cirkus

Magiskt

Le Cirque de Rêves är ingen vanlig cirkus, det står klart från första början. Inte nog med att den dyker upp och försvinner utan förvarning, att den enbart har öppet om natten och att dess färgskala är fullkomligt monokrom. Här finns även inslag av äkta magi. Cirkusen är nämligen skådeplatsen för en tävling på liv och död mellan två magiker, Celia och Marco. Eller snarare mellan de som lärt upp dem, två äldre magiker som inte bara är mäktiga bortom allt förnuft utan även totalt hänsynslösa.

Erin Morgensterns ”Nattens cirkus” är en del sorglig kärlekshistoria, en del magisk cirkusbeskrivning och en del otyglad fantastik. Morgenstern har förmågan att mål upp sin nattliga cirkus på ett sätt som gör att man verkligen kan se den framför sig, känna doften av varm äppelcider och popcorn, höra ljuden från de olika tältens föreställningar. Hennes kombination av fantastik och konkret vardaglighet påminner mig en aning om Ali Shaws böcker, även om här finns mycket mer magi.

Både Celia och Marco är egentligen ganska tragiska karaktärer. Utnyttjade som pjäser på ett schackbräde eller som väldresserade djur i en föreställning. Det är svårt att inte sympatisera med dem, även om jag kan irritera mig på att de inte gör mer motstånd mot den situation de har försatts i.
Något jag gillar är Morgensterns beskrivningar av hur magin fungerar. Samtidigt som hon visar de mest fantastiska magiska händelser och antyder att fantasin avgör magins inneboende möjligheter, så sätter hon även tydliga gränser för vad som inte kan göras. Magins frihet och begränsningar beskrivs på ett elegant sätt, inte minst då den ser olika ut för varje utövare.

”Nattens cirkus” är en fin och lite sorgesam berättelse. Det enda jag saknade var lite mer svärta. Romanen balanserar – precis som Ali Shaws böcker – ständigt på gränsen till att bli lite för gullig. Trots den ganska grymma grundhistorien saknar jag en smutsighet som jag tror hade behövts för att uppväga den svartvita cirkusens quirkiness. Men trots bristen på svärta så är det här en oerhört njutbar roman som rekommenderas till alla som behöver lite mer magi i sina liv.

Erin Morgenstern – Nattens cirkus (Norstedts, 2012)

Att bli skriven på näsan

I Sarah Halls ”The Electric Michelangelo” får vi lära känna Cy Parks, en brittisk pojke som växer upp i badorten Morecambe tillsammans med en mor som tar hand om lungsjuka. När han blir äldre börjar han som lärling hos ortens alkoholiserade tatuerare. Cy förälskar sig i yrket och hamnar så småningom på Coney Isands berömda boardwalk, där han ägnar sin tid åt att tatuera sjömän, soldater, turister och diverse cirkusmänniskor. Det är också här han träffar Grace, en kvinna som delar lägenhet med en häst och som vill att Cy ska täcka hela hennes kropp med tatuerade ögon.

”The Electric Michelangelo” låter som en perfekt bok för mig i teorin. En bok om outsiders och karnevalsfreaks, om tatuerandets historia, om ensamhet och konstnärsskap. Men i praktiken så fick jag kämpa för att ens orka läsa ut boken. Den blev hänvisad till slalomläsandets limbo i flera veckor innan jag tröttnade och slarvläste igenom resten bara för att bli klar.

Det största problemet med romanen är att Sarah Hall bevisligen aldrig hört talas om begreppet ”show, don’t tell”. Den här berättelsen är så full av beskrivningar och utvikningar att det ofta känns som att berättelsen blir totalt stillastående. Då och då glimtar det till och blir lite intressant, speciellt under de (tyvärr ganska få) kapitel som utspelar sig på Coney Island. Men så börjar Hall orera om Livet och Universum och om hur New York är som en levande organism som ständigt utvecklas och växer och uppfinner sig själv på nytt och … Ja, ni fattar, va?
Det jag har svårast för med Halls övertydliga berättarstil är att hon ständigt skriver läsaren på näsan. Hon kan inte nöja sig med att antyda att tatueraren Riley blir som en fadersgestalt för Cy, utan måste skriva en scen där Cy sitter på en båt och filosoferar över Livet och om hur Riley blivit som en far för honom. Det blir otroligt enerverande efter ett tag, att ständigt få allting förklarat in i minsta lilla detalj.

Det enda jag faktiskt gillade med ”The Eelectric Michelangelo” är att Hall har ett öga för vackra formuleringar. Tyvärr så dränks de i den totala översvämning av beskrivningar som denna roman utgörs av, men i små doser är hennes språk väldigt njutbart. Synd bara att det inte leder någonvart i längden.

Sarah Hall – The Electric Michelangelo (Faber and Faber, 2004)