elly griffiths

Fobiska duellen: Flickan under jorden

Den andra boken jag läste som en del i den fobiska duellen var Elly Griffiths ”Flickan under jorden”. En författare som jag har läst många hyllningar av på olika bokbloggare men som jag själv har undvikit fram tills nu på grund av den där deckarfobin som ligger till grund för hela utmaningen.

Det började ganska skakigt mellan mig och Ruth Galloway, Griffiths medelålders kattälskande arkeolog. Jag skrev ett inlägg när jag bara läst några få kapitel om hur jag störde mig på hennes ständiga viktnojande. Detta nojande gjorde att jag hade lite svårt att ta Galloway till mitt hjärta, även om hon annars kändes som en sympatisk kvinna.
Ett annat problem jag hade med boken var språket. Jag vet inte om det är översättningen som inte riktigt fungerar för mig, men jag hade särskilt svårt för de passager där Galloways tankar kommer fram. Tonen är ganska skämtsam, speciellt i början av boken, men jag har väldigt svårt för Galloways sätt att förminska sig själv. Som i exemplet jag nämnde i blogginlägget om viktnojandet, där hon tänker sig att bilen kommer gå sönder på grund av hennes vikt. Den typen av inlägg luktar lite chick litt (eller snarare mina fördomar om chick litt, då det enda jag har läst i genren är någon mycket tidig Marian Keyes och ”Bridget Jones dagbok” innan jag konstaterade att den typen av böcker absolut inte är något för mig).

Handlingen då? När kvarlevorna efter en människokropp hittas ute bland saltängarna i Norfolk tillkallas Ruth Galloway för att ta reda på hur länge kroppen legat där och om den eventuellt kan ha något samband med ett försvinnande tio år tidigare. Galloway bor i området och deltog i utgrävningen av platsen för många år sen. När så ännu ett försvinnande inträffar, en liten flicka från trakten, så dras Galloway in allt mer i utredningen samtidigt som hon själv börjar utsättas för hot.

Jag gillar verkligen de arkeologiska inslagen i ”Flickan under jorden”. Griffiths är påläst inom ämnet och lyckas förmedla sin kunskap utan att bli långrandig eller alltför teknisk. Teorierna om bronsåldersfolkets begravningstraditioner och tro är fascinerande, och jag kommer på mig själv med att önska att romanen skulle handla mer om detta och mindre om mordutredningar. För tyvärr tar polisutredningen över boken helt efter ett tag. Och själva deckarintrigen är jag inte genomförtjust i. Den känns förutsägbar (mördaren kunde inte ha varit mer uppenbar om han så hade haft en skylt runt halsen: ”mördare formulär 1A”) och jag stör mig på att den annars så smarta Galloway börjar handla helt irrationellt mot slutet av boken.
Slutet avskyr jag. Vad som händer med Galloway i slutet av boken gör mig mer förbannad än allt hennes viktnojande sammanlagt faktiskt (markera vittexten om ni vill veta slutet, men varning för spoilers galore!).
När Galloway räddar den kidnappade Lucy så övermannas hon av moderskänslor och verkar få något slags religiös modersupplevelse. Boken slutar med att hon är med barn. Hennes kroppsnoja är avblåst, för nu är hon ju inte bara tjock utan GRAVID. Heliga moderskänslor som något slags snabblösning för att få en mening med livet; jag betackar mig.

Nä, Elly Griffiths och jag kom inte helt överens. Inte nog med att hennes protagonist lyckades göra mig förbannad och hennes deckarintrig inte kändes så spännande, hon lyckas också trampa på min akilleshäl när det gäller hemskheter; kattplågeri. Jag tvivlar på att jag kommer att läsa något mer om Ruth Galloway, vill jag läsa en deckare med en svartklädd, viktnojande kvinna med problematiska familjerelationer i huvudrollen så vänder jag mig hellre till Denise Minas Paddy Meehan.

Elly Griffiths – Flickan under jorden (Månpocket, 2011)

Fobisk duell: En hög deckare

Det ligger en hög deckare på mitt tillfälliga nattduksbord i föräldrahemmet. En hög deckare. Det är ingenting jag någonsin trodde jag skulle skriva, men ska litterära fobier utmanas så är det lika bra att göra det ordentligt!

Helena har alltså lånat mig Denise Minas ”The Field of Blood”, Elly Griffiths ”Fliuckan under jorden” och som en extra bonus; Tony Strongs ”The Death Pit” (tortyr, våld och häxerier i Skottland? Låter fantastiskt!).

Nu gäller det bara för mig att frigöra tillräckligt mycket lästid för att hinna med att läsa de här raringarna också. Vi kanske ska sätta deadlinen för utmaningen rätt sent i höst, Helena, eller vad tror du? Så blir chansen större att vi klarar av själva utmaningen?

I Minas och Griffiths sällskap


Tidigare idag avslöjades det vilka två böcker Helena valt ut åt mig för att utmana min deckarfobi. Det visar sig att jag kommer få tillbringa hösten tillsammans med två intressanta damer, nämligen Denise Minas skotska journalist Paddy Meehan i ”Fields of Blood” och Elly Griffiths nördiga arkeolog Ruth Galloway i ”Flickan under jorden”.

Med tanke på att hela duellen startade för att jag uttryckte nyfikenhet över Minas författarskap så är det inte mer än rätt att det ena boken jag ska läsa är skriven av henne. Jag hoppas på att förtrollas av ett ruggigt Glasgow, en cool Paddy Meehan och det så omskrivna fantastiska språk som gjort mig så nyfiken från början.


Elly Griffiths har jag läst en mängd hyllningar av runtom i bokbloggosfären. Anglofil som jag är har jag inte varit helt avogt inställd, även om den omtalad deckarfobin gjort att jag inte har vågat ta steget till att faktiskt läsa något av henne. Förrän nu då, då jag visst ska bege mig ut i ett vackert och ensligt Norfolk för att hänga med Ruth Galloway och hennes katter.

Jag ser verkligen fram emot att hänga med dessa förträffliga fruntimmer i höst!
Räkna med en mängd rapporter både under och efter läsning, och se till att dessutom följa Helena när hon ska ta sig an Susanna Clarkes ”Jonathan Strange& Mr Norrell”.