elisabeth östnäs

Välskriven vikingafantasyungdomsroman

kungadotternI somras fick jag äran att förhandsläsa Elisabeth Östnäs bok Sagan om Turid: Kungadottern. Tyvärr inföll denna förhandsläsning under den period då min blogg låg i koma, så det kom aldrig något blogginlägg om boken. Förrän nu.

Kungadottern är första delen i en vikingafantasy för ungdomar. Vi får följa Turid, enda dotter till en åldrande vikingakonung vars plundrade skatter håller på att sina, likaså hans inflytande och makt. Turids liv är fullt av plikter och ansvar. Fadern vill gifta bort henne och styvmodern vill att hon ska bli en völva, medan hennes barndomsbästis glider allt längre bort när deras liv blir mer och mer olika. Vad Turid själv vill hamnar ofta i sista hand. När svälten drabbar byn tvingas Turid använda allt hon har för att överleva, och väcker krafter hos sig själv hon inte ens visste om.

Turids värld är hård, karg och ofta orättvis. En kultur som bygger på att ta vad man vill ha med våld och att visa styrka till varje pris har inte mycket övers för svaghet. Som Turids sjuklige bror, som är den kanske viktigaste personen i hennes liv trots att han aldrig kommer att bli en stark krigare. Det handlar en hel del om fattigdom och utsatthet i den här boken, och om hur absurt det kan vara att sitta med en fin titel när man inte har något att äta.

Den som föredrar fantasy med en extra stor portion drakar och magiska bravader till behöver ha lite tålamod med den här boken. Till en början kan den te sig mer som en historisk ungdomsroman, men magin finns där i bakgrunden, väntande. Och jag misstänker att den kommer att ta ännu större plats i framtida böcker.

Kungadottern är en riktigt spännande bok att sätta i händerna på den läsare som redan plöjt och älskat Kristin Cashores och Leigh Bardugos fantasytrilogier. Jag ser mycket fram emot nästa del, som jag hoppas kommer att visa oss ännu mer av Turids intressanta och mycket välskildrade värld. En liten fågel har viskat i mitt öra att det inte borde dröja alltför länge.

I förfall

Luna går runt i sitt förfallna familjehem, ett hem som stinker av blod och skämt kött. Systern Stella, den fasta punkten i livet, är bortrest och någonstans i huset ligger Lunas far och hon döda. Vi får följa med i Lunas febriga och förvirrade sinne medan hon tar oss genom huset, rum för rum, och genom en historia där det är långt ifrån klart vad som är sanning eller ej.

Jag har skrivit flera gånger om hur mycket jag gillar greppet med opålitliga berättare, om det används på rätt sätt. Elisabeth Östnäs ”Feberflickan” är ett perfekt exempel på hur bra – och skrämmande – en berättelse kan bli om greppet förvaltas väl.
Det är tydligt från första början att det inte går att lita på det Luna berättar. Hon förvanskar, byter samtalsämne, motsäger sig själv. Men hon gör det med vansinnets isklara logik. Och det är i luckorna mellan vad som berättas och vad som bara antyds som berättelsens kärna finns.

”Feberflickan” är en tät, hallucinatorisk och bitvis mycket skrämmande läsuppelvelse. Östnäs miljöbeskrivningar är tunga av både gotiskt förfall och symbolik. Jag blir påmind både om Shirley Jacksons mästerliga ”We Have Always Lived in the Castle” och Christine Falkenland när hon är som allra bäst. Inte minst känns det korta formatet och den minst sagt komplicerade kroppsligheten falkenlandska, utan att för den delen känns som något slags kopia.

”Feberflickan” är, enligt mig, en av årets allra bästa svenska böcker. Läs!

Elisabeth Östnäs – Feberflickan (Columbi publishing, 2012)