coming of age

En långsam undergång

entidförmirakelI Karen Thompson Walkers ”En tid för mirakel” kommer undergången smygande så försiktigt att det dröjer ett tag innan mänskligheten märker vad som är på väg att hända. Det är inte förrän ledande experter inom området förklarar att jordens rotation har saktat in såpass mycket att dygnet förlängts med 56 minuter, som de flesta människor inser att något faktiskt är fel. Och kommer att bli ännu mer fel när dygnet förlängs mer och mer.
Vädret påverkas såklart. Efter ett tag börjar vissa växter dö, de som inte klarar de nya, långa nätterna. Fåglarna ramlar ner från himlen när gravitationen förändras. Och vissa människor vägrar att följa klockan när dygnet blir allt längre, de lämnar civilisationen och flyr ut i vildmarken.
Mitt i det här växer Julia upp. Hon bor i Kalifornien med sin familj och hennes liv borde handla om fotboll och kompisar och skolan och den första kärleken. Istället får hon se sin framtid och sin familj långsamt lösas upp, i takt med att jorden saktar in allt mer.

”En tid för mirakel” är en fantastiskt bra debutroman. En coming of age-roman, en undergångssång och en mörk familjeskildring på en och samma gång. En bok att hitta något att leva för när världen långsamt dör.

Jag läste boken inför bokpratet jag gjorde för någon månad sen med tema postapokalyps. Även om den här boken handlar om undergången i sig snarare än vad som kommer efter, så har den mycket gemensamt med genren. Det handlar om att vara människa och om hur man behåller sin mänsklighet när den bräckliga civilisationen går sönder.
Karen Thompson Walkers beskriver detta sönderfallande mycket väl. Det här är en bok som stannar kvar hos en länge efter läsning. Vad mer kan man önska av en riktigt bra roman?

Karen Thompson Walker – En tid för mirakel (Norstedts, 2012)

Annonser

Kärlek & uppror

detfinnsråttorClara är på besök i barndomsstaden och moderns slitna lägenhet när hon får syn på en figur från hennes förflutna. Christian Breken var en rebell i lila bomberjacka, en lös kanon som kunde riktas åt vilket håll som helst. Han var också föremålet för Claras hemliga känslor under en period i högstadiet när det var som allra viktigast att passa in, att vara rätt och att umgås med rätt personer. Det är denna period i Claras liv som boken handlar om.

Sara Beischers ”Det finns råttor överallt utom på Antarktis” är en ganska märkligt uppbyggd bok. Om det inte vore för de inledande kapitlen med den vuxna Clara hade det här känts som en solklar ungdomsbok. Med tanke på att kapitlen som utspelar sig i nutid inte tillför särskilt mycket (förutom en nästan övertydlig beskrivning av Claras klassresa från arbetarklass till medelklass) så börjar jag fundera på om de finns där enbart för att förhindra boken att kategoriseras som ungdomsbok med allt som det innebär.*

Uppväxtskildringen i boken är riktigt intressant. Jag gillar det ganska diskreta men ändå så viktiga tidsmarkörerna. Det är väl beskrivet hur Clara slits mellan att gå sin egen väg eller att försöka passa in, att anstränga sig i skolan eller att göra uppror. Hur hon dras till mysteriet Christian Breken, en destruktiv kille som inte tycks kännas vid några gränser. Även han är väl beskriven. Vi får aldrig komma honom särskilt nära, vilket är något positivt. Det är mysteriet som lockar. Killar som Breken lever på sin oförutsägbarhet, sin förmåga att chockera, och skulle de plötsligt visa sig sårbara skulle nog magin försvinna.

”Det finns råttor överallt utom på Antarktis” är en bra coming of age-roman, men den saknar det där lilla extra. Kanske är det den något sega inledningen med den vuxna Clara som inte riktigt fungerade, kanske är det slutet som kändes lite för abrupt. Men jag hoppas verkligen att Sara Beischer ger sig på att skriva en renodlad ungdomsroman nästa gång, för hon har bevisat att hon har talang för att skriva om ungdomar.

Sara Beischer – Det finns råttor överallt utom på Antarktis (Ordfont, 2013)

* Med tanke på hur minimalt utrymme barn- och ungdomsböcker får i dagstidningarnas kultursidor förstår jag verkligen författare som inte vill få sina böcker kategoriserade som ungdomsböcker, utan som föredrar den något luddiga kategorin ”crossover”.

Iggy the true Iron Maiden fan

nattbarnIngrid är en fjortonårig hårdrockare som helst kallas Iggy. Hon tillbringar mycket tid vid datorn, där hon googlar porr och hänger på olika forum under aliaset Nattbarn, och med att försöka undvika att umgås med sin mamma och hennes nya karl. När det visar sig att skolfotografen som tar Iggys skolfoto delar hennes musiksmak så blir hon nyfiken. De börjar skrivna till varandra på nätet och något slags vänskap uppstår. Fast är de egentligen vänner eller är det som Iggys kompis påstår, att han bara vill ligga med henne?

”Nattbarn” är Hanna Gustavssons debutalbum. Det är en mycket säker debut, både när det gäller form och innehåll.

I baksidestexten beskrivs Iggy som ”en tonårstjej så full av integritet att det egentligen borde vara möjligt”. En bra beskrivning. Det jag gillar med Iggy är att hon är så otroligt självklar. Hon anpassar sig inte. Hon ber inte om ursäkt för sin existens. Visst, hon begår misstag som vilken fjortonåring som helst, men hon äger misstagen.
Jag gillar verkligen hur Iggys sexualitet skildras. Hur hon får kolla porr, onanera, fantisera om könsorgan och fundera över sin egen sexualitet (googla ”hur vet man att man är homo”)utan att egentligen vara intresserad av att börja ha sex ännu. Precis som det är för väldigt många i den åldern.
Jag gillar också att Iggy får ha tandställning, fett hår och finnar utan att för den delen vara något mobboffer. En ovanlig framställning av en tonårstjejs inställning till sitt eget utseende.

”Nattbarn” är helt enkelt en riktigt bra serieroman om en riktigt cool tjej. Läs!

Hanna Gustavsson – Nattbarn (Galago, 2013)

Seriesöndag: Anya’s Ghost

Anya är en ganska missnöjd tonårstjej. Hon tycker att hon väger för mycket, att hennes familj och ryska påbrå är pinsamma och att privatskolan hon går i är i stort sett värdelös. Men saker och ting verkar vända när hon ramlar ner i en gammal brunn och finner en ny vän i form av ett spöke. Om det bara inte vore för att spöket ville bestämma så mycket över Anyas liv …

Vera Brosgols ”Anya’s Ghost” är en rolig, småläskig och framför allt charmig coming of age-historia. Det är omöjligt att inte sympatisera med den tvära Anya. Hon slits mellan att försöka passa in och göra revolt mot konformiteen i skolan, och det är en kamp som Brosgol skildrar väldigt väl. Även Anyas familj skildras med stor värme även om jag förstår exakt vad det är som gör att Anya finner den så pinsam (och vilken tonåring skäms inte någon gång över sin familj?).

Spöket Emily är, föga förvånande, den som får stå för den läskiga biten. Men det här är ingen traditionell spökhistoria och Emily är inget traditionellt spöke. Men på ett sätt gör hennes mänsklighet henne faktiskt mer skrämmande. Och mer sorglig.

”Anya’s Ghost” är Brosgols debutbok. Hon har skapat serier sedan tonåren och jobbat en hel del med animation, bl.a som story board artist för ”Coraline”. Förhoppningsvis kommer vi att få läsa fler serieromaner av henne i framtiden, för ”Anya’s Ghost” är en riktigt imponerande debut.

Vera Brosgol – Anya’s Ghost (First second, 2011)

Fantastikkärlek

För några veckor sen firade jag och maken vår andra bröllopsdag aka pappersbröllop. Självklart passade vi på att ge varandra böcker som pappersrelaterade bröllopsdagspresenter. Han fick den femte delen i Scott Pilgrim-serien, jag fick Jo Waltons ”Among Others”. En bok som skulle visa sig vara en av de allra bästa jag har läst inte bara i år – utan kanske någonsin.

Walesiska Morwenna flyr sin galna mor för att söka skydd hos en engelsk far hon aldrig har känt. Han skickar iväg henne till en internatskola tillsammans med en ansenlig del av hans stora SF-bibliotek. Mori tillbringar sin fritid på internatet med att plöja alla böcker fadern skickar henne samt att försöka komma över den fruktansvärda magiska strid som skadade henne svårt och som tog livet av hennes tvillingsyster. Men det är svårare än hon tror att vända magin ryggen. Särskilt när tillvaron i skolan är så ensam och Mori frestas att använda magi för att finna nya vänner.

”Among Others” är en bitterljuv coming of age-roman, som liksom Morwenna själv har en fot i en magisk fantasyvärld och en fot i den bistra verkligheten. Den är skriven i ett dagboksformat som Walton behärskar till fulländning. Just att det är Moris subjektiva berättelse vi får läsa – där hon antyder vissa saker och utelämnar andra samtidigt som andra berättas in i minsta detalj – gör att formatet fungerar så bra. Mori är en mycket opålitlig berättare, men det spelar ingen som helst roll för det är hennes berättelse. Var gränsen går mellan fiktionen och verkligheten är lika oviktig för oss som läsare som det är för Mori själv.

I början av boken jämför sig Mori med Frodo i slutet av Ringen-trilogin (och här tänker jag inte skriva någon spoilervarning för har ni helt missat de böckerna/filmerna tror jag inte att den här bokloggen är något för er). Hur de båda har vunnit mot ondskans krafter, men till ett otroligt högt pris. Och om hur svårt det är att gå vidare efter en händelse som förändrar hela ens liv, hur svårt det är att ens vilja gå vidare.
Det är ett genidrag av Walton att låta hela boken utspela sig efter Moris olycka. Vi får veta vad som hände då eftersom, en liten pusselbit i taget. Eller snarare får vi veta vad Mori berättar om vad som hände då och varför, om sitt liv innan hon tvingades fly Wales.

”Among Others” vann en Hugo Award för bästa roman för några veckor sen. En mycket välförtjänt vinst. För det här är inte bara en gripande historia om en mycket speciell tonårstjej, boken svämmar dessutom över av kärlek till 1970-talets fantastiklitteratur. Den är som ett koncentrat av läslust och litteraturnörderi som får åtminstone mig att klappa lite extra kärvänligt på mina egna fantastikböcker.

Edit: Jag blev påmind om att Jo Walton kommer att vara hedersgäst vid science fiction-kongressen Fantastika i Stockholm nästa höst. Mycket spännande!

Jo Walton – Among Others (Tor, 2012)

Coming of age

Vi är många som gillar coming of age-romaner. Som tycker om att läsa om unga människor som finner sig själva, som utvecklas och växer upp och som tar steget från en osäker ungdomstid till en lika osäker vuxentid.
Men finns det egentligen något bra ord på svenska som motsvarar begreppet? Utvecklingsromaner kanske, men det känns lite snävt i jämförelse (och också en aning daterat, med tanke på begreppets rötter i 1800-talets bildningsromaner). Dessutom brukar ofta utvecklingsromaner handla om unga män medan coming of age känns mer könsneutralt.
Har ni något bra förslag på en svensk motsvarighet?