elizabeth hand

Märkligt men fantastiskt

errantryAlla som är trötta på mitt stjärnögda hyllande av Elizabeth Hand gör nog bäst i att sluta läsa redan nu. Den här recensionen av hennes senaste novellsamling ”Errantry” kommer nämligen innehålla otillbörliga mängder superlativ, något som verkar ofrånkomligt när jag skriver om Hands böcker.

Novellerna i ”Errantry” rör sig i gränsmarkerna mellan fantastik och något som kanske inte direkt är realism, men besläktat. Där verkligheten tar slut och något annat, odefinierat, tar vid finner vi Hands novellkaraktärer. Som i inledande ”The Maiden Flight of McCauley’s Bellerophon” där protagonisten dras in i ett projekt som går ut på att försöka återskapa en miniatyrversion av en mycket bisarr och till synes helt osannolik flygmaskin. Eller ”Near Zennor”, där en man efter sin hustrus död reser till Cornwall för att ta reda på vad som egentligen hände henne där när hon var ung. Eller ”Uncle Lou”, om en excentrisk man som visar sig bära på en mycket stor hemlighet.
Det är mystiskt, märkligt och alldeles beroendeframkallande välskrivet.

Det är symptomatiskt på något sätt att den novell jag tyckte var svagast i samlingen är den som är renodlad fantastik, ”The Return of the Fire Witch”. Det blir lite för mycket i den här novellen. För flummigt, för märkligt. Och det skriver jag som någon som inte räds fantasy med häxor och magier det minsta. Det är som att Hands noveller gör sig bäst när de om inte står stadigt så åtminstone snuddar med tårna vid något slags konkret verklighet.

Jag blev överraskande glad över att få återvända till Kamensic i titelnovellen. ”Black Light” är inte min favorit bland Hand-romaner, men jag är verkligen förtjust i miljön den utspelar sig i. Och som den nörd jag är kan jag ju inte annat än att älska alla metalitterära kopplingar mellan den romanen och den här novellen. Vivian sällar sig till den ständigt växande raden av uppfuckade, nerknarkade Handska protagonister som leds av allas vår Cass Neary. Klart man gillar.

Både ”Errantry” och novellsamlingen ”Saffron & Brimstone” är utmärkta utgångspunkter för den som är nyfiken på Elizabeth Hands författarskap. Eller den som helt enkelt är sugen på att läsa en samling märkliga, men helt fantastiska noveller.

Elizabeth Hand – Errantry: Strange Stories (Small Beer Press, 2012)

Annonser

Klapp

Härom dagen skrev jag här i bloggen om att jag aldrig brukar få böcker i julklapp trots att jag väldigt gärna ger bort böcker. Döm om min förvåning när jag faktiskt fick en bok i julklapp i år (av min käre make)! Att önska sig en enda specifik bok i julklapp visade sig vara en smart taktik.
Vad jag fick?
Elizabeth Hands ”Errantry”. Och så Mike Mignolas ”Baltimore: The Plague Ships” som bonusjulklapp från mig själv.

Fick du några bokklappar i år?

The end of the end

Jag började läsa Elizabeth Hands ”Glimmering” inför författarens Sverige-besök i början av september. Så blev jag sjuk och så blev min pappa sämre och så kom jag aldrig iväg till Uppsala den lördagen. Kanske är det därför jag inte har recenserat boken förrän nu. Den har känts lite som en påminnelse om allt jobbigt den här hösten har fört med sig. Vilket på ett sätt är lite ironiskt, för ”Glimmering” är i sig en påminnelse om hur sköra våra liv och vår civilisation egentligen är.

”We should have known, I should have known, he thought, a hole in the sky, the fabric of the world rent, and we the living should have remembered before they returned to remind us: we the dying at the end of the world should never have forgotten the dead.”

”Glimmering” utspelar sig vid millenieskiftet. Världen är döende. Miljöförstöring i kombination med en olyckligt tajmad solstorm har satt atmosfären i brand, ett fenomen som kallas ”the Glimmering”. Jordens magnetfält har satts ur spel och fått tv-sändningar och telenät att bli synnerligen instabila. Nere på jorden, i ett nergånget familjegods, inväntar AIDS-sjuke Jake Finnegan slutet. Sitt slut, och världens. Men Jake upptäcker att allt hopp inte är ute, att det finns en mystisk ny medicin som kanske kan bota honom – och samtidigt ändra världen för alltid.

Elizabeth Hand började skriva ”Glimmering” 1994 som en dystopisk SF-roman som utspelar sig i en nära framtid. I utgåvan till den nya reviderade utgåva jag har läst skriver Hand om det märkliga i att hon fick se väldigt många av sina mardrömsvisioner besannas under de år som gått sedan dess. Klimathot, ökad religiös fanatism och global ekonomisk kris är några av ingredienserna i Hands roman som känns kusligt aktuella. För att inte tala om de bromsmediciner som numera finns att tillgå för de som har råd (eller turen att bo i ett land med gratis sjukvård).

Som med alla Hands böcker är ”Glimmering” svår att genrebestämma. Visst är det en dystopisk SF-roman med undergången i centrum, men här finns också övernaturliga inslag som nästan känns som skräck. Och, som Hand påpekar i sitt förord, numera kan ”Glimmering” dessutom betraktas alternativhistoria.

Som med alla Hands böcker är ”Glimmering” dessutom oerhört välskriven, mörk, tankeväckande och egensinnig. På samma sätt som ”Black Light” är en tvillingbok till ”Waking the Moon” så är det här en tvillingbok till debuten ”Winterlong”. Det finns många paralleller mellan de båda romanerna, många teman och detaljer som går igen. Inte minst apokalypsen och vad som händer med det samhälle och de människor som undergår den.

Elizabeth Hand – Glimmering (Underland press, 2012)

Dionysiskt

I delstaten New York ligger den idylliska lilla småstaden Kamensic. Här växer Charlotte ”Lit” Moylan upp tillsammans med föräldrar som, liksom de flesta av hennes vänners föräldrar, arbetar som hyfsat framgångsrika skådespelare. I Kamensic ligger också det enorma godset Bolerium, som tillhör Lits gudfar Axel Kern; en avantgardistisk och stenrik filmregissör. När Axel återvänder till staden för att fira med en storslagen fest så ställs saker på sin spets. Kamensics mörka hemligheter kommer i dagen och snart inser Lit att hon har en roll att spela som kommer att förändra världen.

Elizabeth Hands gotiska skräckroman ”Black Light” är inte riktigt en uppföljare till hennes akaporriga ”Waking the Moon”. Snarare är det en spegelbild, en tvillingroman, där samma teman behandlas ur en annan synvinkel. Även i denna roman spelar den hemlighetsfulla organisationen Benandanti en stor roll, även om vi får se den i delvis nytt ljus. Balthazar Warnick dyker upp igen – givetvis – och försöker manipulera händelsernas gång.

Jag är glad att jag läste ”Waking the Moon” innan jag läste ”Black Light”. Flera saker som bara antyds i den första boken förklaras utförligt i den andra, lite för utförligt i vissa fall kan jag tycka. Dessutom är de båda romanerna lite för lika varandra. De båda protagonisterna Lit och Sweeney påminner väldigt mycket om varandra, med den skillnaden att Lit känns aningen mindre destruktiv än Sweeney. Lite mer självständig, lite mer framåt.

I ”Waking the Moon” handlar det väldigt mycket om den uråldriga gudinnekulten som är på väg att vakna igen. I ”Black Light” handlar det om den andra guden som stod vid gudinnans sida i tidernas begynnelse; jägaren. Den dionysiske guden som härskar över kaos och berusning. Även om denna gudaaspekt är intressant så tycker jag att den inte är lika fascinerande som gudinnekulterna. jag kan också sakna det historiska perspektiv som fanns med i ”Waking the Moon” och som genomsyrade hela berättelsen.

”Black Light” är inte alls någon dålig roman. Hands språk håller som alltid hög kvalitet och hennes karaktärer känns fullkomligt mänskliga. Beskrivningen av det Bolerium som ruvar ovanför Kamensic får mig att tänka på the Marsten House i Stephen Kings ”Salem’s Lot”. Båda husen beskrivs som ondskans nästen, som trycker sina klor djupare och djupare i sin närliggande lilla stad. Beskrivningarna av Kamensic, med alla sina seder och traditioner som framstår som mer och mer obehagliga, hör också till det allra bästa i boken.

Problemet med ”Black Light” är att boken ligger alldeles för nära ”Waking the Moon” – och att den i jämförelse inte alls är lika fantastisk. Vilket är lite synd, för beskrivningarna av Kamensic får mig att känna att det här finns embryot till en mer självständig, djupt skrämmande skräckroman.

Elizabeth Hand – Black Light (Harper, 2000)

Just nu

En just-nu-enkät, lånad från Enligt O.

Vid sängen: Hela Bläckhjärta-trilogin och en enorm hög recensionsexemplar som ska läsas. Samt Elizabeth Hands ”Glimmering”, som jag försöker bli klar med inför Hands stundande Sverige-besök.

På soffbordet: Ligger kurslitteraturen och tornar upp sig. Idag läser jag dock ett antal artiklar med understrykningspennan i högsta hugg.

I handväskan: Brukar jag ta med den bok jag för tillfället läser, om jag ska åka längre sträckor. Ofta tar jag inte med någon bok alls (!) eftersom tunnelbaneresorna sällan blir längre än en kvart.

För att fortbilda utbilda mig: En massa kurslitteratur om SAB-systemet och klassifikation (artiklarna jag nämnde ovan) för tillfället. Samt litteratur som handlar om high fantasy till SFF-kursen.

På läsplattan: Den alldeles färska e-boken ”Minecraft: block, pixlar och att göra sig en hacka” som jag inte har hunnit börja läsa ännu.

Läser jag lite då och då: För tillfället har jag ingen då-och-då-bok. Annars brukar det vara novellsamlingar som fyller den funktionen för mig.

Bokklubbsbok: Jag har redan läst Elitistmörkerklubbens kommande bokcirkelbok, P C Jersilds ”Efter floden”.

Utmaningsbok: Jag ska börja med första boken i min tre-på-tre-utmaning – Cornelia Funkes ”Bläckhjärta” – efter att jag betat av några väntande recensionsexemplar.

På is: Inget

Borde jag börja med: Alla de väntande recensionsexemplaren.

Längtar jag efter att få läsa: Peppen på Juston Cronins ”The Twelve” börjar nå oanade höjder!

Exuberant and ambitious and unrestrained

Elizabeth Hands debutroman ”Winterlong” från 1990 är, precis som många andra av Hands böcker, i princip omöjlig att genrebestämma. Det är en del SF, en del postapokalyps, en del skräck och en del magisk mysticism. Det är metalitterärt, symboltungt, erotiskt och ofta mycket vackert på det där smutsiga, skeva sättet som kännetecknar Hands författarskap.

I ruinerna efter ett Washington D.C härjat av krig får vi följa två personer. Wendy Wanders har neurologiska implantat och jobbar som empat; hon absorberar patienters obehagliga mardrömmar och ångestfulla tankar. Men när Wendys patienter börjar dö och när hon märker att hon inte längre kan blockera deras jobbiga minnen, så tvingas hon fly ut i det ödeland som omger den gamla huvudstaden.
Raphael Miramar är huset Miramars allra mest värdefulle son. Han underhåller husets kunder med sin charm, sitt utseende och sin kropp. Men när hans favoritkund tar med honom hem märker Raphael att han inte är välkommen utanför sin egen sfär, att han inte anses vara något mer än en vacker kropp. Precis som Wendy flyr han ut i D.Cs ruiner, där kannibalbarn och muterade köttätande växter bara är några av farorna. Den största faran är nämligen något han funnit inom sig själv, något som hotar dem alla.

Något jag verkligen fascineras av när det gäller Elizabeth Hands författarskap är att ju mer jag läser desto mer får jag känslan av att allt hänger ihop. Att alla hennes böcker, omöjliga att genrebestämma som de är, på något sätt hör samman. Tillhör samma magiska litterära värld där skönhet är skräck och galenskap är religion. ”Winterlong” är hennes första roman och den utgåva jag har kommer med ett efterord där Hand reflekterar över boken, hur den kom till och vad den influerats av. Samt hur den på många sätt är en tvillingroman till ”Glimmering”, en Hand-roman som nyligen kommit ut i efterlängtad nyutgåva (och som därför går att få tag i även i svenska bokhandlar).

Wendy och Raphael är två mycket intressanta karaktärer. Varandras spegelbilder, men också varandras motsatser. Båda säljer sig själva, sitt sinne eller sin kropp, till personer som mest verkar frukta och förakta dem. Självklart finns det en koppling mellan dem båda, men eftersom jag inte gillar spoilers tänker jag inte berätta mer än så.

”Winterlong” är en roman jag garanterat kommer att läsa om. Den är så spretig och mångbottnad att det är svårt att beskriva. Än mindre smälta. Det handlar om kärlek och lust, om identitet och mänsklighet. Och om ett slags gudom som lurar i kulisserna, som väntar på rätt tillfälle att ta över.
Den som läst några böcker av Hand och blivit nyfiken på mer borde absolut ta sig an ”Winterlong”. Det är ingen lättläst roman (Hand kallar den i sitt efterord ”exuberant and ambitious and unrestrained”), men den är en viktig pusselbit för den som vill utforska Hands hela författarskap. Och vem vill inte det?

Elizabeth Hand – Winterlong (HarperPrism, 1997)

Gudinnelikt

Sweeneys första möte med sitt nya college The University of the Archangels sand Saint John the Divine (eller The Divine, som studenterna kallar det) blir omtumlande. Universitetsmiljön i sig är överväldigande; grandiosa byggnader, mystik och kvävande hetta. När Sweeney sedan träffar två nya vänner, Angelica och Oliver, som båda är vackra, intelligenta och en smula galna, så faller hon totalt. För dem båda, om än på något olika sätt. Och snart dras Sweeney in i händelser som är både farliga och lockande. Det visar sig nämligen att skolan är centrum för en uråldrig organisation, Benandanti, som gör allt för att undvika återuppståndelsen av en gammal gudinnekult. En kult som vill försöka att väcka månen och den mörka gudinna som himlakroppen representerar.

Första halvan av Elizabeth Hands ”Waking the Moon” är bland det absolut bästa jag har läst. Miljöerna, karaktärerna, stämningen, språket – allt är perfekt. Sweeney raglar omkring i D.C berusad på sina nya vänner, sin nya stad ,sitt nya liv och i princip alla droger hon lyckas lägga vantarna på. Hon låter sig snärjas, låter sig falla, och trots att man vet att det kommer att sluta olyckligt (det avslöjas redan i romanens inledning) så förstår man varför. Hand är skicklig på att beskriva det oemotståndliga så att det känns just oemotståndligt. Inte artificiellt perfekt, bara lockande.
Hand är också skicklig på att skriva romaner som är omöjliga att genrebestämma. ”Waking the Moon” är en del akaporr, en del mörk thriller, en del apokalyptiskt drama, en del genuspolitisk diskussion och en del gotisk kärleksroman med övernaturliga inslag. Vilket låter splittrat, men är fantastiskt.

Sweeney har ganska mycket gemensamt med Cass Neary, en annan Hand-karaktär som jag tjatat ganska mycket om. De är båda trasiga, aviga, kantiga med en benägenhet att klä sig i boots, dricka alldeles för mycket och göra sig besvärliga. Samt att dras in i händelser större och farligare än de kunnat ana. Fast Sweeney känns lite mer välanpassad än Cass, lite skörare. Eller bara mer försiktig.
En annan Cass/Sweeney-koppling jag fann var lite mer oväntad. Också lite spolierific, så markera vita texten och läs om du inte är känslig:
I början av ”Generation Loss” beskrivs en händelse som Cass var med om som ung: hur hon tyckte sig se ett enormt öga öppnas i himlen samtidigt som hon hörde ett surrande i huvudet. Vilket påminner mycket om Sweeneys möten med den mörka gudinnan i ”The Waking Moon”.

Den andra halvan av ”Waking the Moon” håller inte riktigt samma toppklass som den första. Den är fortfarande oerhört bra, men vissa delar av berättelsen skavde en aning. Som en viss kärlekshistoria, som jag inte kommer att beskriva närmare än så, som jag tyckte var rätt obehaglig. På ett närmast gotiskt sätt, eller som något taget ur en grekisk tragedi. .
Obehaglig på ett bra sätt är däremot Angelicas karaktär i romanens andra halva. Fullkomligt trovärdig i sin hänsynslöshet och till synes orubbliga skönhet.

”Waking the Moon” kom ut 1993, bara ett år efter Donna Tartts ”The Secret History”. De båda romanerna har mycket gemensamt. De utspelar sig i akademisk miljö och båda romanernas protagonister känner sig dragna till skolans mest excentriska studenter. Det finns de historiska kopplingarna, den gamla grekiska mytologin, mysterierna. Våldsamheten.
Inte så att ”Waking the Moon” på något vis känns som en kopia av Tartts moderna klassiker. Snarare känns de båda romanerna besläktade, som att de båda berättar en vagt liknande historia på helt olika sätt. Synd bara att Hands roman inte alls nått samma framgångar som Tartts. Den finns inte ens i tryck längre, så vill man läsa boken får man försöka hitta den begagnad.

”Waking the Moon” har övertygat mig om att jag måste försöka få tag i resten av Hands författarskap snarast. För bättre än såhär blir böcker knappast, åtminstone om man ser till romanens första halva.

Elizabeth Hand – Waking the Moon (Harper Prism, 1995)

EMK: Elizabeth Hand

Gårdagens träff med Elitistmörkerklubben hade tema Elizabeth Hand. Vi pratade lite ”Generation Loss” och lite ”Available Dark” och jag gjorde mitt bästa för att deraila hela diskussionen till att istället handla om ”Waking the Moon”, den senaste Hand jag själv läst. Som vanligt avhandlade vi dessutom allt från tantsnusk till Game of Thrones till Kristen Stewarts popularitet till gothsomriga nagellacksnyanser till postapokalyps. Fantastiskt trevligt, som alltid.

Eftersom jag redan läst och bloggat om de båda bokcirkelböckerna så blir det ingen ny recension av böckerna. Jag hänvisar istället hit och hit. Däremot lovar jag att det kommer dyka upp en recension av ”Waking the Moon” snart.

Levlar i Elizabeth Hand-nördighet

Till nästa träff med Elitistmörkerklubben ska vi läsa Elizabeth Hand. Eftersom jag redan har läst de två böcker som ska diskuteras (”Generation Loss” och ”Available Dark”) så tog jag det hela som en god ursäkt att levla lite i Hand-nördighet. Jag tog nämligen och beställde tre titlar av författaren som är rätt så svåra att få tag i, men som jag länge suktat efter. I synnerhet ”Waking the Moon” har jag velat läsa sen jag först hörde talas om den. Sjukt billigt blev kalaset också, en dryg hundring för alla tre böckerna i begagnat skick. Tack Lingonhjärta för tipset om Better World Books, det är en veritabel guldgruva för den som letar efter utgångna engelska titlar!

Nu gäller det bara att se hur många av böckerna jag hinner klämma på en dryg vecka. Snabbläsarsuperkrafter i all ära, men inte ens jag hinner nog läsa mer än 1200 sidor Hand på den tiden. Inte när det dessutom är en midsommar däremellan som kanske bör firas på något vis.

EDIT: Och ungefär samtidigt som jag skrev det här inlägget så avslöjar Helena att Elizabeth Hand gör besök på Uppsala English Bookshop i höst och att Hand där ska intervjuas av Helena! Hand-nördigheten når plötsligt heeelt nya nivåer och jag bokar in 8 september redan nu.