inte skulle vilja rekommendera någon att läsa boken. Se Christopher Nolans film ”Memento” istället om du är sugen på en psykologisk thriller med minnesförlust som drivande kraft. Den är mycket bättre.

SJ Watson – Before I Go To Sleep (Black Swan books, 2012)