dan simmons

Bokrea-unboxing med extra katt

Idag börjar bokrean, vilket för min del innebar att jag fick gå till Pressbyrån och hämta ut mitt förhandsbeställda bokpaket.

IMAG0326

Ett mycket intressant paket, tydligen.

IMAG0330

Innehållande följande böcker:
Margaret Atwood – In Other Worlds : SF and the Human Imagination
Philip K. Dick – Flow My Tears, The Policeman Said
Gene Wolfe -Peace
Dan Simmons – Hyperion
Garry Kilworth – The Hundred-Towered City

IMAG0336

Det var så intressanta böcker att det dök upp en till katt som ville lägga beslag på dem.

IMAG0340

Fast som vi alla vet så är det ju kartongen som är det mest intressanta. Böckerna är ju bara en ursäkt för att få hem en sprillans ny kartong.

IMAG0345

Har ni fått hem något bokreapaket idag? Eller har ni kanske reashoppat helt analogt, trots att ni då går miste om kartong?

Isande skräck


Jag har lite svårt att formulera hur mycket jag gillar Dan Simmons ”The Terror”. Det är en sån där bok som jag fullkomligt slukade, som jag drogs in i och inte kunde sluta läsa. Som jag därför sträckläste i en vecka medan jag ignorerade i princip hela omvärlden, inklusive den här stackars bloggen. Som gav mig den där typen av separationsångest man kan få när en riktigt bra bok tar slut och man yrvaket och motvilligt återvänder till verkligheten igen.
Så bra var alltså ”The Terror”.

Sommaren 1845 lämnar de två skeppen Erebus och Terror Storbritannien för att söka efter nordvästpassagen. Men expeditionen tycks vara otursförföljd, den blir försenad och drabbas av olyckor. Till slut fryser de båda fartygen fast i den arktiska isen, och besättningarna stålsätter sig inför en hård vinter. Men vintern blir hårdare än de någonsin kunnat föreställa sig när de upptäcker att någonting rör sig ute bland isbergen, någonting som förföljer och dödar besättningsmännen.
Medan männen kämpar mot kölden, hungern och skräcken så börjar det bli alltmer uppenbart att det inte är någon hjälp på väg och att deras enda chans är att försöka fly söderut.

Dan Simmons är en mästare på att skriva historiska romaner med en skräcktwist. Det märks att han har researchat Franklin-expeditionens öde ytterst noga, för varje liten detalj känns mycket trovärdig. Kölden, smutsen, hungern, sjukdomarna och galenskapen – allt känns såpass realistiskt beskrivet att skräckinslagen blir en mycket effektiv kontrast. Bara miljön i sig är ju hårresande väl beskriven, jag har svårt att tänka mig en plats som kan kännas såpass klaustrofobisk och ödslig på en och samma gång som dessa två fastfrusna skepp.

Simmons låter flera olika besättningsmän komma till tals i och med att han byter berättarröst i varje kapitel. Detta grepp fungerar väldigt väl i ”The Terror”, det får fram en mängd fina nyanser och diskrepanser i de olika männens historier. Vissa av männen kommer till tals i bara något kapitel, medan andra – som kapten Crozier och Doktor Goodsir – är återkommande berättare romanen igenom.
Just Goodsirs kapitel, som är skrivna i form av dagboksanteckningar, tillhör mina favoriter. Denna läkare, som följt med expeditionen i huvudsak för att studera arktiskt djurliv, är till en början mycket naiv och entusiastisk inför resan. Hans personliga utveckling boken igenom är väldigt intressant att följa.

”The Terror” är en sträckläsningsframkallande skräckroman i en historisk kontext. Men det är också en studie i övermod och intolerans. Många av de missöden som drabbar Erebus och Terrors besättningar är frukten av dåliga beslut – i allt från valet av besättningens klädsel och matransoner till militära och taktiska missbedömningar. Inte minst synen på och attityden mot de inuitfolk som bebor området är både obehaglig och i längden ödesdiger för besättningsmännen.

”The Terror” är en bok som jag kommer försöka pracka på de flesta jag känner. Visst kan sidoantalet (över 900) verkar avskräckande, men med tanke på hur otroligt bra romanen är så är det ingenting som borde verka avskräckande.
Läs! Helst nu i vinter medan snöstormen viner runt knutarna och hela landets tågtrafik står stilla, då den här boken kan fungera som en mycket bra påminnelse om att saker kunde varit mycket värre.

Dan Simmons – The Terror (Bantam Books, 2007)

Fastfrusen

Jag är tillbaka efter en vecka fastfrusen i isen utanför King William Island tillsammans med 127 svältande, skörbjuggsdrabbade sjömän och ett isbjörnsliknande blodtörstig monster. Jag har med andra ord tillbringat en vecka med att läsa den fantastiska Dan Simmons likaledes fantastiska skräcktegelsten ”The Terror”.
Det var inte direkt så att jag medvetet undvikit bloggen under den tiden, det var bara så himla svårt att slita sig från boken. Och när man hamnar i ett så bra läsflow så är det väl ingen idé att kämpa emot, eller hur?

Men nu är jag tillbaka i den lite mer normaltempererade (om än snöfyllda) Stockholmsvintern och ska försöka hinna blogga ikapp lite. Jag har ju åtta recensioner att klara av på dryga tre veckor om jag ska komma upp i 200 innan året tar slut.

Dracula-myten i actionkostym

Dan Simmons har med ”Children of the Night”, likt Stephen King med ”Staden som försvann”, gjort en omtolkning av det klassiska Dracula-stoffet. På ett plan börjar jag så smått undra hur många omtolkningar av Bram Stokers roman som det rimligtvis kan göras innan det bara blir upprepningar i långa rader. Men som tur är så är det mycket som skiljer Simmons och Kings böcker åt, inte minst för att de innehåller helt olika tolkningar av Dracula-myten.

I centrum för Simmons roman står läkaren Kate Neuman, en specialist inom blodsjukdomar. Det är tidigt 1990-tal och Dr Neuman åker till ett kaotiskt Rumänien, som efter diktatorn Ceausescus död har öppnat sina gränser. Här jobbar hon med att försöka rädda vanvårdade, bortglömda och ofta dödligt sjuka barnhemsbarn som fötts pga diktatorns vansinniga politik, där familjer får bidrag för att föda så många barn som möjligt.
På ett av barnhemmen hittar Kate ett dödssjukt spädbarn, som hon befarar inte kommer överleva särskilt länge. Men efter en blodtranfsusion kvicknar den lille pojken till nästa helt, och Kate blir fascinerad av den märkliga immunologiska sjukdom han bär på, som inte verkar likna någon annan. Men som kanske är en nyckel till att bota sjukdomar som cancer eller AIDS. När hon lämnar landet lyckas hon få med sig pojken, ovetande om att han är en arvinge till ingen annan än Dracula själv.
Dr Neuman är en behärskad yrkeskvinna, som överrumplas av den kärlek hon känner för den lille pojken hon kallas Joshua. När så vampyrerna dyker upp i hennes hem i Colorado för att ta tillbaka sitt barn, så förvandlas Kate till en furie som beger sig tillbaka till det korrumperade och livsfarliga Rumänien för att hämta tillbaka sin son.

Simmons är en författare som kan det där med research. Hans ”Drood” var en fantastiskt och klaustrofobisk viktoriansk mardrömskildring, fullproppad med litterära referenser. I ”Children of the Night” ikläder sig författaren sig läkarrocken och målar upp en medicinsk förklaring till vampyrism som åtminstone i mina öron låter mycket trovärdig. Det förekommer, speciellt i början av boken, en hel del medicinsk jargong. Men det är inget som stör, tvärtom känns det trovärdigt i en roman där protagonisten är en riktig arbetsnarkoman till läkare.

Även den historiska researchen känns genuin. Draculas historia, både myter och fakta, målas upp och ställs i skarp kontrast mot 1990-talets slitna Rumänien. Tidvis känns det som att Simmons har en tendens till exotiserande av östeuropéerna – som nästan undantagsvis är försupna, korrumperade, slemmiga och giriga. Speciellt hans bild av de rumänska romerna känns rätt kvalmig, på ett sätt som vissa samtida italienska politiker säkert skulle uppskatta.

Ett än större problem är att boken mot slutet spårar ur i något slags testosteronstinn action. Kate åker tillsammans med en katolsk präst (ett närmast obligatoriskt inslag i alla vampyrskildringar som går i Stokers fotspår) tillbaka till Rumänien på jakt efter sonen. Jakten blir en orgie i pistolviftande, runtirrande på slingriga bergsvägar, krypande i skumma rumänska ruiner, spårkförbistring och så en lökig sexscen som kronan på verket. Jag ska inte avslöja alltför mycket av slutet, men om jag säger ”helikopter” och ”gigantisk explosion” så förstår ni kanske varthän det barkar?

”Children of the Night” är mer intressant som tidsdokument än som roman. Skrivet bara några år efter järnridån fallit så tror jag att boken speglar ganska många amerikanska fördomar om östeuropa. Att ställa den uråldriga Dracula mot ett Europa i snabb förändring borde ha varit en genidrag från Simmons sida, men tyvärr så är inte utförandet i samma klass som grundidén.

Dan Simmons – Children of the Night (Warner Fiction, 1993)

Beroendeframkallande viktoriana

Jag har varit sugen på – på gränsen till besatt av – att läsa Dan Simmons ”Drood” ända sedan den kom ut. Under sommarens Englandsresa stod jag länge, länge och klämde på en utgåva inne på Waterstone’s, men besinnade mig eftersom den då endast fanns som inbunden och eftersom jag inte ville betala en hiskelig summa för övervikt på planet hem. Dessutom föredrar jag alltid pocketformat när det gäller rejäla tegelstenar för att slippa förslitningsskador i handlederna och andra läsrelaterade åkommor.

Platsen är London, tiden är viktoriansk och berättaren är den föga kände författaren Wilkie Collins. Han är nära vän med den långt mer kände och framgångsrike Charles Dickens, en legend redan på sin tid och ofta benämnd som The Unimitable.
Efter att Dickens knappt överlevt en stor tågolycka 1865, så blir han besatt av att finna den mystiska Drood, en figur som dök upp vid olycksplatsen. Denne man (?) verkar besitta en mängd magiska förmågor och sökandet efter honom blir inte lätt för de båda författarna. Speciellt inte då Collins opiummissbruk skenar och vänskapen mellan de två männen byts ut mot konkurrens och avund.

Det är svårt att genrebestämma ”Drood”. Det är en del psykologisk thriller, en del historisk roman, en del fantasy och en del skräck. Lite beroende på hur man tolkar vissa händelser och i synnerhet hur man tolkar slutet.
Jag kom under läsningen flera gånger att tänka på Susanna Clarkes ”Jonathan Strange & Mr Norrell”. Inte bara på grund av omfånget och den historiska miljön, utan också på grund av förhållandet mellan de två huvudkaraktärerna. Visst är det stor skillnad mellan magi och skrivande, men misstron och den ömsesidiga skepcismen finns med i båda böckerna.

Det är en klar fördel om man har läst Dickens innan man läser ”Drood”, eller i alla fall känner till hans största verk. Jag, som bara läst några få Dickens-böcker, kände att många av referenserna gick mig över huvudet. Förmodligen hade jag fått ut ännu mer av boken om jag varit en påläst Dickensian.
Jag tror visserligen att man kommer ganska långt bara med att vara intresserad av viktoriana i allmänhet. Miljöbeskrivningarna är fantastiska, speciellt när det kommer till den underjordiska Undertown, där Drood ryktas hålla till.

En intressant aspekt med boken är att Wilkie Collins är en ytterst osympatisk berättare. Han är en inbilsk, ljugande, feg opiummissbrukare som utnyttjar både män och kvinnor som kommer i hans väg. Men han är en intressant berättare och bjuder på flera roliga episoder när han vänder sig till ”my future readers” och spekulerar hur framtiden kommer se ut.

”Drood” var för mig en riktig sträckläsningsroman – spännande, gripande och ytterst beroendeframkallande. Och med tanke på bokens omfång så blev det många timmar i sträck som jag befann mig i artonhundratalets London, på jakt efter den ständigt gäckande Drood-figuren.

Dan Simmons – Drood (Quercus, 2009)