deckare

Body and Soul

moonoversohoAndra delen i Ben Aaronivitchs londonska urban fantasy-deckare om polisen Peter Grant heter ”Moon Over Soho”. Det fall som Grant dras in i den här gången handlar om jazzmusiker som dör av till synes naturliga orsaker, men vars dödsfall lämnat efter sig den speciella auran av magi som kallas vestigia. Grant tvingas ges sig djupt in i jazzscenen i sin jakt på sanningen. En värld han är alltför bekant med, då hans far råkar vara en av landets mest kända jazzmusiker.
Självklart visar sig fallet vara mer komplicerat än Grant kunnat ana. Och självklart dröjer det inte länge innan han själv hamnar i akut livsfara och tvingas använda sina högst begränsade magiska krafter i självförsvar.

Precis som första boken i serien, ”Rivers of London”, är ”Moon Over Soho” en oerhört underhållande bok. Det är smart, nördigt och spännande. Men det finns också en ganska rejäl skopa melankoliskt allvar i Aaronovitchs böcker, något som gör att de aldrig riskerar att bli tramsiga.
Jag gillar att det som hände i första boken får konkreta konsekvenser. Jag tänker inte gå in på detaljer, förutom att berömma Aaronovitch för att han inte backar för att visa magins fula baksida. Och för att han låter sina karaktärer utvecklas, särskilt när de gör det i en inte helt väntad riktning.

Något annat jag gillar är att Aaronovitch börjat hinta om vad som komma skall. The Big Bad som (troligtvis) lurar i kulisserna. Hemliga svarta magisällskap dyker upp, vilket får Grant att påpeka att de inte borde kallas ”black magicians” utan ”ethically challenged magical practitioners”. Och vilket får mig att längta efter att läsa nästa bok.
Jag tänker definitivt fortsätta följa Peter Grants äventyr i magins London. Nästa del i bokserien heter ”Whispers Underground” och ska tydligen utspela sig till stor del i stadens nät av tunnelbanetunnlar.

Ben Aaronovitch – Moon Over Soho (Gollancz, 2011)

London calling to the underworld

riversoflondonAtt ta med Ben Aaronovitchs ”Rivers of London” som semesterlektyr på Englandsresan jag gjorde i juli visade sig vara ett genidrag. Inte nog med att det är en smart, rolig och oerhört nördig bok, den känns dessutom väldigt brittisk. Vilket känns helt perfekt när man är på en väldigt brittisk semester.

Peter Grant är Londonbo och nybakad polis. Såpass ny att han ännu inte har hunnit rekryteras av någon avdelning (man han fruktar att han kommer att tvingas syssla med administration på heltid). Så träffar Peter en natt ett mordvittne som visar sig vara ett spöke och hans liv vänds upp och ner. Han lär känna den excentriske Inspector Nightingale och introduceras för en stad full av spöken, gudar, mytologi och magi. Magi som Peter själv får börja lära sig – både tt använda och att akta sig för.

”Rivers of London” är en mycket lyckad mashup av deckare och urban fantasy. Jag är ju vanligtvis inget fan av deckare, men när polisjargongen blandas upp med magiska inslag så kan jag inte bli annat än förtjust. Särskilt när vi får träffa de flodgudar som titeln syftar på och dras in i deras kamp om herraväldet över London.

Det här är mycket underhållande. Men det finns också ett mörkt stråk i boken, en ständig påminnelse om hur mycket magi kan skada, som gör att den aldrig känns det minsta tramsig. Inte ens när det skämtas om Harry Potter.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok om Peter Grant, ”Moon Over Soho”, som jag redan har lagt vantarna på. Mer fantastiknördiga deckare åt folket!

Ben Aaronovitch – Rivers of London (Gollancz, 2011)

En deckarfobikers sågning

S.J. Boltons Jack the Ripper-deckare ”Nu ser du mig” har blivit närmast unisont hyllad i bokbloggosfären. Läsarna har blivit skrämda, överraskade och överförtjusta. Frågan är nu om S.J Bolton lyckats charma även en deckarfobiker som yours truly? Svaret är nej. Tvärtom.

Ärligt talat gillade jag inte ”Nu ser du mig” alls. Skälen var så många att jag bestämde mig för att göra en lista. De punkter i listan som kändes alltför spoilerific är som vanligt skrivna med vit text, som det bara är att markera om ni ändå vill läsa:

1. Utseendefixeringen – ”Kvinnor gillade honom för att han var lång och smärt med mörkt lockigt hår och en fräck uppsyn.” ”Hon var slank som en modell, med glänsande svart hår som var klippt i en kort pagefrisyr, och hennes jeans var av den sorten som kvinnor betalar över hundra pund för.”
SOM det tjatas om utseende i den här boken. Kläder, frisyrer, kroppstyper, solbrännor. Tjat, tjat, tjat. Jag vet att det är vanligt med extremt detaljerade utseendebeskrivningar i deckare, men det gör det inte mindre tråkigt att läsa. Berättaren Lacey är uppenbarligen extremt utseendefixerad då hon inte kan låta bli att mala på om alla hon tycker är snygga – och dessutom tycka synd om de som inte är det. Osympatiskt, helt enkelt.

2. Cliffhangerbonanzan – Kapitlen i ”Nu ser du mig” är extremt korta. Av bokens första 20 kapitel är det längsta 7 sidor långt. Flera är bara ett par sidor långa. Författarens intention är antagligen att hålla uppe tempot, men jag tycker bara att det blir ytligt och hetsigt. Jag behöver inte cliffhangers vart fjärde sida för att fortsätta läsa en bok (snarare är det ett gott skäl för mig att sluta läsa en bok).

3. Kärlek börjar med bråk – Mark Joesbury. Vilket praktarsle. Inte nog med att han öppet går runt och misstänker Lacey för att vara inblandad i brotten (oproffsigt är bara förnamnet), han använder också varje tänkbar härskarteknik för att trycka ner henne. Men självklart blir Lacey så förälskad i hans jävla turkosfärgade ögon att hon ändå inget hellre vill än att ligga med honom. Någon behöver dessutom informera Joesbury om att det är helt normalt att vuxna kvinnor inte har teddybjörnar hemma.

4. Jack the Ripper-kopplingen – Precis som alla andra anglofiler hyser jag ett ohälsosamt stort intresse för Jack the Ripper. Den kopplingen var själva orsaken till att jag började läsa den här boken. Besvikelsen blev alltså mycket stor när kopplingen visade sig vara både ytlig och långsökt. Ingen modern Jack the Ripper här inte, utan bara någon som utnyttjar de gamla brottsfallen lika skamlöst som S.J. Bolton själv.

5. Den opålitliga berättaren – Det står väldigt tidigt klart att Lacey är en opålitlig berättare. Hon antyder saker utan att förklara dem och skulle lika gärna kunna gå runt med en skylt som utropar ”Obs! Obs! Misstänkt beteende!” med tanke på hur konstigt hon uppför sig och resonerar i hela boken. Jag gillar greppet med opålitliga berättare om de är väl genomförda, men när det är så här klumpigt så försvinner hela poängen.

6. Våldtäkterna – ”Att bli våldtagen förändrar en kvinna”, sa jag, och väntade lite för att se om någon ville höra vad jag har att säga. Ingen vände sig bort. ”Våldtäktsoffer talar om sig själva före och efter våldtäkten, som om de vore två olika människor.” /…/ Våldtäktsoffer är väldigt tydliga i det språk de använder. De talar om att våldtäkten dödar den person de var och att de sedan måste vänja sig vid den nya person de blivit.”
Något som gör mig väldigt provocerad är åsikten att en våldtäkt är det absolut värsta som kan hända en kvinna. En man kan bli våldtagen, torterad, mobbad, misshandlad, se sin familj bli mördad, tvingas delta i krig eller på hundra andra sätt bli utsatt för trauma. Men för en kvinna innebär ett trauma nästan alltid våldtäkt (läs ex. debatten kring våldtäktsförsöket på spelkaraktären Lara Croft om ni vill läsa mer om det här). En man är en person, men en kvinna är sitt kön. Vore det inte tänkbart att en kvinna skulle kunna bli traumatiserad av något annat än just sexuellt våld? Och vore det inte lika tänkbart att inte alla kvinnor som utsätts för sexuellt våld känner det som att den person de varit har dött? Den typ av generaliserande uttalanden som Lacey gör i boken gör mig fly förbannad. Visst, hon talar utifrån egna erfarenheter. Men hon hjälper också till att skuldbelägga alla de våldtäktsoffer som inte ser det som att deras liv blivit förstörda för all framtid.

7. Förutsägbarheten – Jag har läst många recensioner av ”Nu ser du mig” som berömmer boken för dess oförutsägbarhet och överraskande upplösning. Själv tyckte jag att det var hur enkelt som helst att lista ut hur det hela hängde ihop. Inte minst hade jag lust att ställa mig upp och skrika ”PONNIES! CAMDEN STABLES MARKET! För i helvete!”  när den där Sound of Music-låten kom på tal för femtielfte gången. 

Och då har jag inte ens nämnt alla irriterande småfel som jag misstänker kommer från översättningen: datum som blandas ihop, detaljer som åldrar och namn som blandas samman …

”Nu ser du mig” har fått stora delar av bokbloggosfären att bygga altare till S.J. Boltons ära. Mig har boken istället övertygat om att det är hög tid för mig att sluta läsa deckare en gång för alla. Särskilt om det här ska vara det bästa som deckarvärlden har att erbjuda.

S.J Bolton – Nu ser du mig (Modernista, 2012)

Efterlysning av ljudböcker

Jag behöver tips på ljudböcker. Nej, det är inte jag som har ändrat inställning till ljudboksformatet helt plötsligt. Min pappa ligger på sjukhus och är i behov av förströelse, och eftersom jag har noll koll på ljudboksformatet så tänkte jag ta er bloggläsare till hjälp. Han läser mest deckare, men gillar också historia och populärvetenskap. Alexander McCall Smith hör till favoritförfattarna.
Ge mig tips så blir jag evigt tacksam!

Tillbaka till Glasgow

I ”The Dead Hour” är den unga journalisten Paddy Meehan tillbaka och numera jobbar hon nattskiftet. Det innebär att hon nätterna igenom åker runt i Glasgow till diverse brottsplatser och olycksplatser som hon hoppas ska leda till en story intressant nog att hamna i tidningen. En natt hamnar Paddy i stans finare förorter efter ett klagomål om störande ljud från grannarna. Polisen verkar inte se något misstänkt och lämnar snabbt platsen, och Paddy följer deras exempel. Händelsen skulle snart vara bortglömd om det inte vore för två saker. För det första mördas den kvinna som bor i huset de besökte någon gång under natten. För det andra fick Paddy en femtipundssedel för att hålla tyst. En sedel hotar att omintetgöra hennes spirande karriär om hon lämnar in den till polisen, men som också kan innehålla viktiga ledtrådar om vem mördaren är.

”The Dead Hour” är Denise Minas andra bok om Paddy Meehan. Det Glasgow som Mina skildrar är fortfarande hårt, kallt och skoningslöst mot sina utsatta. Paddy kämpar fortfarande med vikten och med att bli erkänd på jobbet, även om hon har en smula lättare med den andra punkten i den här boken. I den första boken, ”The Field of Blood”, vistades vi i Glasgows allra fattigaste delar. I den här boken har vi förflyttat oss till de finare förorterna, som visar sig dölja lika många mörka hemligheter.

Jag gillar uppbyggnaden av storyn i ”The Dead Hour”. Vi får som läsare veta ganska mycket om mordfallet redan från början och får dessutom följa flera inblandade parallellt med Paddys historia. Det gör att boken inte känns som en typisk intrigdriven deckare, där hela poängen är ett stort avslöjande av vem mördaren är på slutet. Det blir faktiskt mer spännande att följa Paddy när vi som läsare hela tiden är steget före.

Något annat jag gillar är att det känns som att Paddy fått lite mer självförtroende, lite mer skinn på näsan. Hon bantar fortfarande konstant, men hennes familj behandlar henne bättre. Vilket inte är så konstigt, då hon är den enda med fast inkomst. Något som gör hela historien med femtiopundssedeln extra jobbig, då så mycket pengar skulle göra stor skillnad för Paddy och hennes familj om hon kunde behålla pengarna.

Mina är bra på att skriva om utsatta människor, oavsett om det handlar om fattiga barn eller sönderknarkade partytjejer. Det är de delarna som bränner till mest, som stannar kvar efter läsning. Synd bara att det måste till en deckarhistoria också, för om Mina skulle satsa på att skriva mörka psykologiska skildringar i stil med JCO tror jag att hon skulle kunna bli ungefär hur bra som helst.
Denise Mina – The Dead Hour (Bantam press, 2006)

Kors i taket

Inte nog med att jag har varit på biblioteket och lånat en bok som inte är kurslitteratur, jag har dessutom gått och lånat en deckare. Kors i taket indeed!
Orsaken till att jag lånade boken stavas sommarlån. Förhoppningsvis är risken för förseningsavgifter ganska låg när jag får ha boken hemma i två hela månader.
Att jag lånade hem Denise Minas ”The Dead Hour” beror på att jag faktiskt är ganska sugen på att återstifta bekantskapen med Paddy Meehan och hennes slitna Glasgow-miljöer. Dessutom har jag hört ryktas om att det läses rätt många deckare på somrarna i det här landet, så jag tänkte försöka mig på saken själv för en gångs skull.

Har ni gjort några sommarlån i år?

Klichéfest

Vi är tillbaka i Shipcott, samma by som Belinda Bauers hyllade debut ”Mörk jord” utspelar sig i. Det har gått några år sen sist, men byn ter sig lika isolerad och dyster som alltid. När en äldre kvinna blir brutalt mördad upprörs hela byn och saken blir inte enklare när en bufflig kriminalinspektör kommer till byn och kastar misstankar åt alla håll och i synnerhet mot den lokale polisen Jonas Holly.

”Skuggsida” känns som ett typiskt exempel på hur svårt det kan vara att skriva uppföljaren till en väldigt populär debutroman. Jag läste ”Mörk jord” i höstas och tyckte att den var bra. Jag föll inte lika pladask som många andra bokbloggare gjorde, men den första halvan av boken var väldigt stark och spännande. Mot slutet började den däremot lukta alltför mycket deckare för min smak.
Vilket är ett av de stora problemen med ”Skuggsida”. Uppföljaren är mycket mer en renodlad deckare än ”Mörk jord” är. Än värre, det är dessutom en väldigt förutsägbar deckare. Karaktärerna känns klyschiga, särskilt den aggressive, arrogante och supande kriminalaren Marvel känns som skriven utefter något slags mall. Även den naive Jonas har jag svårt för. Jag tror att han är tänkt att väcka sympati, men jag blir mest förbannad över hans tafatthet och självupptagenhet.

Det största problemet är dock själva mordgåtan i sig. Ganska tidigt började jag ana hur det hela låg till och hann tänka ”Nej! snälla! Låt henne inte ha använt det långsökta och totalt uttjatade greppet!” Men tyvärr blev alla mina farhågor besannade. Upplösningen är inget annat än idiotisk och har dessutom gjorts förut på långt bättre sätt (som jag av spoilerskäl inte kommer närma, men varje kriminalserie värd namnet har haft med en liknande vändning).

Trots att Belinda Bauer är skicklig på att måla upp miljöer och teckna intressanta familjerelationer så tror jag att jag inte kommer läsa något mer av henne. Hon har tyvärr visat sig vara en ganska medelmåttig deckarförfattare istället för – som jag hoppats – en författare av mörka mångbottnade kriminalromaner.

Belinda Bauer – Skuggsida (Modernista, 2012)

Litterära nyårslöften

Förra nyår gjorde jag tre litterära nyårslöften (eller snarare nyårsambitioner):
1. Läsa mer SF
2. Läsa fler äldre böcker, där jag räknade de utgivna före 1980.
3. Lämna trygghetszonen, där det gäller att läsa böcker jag inte brukar välja självmant.

Jag tänkte att det nu under 2011 års sista skälvande dagar är dags att utvärdera nyårslöftena. Gå tillbaka och se om jag lyckats uppfylla dem eller ej. Eftersom det bara blir drygt och tråkigt att gå igenom varje månad av årets läsning så tänkte jag istället göra en liten sammanfattning.

1. Läsa mer SF

Antal böcker lästa: 8 (plus några med SF-inslag som jag inte räknar. Som Hunger Games-trilogin.)
Betyg: väl godkänt
Jag hade egentligen tänkt läsa minst en SF-bok i månaden, men med tanke på att jag hade en rejäl lässvacka förra vintern så är jag ändå nöjd att jag kom upp i detta antal.

2. Läsa äldre böcker
Antal böcker lästa: 11
Betyg: väl godkänt
Om det inte hade varit för all kurslitteratur till Gotiska berättelser så hade jag aldrig ens kommit i närheten av detta antal. Så jag ger mig själv ett VG för antalet, men ett IG om man ser till antalet böcker jag läst som varken varit SF-klassiker eller skräck.

2. Läsa utanför trygghetszonen
Antal böcker lästa: 5
Betyg: med tvekan godkänt
Det här med att läsa utanför trygghetszonen resulterade att jag under året läste några deckare och s.k spänningsromaner. Med blandade känslor. Utan den fobiska duellen hade det knappt blivit några böcker lästa alls inom denna kategori och jag har ännu inte vågat mig på genrer som chick litt eller biografier.

Inför 2012 tänkte jag bara ha ett enda litterärt löfte; att läsa fler e-böcker. Nu när jag äger en surfplatta och allt. Minst en e-bok i månaden (kurslitteratur borträknad) låter genomförbart, plus lite serier.

Hade ni några litterära nyårslöften inför 2011? Eller har ni tänkt införa några lagom till nästa år?

Fobiska duellen: The Death Pit

Den tredje titeln som ingår i den fobiska duellen är Tony Strongs ”The Death Pit”. Det här var egentligen en bonusbok, men jag kunde verkligen inte motstå baksidestextens utlovade ond bråd död och skotska häxprocesser på 1600-talet.

Jag hade ju en del problem med den andra boken som ingick i duellen, Elly Griffiths ”Flickan under jorden” med den viktnojande arkeologen Ruth Galloway. Jag fick chick litt-feeling och i min värld är det aldrig någon bra feeling att få.
Tony Strongs protagonist Terry Williams är precis som Galloway akademiker, men där slutar alla likheter. Terry är en bisexuell historiker med panikångest som inte är rädd för att varken trampa på några tår eller ta för sig av det hon gillar. Hon anländer till det skotska slottet Babcock för att forska om Catherine McCulloch, tidigare härskarinna på slottet som brändes för häxeri för fler ahundra år sedan. Tanken är att Terry ska gå igenom Catherines privata brev och ta reda på om det finns något fog för häxeridomen – och för de rykten som säger att hon egentligen brändes för att hon hade ett förhållande med sin sällskapsdam.
I samma veva som Terry kommer till Skottland så hittas liket efter en ung kvinna i en Death Pit, en grop där döda griskadaver förvaras, i närheten. Kvinnan visar sig tillhöra ett lokalt wicca-kollektiv som är knutet till efterforskningarna kring Catherines öde. Terry blir alltmer indragen i häxintrigerna – både de historiska och de moderna – och snart är även hennes eget liv i fara.

Jag har redan konstaterat att jag gillar Terry. Jag gillar även den historiska kopplingen till häxprocesserna – en otroligt intressant och obehaglig del av historien. Jag tycker att Strong lyckas väl med att infoga de historia elementen, som Catherines brev, i historien utan att de vare sig känns anakronistiska eller tråkiga. Det är otäckt att läsa om de olika tortyrmetoderna som användes för att få ”häxorna” att bekänna, speciellt eftersom dessa delar av berättelsen är baserade på sanna händelser.
Något som jag tyckte var oerhört intressant var den inte helt oproblematiska kopplingen mellan å ena sidan Catherines beskrivningar av väntande tortyr och å andra sidan Terrys intresse för S/M-sex. Strong lyckas beskriva sexscenerna mellan Terry och hennes partners utan bli varken spekulativ eller gubbsnuskig. Att Terry gillar rå och ganska våldsam sex är inte heller något som analyseras och problematiseras, det är en preferens bara. Om man inte ser till slutet förstås, som jag precis som Helena hade stora problem med (markera den vita texten nedan om du vill veta mer om slutet, men varning för spoilers!)
Terry blir på slutet kidnappad av mördaren. Han våldtar henne i syfte att göra henne gravid, något som i sig är rätt så vidrigt. Men vad som är mera vidrigt är att hela våldtäktsgrejen känns som ett sätt att straffa Terry för hennes lössläppthet och bisexualitet. Jag är så otroligt trött på våldtäkt-som-straff (Hej ”The Magician King”), det är något som enbart gör mig förbannad.

Vad det gäller själva mordgåtan så känner jag tyvärr att jag inte bryr mig så himla mycket om att få svar på vem mördaren är. Mordoffret själv framstår som en ganska osympatisk tjej och jag bryr mig faktiskt inte det minsta om vem som mördade henne. Skildringen av wicca-kollektivet är nästan lite karikatyrmässig ibland, men den utgör ändå en intressant kontrast i jämförelse med de historiska häxprocesserna. Mot slutet känner jag att deckarintrigen blir alltmer osannolik och märklig, bl.a tar den en långsökt omväg via några barnhus i Rumänien som jag gärna hade sluppit.

Strongs styrka ligger dels i de historiska skildringarna, dels i de allra mörkaste och obehagligaste inslagen. Beskrivningarna av tortyren och av bergen av ruttnande griskroppar i The Death Pit, till exempel, eller en uppenbarligen mycket störd ung mans besatthet av att dissekera döda djur. Trots den svaga deckarintrigen så gillar jag ändå det här, såpass att jag faktiskt överväger att läsa Strongs debut ”The Poison Tree” där Terry blir indragen i en mordhistoria med sexuella och pornografiska förtecken. Plus; utspelar sig i Oxford! Låter som något jag definitivt skulle kunna tänka mig.

Tony Strong – The Death Pit (Bantam books, 2000)

Fobiska duellen: Flickan under jorden

Den andra boken jag läste som en del i den fobiska duellen var Elly Griffiths ”Flickan under jorden”. En författare som jag har läst många hyllningar av på olika bokbloggare men som jag själv har undvikit fram tills nu på grund av den där deckarfobin som ligger till grund för hela utmaningen.

Det började ganska skakigt mellan mig och Ruth Galloway, Griffiths medelålders kattälskande arkeolog. Jag skrev ett inlägg när jag bara läst några få kapitel om hur jag störde mig på hennes ständiga viktnojande. Detta nojande gjorde att jag hade lite svårt att ta Galloway till mitt hjärta, även om hon annars kändes som en sympatisk kvinna.
Ett annat problem jag hade med boken var språket. Jag vet inte om det är översättningen som inte riktigt fungerar för mig, men jag hade särskilt svårt för de passager där Galloways tankar kommer fram. Tonen är ganska skämtsam, speciellt i början av boken, men jag har väldigt svårt för Galloways sätt att förminska sig själv. Som i exemplet jag nämnde i blogginlägget om viktnojandet, där hon tänker sig att bilen kommer gå sönder på grund av hennes vikt. Den typen av inlägg luktar lite chick litt (eller snarare mina fördomar om chick litt, då det enda jag har läst i genren är någon mycket tidig Marian Keyes och ”Bridget Jones dagbok” innan jag konstaterade att den typen av böcker absolut inte är något för mig).

Handlingen då? När kvarlevorna efter en människokropp hittas ute bland saltängarna i Norfolk tillkallas Ruth Galloway för att ta reda på hur länge kroppen legat där och om den eventuellt kan ha något samband med ett försvinnande tio år tidigare. Galloway bor i området och deltog i utgrävningen av platsen för många år sen. När så ännu ett försvinnande inträffar, en liten flicka från trakten, så dras Galloway in allt mer i utredningen samtidigt som hon själv börjar utsättas för hot.

Jag gillar verkligen de arkeologiska inslagen i ”Flickan under jorden”. Griffiths är påläst inom ämnet och lyckas förmedla sin kunskap utan att bli långrandig eller alltför teknisk. Teorierna om bronsåldersfolkets begravningstraditioner och tro är fascinerande, och jag kommer på mig själv med att önska att romanen skulle handla mer om detta och mindre om mordutredningar. För tyvärr tar polisutredningen över boken helt efter ett tag. Och själva deckarintrigen är jag inte genomförtjust i. Den känns förutsägbar (mördaren kunde inte ha varit mer uppenbar om han så hade haft en skylt runt halsen: ”mördare formulär 1A”) och jag stör mig på att den annars så smarta Galloway börjar handla helt irrationellt mot slutet av boken.
Slutet avskyr jag. Vad som händer med Galloway i slutet av boken gör mig mer förbannad än allt hennes viktnojande sammanlagt faktiskt (markera vittexten om ni vill veta slutet, men varning för spoilers galore!).
När Galloway räddar den kidnappade Lucy så övermannas hon av moderskänslor och verkar få något slags religiös modersupplevelse. Boken slutar med att hon är med barn. Hennes kroppsnoja är avblåst, för nu är hon ju inte bara tjock utan GRAVID. Heliga moderskänslor som något slags snabblösning för att få en mening med livet; jag betackar mig.

Nä, Elly Griffiths och jag kom inte helt överens. Inte nog med att hennes protagonist lyckades göra mig förbannad och hennes deckarintrig inte kändes så spännande, hon lyckas också trampa på min akilleshäl när det gäller hemskheter; kattplågeri. Jag tvivlar på att jag kommer att läsa något mer om Ruth Galloway, vill jag läsa en deckare med en svartklädd, viktnojande kvinna med problematiska familjerelationer i huvudrollen så vänder jag mig hellre till Denise Minas Paddy Meehan.

Elly Griffiths – Flickan under jorden (Månpocket, 2011)