döden

Om sorg och förlust

Ingen skriver om sorg som Joan Didion.
Hennes fantastiska ”Ett år av magiskt tänkande” handlade om sorgen efter maken John, som gick bort helt plötsligt utan förvarning. En stark skildring om dödens obegriplighet och ogreppbarhet. Hennes senaste bok, ”Blå skymning” handlar om dottern Quintanas sjukdom och död. Och även i förlängningen om författarens egen dödlighet.

Jag brukar undvika böcker som baseras på sanna händelser eller som är uttalat självbiografiska. Autencitet har för mig inget att göra med om något är självupplevt eller ej, kanske snarare tvärtom. Men trots denna aversion mot det självbiografiska så kan jag inte låta bli att falla för Didions båda böcker om hennes livs stora sorger och förluster.
Kanske har det att göra med hur hon skriver? Personligt, men aldrig sentimentalt. Vackert, men aldrig smetigt. Med knivskarpa detaljer, men utan att fastna i allt för ingående beskrivningar.

Didions berättande rör sig i ”Blå skymning” i ständiga cirklar, precis som det gör i ”Ett år av magiskt tänkande”. Hon återkommer gång på gång till de där smärtpunkterna, de hon inte kan släppa. Det är ett grepp som i en mindre kompetent författare kanske hade blivit tjatigt, men som här fungerar mycket väl. Det knyter ihop berättelsen, förankrar den i den ständigt närvarande sorgen och i det vakuum som Didion hamnar i efter familjens död.
De avsnitt jag gillar allra mest i boken är de som handlar om Quintanas adoption. Om hur den gick till, hur de tänkte och kände. All tvivel kring hennes egen modersroll och alla funderingar över om Quintana fått det bättre i en annan familj.

”Blå skymning” är lika bra som allt annat jag har läst av Joan Didion. Hon är helt enkelt en väldigt bra författare och om ni inte har läst något av henn så borde ni verkligen göra det. Börja förslagsvis med ”Ett år av magiskt tänkande”.

Joan Didion – Blå skymning (Bokförlaget Atlas, 2012)

Memento mori

Jag twittrade tidigare i höstas, när jag tillfälligt bodde i barndomshemmet, att jag hade fått två kassar med fina böcker av en äldre släkting. Mest poesi, men också lite klassiker. I måndags fick jag hem kassarna från mina föräldrar tillsammans med en portion minst sagt blandade känslor.
Min släkting, min mammas faster, gick nämligen bort helt hastigt för någon vecka sen. Böckerna gick från att vara en present till ett arv utan att jag ens hunnit tacka min gammelfaster för dem.

Det känns märkligt och lite sorgligt att titta på bokhögarna som väntar på att få plats i mina hyllor. Men det känns också ganska fint; ett väldigt konkret minne efter den självständiga och egensinniga kvinna som var min gammelfaster. Från en bokälskare till en annan.

En av Kings allra bästa

Jag läste min första King-bok på engelska när jag gick i högstadiet och minns fortfarande med fasa hur otroligt svårt jag tyckte att det var. Jag var som femtonåring övertygad om att mina kunskaper i engelska var mycket goda (en övertygelse som försvann med besked när jag åkte på språkresa som sextonåring och insåg att mina kunskaper var sporadiska, som bäst), så incidenten med King-boken i originalspråk var lite som att springa med huvudet före rakt in i väggen.
Ingen behaglig upplevelse.

När jag nu som trettioåring – och van läsare av engelska böcker – satte tänderna i Stephen Kings ”Lisey’s story” på engelska, så blev jag ganska raskt påmind om att hans böcker är långt mindre lättlästa på engelska än på svenska. Vilket jag menar som en komplimang.

Lisey är änka efter den extremt framgångsrike författaren Scott Landon. Två år efter hans död hör hon fortfarande hans röst hela tiden, och saknar honom varje sekund. När hon börjar rensa bland hans efterlämnade papper så börjar hon minnas andra saker som hon medvetet har trängt undan i många år, saker som hon till en början inte vill minnas.
Men när hon väl har börjat minnas även Scotts mörka sidor, hans svåra barndom och hans märkliga försvinnanden, så kan hon inte sluta. Scott har anordnat en skattjakt åt henne, en ”bool” som han kallar det, och den leder henne de mest märkliga vägar.
Det är svårt att förklara handligen mer än så utan att komma med spoilers. Det vill jag verkligen inte göra, för det är alltför spännande att följa Lisey i hennes sökande efter sanningen.

”Lisey’s Story” må vara uppkallad efter Lisey, men den är lika mycket (om inte mer) Scotts berättelse. Det är hans demoner som hemsöker henne, det är hans röst och hans uttryck som ger färg åt historien.
När Lisey kommer alltför nära sanningen avbryter hon alltid sitt berättande mitt i, hejdar sig, byter spår. Många av de korta små underkapitlen slutar mitt i en mening, som en kort liten andingspaus, innan de fortsätter i nästa kapitel. Hela tiden återkommer de Scott Landonska uttrycken som Lisey använder som ett slags besvärjelse för att skydda sig från det mörker hon hela tiden anar.

Det här är en av de allra bästa King-böcker jag har läst.
De 650 sidorna bara flög förbi, när jag i sällskap med Lisey sökte svar, och jag kom på mig själv att flera gånger efter avslutad läsning vilja säga ”BOOL! The end!” i olika sammanhang, vilket förmodligen skulle ha fått mig att framstå som en komplett galning.
King har en tendens att kunna spåra ur framåt slutet, speciellt i sina längre romaner, men ”Lisey’s Story” viker aldrig från sin utstakade kurs. Slutet lämnar lagom många frågetecken för att inte bli tråkigt, men knyter också ihop historien på ett bra sätt.

Stephen King – Lisey’s Story (Hodder, 2007)