elitistmörkerklubben

EMK: Redshirts

redshirtsDet är något som inte stämmer på Intrepid, det rymdskepp där Andy Dahl nyligen blivit stationerad. Hans överordnade på det xenobiologiska laboratoriet gömmer sig när det vankas uppdrag utanför skeppet (Away Missions), uppdrag där lägre besättningsmän har en tendens att dö som flugor. Han märker att han dessutom har en tendens att säga och göra saker som han inte alls planerat – eller ens borde känna till – i viktiga sammanhang. Tillsammans med sina vänner börjar Dahl undersöka vad som ligger bakom alla märkliga företeelser på Intrepid, samtidigt som de försöker undvika den dödsdom som det innebär att bli utvald för ett Away Mission.

John Scalzis ”Redshirts” är en humoristisk SF-roman med en mängd twistar – och den senaste boken vi läste i Elitistmörkerklubben. För den som har sett några avsnitt Star Trek eller liknande SF-serier (Babylon 5, Stargate osv.) finns det mycket att roas av. T.ex The Box, en maskin misstänkt lik en vanlig micro, som ingen vet hur den fungerar men som alltid lyckas lösa extremt viktiga vetenskapliga problem precis i tid.
Det är roligt och twistarna är väl genomförda, men ibland känns det som att det blir lite för meta. Jag saknar en lite allvarligare klangbotten att kontrastera humorn mot. Vi får en liten glimt av något mörkare, mer seriöst, i den andra av de tre coda som följer efter huvudtexten. En mycket bra text, som dessutom ovanligt nog är skriven i andra person.

Jag gillar ”Redshirts” i grund och botten. Scalzi är skicklig på att skriva underhållande dialog och jag är övertygad om att den här romanen skulle kunna bli en fantastisk film i rätt händer. Eller varför inte ett tv-spel?

John Scalzi – Redshirts (Tor, 2012)

Annonser

EMK: Elizabeth Hand

Gårdagens träff med Elitistmörkerklubben hade tema Elizabeth Hand. Vi pratade lite ”Generation Loss” och lite ”Available Dark” och jag gjorde mitt bästa för att deraila hela diskussionen till att istället handla om ”Waking the Moon”, den senaste Hand jag själv läst. Som vanligt avhandlade vi dessutom allt från tantsnusk till Game of Thrones till Kristen Stewarts popularitet till gothsomriga nagellacksnyanser till postapokalyps. Fantastiskt trevligt, som alltid.

Eftersom jag redan läst och bloggat om de båda bokcirkelböckerna så blir det ingen ny recension av böckerna. Jag hänvisar istället hit och hit. Däremot lovar jag att det kommer dyka upp en recension av ”Waking the Moon” snart.

Levlar i Elizabeth Hand-nördighet

Till nästa träff med Elitistmörkerklubben ska vi läsa Elizabeth Hand. Eftersom jag redan har läst de två böcker som ska diskuteras (”Generation Loss” och ”Available Dark”) så tog jag det hela som en god ursäkt att levla lite i Hand-nördighet. Jag tog nämligen och beställde tre titlar av författaren som är rätt så svåra att få tag i, men som jag länge suktat efter. I synnerhet ”Waking the Moon” har jag velat läsa sen jag först hörde talas om den. Sjukt billigt blev kalaset också, en dryg hundring för alla tre böckerna i begagnat skick. Tack Lingonhjärta för tipset om Better World Books, det är en veritabel guldgruva för den som letar efter utgångna engelska titlar!

Nu gäller det bara att se hur många av böckerna jag hinner klämma på en dryg vecka. Snabbläsarsuperkrafter i all ära, men inte ens jag hinner nog läsa mer än 1200 sidor Hand på den tiden. Inte när det dessutom är en midsommar däremellan som kanske bör firas på något vis.

EDIT: Och ungefär samtidigt som jag skrev det här inlägget så avslöjar Helena att Elizabeth Hand gör besök på Uppsala English Bookshop i höst och att Hand där ska intervjuas av Helena! Hand-nördigheten når plötsligt heeelt nya nivåer och jag bokar in 8 september redan nu.

EMK: Devil’s Hand


I söndags och måndags var det dags för Elitistmörkerklubben (eller #emk som vi numera heter på Twitter) att ses igen. Två dagar i rad av geekprat med andra ord!
I söndags var det ölfika som gällde. Vi drack således öl mitt på blanka eftermiddagen och diskuterade diverse böcker, Japan, Game of Thrones samt huruvida Zooey Deschanels rollkaraktär i ”New Girl” är en manic pixie dream girl eller ej. Mycket trevligt!
I måndags var det så dags för själva bokcirkeln som är Elitistmörkerklubbens ursprung och nav. Vi sågs hemma hos Merit och pratade om boken ”Devil’s Hand” av M.E Patterson.

Trent är på väg att flytta tillbaka till Las vegas tillsammans med hustrun Susan. En stad han avskyr efter att han blivit svartlistad på stans alla casinos och hans karriär som proffsspelare avbrutits. Allt för att han efter att ha överlevt en flygkrasch tycks ha förvärvat ”the devil’s own luck” och inte kan förlora.
Vegas verkar dock ha förändrats. Inte enbart för att det välkomnar Trent och Susan med en snöstorm utan också för att det tycks vara mitt uppe i en apokalyps, där Trent dras in i kampen mellan demoner, änglar och lovecraftianska onämnbara monster. Det ser ut som att hans tur slutligen är på väg att vända …

Både jag och Sooz tyckte att ”Devil’s Hand” kändes lite som ett Supernatural-avsnitt. Särskilt sättet som demonerna och änglarna porträtteras på – och de humoristiska inslagen – påminner mycket om tv-serien. Ingen av oss skulle ha lyft på ögonbrynen om det hade kommit en Impala sladdande genom snöstormen.
Inte för att det känns som att Patterson på något sätt kopierat sin story, sina karaktärer eller sin lore. Tvärtom känns den självständig och väl utvecklad. Han är särskilt bra på att beskriva de mest skräckliga scenerna, när mörkermonstren dyker upp och blodet stänker.

Något Patterson inte är så bra på är dialogerna. De består mest av utrop i stil med ”Trent! No!” och ”Ohmigod!” och tillför inte särskilt mycket alls. Med tanke på hur bra Patterson är på att beskriva miljöer och skräckscener så är det lite synd att han inte är lika vass på dialoger, för då skulle den här boken bli riktigt bra. Men det är ju en debut, så jag tror och hoppas att han kan levla sina skills när det gäller att skriva dialoger i kommande böcker.

Allt som allt är ”Devil’s Hand” en underhållande bok. Högt tempo, mycket action och intressanta karaktärer. Ingen oförglömlig läsupplevelse, men spännande och klart läsvärt.

M.E Patterson – Devil’s Hand (Digimonkey studios, 2011)

Elitistmörkerklubben: 2 X Valente

Jag har insett att jag ännu inte har skrivit om de senaste böckerna vi har läst i Elitistmörkerklubben. Kanske för att jag fortfarande är lite sur på mitt immunförsvar som tyckte att det passade bättre med förkylning och feber än med vindrickande och nördigt bokprat. Boken vi alla läste var den med världens ungefär längsta titel; Catherynne M. Valentes ”The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making”. Jag passade på att också läsa ”Palimpsest” av samma författare, eftersom jag länge varit nyfiken på den.

I ”Palimpsest” får vi lära känna fyra sinsemellan väldigt olika människor som binds samman då de alla hamnar i den mystiska staden Palimpsest samtidigt. Den unga japanska trainspottern Sei som älskar Sinkansen, kärlekstörstande biodlaren November, låssmeden Oleg som inte kan släppa sin döda syster och bokbindaren Ludovico. Det enda sättet att komma till staden är att ha sex med någon som redan har varit där. Något som kastar flera av besökarna in i en desperat jakt efter någon, vem som helst, som kan ge dem tillträde till staden igen.

”Palimpsest” handlar mycket om besatthet och om drömmar. Om hur det kanske inte alltid är särskilt nyttigt för oss att få våra drömmar uppfyllda, men hur det är omöjligt att sluta längta när vi väl vet vad vi vill ha. Det är en sorglig, solkig och andlöst vacker roman om att hitta sin plats i livet. Och om vad de olika karaktärerna vi får följa är beredda att ge upp för att få stanna där för alltid (för flera av dem är svaret: allt).

Cat Valente har ett språk som är myllrande, fantasifullt och oerhört vackert. Det märks att hon har en bakgrund som poet, hon har ett öga för formuleringar och metaforer som jag är väldigt förtjust i. Detaljrikedomen är närmaste Miévillesk, men jag måste säga att jag nog föredrar Valentes lite mer tyglade språk. I alla fall det jag hittills har hunnit läsa.

Jag gillar att i princip alla karaktärer som figurerar i ”Palimpsest” är så trasiga. Så ofullkomliga. Inte konstigt att de gör vad som helst för att få lämna den vanliga världen. En av mina favoritkaraktärer i boken är Hester, som motvilligt hjälper Oleg när hon märker hur desperat han är att ta sig tillbaka till Palimpsest. Hester, som egentligen hade bestämt sig för att aldrig mer ligga med någon och döma denna till ett halvt liv. Hon är Palimpsests svarta baksida, en representant för alla de som fått sina liv förstörda av stadens obevekliga lockelse även om de faktiskt vänt ryggen åt besattheten.

Catherynne M. Valente – Palimpsest (Bantam spectra, 2009)

”The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of her Own Making” är en bok som nämns flera gånger i ”Palimpsest”. Det är November som hänvisar till boken som hennes stora barndomsfavorit, en inspirationskälla som hon fortsätter att hämta kraft ur även i vuxen ålder.
”The Girl Who…” är en saga om en en orädd och äventyrslysten ung flicka som blir bortförd till Fairyland av en grön vind. Ett land som visar sig vara ganska farligt för små flickor, även om de skaffar sig flera vänner på vägen. Som exempelvis en wyvern, en marid, en pooka, en svävande lykta och ett flygande kattdjur eller två.

Jag måste erkänna att det kanske inte var helt rättvist mot The Girl Who…” att läsa boken så snart efter att jag hade läst ”Palimpsest”. För även om jag tycker att sagan är både underhållande och spännande så står den sig ganska slätt i jämförelse med Valentes roman. Den saknar helt enkelt svärta, även om den är långt ifrån så glättig och gullig som vissa medlemmar av Elitistmörkerklubben misstänkte när vi valde bok.

Kanske är det sagoformatet som jag inte riktigt kommer överens med. jag känner lite samma sak som jag gjorde inför Neil Gaimans ”Stardust”; en underhållande läsning för stunden, men jag saknar komplexiteten som författarens romaner innehåller. Sagoformatet blir lite för enkelt för mig, lite för förutsägbart, lite för whimsical. Med det sagt så är ”The Girl Who…” absolut ingen dålig bok. Den är rolig och innehåller många intressanta karaktärer. Men om du är nyfiken på Valente så borde du satsa på ”Palimpsest” istället, som jag tycker ger en bättre bild av både hennes fantastiska språk och känsla för karaktärer och miljöer.

Catherynne M. Valente – The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making (Feiwel and Friends, 2011)

Elitistmörkerklubben: Salem’s Lot

Igår träffades en mycket decimerad Elitistmörkerklubb hemma hos Helena för att diskutera ”Salem’s Lot”, dricka glögg och äta pepparkakor. Jag vet inte hur många Stephen King-böcker vi hann prata om (säkert halva hans samlade produktion – en imponerande summa!) under kvällens lopp. Inte minst pratade vi en hel del om hans ofta ganska sunkiga kvinnoporträtt (och de motsatta: som Dolores Claiborne och Lisey), hur alla hans böcker hänger ihop, usla King-översättningar och om man inte borde ta och ge sig på Det mörka tornet-bokserien snart.

Vad gäller ”Salem’s Lot” – eller ”Staden som försvann” som den heter på svenska – så tänker jag inte skriva ännu en recension av boken. Istället hänvisar jag till det jag skrev om boken under vinjetten Vampyrsommar förra året.

Nästa Elitistmörkerbok är ännu inte bestämd, men jag hoppas att vi kommer att kunna undvika den vampyrförbannelse som gjort att det varit extremt svårt att få till den senaste träffen.

Elitistmörkerbokcirkeln bok 3: Googolplex


Den tredje boken som Elitistmörkerbokcirkeln tog sig an var KG Johanssons ”Googolplex”. Vi var en ganska kraftigt decimerad cirkel som träffades och diskuterade boken igår kväll hemma hos mig.

I centrum av historien möter vi Jack. Han har förmågan att kunna manipulera DNA med tanken och reser därför med en grupp kolonister till den avlägsna kolonin Shylock för att bygga upp en ny värld. Men Jack känner sig inte hemma på den främmande planeten och när han får chansen väljer han att återvända hem till Jorden istället, till ännu en skapad kropp som ersätter den han rest iväg med. Väl hemma börjar han gräva i sina egna gamla minnen och inser att han bär på en mängd hemligheter som han har dolt för alla, inklusive sig själv. Vem är Jack egentligen? Och varför har han valt att manipulera sina egna minnen?

”Googolplex” är ganska märklig bok. Av baksidestexten att döma hade jag fått intrycket att den skulle utspela sig på den främmande kolonin, men resan dit är bara en katalysator för Jacks egen inre resa. Det är hans existens och hans märkliga liv som är berättelsens själva kärna.
Det är svårt att skriva om ”Googolplex” utan att avslöja för mycket om handlingen. Jack blir så småningom besatt av att leta upp en viss kvinna han en gång tror sig ha älskat. Denna besatthet är både obehaglig och intressant att följa, när den tar över Jacks liv allt mer. Jag tyckte att denna del var den mest intressanta i hela boken. Att leva för alltid, att ständigt återfödas i nya kroppar, framstår i KG Johanssons tappning som ett öde långt värre än döden. För när evigheten ligger framför ens fötter, vad finns det egentligen som kan ge ens liv en mening?

Jack är en ganska självupptagen person. Han är lätt att irritera sig på, vilket många av bokcirkelmedlemmarna gjorde. Men jag tyckte att hans självgodhet och brist på personlighet passade in på hans karaktär, och störde mig därför inte på det. Att övriga karaktärer i boken är lite platta är däremot synd, för det hade behövts lite mer livlighet för att väga upp den livströtte Jack.

”Googolplex” är en intressant bok. Väldigt lättläst för att vara sf, inte minst för att boken bara är lite mer än 200 sidor lång i pappersversionen. För den som inte räds science fiction är det här en tänkvärd bok som får en att fundera över tillvarons existens.

Feuerzeug har också bloggat om boken och gillade väldigt mycket.

KG Johansson – Googolplex (Wela Förlag, 2010)

Jag är förberedd

Det var ett tag sedan den senaste bokcirkelträffen, men imorgon är det dags igen. Vi ska vara hemma hos mig och diskutera K G Johanssons ”Googolplex” och som ni ser är jag väl förberedd:

Nu kanske ni undrar vad nazistzombies har med en bokcirkel att göra. Jo, nästa vecka har Elitistmörkerbokcirkeln en splattrig filmkväll inplanerad, courtesy of Feuerzeug. Jag lyckades via ett erbjudande få tag i filmen för ynka 9 kr, så trots att jag själv inte äger någon Bluray-spelare var det i princip omöjligt att inte slå till.

Valda delar av bokcirkeln ska i slutet av den här veckan dessutom gå på Eurocon. Själv hinner jag troligtvis bara gå en dag, men med tanke på hur digert programmet är så räcker det mycket väl. Är det fler av er läsare som ska dit?

En busy vecka för bokcirkeln med andra ord, men en mycket rolig sådan!

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar

Jag nämnde ju ganska många saker som jag inte gillade med bokcirkelboken ”Döden på en blek häst” men av någon anledning så glömde jag att skriva om det jag tyckte var sämst i hela boken, nämligen slutet. Fast när jag började fundera på saken så insåg jag att det nog fanns ett helt inlägg att skriva om just det här slutet och om denna typ av slut i allmänhet.

Såhär är det: Jag avskyr lyckliga slut.
När jag läser en bok (eller ser en film eller spelar ett spel) som slutar med att protagonisten lyckligt vandrar iväg mot solnedgången tillsammans med sin själs älskade/trogna hund/sidekick/whatever så blir jag alltid besviken. Utan undantag.
Ett av skälen är att jag inte tror på lyckliga slut. En värld av regnbågar och solsken och enhörningar skulle driva mig till vansinne, men mest för att jag inte tror på en värld av regnbågar och solsken och enhörningar. Jag tror på en värld av gråskalor. Där någon kan uppleva lycka, självklart, men där lycka aldrig kan vara ett permanent tillstånd.

Min vurm för mörkare litteratur är ingen hemlighet direkt och förmodligen hänger min aversion mot lyckliga slut ihop med den. Jag kan bara inte komma ifrån hur mycket jag avskyr att få ett lyckligt slut påklistrat på en annars ganska ångestfylld och våldsam historia. Att det kämpande kärleksparet, som haft så många problem och hinder i sin väg, helt plötsligt finner något slags tomtebolycka tillsammans? Att den ofrivilliga hjälten inte bara lyckas rädda hela världen utan också sin egen själ? Att ett krig eller en konflikt löses utan att någon viktig karaktär behöver sätta livet till?
För mig känns den typen av slut bara billiga.

”Döden på en blek häst” slutar på ett särdeles sliskigt sätt, men eftersom jag inte gillade boken värst mycket så var det bara sista spiken i kistan för mig. Värre var det med Harry Potter-böckerna, där jag avskydde den sista boken såpass mycket att jag inte ens kommit mig för att se (den första Deathly Hallows-) filmen ännu. Boken i sig var ganska tråkig, men det var det sliskigt översockrade epilogen som fick mig att se rött. Det kändes så förljuget på något sätt, att vifta världens undergång i våra ansikten i sju böcker för att sluta med… familjeliv i technicolor.

Jag har märkt att jag inte är helt ensam om min inställning till lyckliga slut, men att jag tillhör en minoritet. Det är bara att titta på hur Hollywood ändrar slutet på filmer (”Pianot” är ett bra exempel) för att anpassa sig till en testpublik som tydligen avskyr alla slut som inte är lyckliga.

Egentligen var tanken att det här blogginlägget skulle handla en del om den typen av slut som jag gillar allra bäst, inte bara om mitt hat mot lyckliga slut. Men för att bespara er läsare ett blogginlägg av uppsatslängd så får jag spara det till en annan gång, tror jag.

Gillar ni lyckliga slut?

Bokcirkelbok 2: Döden på en blek häst

Jag har insett att jag inte har skrivit något om den senaste bokcirkelträffen, trots att det var nästan en månad sen vi sågs. Det blir lätt så när bloggen ligger i malpåse (jag inser att jag inte längre kan påstå att den ligger i ide, nu när våren är här på allvar).

Den andra boken som Elitistmörkerbokcirkeln tog sig an var Amanda Hellbergs ”Döden på en blek häst”. En bok som åtminstone jag hade ganska höga förväntningar på, och som i teorin verkade vara en bok som skräddarsydd för min smak. Tyvärr så visade sig romanen i praktiken inte ens vara i närheten.

I centrum av berättelsen finner vi Maja Grå, en ung kvinna som flyttat till Oxford för att studera konst samtidigt som hennes mor blir brutalt mördad. Maja är synsk, precis som modern var, och börjar snart ana samband mellan hennes eget liv i Oxford och moderns våldsamma öde. Hon hemsöks av spöken och syner, samtidigt som hon misstänker att någon i hennes närhet vill henne illa.

Första halvan av boken är riktigt spännande. Lite långsam ibland och med en huvudkaraktär som är enerverande vag och velig, men med stämningsfulla miljöbeskrivningar och en hel del välskrivna skräckscener. Tyvärr känner jag att boken helt faller sönder under den andra halvan. Skräckelementen skuffas undan för en deckarintrig som känns både osannolik och fullkomligt förutsägbar och som effektivt förstör stämningen som byggts upp under den första halvan av boken.
Det känns lite som att Hellberg velat sitta på två stolar samtidigt, och därmed missat båda två. Vilket är synd, för jag misstänker att boken hade varit oändligt mycket bättre om hon hade nöjt sig med den skugghöljda, tentakelförsedda och lätt blodiga skräcktronen istället för att dessutom försökt inkludera den träiga deckarstolen.

Jag vet att flera av bokcirkeldeltagarna (inga namn nämnda) ogillade Hellbergs svulstiga språk. Jag hade inget problem med det, tvärtom tyckte jag att svulstigheten passade skräckinslagen riktigt bra. Det jag däremot hade stora problem med var de engelska ord och uttryck som tycktes vara helt slumpmässigt insprängda i texten. Jag är helt medveten om att boken utspelar sig i England och att författaren själv är bosatt där, men de engelska ord som finns med i texten tillför ingenting. Förutom en lätt irritation hos läsaren själv då, förstås.

”Döden på en blek häst” var för mig en stor besvikelse.
Jag ville verkligen gilla den här romanen, tro mig. Men den här splittrade och ganska styltiga historien var ingenting för mig, trots skräckinslag och anglofila inslag. Och då har jag inte ens nämnt den sexscen som fick mig att bokstavligt talat ta upp en skämskudde för att kunna fortsätta läsa.

Men oavsett hur lite jag gillade den här boken, så gav den upphov till en mängd intressanta och roliga diskussioner på bokcirkelträffen. Och det är ju själva tanken med att ha en bokcirkel, så jag måste säga att boken ändå var ett bra val som just bokcirkelbok. Även om jag inte skulle rekommendera det som nöjesläsning, direkt.

Till nästa träff är det science fiction som gäller. Det ska bli väldigt intressant att se hur det går, för jag vet att vi är några få sf-entusiaster, några skeptiker och några däremellan. Den perfekta blandningen med andra ord!

Amanda Hellberg – Döden på en blek häst (Forum, 2011)