dracula

Gotisk höst: I am Dracula

(VARNING FÖR MILDA SPOILERS!)

Det första som slår mig när jag läser om Bram Stokers vampyrklassiker ”Dracula” är hur modern boken känns. Romanen är helt uppbyggd av dagboksanteckningar, brev och tidningsartiklar. Denna fragmentariska uppbyggnad ger inte bara en modernistisk känsla, utan gör också att de subjektiva världar som är så viktiga inom den gotiska berättartraditionen verkligen kommer till sin rätt. Jonathan Harkers alltmer desperata anteckningar medan han är instängd i Draculas slott är ett bra exempel. De känns så angelägna just för att Harker inte kan vara säker på om han har blivit galen eller ej, och vi läsare är helt beroende av hans syn på händelserna.

Det börjar alltså i Transsylvanien, i greve Draculas slott, dit den unge Jonathan Harker åker för att ordna med grevens inköp av fastigheter i England. En aura av mystik omger den åldrade greven, och Harker blir alltmer skräckslagen när han inser dels att övernaturliga saker sker på slottet om nätterna och dels att han hålls inlåst där mot sin vilja.
I England går Mina Murray och väntar på brev från fästmannen Harker. Efter en märklig storm börjar Minas vän Lucy uppföra sig märkligt, hon går i sömnen om nätterna och ser blek och tärd ut. När Lucy blir allt sjukare så samlas alla hennes friare för att försöka rädda hennes liv, tillsammans med den excentriske doktor van Helsing som är den som listar ut vad Lucy har drabbats av; en vampyr som suger hennes blod om nätterna.

Lucy och Mina är på många sätt varandras motsatser. Den vackra Lucy uttrycker en del tvivelaktiga åsikter, som att hon önskar att hon kunde ha flera fästmän samtidigt, och dukar följaktligen under snabbt för vampyrens lockelse. Mina däremot är ju begåvad med en manshjärna och blir dessutom gift ganska tidigt i boken. Hon är den perfekta viktorianska kvinnan; intelligent utan att vara någon New Woman, trogen hustru, logisk, trofast och slutligen även den livgivande modern i motvikt till den utsugande vampyren.

”Dracula” är en roman som handlar lika mycket om vetenskapens seger över vidskepligheten som mannens seger över monstret. De män som ger på jakt efter vampyren Dracula är alla representanter för det viktorianska samhällets finaste; en läkare, en adelsman, en advokat samt en professor van Helsing vars kunskaper verkar täcka de flesta områden. Dessa män tar till mycket moderna metoder för att försöka rädda Lucy, bl.a. ger de på Van Helsings inrådan henne blodtransfusioner.

Blodet och bloddrickandet har i ”Dracula” en närmast sexuell innebörd. Efter att Lucys fästman gett henne blod uttrycker han att det känns som att de redan är gifta (och de andra männen är finkänsliga nog att inte nämna att även de har gett henne blod). En sekvens där Dracula tvingar en kvinna att dricka blod från hans bröt liknas både vid ett sexuellt tvångsakt och vid en perverterad variant av en moder som matar sitt barn.
Vampyren är inte bara ett hot mot livet självt, utan även ett hot mot den senviktorianska moral som genomsyrar boken. De sexuella begär som vampyrerna uttrycker – utanför äktenskapets ramar och i vissa fall även till personer av samma kön – är ett hot mot ordningen. Genom att männen dödar vampyren återställer de samtidigt den manliga ordningen igen och undviker den smittsamma degenererade sexuella syn som vampyren sprider.

”Dracula” är en vampyrroman av sin tid, och en intressant spegling av det senviktorianska brittiska samhället. Men det är också en roman som ständigt kan tolkas om och analyseras i förhållande till vårt modern samhälle. Vilket är skälet till att den blivit en så stor klassiker, den vampyrroman som alla andra vampyrböcker tvingas förhålla sig till – på gott och ont.

Bram Stoker – Dracula (Penguin classics, 2003. Originalutgåva 1897)

Man’s brain

”Ah, that wonderful Madam Mina! She has man’s brain – a brain that a man should have were he much gifted – and woman’s heart. The good God fashioned her for a purpose, believe me, when He made that so good combination.”
(ur Bram Stokers Dracula, s.250)

Professor Van Helsing ger mrs Mina Harker den största komplimang han kan tänka sig; att hon har en manshjärna. Självklart kombinerat med ett kvinnohjärta, så att ingen kan få för sig att hon är någon New Woman som bryter mot den dåtida kvinnorollens alla förhållningsregler och begränsningar. Gud förbjude.

Barnablod

Moral är inte direkt ett ord som brukar associeras med vampyrer. Visst innehåller många vampyrberättelser en dos moralism (och vissa nästan en överdos), men det är oftast riktat mot vampyrerna ifråga. Blodsugarna själva brukar inte bry sig om några mänskliga lagar eller regler, och deras egna moraliska vägmärken är sparsamt utplacerade. Men det verkar finnas åtminstone ett återkommande tema bland vampyrerna, som kanske inte är ett tabu, men som kommer bra nära.
Det handlar om barnvampyrer.

Att använda barn som offer för att poängtera ondskefullt handlande är ett gammalt knep, förmodligen ett av de äldsta i boken. I Bram Stokers ”Dracula” framstår Lucy Westenra som ett monster utan like just för att hon väljer att enbart dricka barnblod. Likt en inverterad mor ger hon sig på de mest oskyldiga varelser som tänkas kan, vilket i förlängningen gör hennes död rättfärdigad.
Det finns dock många vampyrer som gör som Lucy, och att dricka barnblod verkar inte vara något större problem. Men att däremot förvandla ett barn till vampyr är något som ofta leder till hårda straff från andra vampyrer, och som leder till många komplikationer.

I Anne Rices ”En vampyrs bekännelse” förvandlar Lestat den lilla flickan Claudia till vampyr, något som gör hans kompanjon Louis utom sig. Louis är en vampyr med ett gnagande samvete, och han gör sitt bästa för att ta hand om flickan. Men Claudia är inte den som fogar sig i sitt öde. Hon förbannar det faktum att hon alltid kommer att vara fångad i ett barns kropp, oavsett hur många år som går. Impulsiv och samvetslös som bara ett barn kan vara dödar hon utan urskillning, något som tynger Louis samvete alltmer. Samtidigt börjar hon ge sig på vackra kvinnor i synnerhet, eftersom hon avskyr dem och avundas deras vuxna kroppar.
Claudia är en freudiansk liten mardröm. En vuxen och manipulerande kvinna instängd i en liten flickas kropp är hon en av de mest tragiska och mest minnesvärda av Rices alla vampyrgestalter.

Eli i ”Låt den rätte komma in” är en långt mer sympatisk karaktär än Claudia. Fortfarande ett barn på många sätt drivs John Ajvide Lindqvists barnvampyr inte av hat, utan av viljan att överleva. Precis som de flesta andra barnvampyrer så är Eli beroende av vuxen hjälp, vilket hen får av pedofilen Håkan. Han förser hen med blod i utbyte mot motvillig affektion.
Liksom Claudia utnyttjar Eli sin barnsliga utsatthet för att komma sina offer nära. Som när hen låtsas vara skadad och har lagt sig naken i snön för att få sitt tilltänkta offer att lyfta upp hen. Den barnsliga kropp som gör att hen inte ensam kan klara sig i en hård vuxenvärld gör också att hen kan vinna människors förtroende och sympati.

Även Amy i Justin Cronins ”The Passage” väcker beskyddarinstinkten hos de vuxna människor hon träffar på. FBI-agenten Wolgast ger upp sin karriär för den lilla flickan, liksom nunnan Lacey lämnar tryggheten i klostret för hennes skull. När Amy sen förvandlas till ett slags halvvampyr så överlever hon i ofattbart många år genom att vädja till medkänslan hos de få människor hon träffar på efter att vampyrerna tagit över landet.
Amy är, liksom de flesta barnvampyrer, en sorglig gestalt. Hon utnyttjas av vuxenvärlden och förvandlas till ett monster, eller åtminstone ett halvmonster. Men hon bär också med sig hopp om förändring och överlevnad för de kvarvarande människorna, och blir på så vis en av de få barnvampyrer som inte blir reducerad till ett offer.

Barnvampyrernas roll i fiktionen är ambivalent.
De framkallar sympatikänslor hos oss läsare/tittare, genom att antingen vara eller framställa sig själv som ett offer. Men samtidigt väcker de avsky genom att uppföra sig grymt och mordiskt. Vampyrbarnet representerar den korrumperade oskuldsfullheten, den yttersta ondskan och mest oskyldiga offret på en och samma gång. Inte konstigt att vampyrfiktionen är full av dem.

(Fotona föreställer, ovanifrån och ner, Lina Leandersson som Eli, Kirsten Dunst som Claudia och Andrew J. Ferchland som The Anointed One i Buffy säsong 1 &2)

Dracula-myten i actionkostym

Dan Simmons har med ”Children of the Night”, likt Stephen King med ”Staden som försvann”, gjort en omtolkning av det klassiska Dracula-stoffet. På ett plan börjar jag så smått undra hur många omtolkningar av Bram Stokers roman som det rimligtvis kan göras innan det bara blir upprepningar i långa rader. Men som tur är så är det mycket som skiljer Simmons och Kings böcker åt, inte minst för att de innehåller helt olika tolkningar av Dracula-myten.

I centrum för Simmons roman står läkaren Kate Neuman, en specialist inom blodsjukdomar. Det är tidigt 1990-tal och Dr Neuman åker till ett kaotiskt Rumänien, som efter diktatorn Ceausescus död har öppnat sina gränser. Här jobbar hon med att försöka rädda vanvårdade, bortglömda och ofta dödligt sjuka barnhemsbarn som fötts pga diktatorns vansinniga politik, där familjer får bidrag för att föda så många barn som möjligt.
På ett av barnhemmen hittar Kate ett dödssjukt spädbarn, som hon befarar inte kommer överleva särskilt länge. Men efter en blodtranfsusion kvicknar den lille pojken till nästa helt, och Kate blir fascinerad av den märkliga immunologiska sjukdom han bär på, som inte verkar likna någon annan. Men som kanske är en nyckel till att bota sjukdomar som cancer eller AIDS. När hon lämnar landet lyckas hon få med sig pojken, ovetande om att han är en arvinge till ingen annan än Dracula själv.
Dr Neuman är en behärskad yrkeskvinna, som överrumplas av den kärlek hon känner för den lille pojken hon kallas Joshua. När så vampyrerna dyker upp i hennes hem i Colorado för att ta tillbaka sitt barn, så förvandlas Kate till en furie som beger sig tillbaka till det korrumperade och livsfarliga Rumänien för att hämta tillbaka sin son.

Simmons är en författare som kan det där med research. Hans ”Drood” var en fantastiskt och klaustrofobisk viktoriansk mardrömskildring, fullproppad med litterära referenser. I ”Children of the Night” ikläder sig författaren sig läkarrocken och målar upp en medicinsk förklaring till vampyrism som åtminstone i mina öron låter mycket trovärdig. Det förekommer, speciellt i början av boken, en hel del medicinsk jargong. Men det är inget som stör, tvärtom känns det trovärdigt i en roman där protagonisten är en riktig arbetsnarkoman till läkare.

Även den historiska researchen känns genuin. Draculas historia, både myter och fakta, målas upp och ställs i skarp kontrast mot 1990-talets slitna Rumänien. Tidvis känns det som att Simmons har en tendens till exotiserande av östeuropéerna – som nästan undantagsvis är försupna, korrumperade, slemmiga och giriga. Speciellt hans bild av de rumänska romerna känns rätt kvalmig, på ett sätt som vissa samtida italienska politiker säkert skulle uppskatta.

Ett än större problem är att boken mot slutet spårar ur i något slags testosteronstinn action. Kate åker tillsammans med en katolsk präst (ett närmast obligatoriskt inslag i alla vampyrskildringar som går i Stokers fotspår) tillbaka till Rumänien på jakt efter sonen. Jakten blir en orgie i pistolviftande, runtirrande på slingriga bergsvägar, krypande i skumma rumänska ruiner, spårkförbistring och så en lökig sexscen som kronan på verket. Jag ska inte avslöja alltför mycket av slutet, men om jag säger ”helikopter” och ”gigantisk explosion” så förstår ni kanske varthän det barkar?

”Children of the Night” är mer intressant som tidsdokument än som roman. Skrivet bara några år efter järnridån fallit så tror jag att boken speglar ganska många amerikanska fördomar om östeuropa. Att ställa den uråldriga Dracula mot ett Europa i snabb förändring borde ha varit en genidrag från Simmons sida, men tyvärr så är inte utförandet i samma klass som grundidén.

Dan Simmons – Children of the Night (Warner Fiction, 1993)