e-bok

Animalled

zoocityLauren Beuekes ”Zoo City” var en av de böcker som verkligen lockade mig när jag fick nys om The Humble E-book Bundle i höstas. Sydafrikansk urban fantasy? Med mängder av märkliga djur? Count me in!

Zinzi December har ett mörkt förflutet och en sengångare, Sloth. Hon bor i den del av Johannesburg som kallas Zoo City, där alla invånare är s.k ”Animalled” och har varsitt djur som påminnelse för de grova brott de begått. De har också mer eller mindre användbara förmågor, som hänger ihop med deras djur.
Zinzis förmåga är att hitta förlorade saker. Bilnycklar, vigselringar och liknande saker som betyder mycket för dess ägare. Av princip undviker hon att leta efter saknade personer, då det brukar medföra så mycket problem. Men så får hon i uppdrag att söka efter en försvunnen popstjärna, ett jobberbjudande så välbetalt att hon bara inte kan tacka nej. Trots att det medför mycket större problem än hon någonsin kunnat ana.

Beukes urban fantasy-Johannesburg är en helt fantastisk miljö att läsa om. Det är skitigt, farligt och fullt av enorma kontraster. Jag gillar hela konceptet med ”the Animalled” och de olika förmågorna. Jag är särskilt förtjust i alla backstorykapitel med tidningsartiklar, e-mail, beskrivningar av dokumentärfilmer osv. där dessa fenomen beskrivs och analyseras på global nivå. Som hur hierarkierna i fängelserna påverkats, när det blir allt viktigare att ha ett coolt djur (läs: ej fjäril) för att få respekt.

Själva storyn är ganska enkel. Zinzi går in i rollen som nyfken journalist (vilket faktiskt var hennes jobb pre Sloth) som gräver efter sanningen och på vägen blir hopplöst intrasslad i det brott hon försöker lösa. Om det inte vore för att Zinzi är en sådan antihjälte hade simpelheten i storyn faktiskt kunnat bli lite tråkig.
Men miljöerna och själv urban fantasy-inslagen räddar boken från att bli en dussinroman. Det känns på ett sätt ganska illa att jag blev så entusiastisk över att läsa en urban fantasy-bok som inte utspelar sig i Europa eller Nordamerika. Det borde ju finnas fler fantastikböcker som inte utspelar sig i samma gamla London-miljöer och tunnelbanesystem, right? Synd bara att jag är så usel på att hitta dem (”Who fears Death” av Nnedi Okorafor står på min att-läsa-lista, men jag tar tacksamt emot fler förslag).

”Zoo City” känns som en frisk fläkt i urban fantasy-sammanhang. Den rekommenderas för folk som blivit trötta på att läsa om samma gamla vampyrerintriger i stadsmiljö. Och för de som tycker att en bok bara blir bättre av att ha med en tjurig mungo i en viktig roll.

Lauren Beukes – Zoo City (Angry Robot, 2010)

I ett annat Malmö

Udda lider av svåra sömnproblem och har ofta mycket verklighetstrogna mardrömmar. När drömmarna börjar krypa lite väl nära så övertalas hon av bästa vännen Daniel att söka upp platsen som den senaste drömmen utspelades på. Väl på plats finner de båda vännerna tydliga tecken på att Udda i själva verket har sanndrömmar. När Daniel försvinner tvingas Udda ge sig ut på jakt efter honom och efter obekväma sanningar i en för henne hittills dold verklighet, ett annat Malmö. Ett Malmö som befolkas av andra som liksom hon själv har olika förmågor, och olika agendor.

Nene Ormes ”Udda verklighet” är en svensk urban fantasy som känns både välbekant och nyskapande. För mig som har läst så många böcker om alternativa versioner av London är det roligt att istället få läsa om ett alternativt Malmö (trots att jag själv inte har någon relation till staden). Särskilt eftersom Ormes alternativa Malmö bjuder på en hel del historiska tillbakablickar.

Jag gillar verkligen karaktären Udda. Hon är ingen hårdkokt hjältinna som orädd tampas med alla nya faror. Tvärtom är hon en ganska skör person, som hela tiden kämpar med bristande självförtroende och alla de problem som hennes kroniska sömnstörningar för med sig. Jag märker under läsningen hur mycket jag hejar på Udda, hur mycket jag vill att saker ska lösa sig på bästa sätt för henne.

Ormes har ett bra flyt i sitt språk. Hon har ett öra för dialoger, vilket gör att hennes karaktärers konversationer aldrig känns stela eller konstlade. Oavsett samtalsämne.

Det enda jag egentligen inte älskar med ”Udda verklighet” är triangeldramat. Men det beror på att jag är intill döden trött på litterära triangeldraman i allmänhet (och i urban fantasy i synnerhet), för egentligen tycker jag att det är väl genomfört i just den här boken. Känns trovärdigt.
Min andra invändning mot boken är att den tog slut på tok för fort. Jag läste den i e-boksformat och blev nästan lite snopen av att boken bara var drygt 200 sidor lång. Men som tur är kommer uppföljaren ”Särskild” ut nu i dagarna, en bok jag ser fram emot att läsa!

Nene Ormes – Udda verklighet (Styxx Fantasy, 2011)

3 x SF-noveller

Jag fortsätter läsa noveller i e-format. Den här gången blev det SF för hela slanten.
Maria Küchens ”Eurasia Fleet” är en erotisk SF-novell som känns mycket inspirerad av David Bowies ”Space Oddity” från 1969. Ett fraktskepp driver planlöst runt i rymden, utan att kunna styras och utan mål. Kaptenen har inlett ett sexuellt förhållande med en besättningsman och tillsammans svävar de tyngdlöst runt i stjärnrummet, nakna, efter att ha stängt av gravitationen. Allt de har är tid och varandra och ett frysrum fullt av lyxig mat som de skulle ha levererat till en koloni.

”Eurasia Fleet” känns mer som en liten tankelek, ett fragment, än en novell. Trots ett intressant ämne så greps jag inte alls av historien. Kanske för att SF-inslagen kändes lite ansträngda eller för att sexscenerna fick mig att fnissa lite generat. Lyssna på ”Space Oddity” stället, där får du ungefär samma historia berättad på ett mycket mer intressant sätt.

Maria Küchen – Eurasia Fleet (Mix förlag, 2011)


I Mors kropp har alla en uppgift. Alla barn som föds är nödvändiga för Mors överlevnad; de hjälper till med matsmältningen, får Mors många ben att röra sig och nya barn att födas. Mor är deras skydd och hem, deras mening med livet.
Men något är på väg att hända med mor. Något nytt. Något oroväckande.

Karin Tidbecks ”Jagannath” är en fantastisk novell. Till synes ganska enkel och konkret, men med ett stort djup. Jag älskar beskrivningarna av Mor: köttigheten, allt det drypande och slemmiga och kladdiga som ändå inte på något vis framstår som frånstötande. Hon är ju hemma. Hennes kropp är överlevnad.
”Jagannath” väcker mer frågor än den besvarar. Stora frågor. Om vad som har hänt och kommer att hända, om vad Mor egentligen är. Det är en novell som stannar kvar länge efter läsning och som rekommenderas mycket varmt.

Karin Tidbeck – Jagannath (Mix förlag, 2011)

Helena Fehrmans ”Mansmaskinen” är en finurlig novell. Det börjar som en romantisk historia med gotiska förtecken. Tänk ”Jane Eyre” eller ”Wuthering Heights”, fast på svenska. Slutar som något helt annat. Vad vill jag inte riktigt avslöja, men titeln i sig är ju en ganska tydlig ledtråd.

Fehrman har ett bra språk, som lätt växlar mellan de olika planen i novellen. Hennes historia är underhållande och leker med flera olika litterära genrer. Klart läsvärt, kanske i synnerhet för den som gillar sina romantiska historier med en oväntad twist.

Helena Fehrman – Mansmaskinen (Mix förlag, 2012)

Två skräcknoveller

Jag läste några skräcknoveller från Mix förlag igen. Jag gillar novellformatet överlag och tycker att det gör sig synnerligen bra i e-boksform, där man ofta kan välja mellan att läsa enstaka noveller eller hela samlingar.

I Anders Fagers novell ”Tre veckor av lycka” får vi lära känna Malin vars största intresse är akvarier. Hon odlar, säljer och till och med bor bland sina älskade fiskar, vars sällskap hon föredrar framför människornas. I det fuktiga mörkret kliar, skaver och spricker Malins hud, vilket får henne att dra sig undan allt mer från världen. Vart sjätte vecka vaknar dock en hunger i hennes kropp och hon ger sig ut på krogen på jakt …

Det här är ingen våldsam skräcknovell. Men den kryper nära och skaver precis som kläderna gör mot Malins fjällande hud. Denna protagonist som väcker både sympati och vämjelse hos läsaren. Jag gillar skildringen av hennes utanförskap, hennes besatthet och hennes oresonliga målmedvetenhet. Det påminner mig en aning om John Ajvide Lindqvists ”Gräns”, som även den utforskar utanförskapets villkor och monstrets identitet.
”Tre veckor av lycka” har tidigare publicerats i novellsamlingen ”Samlade svenska kulter”.
Anders Fager – Tre veckor av lycka (Mix förlag, 2011)


Johan Rings ”Stugan” är också en skräcknovell, men av ett helt annat slag än Fagers. Den börjar som en psykologisk skräckskildring av realistiskt slag för att övergå i något långt mer ockult och blodigt.
Titeln syftar på en avlägset belägen stuga dit pedofilen Tom för den pojke han har kidnappat för att, som han ser det, de äntligen ska få vara tillsammans. Men det verkar som att de inte är ensamma i stugan. Tom hör ljud och känner på sig att något ondskefullt finns i närheten, något som väntar på sin chans.

Jag gillar hur Ring blandar olika skräckgenrer i sin novell. Det är snyggt gjort och gör mig mycket nyfiken på att läsa mer av denna författare. ”Stugan” har en vändpunkt som kanske inte är helt oväntad för den vane skräckläsaren, men som ändå känns intressant.
Mix förlag kommer att ge ut fler noveller av denne författare, och jag kommer definitivt att hålla utkik efter dem.
Johan Ring – Stugan (Mix förlag, 2012)

E-noveller med allhelgonakänsla

Jag skrev om att läsa elektroniskt för några veckor sedan, och lovade framtida rapporter om att läsa i e-format. Tanken var att jag skulle prova att låna e-böcker via biblioteket, något som tyvärr inte har blivit av. Däremot har jag faktiskt läst lite kurslitteratur på surfplattan; J. Sheridan Le Fanus vampyrklassiker ”Carmilla” (som är såpass gammal att den finns som gratis e-bok i en mängd olika format). Dessutom passade jag på när nystartade Mix förlag gav bort gratis e-noveller och lade vantarna på två stycken svenska skräcknoveller.

Johan Theorins nyskrivna novell heter ”Bengångarna”. När jag recenserade ”Blodläge” efterlyste jag ju lite mer renodlad skräck från herr Theorin, så valet av denna novell var en självklarhet för mig. Om Theorin lyckades med skräckformatet? Mitt svar är tyvärr nja.
Han har ett ganska intressant, om väl lite förutsägbart, upplägg där en synnerligen osympatisk man bokstavligt talat gräver en grop som han själv faller i. Novellens upptakt, där mannens avsikter förklaras, är skickligt skriven. Det är när själva skräcksekvensen tar över som det tyvärr blir lite fånigt. Det är lite för bisarrt, lite för konstigt för att kännas läskigt.
Men jag tror ändå att Theorin har potential som skräckförfattare, så jag hoppas verkligen att det här inte är hans sista försök i genren.
Johan Theorin – Bengångarna (Mix förlag, 2011)

Selma Lagerlöf har skrivit flera riktigt bra historier med skräckinslag, som ”En herrgårdssägen”. Novellen ”Frid på jorden” kom ut första gången 1917 och börjar som en klassisk spökhistoria. En familj får besök på självaste julafton, av en grå och risig varelse som mer liknar ett gammalt förtorkat träd än en människa. Varelsen visar sig vara en familjemedlem de trott de mist för länge sen, och dess historia en mörk och förvriden sådan, full av ångest och tankar på hämnd.
Den här korta novellen är ett utmärkt smakprov för den som är nyfiken på de mörkare delarna av Lagerlöfs författarskap. En arkaisk och skoningslös berättelse om utsatthet.
Selma Lagerlöf – Frid på jorden (Mix förlag, 2011)

Noveller är något som gör sig extra bra i e-format, speciellt om man läser enskilda noveller istället för hela samlingar. Mix förlags initiativ att ge ut 60 e-noveller (både nyskrivna och klassiker) i e-format är ett bra sätt att utnyttja e-böckernas potential tycker jag, att hitta nya alternativ till de analoga böckerna.
Tanken är att Mix förlag ska ge ut både e-böcker och trycka böcker i framtiden. Bl.a. kommer de att ge ut en ny svensk utgåva av en av mina absoluta favoritböcker, Neil Gaimans fantastiska ”American Gods”. Lagom till att tv-serien baserad på boken har premiär på HBO, får man hoppas.

Har ni läst någon av Mix 60 e-noveller? Vad tycker ni om initiativet?

Att läsa elektroniskt

Jag har inte direkt någon förespråkare av e-böcker. Men jag har på senare tid funderat mer och mer på om jag inte borde ta och skaffa mig något slags läsplatta ändå, inte minst för att väldigt mycket av min kurslitteratur finns i e-boksformat (och att läsa en 400-sidors kursbok i netbooken är en riktig plåga). Att vi som åkte med Bokbussen till Bokmässan fick flera gratis e-böcker gjorde inte suget mindre, direkt.

Bokbabbel och Böcker, böcker, böcker är ivriga Kindle-förespråkare medan Feuerzeug tycker att jag ska satsa på en Android-surfplatta istället. Själv är jag fortfarande obeslutsam, men måste medge att Feuerzeugs övertalningsförsök definitivt ligger i ledningen då hon vänligt nog har lånat ut en ZTE-surfplatta åt mig.

Efter att ha läst en hel bok på surfplattan kan jag konstatera:
+ Batteritiden är mycket bra, jag har läst hela boken (plus att maken förtjust har provat några spel) utan att ha behövt ladda den mer än en gång.
+ Jag gillar att det går att ställa ner ljusstyrkan, det gör det väldigt behagligt för ögonen. Inte lika behagligt som att läsa analogt, men mycket bättre än att sitta vid en vanlig datorskärm.
+ Jag tyckte att det var ganska klumpigt att bläddra i början, det var alldeles för lätt att hoppa över sidor. Men efter att jag ställde om bläddringsfunktionen så gick det hyfsat smärtfritt.
+ Jag gillar att man får ett automatiskt bokmärke där man slutar läsa. Dock är jag osäker på hur bra detta kommer att vara när jag ska läsa kurslitteratur och därmed kommer bläddra fram och tillbaka en hel del.

Nästa projekt – for science! – blir att dels låna en e-bok via biblioteket och dels prova att läsa lite kurslitteratur. Fortsättning följer, med andra ord.

Ps. Vilken e-bok det var jag läste? Stay tuned för recension under veckan. ds