debut

Lollo

lollo

Jag har bara hunnit läsa 50 sidor än så länge, men the hype is real. Det här är otroligt bra.

Annonser

Fantasysommar: Throne of the Crescent Moon

throneDoktor Adoulla Makhslood är trött. Han är den sista ghuljägaren i Dhamsawaat och han börjar verkligen bli för gammal för den här skiten. Tillsammans med sin assistent Raseed börjar han undersöka några märkliga och tydligt övernaturliga mord, och dras snart tillbaka in i den värld full av mörk magi och blodiga offer som han hoppats kunna lämna bakom sig. Det verkar också som att det här kan bli ett av hans allra svåraste fall. Det ser ut som att hela Dhamsawaat är hotat.

Jag har följt Saladin Ahmed på Twitter ett tag. Han skriver intressant om islamofobi, rasism och sexism både inom fantasyvärlden och i allmänhet. Han är vass, smart och ofta väldigt rolig. När jag läste hans debut ”Throne of the Crescent Moon” i somras så hade jag med andra ord ganska höga förväntningar, som tyvärr inte uppfylldes.

Världsbygget är imponerande och jag gillar verkligen de originella karaktärerna. Bara det att hjälten är en överviktig och åldrande rätt så pompös akademiker känns som ett nytt och fräscht grepp. Fantasy som genre skulle må bra av lite fler ålderstigna karaktärer och lite färre utvalda och superbegåvade tonåringar.

Mitt stora problem med den här boken har egentligen inget att göra med vad den handlar om, utan det omständliga berättandet. Scener som skulle kunna vara spännande blir istället utdragna och tjatiga då händelser upprepas först ur ett perspektiv, sedan ett andra och ett tredje innan vi är tillbaka i det första perspektivet igen. Jag brukar inte ha något emot skiftande fokalisering, men i den här boken blir det alldeles för rörigt. Jag tappar tråden och i slutänden också intresset för en fantasyvärld som jag ändå – i teorin – finner väldigt spännande. Mycket synd.

Saladin Ahmed – Throne of the Crescent Moon (DAW books, 2012)

Fantasysommar: Havet under oss

havetunderossGustaf är läkare på ett helt nybyggt, men synnerligen missskött sjukhus. När han upptäcker att någon stjäl från från sjukhusets förråd så försöker han själv spåra tjuven. Det hela slutar med att Gustaf faller ner i ett hissschakt och vaknar vid ett underjordiskt hav. Ett förbipasserande skepp plockar upp honom och Gustaf finner sig snart indragen i ett äventyr han aldrig ens kunnat drömma om.

Jonas Larssons ”Havet under oss” är en fantasybok som doftar äventyrsroman och pirataction. Jag gillar verkligen idén med det underjordiska havet och det är en detaljerad och levande värld som boken handlar om. Bitvis känns språket en aning tungrott, vilket tyvärr inte är helt ovanligt då det gäller fantasyromaner på svenska. Det verkar helt enkelt vara svårt att hitta rätt nivå språkligt utan att språket känns gammalmodigt och högtravande – eller alltför modernt. Det är få som lyckas helt med den saken (och det är även något som en del översättningar lider av).

När det gäller själva berättelsen så tycker jag att Larsson lyckats skapa intressanta karaktärer och en spännande intrig. Slutet känns lite hastigt. Jag hade hoppats att Gustafs gamla och nya liv skulle knytas samman lite mer, att vi skulle få ett avslut som i högre grad innefattade sjukhuset där berättelsen tar sin början. Eller mer interaktion mellan de två världarna i allmänhet.
”Havet under oss” känns i allmänhet lite oavslutad, trots intressant grundidé. Här finns dock förutsättningar för spännande fantasy, så jag hoppas att Jonas Larsson fortsätter att skriva.

Jonas Larsson – Havet under oss (Undrentide, 2014)

Från ett källarhål

dagboksanteckningarLinnea är sexton år och det här är hennes dagbok. Hon skriver om sin ångest och sitt behov av ensamhet, sin störda lillebror och sitt tråkiga extrajobb, om skolan och fester och längtan bort. Och så om vänskapen med Janine och kärleken till den kille som kallas för Antony eftersom han älskar Antony & the Johnsons mer än något annat.

”Dagboksanteckningar från ett källarhål” är David Wibergs debutroman och är baserad på två föreställningar där han spelar Linnea. Det märks att Wiberg har levt länge med Linnea, för hon känns verkligen som en riktig person med ett uttryckssätt som känns genomäkta. Vi får också läsa serier som hon har gjort och uppsatser som hon skrivit till svenskan i skolan, något som gör att vi får lära känna henne ännu lite bättre.

Jag gillar Linneas olika uttryck och språkliga egenheter. Hon är på samma gång desillusionerad och ganska naiv, en blandning som gör henne mycket lätt att sympatisera med. Man gillar Linnea, helt enkelt. Och man hoppas och vill att det ska gå bra för henne.

Bitvis påminner mig den här boken om Linda Skugges skildringar av tonårshelvetet, även om Wibergs version känns lite mindre ångestfylld. Bra är det hur som helst, och jag hoppas verkligen att Wiberg kommer att skriva fler ungdomsböcker för han har en enorm talang för det.

David Wiberg – Dagboksanteckningar från ett källarhål (Lilla Piratförlaget, 2013)

En långsam undergång

entidförmirakelI Karen Thompson Walkers ”En tid för mirakel” kommer undergången smygande så försiktigt att det dröjer ett tag innan mänskligheten märker vad som är på väg att hända. Det är inte förrän ledande experter inom området förklarar att jordens rotation har saktat in såpass mycket att dygnet förlängts med 56 minuter, som de flesta människor inser att något faktiskt är fel. Och kommer att bli ännu mer fel när dygnet förlängs mer och mer.
Vädret påverkas såklart. Efter ett tag börjar vissa växter dö, de som inte klarar de nya, långa nätterna. Fåglarna ramlar ner från himlen när gravitationen förändras. Och vissa människor vägrar att följa klockan när dygnet blir allt längre, de lämnar civilisationen och flyr ut i vildmarken.
Mitt i det här växer Julia upp. Hon bor i Kalifornien med sin familj och hennes liv borde handla om fotboll och kompisar och skolan och den första kärleken. Istället får hon se sin framtid och sin familj långsamt lösas upp, i takt med att jorden saktar in allt mer.

”En tid för mirakel” är en fantastiskt bra debutroman. En coming of age-roman, en undergångssång och en mörk familjeskildring på en och samma gång. En bok att hitta något att leva för när världen långsamt dör.

Jag läste boken inför bokpratet jag gjorde för någon månad sen med tema postapokalyps. Även om den här boken handlar om undergången i sig snarare än vad som kommer efter, så har den mycket gemensamt med genren. Det handlar om att vara människa och om hur man behåller sin mänsklighet när den bräckliga civilisationen går sönder.
Karen Thompson Walkers beskriver detta sönderfallande mycket väl. Det här är en bok som stannar kvar hos en länge efter läsning. Vad mer kan man önska av en riktigt bra roman?

Karen Thompson Walker – En tid för mirakel (Norstedts, 2012)

Kärlek, vänskap och mittemellan

nattsagorOlivia befinner sig någonstans i gränslandet mellan ung och vuxen. Hon har ett tråkigt jobb i en kiosk, ett komplicerat förhållande med en kille som redan har en flickvän och två bästa vänner som inte tål varandra och som ständigt tävlar om hennes uppmärksamhet. Samt en sällan skådad förmåga att skapa drama som hon hamnar mitt i.

Handlingen i Johanna Westers debutroman ”Nattsagor för sömnlösa” är kanske inte unik, men Wester har ett språk och en ton som träffar mitt i prick. Hennes protagonist är ganska självcentrerad, men ändå kommer jag på mig själv med att ständigt vara på hennes sida. Jag tror det är hennes ständiga längtan bort, hennes oförmåga att uppskatta det hon faktiskt har, som jag verkligen kan sympatisera med. De där åren precis efter gymnasiet var väldigt jobbiga och jag tycker att den här boken verkligen fångar den där kampen som vart vuxenblivandet perfekt.

”Nattsagor för sömnlösa” är en riktigt bra debutroman som handlar om kärlek, vänskap och tillståndet däremellan som är helt omöjligt att definiera. Ni vet, sånt där som är alldeles livsviktigt för någon som är på väg ut i vuxenlivet men som inte kan låta bli att stå kvar med en fot i det trygga barndomshemmet.

Johanna Wester – Nattsagor för sömnlösa (Natur & Kultur, 2013)

Seriesöndag: Juni

juniJag borde ha lärt mig att sluta läsa baksidestexter till böcker för länge sen. Ofta är de missvisande, och baksidan till Julia Thorells ”Juni” är inget undantag: ”Med den humoristiska och rappa dialogen, tillsammans med de drivna bilderna, skapar Julia Thorell något nytt inom den tecknade serien.”
Jag måste erkänna att jag inte förstår vad som ska vara nyskapande med det här seriealbumet. Det är en ganska ordinär historia om en svensk tjej som växer upp i ett hippekollektiv, ligger med en massa idioter och inte känner att hon passar in på Konstfack. Inget man inte läst förut direkt.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår mig på det här albumet. Det är inte särskilt roligt, men det känns inte hellre som att det finns någon djupare mening. Jag får ingen känsla för Juni som karaktär och jag tycker att hennes beteende för det mesta är obegripligt. Att jag inte kommer särskilt bra överens med Julia Thorells tecknarstil hjälper inte direkt.

Nej, ”Juni” är ingenting för mig. Och nästa gång jag ser ett album som verkar intressant ska jag frsöka att hoppa över det där med att läsa baksidestexten helt.

Julia Thorell – Juni (Kartago, 2012)

Under ytan

thrillerlivDet är fantastiskt när folk man känner skriver böcker. Det är ännu mer fantastiskt när de skriver riktigt bra böcker, som Jessica Johansson har gjort med debutromanen ”Thrillerliv”.

Anna Viktorialia ska snart dö. Hon kommer att smittas av svininfluensan och dö på sjukhuset. Vi läsare får följa hennes sista tid, dagar fyllda av träning och festande och yta och glitter men också av sådant som känns och bränns. Och vi får läsa Anna Viktorialias egna texter, som visar en annan sida av denna till synes så självupptagna och ytliga unga kvinna.

Det är språket som gör den här romanen. Formuleringarna kränger hit och dit, vänder mitt i en mening, men hamnar aldrig snett. Särskilt bra tycker jag att språket är i de kapitel som utgör Anna Viktorialias skrivbok. Det är roligt, argt, angeläget och lite melankoliskt om vartannat.

Jag blev väldigt förtjust i Anna Viktorialia när jag läste boken. Hennes motsägelsefulla personlighet och hennes många hemligheter, den kvinna som gömmer sig bakom fasaden hon har skapat. Hennes ilska och hennes längtan bort. Däremot fastnade jag inte alls för de delar som handlar om Louella, den gravida amerikanskan som även hon längtar bort. Jag förstår att hon fyller en viktig funktion i romanen, som AVs spegelbild, men jag kände aldrig riktigt för henne. Vid sidan av den strålande protagonisten bleknar hon och blir lite ointressant.

”Thrillerliv” är en riktigt bra debutroman. Jag ser redan fram emot Jessica Johanssons kommande böcker, som jag hoppas blir lika väl skrivna som hennes debut.

Jessica Johansson – Thrillerliv (X Publishing, 2013)

Katastrofberedskap

dagensMajken är snart tolv år och har ett block där hon enligt ett särskilt färgsystem skriver ner dagens katastrofer. Rött för mord, brunt för sjukdomar, rosa för misshandel och rån, gult för misshandel av barn, grönt för olyckor, blått för olyckor som inkluderat barn, lila för naturkatastrofer, grått för miljöfaror och vinrött för övrigt som inkluderar barn.
Majkens mamma jobbar för mycket, gråter om nätterna och tycker att dottern borde komma ut mer. Därför lånar hon en hund från ett hundstall över sommaren. Och det blir Majken som, mycket motvilligt, får ta hand om hunden Blunder och som därmed tvingas ut på äventyr i ett ganska folktomt sommar-Stockholm.

Cilla Jackert är manusförfattaren som bl.a ligger bakom en av Sveriges bästa tv-serier någonsin, genialiska Spung. ”Dagens katastrofer” är hennes debutroman, en bok tänkt för åldrarna 9-12 år. Den passar dock minst lika bra för oss som är mer i samma ålder som Majkens mamma.

Jag älskar Majken. Hon är hemskt besvärlig, beskäftig och lillgammal, men samtidigt har hon ju faktiskt rätt om så många saker. Bara det att hon har en tendens att se glaset som inte bara halvtomt, utan även fullt med smittsamma bakterier och eventuellt hormonstörande tungmetaller. Samt stora mängder hundsaliv.
”Jag vill mycket hellre ha ett sådant där DNA-test som tar reda på vilka sjukdomar jag kommer att få när jag blir vuxen” är hennes kommentar när hon träffar Blunder för första gången.
Jag gillar att det inte händer några enormt omstörtande saker i boken (förutom den omstörtande upplevelse det är att skaffa husdjur, det vill säga). Karaktärerna utvecklas, men inom rimliga gränser. Ibland behövs det inte mer än så.

”Dagens katastrofer” bjuder på en bra blandning av humor och allvar. Bra läsning för alla åldrar, helt enkelt.

Cilla Jackert – Dagens katastrofer (Rabén & Sjögren, 2013)

Release me

Igår var det Release me med tema tradition på Kulturhuset i Stockholm. Jag var givetvis där för att stötta två väldigt bra personer som kommit ut med två väldigt bra debutromaner i höst, Boel Bermann och jessica Johansson (a.k.a Ord och inga visor). En mycket trevlig kväll!

IMG_20130917_205010
Coola Johanna Koljonen läste ur sin helt nya Novellix ”Vellumbarnet”. Jag känner att jag måste läsa hela novellen snarast, för det hon läste var väldigt bra.

IMG_20130917_205813

Boel fick svara på frågan om Den nya människan har något med kommunism att göra (!).

IMG_20130917_211245
Jessica pratar om Anna Viktorialias namn och dess eventuella koppling till Pippi Långstrump.

Tack alla inblandade för en trevlig kväll! Jag ska definitivt försöka komma iväg på nästa Release me den 23 oktober, som då har tema Framgång.