cornelia funke

Tre på tre-utmaningen avklarad

Jag är sällan med i bloggutmaningar, eftersom jag tillhör den kategori bokbloggare som sätter läslusten framför allt. Men tre på tre-utmaningen som Pocketlover drog igång tidigare i höstas kändes hanterbar. Tre böcker på något självmant tema under tre månader (september, oktober, november).
Jag valde Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogi, som jag köpte för en billig penning på någon nätbokhandelsrea i somras. Tre boknördiga fantasyungdomsböcker i tegelstensformat. Jag är mycket nöjd med valet, för det visade sig vara en mycket spännande trilogi. Jag misstänker att jag kommer att läsa mer av Cornelia Funke i framtiden.

Hur har det gått för er andra som var med i utmaningen? Blev ni klara eller distraherades ni på vägen? Valde ni rätt böcker?

Tre på tre: Bläckdöd

bläckdödDen sista boken i min Tre på tre-utmaning är den avslutande delen i Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogi, ”Bläckdöd”. Det var på håret att jag klarade av utmaningen i tid, då jag väntade med läsningen till de allra sista dagarna i november. Som vanligt vill jag utfärda SPOILERVARNING för hela recensionen för den som inte läst tidigare delar.

I ”Bläckdöd” är vi kvar i den långt från idylliska bläckvärlden tillsammans med Meggie och hennes föräldrar. Ombra styrs numera av Hämplingen, Ormhuvudets synnerligen obehagliga svåger. Tillsammans med Svarte prinsen och de andra gycklarna gömmer sig Meggies familj ute i skogen, drar från plats till plats, och gör så mycket motstånd de bara kan mot Ormhuvudets tyranni. Men problemen i bläckvärlden är på väg att ställas på sin spets. Läsaren som kallar sig för Orfeus har bestämt sig för att skapa om världen efter sin egen vilja och på köpet göra sig av med några personer.

Den tredje boken i trilogin är också den mörkaste. Men visst finns det ljusglimtar i mörkret. ”Bläckdöd” handlar mycket om hopp och om hur vissa historier skriver sig själva.
Redan i förra boken fick Fenoglio, förtattaren till boken, erfara att han inte hade kontroll över vad som händer i bläckvärlden. Hans skapelser får egna liv, tar egna beslut och egna vägar. I den här boken är det Orfeus tur att med hybris och arrogans försöka utöva författarmakt över bläckvärlden. Något som givetvis inte går som han hade tänkt sig.

”Bläckdöd” är som sagt den avslutande delen i Funkes Bläckhjärta-trilogi. Personligen tycker jag att avslutningen blir lite väl prydlig. Visst finns det några lösa trådar (i synnerhet en), men jag hade hoppats på ett slut några nyanser mörkare. Det är ändå en värdig avslutning det här, på en trilogi som alla bokälskare – i synnerhet de lite yngre – borde läsa.

Cornelia Funke – Bläckdöd (Opal, 2011)

Tre på tre: Bläckmagi

Min tre på tre-bok att läsa under oktober månad var ”Bläckmagi”, andra delen i Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogi. Den första delen har jag skrivit om här och för er som inte läst den är det som vanligt spoilervarning på hela det här inlägget.

Efter händelserna i första boken bor Meggies familj kvar hos Elinor, släktingen med det stora biblioteket. Men Sotfinger har inte gett upp hoppet om att få komma tillbaka till Bläckvärlden och för att ta sig dit tar han till desperata metoder. Så desperata att Farid, pojken från ”Tusen och en natt” lämnas kvar och tvingas vända sig till Meggie för att kunna återförenas med sin fadersgestalt. Och Meggie, som inte heller har kunnat släppa tanken på Bläckvärlden, bestämmer sig för att följa med Farid in bland boksidorna …

Det är tre saker som jag tycker gör ”Bläckmagi” snäppet bättre än ”Bläckhjärta”. För det första är historien mycket mörkare. Mer våldsam, men också mer komplicerad och nyanserad. Meggies möte med Bläckvärlden blir inte som hon hade tänkt sig och tvingar henne att växa upp och ta ansvar för sina handlingar.
Den andra aspekten som gör den här boken bättre än den första är att vi äntligen förflyttas till Bläckvärlden. Den värld som vi fick höra så mycket om i första boken ser självklart annorlunda ut för de som faktiskt tvingas leva där. Jag tycker att Funke lyckas förmedla bilden av fantasyvärld som samtidigt känns magisk och smutsigt realistisk.
Den tredje saken som gör den här boken lite extra bra är Fenoglio, författaren som försvann in bland boksidorna i första boken. Han behandlar Bläckvärlden som sin egen privata lekstuga, med inställningen att inget ändå är på riktigt eftersom det ju är han som skapat boken. Fenoglios arrogans och naivitet är väl skildrad, och får självklart mycket allvarliga konsekvenser.

”Bläckmagi” är helt enkelt lite mer på allvar än ”Bläckhjärta”. Det bådar gott inför ”Bläckdöd”, den avslutande delen i trilogin.

Cornelia Funke – Bläckmagi (Opal, 2011)

Tre på tre: Bläckhjärta

Min första bok i tre på tre-utmaningen är Cornelia Funkes ”Bläckhjärta”, första delen i en trilogi med samma namn. Tanken är att jag ska läsa hela trilogin i höst, en bok i månaden under september, oktober och november.

Tolvåriga Meggie växer upp tillsammans med sin pappa Mo, som är bokbindare, och alla böcker hon skulle kunna önska sig. När en mystisk figur som kallar sig Sotfinger dyker upp så vänds hennes liv upp och ner. Det visar sig att fadern i åratal burit på ett antal stora hemligheter och märkvärdiga krafter. Detta förklarar varför han vägrar att läsa högt för Meggie – oavsett hur mycket hon bönar och ber – och varför de båda reser runt så mycket. Dessutom visar det sig att Meggies mammas försvinnande för så många år sedan har något att göra med hennes makes hemligheter och med Sotfingers dolda agenda.

”Bläckhjärta” är en ungdomsfantasyroman genomsyrad av kärleken till det skrivna ordet. Meggie är en bokslukare av stora mått, enbart överträffad av sin excentriska släkting Elinor, som innehar en annan stor roll i boken. Beskrivningarna av Elinors bibliotek och de vackra böcker som Mo binder in till sin älskade dotter är fantastiska.
Det här är en bok proppfull av metalitterära inslag. Inte bara på så sätt att det refereras till de böcker Meggie älskar hela tiden, utan också för att det förekommer ett flertal karaktärer som tagit steget ur de böcker de hör hemma in i Meggies verkliga värld. Jag vill inte avslöja för mycket om hur och varför detta sker, men jag gillar verkligen hur Funke gestaltar fiktionens inneboende möjligheter (och faror).

”Bläckhjärta” är lika mycket äventyrsroman som fantasybok. Meggie är en hjältinna som det är omöjligt att inte sympatisera med; en modig, smart tjej med skinn på näsan. Särskilt förtjust är jag i hur relationen mellan henne och Mo skildras, hur mycket kärlek och obrottslig lojalitet som ryms inom den.

”Bläckhjärta” är ett äventyr som bibliofiler i alla åldrar borde läsa. Det är spännande, underhållande och en smula sorgligt – precis som varje bra äventyr ska vara. Jag ser fram emot ”Bläckmagi”, nästa del i trilogin och min nästa bok i tre på tre-utmaningen.

Cornelia Funke – Bläckhjärta (Opal, 2011)

Just nu

En just-nu-enkät, lånad från Enligt O.

Vid sängen: Hela Bläckhjärta-trilogin och en enorm hög recensionsexemplar som ska läsas. Samt Elizabeth Hands ”Glimmering”, som jag försöker bli klar med inför Hands stundande Sverige-besök.

På soffbordet: Ligger kurslitteraturen och tornar upp sig. Idag läser jag dock ett antal artiklar med understrykningspennan i högsta hugg.

I handväskan: Brukar jag ta med den bok jag för tillfället läser, om jag ska åka längre sträckor. Ofta tar jag inte med någon bok alls (!) eftersom tunnelbaneresorna sällan blir längre än en kvart.

För att fortbilda utbilda mig: En massa kurslitteratur om SAB-systemet och klassifikation (artiklarna jag nämnde ovan) för tillfället. Samt litteratur som handlar om high fantasy till SFF-kursen.

På läsplattan: Den alldeles färska e-boken ”Minecraft: block, pixlar och att göra sig en hacka” som jag inte har hunnit börja läsa ännu.

Läser jag lite då och då: För tillfället har jag ingen då-och-då-bok. Annars brukar det vara novellsamlingar som fyller den funktionen för mig.

Bokklubbsbok: Jag har redan läst Elitistmörkerklubbens kommande bokcirkelbok, P C Jersilds ”Efter floden”.

Utmaningsbok: Jag ska börja med första boken i min tre-på-tre-utmaning – Cornelia Funkes ”Bläckhjärta” – efter att jag betat av några väntande recensionsexemplar.

På is: Inget

Borde jag börja med: Alla de väntande recensionsexemplaren.

Längtar jag efter att få läsa: Peppen på Juston Cronins ”The Twelve” börjar nå oanade höjder!

Tre på tre – en utmaning

Pocketlover har dragit igång en läsutmaning inför hösten; tre på tre. En utmaning som alltså går ut att på tre månader (september, oktober, november) läsa tre böcker utifrån något självvalt tema. Jag fyndade hela Cornelia Funkes Bläckhjärta-trilogi för en billig penning förra veckan och tänker att dessa böcker får bli mina tre. Jag har varit sugen på att läsa böckerna länge, inte minst efter alla lovord Eli har strött över Funke.

Om ni blir sugna på att delta i tre på tre-utmaningen är det bara att anmäla sig hos Pocketlover. En perfekt chans att läsa något nytt, något efterlängtat eller något man borde ha läst för länge sen.