demoner

EMK: Devil’s Hand


I söndags och måndags var det dags för Elitistmörkerklubben (eller #emk som vi numera heter på Twitter) att ses igen. Två dagar i rad av geekprat med andra ord!
I söndags var det ölfika som gällde. Vi drack således öl mitt på blanka eftermiddagen och diskuterade diverse böcker, Japan, Game of Thrones samt huruvida Zooey Deschanels rollkaraktär i ”New Girl” är en manic pixie dream girl eller ej. Mycket trevligt!
I måndags var det så dags för själva bokcirkeln som är Elitistmörkerklubbens ursprung och nav. Vi sågs hemma hos Merit och pratade om boken ”Devil’s Hand” av M.E Patterson.

Trent är på väg att flytta tillbaka till Las vegas tillsammans med hustrun Susan. En stad han avskyr efter att han blivit svartlistad på stans alla casinos och hans karriär som proffsspelare avbrutits. Allt för att han efter att ha överlevt en flygkrasch tycks ha förvärvat ”the devil’s own luck” och inte kan förlora.
Vegas verkar dock ha förändrats. Inte enbart för att det välkomnar Trent och Susan med en snöstorm utan också för att det tycks vara mitt uppe i en apokalyps, där Trent dras in i kampen mellan demoner, änglar och lovecraftianska onämnbara monster. Det ser ut som att hans tur slutligen är på väg att vända …

Både jag och Sooz tyckte att ”Devil’s Hand” kändes lite som ett Supernatural-avsnitt. Särskilt sättet som demonerna och änglarna porträtteras på – och de humoristiska inslagen – påminner mycket om tv-serien. Ingen av oss skulle ha lyft på ögonbrynen om det hade kommit en Impala sladdande genom snöstormen.
Inte för att det känns som att Patterson på något sätt kopierat sin story, sina karaktärer eller sin lore. Tvärtom känns den självständig och väl utvecklad. Han är särskilt bra på att beskriva de mest skräckliga scenerna, när mörkermonstren dyker upp och blodet stänker.

Något Patterson inte är så bra på är dialogerna. De består mest av utrop i stil med ”Trent! No!” och ”Ohmigod!” och tillför inte särskilt mycket alls. Med tanke på hur bra Patterson är på att beskriva miljöer och skräckscener så är det lite synd att han inte är lika vass på dialoger, för då skulle den här boken bli riktigt bra. Men det är ju en debut, så jag tror och hoppas att han kan levla sina skills när det gäller att skriva dialoger i kommande böcker.

Allt som allt är ”Devil’s Hand” en underhållande bok. Högt tempo, mycket action och intressanta karaktärer. Ingen oförglömlig läsupplevelse, men spännande och klart läsvärt.

M.E Patterson – Devil’s Hand (Digimonkey studios, 2011)

Tecknad skräck x2

Årets bokrea innebar att jag köpte en hel del för mig okända seriealbum och grafiska romaner till ett löjligt lågt pris. En av dessa var Todd Dezagos & Craig Rousseaus ”The Perhapanauts: First Blood”. Handlingen kretsar kring en grupp bestående av en telepat (med telekinetiska krafter), ett spöke, Bigfoot, en chupacabra och en mystisk typ som ingen riktigt verkar veta vad han är. Denna grupp har som uppgift att ta hand om diverse märkliga varleser och företeelser som tar sig in i världen på de ställen där barriärerna mellan dimensionerna är som allra tunnast. Organisationen de jobbar för kallas BEDLAM, vilket står för The Bureau of Extra-Dimensional Liabilities and Management.
Låter det en smula bekant? Eller mer en kanske bara en smula? Det är för att den här serien är mer än lovligt inspirerad av Mike Mignolas ”B.P.R.D”. Till och med namnen på organisationerna påminner om varandra (B.P.R.D står för Bureau for Paranormal Research and Defense). Trots inspirationen kommer inte ”The Perhapanauts” alls upp i samma klass som Mignolas serier. Intentionen verkar ha varit att blanda skräck, SF och humor, men resultatet faller mellan stolarna. Mycket för att ”humorn” mest verkar gå ut på att chupacabran Choopie uppför sig dumt eller säger något dumt. Buskisnivå, med andra ord.
”The Perhapanauts” är en ganska oinspirerad och ooriginell serie som inte heller är särskilt bra tecknad. Läs ”B.P.R.D” istället.

Todd Dezago m.fl – The Perhapanauts: First Blood (Dark Horse, 2006)

Tyvärr fanns det inga B.P.R.D-album på redan, men jag lyckades lägga tassarna på ett nedsatt Hellboy-album åtminstone. ”Hellboy 9: The Wild Hunt” är nummer nio i ordningen och här börjar det verkligen hända saker på allvar på de brittiska öarna. En gammal makt har vaknat och som vanligt är det upp till Hellboy att försöka stoppa den. Men den här gången verkar det som att Hellboys roll att spela är större än han någonsin kunnat ana.
Något jag gillar med Hellboy är att Mike Mignola verkligen lyckas hålla balansen mellan att göra de olika albumen fristående och att knyta samman dem till en längre enhet. Jag har inte läst alla album fram till ”The Wild Hunt”, men lyckas hänga med utan problem ändå eftersom jag ändå har koll på de stora dragen.
Något annat jag uppskattar är hur Mignola obehindrat rör sig från myt till myt och samtidigt lyckas knyta ihop dem till en någorlunda sammanhängande enhet. I ”The Wild Hunt” möter vi både häxor, demoner, jättar, talande (och beväpnade) igelkottar, spöken och ett stort antal småknytt av varierande slag.
Duncan Fegredos tecknarstil påminner en hel del om Mignolas egen, men lite mer detaljerad. Något som gör att i synnerhet många miljöer och bakgrunder är ovanligt färgglada för att vara ”Hellboy”, men samtidigt väldigt vackra.

Mike Mignola & Duncan Fegredo – Hellboy 9: The Wild Hunt (Dark Horse, 2010)

Trött vampyrklichésoppa

När jag hade kommit en bit in i Deborah Harkness debutroman ”Alla själars natt” kom jag på mig själv med att gång på gång tänka: ”Jag måste sluta läsa vampyrromaner. Jag måste verkligen sluta läsa vampyrromaner.” Fast vad jag egentligen menade var att jag måste sluta läsa mediokra vampyrromaner bara för att de råkar innehålla just vampyrer, för annars kommer jag snart inte kunna läsa de bra vampyrromanerna utan att bli en smula illamående. För ”Alla själars natt” tillhör tyvärr definitivt den förra kategorin, hur intressant boken än kan låta i teorin.

Diana Bishop tillhör en gammal häxfamilj och har magin i blodet sedan barnsben. Men efter sina föräldrars våldsmma död har hon valt bort sina krafter och koncentrerat sig på sitt arbete som historieforskare vid universitetet i Oxford. Under ett arbetspass på Bodleian Library råkar Diana få tag i ett manuskript som inte bara är förhäxat utan också drar till sig intresse från en mängd olika magiska varelser. Snart stöter Diana, som länge försökt värja sig från allt som har med magi att göra, på häxor, vampyrer och demoner vart hon än vänder sig. Och en vampyr i synnerhet, Matthew Clairmont, verkar intressera sig minst lika mycket för Diana sjäv som för det där mystiska manuskriptet.

Till en början är ”Alla själars natt” faktiskt inte så pjåkig. Oxford är alltid en tacksam miljö att skriva om för den författare som vill tilltala akaporrnördar som yours truly, och att Bodleian Library spelar en såpass stor roll skadar inte heller direkt. Diana är en självständig och skärpt typ och jag gillar det faktum att hon har valt sin egen väg.

När sen Matthew kommer in i handlingen på allvar så förvandlar historien tyvärr till en klichéfest utan dess like. Jag är så sjukt trött på alla dessa romaner där de manliga vampyrerna/kärleksobjekten i stöpta i samma trötta form:
1. Övernaturligt jättesnygg
2. Lång och mörk
3. Uråldrig dvs ett antal sekel äldre än den kvinnliga protagonisten
4. Rik
5. Supersmart och bildad dvs kan spela alla instrument/tala fjorton utdöda språk/ spela schack i sömnen osv osv.
För en gångs skulle skulle jag vilja träffa på en överviktig vampyr. Eller en urfattig osofistikerad vampyr som bor i en källarskrubb och mest spelar tv-spel hela dagarna. Eller någon som i alla fall har något slags personlighet förutom att uppfylla minimikraven i stil med ”Hej , jag är lång, mörk och mystisk och om jag inte håller tillbaka precis hela tiden så kan jag döda och äta upp dig på en sekund.” Mm, för en sådan karaktär har vi ju aldrig träffat på förut.

Det är lite synd att vampyrerna i ”Alla själars natt” känns så otroligt tråkiga. För jag tycker att Harkness häxvinkel funkar rätt bra. Särskilt mycket gillar jag det haunted house som tillhör Dianas familj och där generationer av häxor dyker upp som spökgestalter. Även demonerna känns ganska intressanta, här är de mer flummiga konstnärssjälar som lätt tappar kontakten med verkligheten än ondskefulla satansyngel.
Förutom den trista vampyrvinklingen så finns det ännu ett stort problem med ”Alla själars natt”; boken är alldeles för lång. Jag älskar tegelstenar i allmänhet, men i det här fallet känns det som att Harkness dragit ut historien alldeles för långt. 700 sidor är i det här fallet kanske 300 sidor för mycket (speciellt när rätt många av de sidorna utspelar sig i Matthews sjukt tråkiga familjeslott). Inte ens någon som vanligtvis gillar vampyrer orkar följa den här historien så länge, särskilt inte när det efter det hastiga ”slutet” står klart att flera delar är att vänta. Jag håller inte direkt andan i väntan på nästa del, om man säger så.

Deborah Harkness – Alla själars natt (Månpocket, 2011)

Heaven and hell


Pål Eggerts roman ”De döda fruktar födelsen” liknar inget annat jag har läst. Att kalla det en fantasyroman vore att förenkla, för här finns både socialrealistiska inslag, teologiska funderingar, politiska käftsmällar, smutsig skräck, storslagna fantasyinslag samt en finstämd kärlekshistoria. Det låter kanske som en osannolik kombination, men tillsammans bildar de en mycket läsvärd enhet.

I ”De döda fruktar födelsen” får vi möta Susanne som nyss har dött. Hon borde gå vidare och låta sig återfödas, men hon har svårt att släppa taget om sitt gamla liv och sin yngre syster Petra. När Petra blir kontaktad av Susanne är det inte bara början på en kamp för att rädda systerns själ utan också fortsättningen på en urgammal kamp mellan himlens härskaror och de demoniska horderna.

Jag är mycket förtjust i hur Eggert beskriver himlen och helvetet i sin bok. Här finns varken någon absolut godhet eller absolut ondska, snarare ett slags terrorbalans mellan två fanatiska läger. Att de himmelska änglarna låter som värsta sortens new age-livscoacher är ett smärre genidrag, det är både roligt och obehagligt på samma gång.
Jag måste erkänna att jag ibland tappade bort mig lite bland begreppen ibland, när intrigen började handla om de olika skärningspunkterna mellan dimensionerna. Kanske för att jag läste boken under min allra värsta lässvacka i vintras och därför inte var i toppform direkt. Men vissa passager är ganska begreppstunga för den som inte är bevandrad inom exempelvis kabbala.

Kärlekshistorien jag nämnde i början av inlägget är ett av mina favoritinslag i boken. Både Petra och Sebastian är ganska komplicerade karaktärer och ytligt sett varandras motsatser. Men deras relation känns både trovärdig och vacker, som en ljuspunkt i ett ganska kontant mörker.
Jag gillar karaktären Petra överlag, politiskt engagerad och ilsken som hon är. Kanske för att hon så bra lyckas förena styrka och svaghet, för att hon känns så oerhört mänsklig i jämförelse med de abstrakta väsen som annars fyller romanen.

”De döda fruktar födelsen” är en roman som lyckas förena fantasy, skräck och realism utan att ens komma upp i ett tegelstensformat. Det är en originell och eklektisk läsning som är både tänkvärd och intressant.

Vill du läsa mer om ”De döda fruktar födelsen” eller om Pål Eggerts andra böcker så tycker jag att du ska besöka hans blogg.

Pål Eggert – De döda fruktar födelsen (Järnringen, 2010)