dystopi

Långtråkig dystopi

stadenutankvinnorI ett framtida Stockholm är staden delad, efter en period av eskalerande våld och hot mot stadens kvinnor. En mur skiljer de norra stadsdelarna, där männen bor, från de södra, där kvinnorna och barnen håller till. Jakob Hall kommer till den norra staden från ett friare liv i skärgården och hans möte med staden väcker gamla minnen till liv.

Madeleine Hessérus ”Staden utan kvinnor” är en sådan där bok som låter superintressant i teorin men som i praktiken visar sig vara riktigt tråkig. Jag hade väntat mig en dystopisk och vass samtidsskildring i stil med Ninni Holmqvists ”Enhet”, men får istället en retrospektiv kärlekshistoria berättad av en för mig helt ointressant karaktär. Samt något slags modern flanörroman, där män sitter på ölkaféer och Talar Med Andra Män Om Livet.
Gäsp.

Något jag ofta kom på mig själv med att tänka på under läsningen var att jag hellre läst boken ur en kvinnas synvinkel. Visst får vi veta vad som hänt, hur och varför staden delades, men vägen dit är så oändligt lång och omständlig. Samt innehåller alldeles för många sekvenser som återberättas istället för att skildras i stunden. Det gör att jag aldrig fångas av historien. Det är också något med Hessérus lite torra språk som inte alls fungerar för mig, som gör att jag känner ett ständigt motstånd mot texten.
Jag tyckte även att det var synd att en bok som så tydligt handlar om en specifik stad innehåller så få ordentliga miljöskildringar av själva staden. Istället för att använda existerande miljöer och ge dem en dypstopisk twist så hamnar vi på påhittade ställen som Kafé Julian och Narvagalleriorna, som känns som att de inte har någon koppling till den existerande staden.

”Staden utan kvinnor” var för mig en enda lång besvikelse. Jag brukar vanligtvis inte hoppa över sidor i böcker jag läser, men i den här blev det en nödvändighet för att jag alls skulle ta mig till slutet. Inget gott betyg.

Madeleine Hessérus – Staden utan kvinnor (Natur & Kultur, 2012)

Annonser

Dust to dust

dust Mild spoilervarning för alla som inte har läst, men skulle vilja läsa, ”Wool” och ”Shift”!

Äntligen är Jules tillbaka!

Och Jules är, som ni kanske kan ana, en av karaktärerna i Hugh Howeys postapokalyptiska dystopiska Wool-trilogi. och en av mina favoritkaraktärer. När jag skrev om andra delen ”Shift” så skrev jag att jag saknade Jules i boken och att jag misstänkte att det var skälet till att jag inte älskade boken lika mycket som den första. Hon är en så bra karaktär. Stark och skör, envis och ödmjuk, modig och totalt dumdristig.
Och i trilogins avslutande del, ”Dust”, är hon alltså tillbaka. Och vi är tillbaka i den silo där allt började. men saker och ting är annorlunda nu, och alla de trådar som nystades upp i de första två böckerna börjar knytas samman.
Jag tycker att Howey gör det bra. Han släpper inte de mörka stråk som genomsyrat alla tre böckerna, men han ger oss inte heller ett helt tröstlöst slut. Det är en svår balansgång, men jag tycker ändå att han lyckas. Det är ett bra slut.

Det är väldigt svårt att skriva om Wool-trilogin utan att avslöja för mycket. Mycket av tjusningen i böckerna går ut på att få vara med när världen öppnas mer och mer och etablerade sanningar vänds upp och ner. Det är andlöst spännande att läsa om, men mycket svårt att beskriva utan att förstöra läsupplevelsen för er som har den kvar.
Däremot kan jag, utan att spoila det minsta, skriva: Läs böckerna! Om du är det minsta intresserad av postapokalyps och dystopier så borde du verkligen göra dig själv en tjänst och läsa den här trilogin. Det är den – och du – värd.

Hugh Howey – Dust (Century, 2013)

Tillbaka till silon

shiftDet är omöjligt att skriva om Hugh Howeys ”Shift” utan att eventuellt spoila första delen i hans postapokalyptiska trilogi, ”Wool”, en aning. Så VARNING VARNING!

Att försöka skriva om en bok vars hela handling spoilar boken innan är inte det lättaste. Jag försökte ett antal gånger innan jag gav upp och bestämde mig för att bara hoppa över att beskriva bokens handling. Fördelen med att bokblogga är att man kan göra så. Det finns inga regler för hur man skriver en bloggrecension, och om man som jag avskyr onödiga spoilers så struntar man helt enkelt i att skriva onödiga spoilers.
Hela den här boken är på ett sätt den andra sidan av myntet. Allt vi inte fick reda på i ”Wool”, allt som antyddes och kanske anades men aldrig uttalades, det får vi läsa om här. Det är inte så mycket en uppföljare som ett slags parallell historia och prequel i ett.

Jag är lite kluven inför ”Shift”. Som det så ofta brukar vara när en historia utspelar sig på flera olika tidsplan så är vissa av dem mycket mer intressanta än andra. Och i den här boken är det lite för många tidsplan för min smak. Bitvis blev det ganska rörigt. Jag misstänker att jag kanske inte är helt ensam om att tycka det, eftersom det följer med en tidslinje som hjälp för att hålla koll på vad som händer när.

Jag saknar också Jules, eller någon som hon, i den här boken. En karaktär som man fastnar för ordentligt. Som man hejar på hela vägen. Det finns i och för sig en karaktär som engagerar ordentligt, men det kan bero på att hen var med redan i första boken. Och på en annan aspekt i hens historia, som jag inte tänker avslöja mer om här (men som jag tyckte väldigt mycket om).

”Shift” kändes inte lika beroendeframkallande spännande som ”Wool”, men det är fortfarande Riktigt Bra Postapokalyps. Eller snarare dystopi/postapokalyps om man ska vara petig (och det ska man).
Det ska bli intressant att se hur det hela slutar. Jag tror och hoppas att Howey har några ess kvar i rockärmen och kan slänga in några oväntade twistar i den avslutande delen ”Dust”.

Hugh Howey – Shift (Arrow books, 2013)

Rebel without a cause

insurgent”Insurgent” är andra delen i Veronica Roths dystopiska YA-trilogi. Den tar vid där första delen, ”Divergent”, slutar. Eftersom det är i princip omöjligt att skriva om boken utan att avslöja något om första delen så utfärdas en SPOILERVARNING för hela inlägget.

Tris värld har vänts upp och ner. Flera av hennes vänner från De tappra är antingen döda eller kontrollerade av De visa. Hennes gamla fraktion, De osjälviska, är nästan utplånad. Gamla gränser suddas ut och nya dras när Tris och hennes återstående vänner samlar ihop sig för att slå tillbaka. Frågan är bara hur de ska kunna göra motstånd mot en teknologiskt överlägsen fiende. Och hur mycket de måste ge upp för att kunna skaffa allierade.

Jag brukar ha problem med bokserier där varje ny del förklarar in i detalj vem är en karaktär är och vad som hänt. Meningar i stil med ”X, som är hens bästa vän allt sedan bla bla bla hände” gör mig irriterad, eftersom det känns som att alla som faktiskt läst de tidigare böckerna borde veta detta. Med ”Insurgent” är problemet omvänt. Vi blir inkastade i boken som tar vid nästan exakt där den första slutar och trots att det inte ens gått ett år sedan jag läste första boken så har jag stora problem att hålla isär alla namn. Ska man skriva en trilogi är det vettigt att låta lite tid gå mellan första boken slutar och andra börjar, eller på något annat sätt markera bytet till nästa del. Här känns det mest som att Roth gjort en kort andningspaus innan hon fortsatt skriva på samma bok.

Jag tyckte att första boken var okej. Spännande, men inte så nyanserad. Jag skrev då att jag önskade mig mer information om samhället, hur det var uppbyggt och varför. Trots att vi får just den informationen i den andra boken, så är jag inte imponerad. Det känns … gjort. Ingenting överraskar. Och jag hinner dessutom tröttna rejält på allt tjafs mellan Tris och Four som beskrivs i detalj hela tiden. Vem bryr sig om två gnällspikars kärleksproblem när det är revolution på gång?

”Insurgent” känns som en ganska rörig bok. Även om jag uppskattar att Roth visar oss mer av den värld hon har skapat, så känns de mest som att karaktärerna flackar hit och dit utan någon egentlig plan. Lite som i sista delen av Hungerspelen, som också led av samma problem.
Jag kommer troligtvis läsa den sista delen i trilogin bara för att få veta hur det går. Men jag hoppas verkligen att den boken kommer att kännas mer intressant än den här ganska mediokra historien.

Veronica Roth – Insurgent (Modernista, 2013)

Författarintervju med Boel Bermann

Det är alltid roligt när det dyker upp en ny spännande svensk debutant. Extra roligt blir det när debutanten dessutom råkar vara ens vän.
I höst debuterar Boel Bermann på Kalla Kulor förlag med dystopin ”Den nya människan”, en bok som jag fick förhandsläsa för några månader sen. En roman som handlar om vad som händer med en värld där alla barn som föds är väldigt, väldigt annorlunda. Precis som alla bra dystopier är det en bok som säger mycket om vår samtid och om hur lite som egentligen krävs innan hela samhället balanserar på ruinens brant. Och det är en bok som jag misstänker att det kommer pratas en hel del om i höst.

BoelBermann_MG_0300

Hej Boel Bermann!
Du debuterar med ”Den nya människan” om bara några veckor. Berätta lite om boken!

Den nya människan handlar om mänsklighetens undergång. I en nära framtid är alla barn som föds inte som vanliga barn. De är tysta, leker inte och visar inga känslor. Min huvudperson Rakel känner ett obehag inför barnen, men försöker att inte bry sig om vad som händer. Tills en dag då ett vanligt barn attackeras och hon i panik dödar ett av de nya barnen …

Hur kom det sig att du skrev just en dystopi?
Jag har alltid älskat dystopier för att de är precis i gränslandet mellan den gråa vardagen och den nattsvarta undergången. Till skillnad från post-apokalypser där undergången redan slagit till är det spännande att se tiden innan världen går under. När samhället fortfarande kämpar för att klamra sig fast vid vardagen och fortsätta leva sina liv som att inget har hänt.

Har du några favoritdystopier som du verkligen vill rekommendera?
Alla Margaret Atwoods dystopier tycker jag är magnifika, men sen vill jag slå ett slag för de svenska dystopierna Enhet av Ninni Holmqvist och Staden utan kvinnor av Madeleine Hessereus. Även Hungerspelen tycker jag är riktigt bra, när jag läste trilogin fick den mig att önska att jag hade varit tonåring för att den antagligen skulle ha förändrat mitt liv :)

De nya barn som figurerar i din bok är väldigt annorlunda – och väldigt mycket läskigare – jämfört med hur barn brukar vara. Vad inspirerade dig att skriva om dem? Och vad tror du att det är som gör att barn är så tacksamma att ha med i skräcksammanhang?
Folk brukar ju säga att barnen är vår framtid. Om det slutar födas barn eller om barnen är ruskigt obehagliga förändras vår framtid. Jag tror att barn kan vara så skrämmande för att alla vet hur barn är och vi förknippar barn med något väldigt fint, naivt och oskuldsfullt. Då krävs det väldigt små medel för att få barnen att kännas främmande.

Du är ju en skräckfantast av stora mått som bl.a har skrivit flera skräcknoveller på fruktan.se. Finns det något som verkligen skrämmer dig?
Att läsa nyheterna, får jag säga det? Förlåt, men det är faktiskt sant. Jag kan verkligen bli mörkrädd av nyheter, när vi människor behandlar varandra omänskligt och när vi börjar dela upp oss själva i ”vi och dem”. Sådant skrämmer mig enormt.

28:e augusti debuterar Boel Bermann med romanen ”Den nya människan” på Kalla Kulor Förlag.

Läs mer:
Hemsida: www.boelbermann.se
Twitter: http://twitter.com/boelbermann
Facebook: www.facebook.com/boelbermannauthor

Miljöpolitisk dystopi

andlösMattias Ronges ”Andlös” var inte som jag förväntade mig. Jag hade siktet inställd på miljöpolitisk dystopi, men jag fick något slags thrilleraktig kärlekshistoria med dystopiska inslag. Vilket i sig inte är något negativt, men jag som hade förväntat mig något helt annat blev faktiskt en smula besviken.

”Andlös” utspelar sig i en nära framtid där klimathot blivit verklighet och där mänskligheten drabbats av en mystisk pandemi som drabbar andningsreflexen. De som blir sjuka måste få andningshjälp och sova med respirator, annars klarar de sig inte ens över natten. Ingen vet vad den nya sjukdomen beror på, men Leni har sina misstankar. Under sin tid vid Miljödepartementet blev hon besatt av att lösa sjukdomens gåta, så besatt att hon blev av med jobbet. Men hon gav inte ens upp då, utan fortsatte leta efter det mönster hon var övertygad finns där.
När Lenis granne dör och efterlämnar en ung dotter kryper epidemin allt närmare henne personligen. Hon tar motvilligt hand om barnet eftersom det inte finns någon annan. Men hon ger inte upp jakten på sanningen, även när den får henne att lämna Stockholm och ge sig ut på en resa genom ett Sverige där murarna mellan människorna är högre än någonsin.

Bitvis är ”Andlös” en spännande roman. Det är en skrämmande sjukdom Ronge målar upp, en som drabbar utan förvarning och som varken syns eller kan förhindras. Stockholmsskildringen i början av boken är utmärkt. Så nära dagens verklighet, men ändå så långt ifrån. Så lite som krävs för att illusionen av civilisation ska rämna helt.

Däremot är jag inte helt med när Leni, hennes vän Martin och föräldralösa Selma ger sig ut på resa. Jag har lite svårt för relationen mellan Leni och Selma. Den ger mig känslan av att Selma enbart finns med i historien för att få Leni att Bli Mänsklig och Känna Kärlek. (Ett tema som jag alltid har svårt för. Det finns skäl till att jag undviker s.k feelgood, oavsett om det gäller böcker eller film.) Om jag ska vara ärlig så har jag ganska svårt för Leni i allmänhet. Hon är självcentrerad och ganska självgod och dessutom har hon en rätt vidrig människosyn där hon ständigt dömer folk efter deras utseenden.
Ett annat problem med resan genom landet har att göra med de människor som trion stöter på. Det blir en så uppenbar politisk känga när de blir jagade av aggressiva landskapsnationalister som vill stänga gränserna mellan olika kommuner för att hindra sjukdomen att sprida sig. Vi fattar. Exkluderande politik = dåligt. Vi behöver inte få budskapet skrivet på näsan.

”Andlös” är inte en dålig roman, men det uppvisar ett problem som är ganska vanligt när det gäller dystopier. Själva det dystopiska scenariot är strålande, men handlingen håller inte riktigt samma klass. Vilket får mig att tänka att det kanske vore bättre om vissa dystopier försökte skildra ett tillstånd istället för att pressa in något slags thrillerliknande handling i det hela. Styrkan i Ronges roman ligger i det lågmälda och jag önskar att hela boken hade fått präglas av den lågmäldheten.

Mattias Ronge – Andlös (Ordfront, 2013)

Ingen död

denlevandeEn värld där ingen längre dör, åtminstone inte utan att återfödas direkt i en annan kropp med tillgång till sina gamla minnen och erfaranheter. Där ålderdomen är avskaffad. Där alla människor är sammankopplade, en del av det sociala nätverket Socio. Låter det som en dröm eller en mardröm?

För karaktärerna i Anna Starobinets ”Den levande” är det inte så lätt att avgöra. De flesta av dem är en del av systemet, vilket gör det i princip omöjligt för dem att distansiera sig. Zero, den enda som inte är en del av systemet, vill inget annat än att höra till. Han föds som en anomali som saknar den inkod som innehåller information om tidigare liv. Vem är han egentligen? Hur kan han ens existera? Och vad betyder hans existens för Socio och Den levande?

”Den levande” är en dystopisk SF-roman med flera dimensioner. Berättarstilen är fragmentarisk och blandar dialoger och utdrag från dokument och sociochattar med mer beskrivande scener. Det gör den inledningsvis lite svårläst, men samtidigt tycker jag att formatet passar historien mycket väl. Särskilt gillar jag hur sociokorrespondensen hela tiden dyker upp parallellt med den vanliga dialogen, så att det kan pågå två parallella dialoger mellan samma personer.

”Den levande” är både väl skriven och väl översatt. Det är en spännande historia, men jag är inte helt förtjust i slutet. Vad jag framför allt hade hoppats på var en mer ingående och teknisk analys av Den levandes existens. Men kanske är det bara jag som har läst för mycket William Gibson?

Bra är det i vilket fall, även om slutet lämnade mig något otillfredsställd. Coltso är ett förlag vars utgivning verkligen håller genomgående hög kvalitet.

Anna Starobinets – Den levande (Coltso, 2013)

Dekadent revolutionär

bitingthesunLivet som Jang i staden Four BEE går ut på en enda sak; att vara så dekadent som möjligt. Droger, könsbyten, sex och spektakulära självmord (där den döde återväder i en ny kropp som om inge thade hänt) är vardagsmat för dessa ungdomar. Det är ett liv där ytan är allt och känslouttryck ett betalningsmedel i butikerna. Men vad händer när någon med det till synes perfekta livet ändå inte är nöjd?
Vår namnlösa protagonist har tröttnat på livet i Four BEE och sina vänner där. Hen deltar fortfarande halvhjärtat i festandet, men känner sig mer och mer uttråkad. Tillsammans med ett aggressivt husdjur ger hen sig på jakt efter en djupare maning med sitt glamorösa liv, något som leder till platser som ingen Jang någonsin beträtt.

Tanith Lees ”Biting the Sun” är en samlingsvolym som innehåller de två SF-romanerna ”Don’t Bite the Sun” (1976) och ”Drinking Sapphire Wine” (1977). Båda romanerna handlar om den namnlösa protagonistens kamp för att försöka finna mening i en värld där kärlek, familj, liv och död blivit meningslösa begrepp.

Det är till en början både underhållande och en smula tröttsamt att hänga med på protagonisten och dennes husdjurs upptåg. Fester, tjusiga miljöer och vimsig Jang -jargong i överflöd. Men ganska snart börjar det kunna anas sprickor i Four BEES glittriga fasad. Osynliga gränser som protagonisten inte har en aning om att de ens existerar förrän hen redan har passerat dem.
En värld som en inte ens kan fly från genom att ta sitt eget liv, går det att tänka sig något mer vidrigt än så?
Husdjuret spelar en mycket stor roll. Ett infångat ökendjur med vit päls som verkar ha en fallenhet för anarkistiskt beteende får detta djur stå för allt som är unJang. Jag behöver nog inte ens nämna att jag blev ungefär lika förtjust i husdjuret som protagonisten själv.

”Biting the Sun” är en en intressant och tankeväckande samlingsvolym. Mot slutet av andra delen tycker jag att boken tappar rejält, då historien utvecklas åt ett helt annat håll än jag hoppats. Själva slutet gjorde mig besviken, då jag hade hoppats på något betydligt mörkare. Dessutom är det (OBS! SPOILER-LÄNK!) den sortens slut som tillhör de jag hatar allra mest.
Bortsett från det usla slutet är dock detta en mycket intressant bok som jag rekommenderar varmt.

Tanith Lee – Biting the Sun (Bantam Spectra, 1999)

Du tappra nya värld

Beatrice ”Tris” Pryor växer upp i ett framtida Chicago, där samhället är indelat i olika falanger. Själv är hon uppväxt hos De osjälviska, där hon inte riktigt känner sig hemma. När hon på sin sextonårsdag väljer falang är det istället De tappra hon dras till. Här tvingas hon kämpa för livet för att bli accepterad av sin nya falang, som bara tar in de tio bästa av de som sökt sig dit.
För Tris betyder det att tvingas släppa taget om sin osjälviska uppväxt och sin gamla personlighet om hon ska klara sig i den nya hårda miljön. På vägen får hon både nya vänner och fiender, och dessutom dras hon allt mer till sin hemlighetsfulle instruktör Four.

Veronica Roths ”Divergent” är första delen i en planerad trilogi. Boken håller på att filmatiseras (vilket förmodligen är skälet till att den nu kommit ut på svenska), och har vid fler än ett tillfälle jämförts med Suzanne Collins ”Hungerspelen-trilogi. Det är en liknelse jag faktiskt inte känns helt osökt. Båda böckerna utspelas i en dystopiskt USA där ungdomar tvingas kämpa till döden, och där politiskt förtryck och frihetskamp är viktiga teman. Både Katniss och Tris är överlevare och de dras båda in i kärlekshistorier.
Men ”Divergent” känns inte, trots likheterna, som någon oinspirerad ”Hungerspelen”-klon. Roths dystopiska samhälle känns genomtänkt och intressant. Jag gillar tanken bakom hur falangerna är uppbyggda och varför de tillkommit, vilken funktion de har i samhället. Det skulle varit ännu mer intressant om vi fått en mer nyanserad bild av falangerna, men förhoppningsvis är det något som de kommande böckerna i trilogin kan tillföra.

Något annat jag gillar med ”Divergent” är att att vi slipper det i YA närmast obligatoriska triangeldramat. Precis som Sara BE är jag sjukt trött på det. Roth skriver en kärlekshistoria utan att ta till triangeldramaklichén, men ändå inte utan komplikationer. Jag tycker att det fungerar väl.

Min största invändning mot ”Divergent” är faktiskt Tris själv. Hon övertygar mig inte helt. Kanske för att hon inte lever som hon lär, eller snarare berättar. Jag menar, hon påstår att hon lämnade De osjälviska för att hon inte kände sig tillräckligt osjälvisk, men så fort hon får möjligheten så ska hon rädda alla sina vänner utan tanke på sin egen säkerhet. Det hade varit roligare om Tris faktiskt varit lite självisk. Om hon struntat i att gå emellan när någon annan blir utsatt, eller om hon roffat åt sig äran från någon annan. Som det är nu får jag lite Mary Sue-vibbar av Tris, men jag tror att de är övergånde. Det händer mycket mot slutet av boken som jag misstänker kommer att förändra henne.

”Divergent” är, som många spännande ungdomsböcker med mycket action, totalt sträckläsningsframkallande. Perfekt för någon som har en svacka i läslusten med andra ord! Jag för min del ser redan fram emot nästa del.

Veronica Roth – Divergent (Modernista, 2012)

The end of the end

Jag började läsa Elizabeth Hands ”Glimmering” inför författarens Sverige-besök i början av september. Så blev jag sjuk och så blev min pappa sämre och så kom jag aldrig iväg till Uppsala den lördagen. Kanske är det därför jag inte har recenserat boken förrän nu. Den har känts lite som en påminnelse om allt jobbigt den här hösten har fört med sig. Vilket på ett sätt är lite ironiskt, för ”Glimmering” är i sig en påminnelse om hur sköra våra liv och vår civilisation egentligen är.

”We should have known, I should have known, he thought, a hole in the sky, the fabric of the world rent, and we the living should have remembered before they returned to remind us: we the dying at the end of the world should never have forgotten the dead.”

”Glimmering” utspelar sig vid millenieskiftet. Världen är döende. Miljöförstöring i kombination med en olyckligt tajmad solstorm har satt atmosfären i brand, ett fenomen som kallas ”the Glimmering”. Jordens magnetfält har satts ur spel och fått tv-sändningar och telenät att bli synnerligen instabila. Nere på jorden, i ett nergånget familjegods, inväntar AIDS-sjuke Jake Finnegan slutet. Sitt slut, och världens. Men Jake upptäcker att allt hopp inte är ute, att det finns en mystisk ny medicin som kanske kan bota honom – och samtidigt ändra världen för alltid.

Elizabeth Hand började skriva ”Glimmering” 1994 som en dystopisk SF-roman som utspelar sig i en nära framtid. I utgåvan till den nya reviderade utgåva jag har läst skriver Hand om det märkliga i att hon fick se väldigt många av sina mardrömsvisioner besannas under de år som gått sedan dess. Klimathot, ökad religiös fanatism och global ekonomisk kris är några av ingredienserna i Hands roman som känns kusligt aktuella. För att inte tala om de bromsmediciner som numera finns att tillgå för de som har råd (eller turen att bo i ett land med gratis sjukvård).

Som med alla Hands böcker är ”Glimmering” svår att genrebestämma. Visst är det en dystopisk SF-roman med undergången i centrum, men här finns också övernaturliga inslag som nästan känns som skräck. Och, som Hand påpekar i sitt förord, numera kan ”Glimmering” dessutom betraktas alternativhistoria.

Som med alla Hands böcker är ”Glimmering” dessutom oerhört välskriven, mörk, tankeväckande och egensinnig. På samma sätt som ”Black Light” är en tvillingbok till ”Waking the Moon” så är det här en tvillingbok till debuten ”Winterlong”. Det finns många paralleller mellan de båda romanerna, många teman och detaljer som går igen. Inte minst apokalypsen och vad som händer med det samhälle och de människor som undergår den.

Elizabeth Hand – Glimmering (Underland press, 2012)