Donna Tartt

Väl värd väntan

thegoldfinchEgentligen skulle jag kunna skriva världens kortaste recension av Donna Tartts ”The Goldfinch”:
Den var värd väntan.
Med tanke på att vi snackar elva långa års väntan här, så säger det ganska mycket om vad jag tycker om boken.
Precis som när det gäller alla hyllningar så är den här recensionen svår att skriva. Jag är fullt medveten om att en viktig orsak till att jag gillade den så mycket är att jag tyckte mig kunna se mängder av spår av ”The Secret History” (Tartts debut och förmodligen den bok jag läst om flest gånger i mitt liv). Jag kan helt enkelt inte förhålla mig neutral till Tartts författarskap. Fast å andra sidan är det ju vad som är så bra med bokbloggar, att ingen förväntar sig att man ska förhålla sig neutral.

Trettonårige Theodore Deckers liv slås i spillror under ett museibesök tillsammans med sin mamma. En bomb briserar inne på muséet och dödar modern. Theo själv överlever och i det kaos som uppstår plockar han med sig den lilla tavla som var moderns favorit, ”The Goldfinch”. Under de kommande åren famlar Theo runt utan riktning i tillvaron eller någon plats att höra hemma. Han dricker för mycket, han äter för dåligt och han drömmer fortfarande mardrömmar om moderns död. Den lilla tavlan är den enda kopplingen han känner att han har kvar till henne, men den är också en källa till konstant oro och ångest för vad som ska hända om den blir upptäckt. När tavlan slutligen drar in Theo i kriminella kretsar så ser han inte längre någon väg ut.

Redan i inledningen nålar Tartt fast känslan av impending doom som hon är så skicklig på att beskriva. Det nät som dras åt kring den alltmer paranoide och trasige Theo är främst hans egen skapelse, vilket gör situationen än mer desperat.
Theo är inte någon särskilt sympatisk kille, ens som ung. Han är manipulerande och självdestruktiv och i sin självdestruktivitet dessutom rätt så egoistisk. Men samtidigt är det svårt att inte fascineras av hans historia och av hans jakt på något slags mening med sitt liv.

Som vanligt är Tartt oerhört skicklig på att beskriva miljöer. Oavsett om vi rör oss på de finare delarna av Manhattan, en halvbyggd förort till Las Vegas som redan håller på att reclaimas av öknen eller ett slaskigt Amsterdam. Särskilt skicklig är hon på att beskriva de konst- och antikvariatsmiljöer som utgör en så stor del av boken.

Jag skrev i början att ”The Goldfinch” påminner mig en del om ”The Secret History”, men samtidigt står boken på egna ben. Att en av karaktärerna från debuten gör ett gästspel (”Mr Abernathy”) är inget som stör, eller känns som ett försök att surfa vidare på debutromanens kultstatus. Snarare påminner det en om hur lång tid som faktiskt gått sen den första boken kom ut och hur annorlunda världen är idag. Theo Decker är inte Richard Papen och de två skulle förmodligen ha avskytt varandra vid första anblicken om de träffats som unga. Men det är något med stämningen i de båda böckerna som påminner om varandra. Lögnerna, självdestruktiviteten och längtan efter ett sammanhang att självklart höra hemma. Alla dessa karaktärer som på håll verkar vara ouppnåeliga, men vars perfekta yta krackelerar så fort man kommer nära.

Jag hoppas att vi inte kommer att behöva vänta över tio år till på Donna Tartts nästa roman. Även om väntan i det här fallet verkligen var värd det.

Donna Tartt – The Goldfinch (Little, Brown 2013)

Squeeee!

IMG_20131022_184025
Den är här! *insert fangirlish squee*
Donna Tartts oerhört efterlängtade tredje roman ”The Goldfinch” är i min ägo!
Och den är givetvis orsaken till att det inte händer så mycket här i bloggen just nu. Jag försöker nämligen tillbringa all min lediga tid (vilken sorgligt nog är ganska begränsad) i läskoma. Efter drygt hundra sidor är jag mycket förtjust. Språket! Karaktärerna! The impending doom!

Återkommer givetvis med recension så snart jag läst de återstående 650 sidorna. Vilket tyvärr inte blir i övermorgon eller så, för den här helgen är – liksom all min tid verkar vara nu för tiden – nästan helt uppbokad.

Har ni börjat läsa ”The Goldfinch ännu? Eller tillhör ni de där konstiga människorna som av någon anledning inte fangirlsqueear så fort det ens ryktas om att en ny Tartt-roman är på gång?

Älskade höst

IMG_20130918_131544
Det är inte direkt någon hemligheten att jag älskar hösten. Färgerna, den klara luften, höstutgivningen av böcker, att det äntligen är tillräckligt svalt för att ha på sig vettiga kläder igen, svampesäsongen, höstmodet och det faktum att de flesta bra tv-serier drar igång igen.

IMG_20131001_140724
Förra hösten var för mig mest ett svart hål av oro och sorg. Jag var lite orolig för att en del av den sorgen skulle ha färgat av sig på hösten som årstid, att det skulle kännas tungt när löven började ändra färg. Men det är nästan tvärtom. Jag tror att jag är gladare den här hösten än jag varit under hela det senaste året.

IMG_20131006_163721
Min enda invändning mot den här hösten är att jag jobbar så mycket att jag inte riktigt hinner läsa. Jag vill begrava mig i akaporr och skräck och läsning inför Swecon 2013, men istället hinner jag knappt med att hålla undan recexhögen.
Men Donna Tartts kommande – och otroligt efterlängtade – roman ”The Goldfinch” ska jag i alla fall se till att hinna med, vad som än händer. Inte långt kvar nu.

Vad läser ni i höst?

Gudinnelikt

Sweeneys första möte med sitt nya college The University of the Archangels sand Saint John the Divine (eller The Divine, som studenterna kallar det) blir omtumlande. Universitetsmiljön i sig är överväldigande; grandiosa byggnader, mystik och kvävande hetta. När Sweeney sedan träffar två nya vänner, Angelica och Oliver, som båda är vackra, intelligenta och en smula galna, så faller hon totalt. För dem båda, om än på något olika sätt. Och snart dras Sweeney in i händelser som är både farliga och lockande. Det visar sig nämligen att skolan är centrum för en uråldrig organisation, Benandanti, som gör allt för att undvika återuppståndelsen av en gammal gudinnekult. En kult som vill försöka att väcka månen och den mörka gudinna som himlakroppen representerar.

Första halvan av Elizabeth Hands ”Waking the Moon” är bland det absolut bästa jag har läst. Miljöerna, karaktärerna, stämningen, språket – allt är perfekt. Sweeney raglar omkring i D.C berusad på sina nya vänner, sin nya stad ,sitt nya liv och i princip alla droger hon lyckas lägga vantarna på. Hon låter sig snärjas, låter sig falla, och trots att man vet att det kommer att sluta olyckligt (det avslöjas redan i romanens inledning) så förstår man varför. Hand är skicklig på att beskriva det oemotståndliga så att det känns just oemotståndligt. Inte artificiellt perfekt, bara lockande.
Hand är också skicklig på att skriva romaner som är omöjliga att genrebestämma. ”Waking the Moon” är en del akaporr, en del mörk thriller, en del apokalyptiskt drama, en del genuspolitisk diskussion och en del gotisk kärleksroman med övernaturliga inslag. Vilket låter splittrat, men är fantastiskt.

Sweeney har ganska mycket gemensamt med Cass Neary, en annan Hand-karaktär som jag tjatat ganska mycket om. De är båda trasiga, aviga, kantiga med en benägenhet att klä sig i boots, dricka alldeles för mycket och göra sig besvärliga. Samt att dras in i händelser större och farligare än de kunnat ana. Fast Sweeney känns lite mer välanpassad än Cass, lite skörare. Eller bara mer försiktig.
En annan Cass/Sweeney-koppling jag fann var lite mer oväntad. Också lite spolierific, så markera vita texten och läs om du inte är känslig:
I början av ”Generation Loss” beskrivs en händelse som Cass var med om som ung: hur hon tyckte sig se ett enormt öga öppnas i himlen samtidigt som hon hörde ett surrande i huvudet. Vilket påminner mycket om Sweeneys möten med den mörka gudinnan i ”The Waking Moon”.

Den andra halvan av ”Waking the Moon” håller inte riktigt samma toppklass som den första. Den är fortfarande oerhört bra, men vissa delar av berättelsen skavde en aning. Som en viss kärlekshistoria, som jag inte kommer att beskriva närmare än så, som jag tyckte var rätt obehaglig. På ett närmast gotiskt sätt, eller som något taget ur en grekisk tragedi. .
Obehaglig på ett bra sätt är däremot Angelicas karaktär i romanens andra halva. Fullkomligt trovärdig i sin hänsynslöshet och till synes orubbliga skönhet.

”Waking the Moon” kom ut 1993, bara ett år efter Donna Tartts ”The Secret History”. De båda romanerna har mycket gemensamt. De utspelar sig i akademisk miljö och båda romanernas protagonister känner sig dragna till skolans mest excentriska studenter. Det finns de historiska kopplingarna, den gamla grekiska mytologin, mysterierna. Våldsamheten.
Inte så att ”Waking the Moon” på något vis känns som en kopia av Tartts moderna klassiker. Snarare känns de båda romanerna besläktade, som att de båda berättar en vagt liknande historia på helt olika sätt. Synd bara att Hands roman inte alls nått samma framgångar som Tartts. Den finns inte ens i tryck längre, så vill man läsa boken får man försöka hitta den begagnad.

”Waking the Moon” har övertygat mig om att jag måste försöka få tag i resten av Hands författarskap snarast. För bättre än såhär blir böcker knappast, åtminstone om man ser till romanens första halva.

Elizabeth Hand – Waking the Moon (Harper Prism, 1995)

Dåliga översättningar, del 537

Jag vet att den här bloggen redan är överfull av klagomål på dåliga översättningar. Men ibland träffar jag på så märkliga översättningsmissar att jag inte kan låta bli att dela med mig.

Som i ”Världkrig Z” av Max Brooks som jag läser för tillfället. En fantastisk bok i en mindre fantastisk översättning. Den är väldigt ojämn, vissa delar känns riktigt bra medan andra är helt obegripliga. Jag misstänker att översättaren har haft problem när det gäller dialektala uttryck, slang och idiomatiska uttryck och bestämt sig för att ”försvenska” uttrycken rakt av. För hur skulle man annars kunna förklara att en före detta amerikansk stabschef i Vita Huset uttrycker sig på följande sätt: ”Måste de någonsin förklara för Svenne banan varför de lämnar honom i sticket för Nisse i Hökarängen?”
Immersionsdödande, minst sagt.

Jag tror att min storfavorit när det gäller usla översättningar ändå är översättningen av ”Tough shit” till ”Hårda bud i Mellerud” som jag läste i en Douglas Coupland-bok en gång. Nästan briljant i sin totala idioti.
Annars är den svenska översättningen av Donna Tartts ”Den hemliga historien” en guldgruva av bisarra översättningstabbar. Jag skrev ett (spoilerfyllt!) inlägg om saken när jag sist läste om boken, och ”bantarcola” är definitivt runner up när det gäller förstaplatsen över idiotiska översättningsmissar.

Vilka översättningsmissar älskar ni att hata?

Delad läsning är dubbel njutning

Jag ger gärna boktips.
Inte för att jag vill pracka på min smak på andra, eller tycker att jag nödvändigtvis har den mest fantastiska boksmaken som tänkas kan, utan för att jag anser att en läsupplevelse är något av det bästa man kan ge bort.

Min käre R läste nyss ut ”Den hemliga historien” av Donna Tartt, som alla som känner mig någorlunda vet är en av mina absoluta favoritböcker. Han gillade den. Väldigt mycket. Såpass mycket att han beklagade sig härom kvällen för att han var för trött för att läsa ut den, trots att det var så spännande.
Frågan är om något gläder ett läslushjärta mer än när någon annan verkligen uppskattar den bok som man har fått dem att läsa?