christine falkenland

Älskade, hatade abjekt

Så har då även jag läst Christine Falkenlands ”Sfinx”, även om det tog mig några månader att sluta vara motvalls.
Jag visste att jag inte skulle kunna motstå hennes senaste roman särskilt länge, det är ju ändå Falkenland; författaren vars böcker jag en gång påbörjade en D-uppsats i litteraturvetenskap om. Det skulle handla om abjektionen som ett bärande tema i Falkenlands texter, som en röd tråd som binder ihop hennes tidigaste dikter med hennes romaner. Abjektet, det älskade och hatade, är även närvarande i ”Sfinx” i allra högsta grad.

”Sfinx” består av en mängd brev riktade från den namnlösa protagonisten, den första hustrun till Claire, den andra hustrun. Den som numera är gift med Felix och som lever det lyckliga liv som hon, de första hustrun, aldrig fick. Det är en roman som inte bara handlar om svartsjuka, besatthet och avund, utan om en långsamt tilltagande vansinne. Om någon vars liv befinner sig på ett ständigt sluttande plan, när det bara krävs ett enda felsteg för att glida ner i mörkret. Igen.

Christine Falkenland har alltid varit en stor stilist, men i ”Sfinx” är hon bättre än någonsin. Brevformatet passar hennes språkdräkt så väl, passar hennes sätt att beskriva små skärvor av en subjektiv verklighet. Och lämna allt som kan anas mellan raderna, de hotande skuggorna, till läsaren själv att tolka.
Den namnlösa huvudkaraktären är nära besläktad med många andra av Falkenlands protagonister i sitt självhat och sitt ständiga ältande. Men hon är lite mer hotande, lite mer skrämmande, än de brukar vara. Trots att hon ser sig själv som ett offer så är hon lika mycket av en förövare, åtminstone potentiellt sett. Hon är i sig det abjekta, som både lockar och äcklar, och som avvisas av sin egen dotter. Den mörka modersgestalten som den lysande Claires hemliga skugga.

Det är en mörk roman, det här. Tung, tät och mörk. Inget för den som söker feel good (fast den som gör det läser nog inte min blogg), men en katarsisk läsning för den som uppskattar litterärt mörker. För den som gillar Christine Falkenlands böcker är den ett absolut måste, för den tillhör verkligen det allra bästa hon har skrivit.

Christine Falkenland – Sfinx (Wahlström & Widstrand, 2011)

Motvalls

Jag vill börja för att förvarna för ett allmänt gnälligt inlägg. Lyxproblem och sådär. Men åtminstone gör jag väl skäl för ”surmulen elitist”-delen av min tagline.

Inget kan få mig så osugen på att läsa en bok som att precis alla skriver om den.
Det aktuella exemplet just nu är Christine Falkenlands ”Sfinx” som verkar recenseras precis överallt idag. Missförstå mig rätt nu. Jag älskar Falkenland, har läst allt hon har skrivit (utom barnboken) och skrev b-uppsats om hennes ”Min skugga”. Hon är en av Sveriges i särklass mest intressanta författare. Men när det skrivs om henne precis överallt blir jag mest ointresserad och övermätt innan jag själv ens har läst boken.

Samma sak hände med Sofi Oksanens ”Utrensning”, som jag därför väntade till långt efter pocketsläpp med att läsa. Eller Sara Stridsbergs ”Darling River” som jag fortfarande inte har läst trots att jag har älskat precis allt hon tidigare har skrivit. Eller Suzanne Collins ”Hunger”-trilogin, som jag inte heller har läst och känner mig märkligt ointresserad av trots att det låter som böcker jag borde gilla skarpt.
Ibland gör jag undantag, visst. Både ”Lilla stjärna” och ”Cirkeln” läste jag och recenserade samtidigt som alla andra gjorde det. Men just därför känner jag att mina egna recensioner av dessa böcker är märkligt tama. Lite tråkiga, nästan. För när allt redan har sagts är det svårt att tillföra något nytt, eller ens vilja tillföra något nytt. Jag blir en konsument i mängden bara, en droppe i ett gigantiskt hav.

Visst kan den här oviljan bero på min surmulna elitism, att jag inte vill dela min boksmak med tiotusentals andra. Men jag misstänker att det även handlar en hel del om att jag inte är van vid att dela min smak med andra.
Som tonåring hade jag alltid ”konstig” smak, enligt de flesta andra. Jag gick klädd i svart eller second hand, jag lyssnade inte på det man skulle lyssna på just då, jag gillade inte samma filmer och tv-program och böcker som de flesta andra tonåringarna gjorde. Det var oändligt mycket viktigare för mig att hitta något obskyrt litet nytt band än att passa in, och det där är något som aldrig riktigt har släppt.
Jag går fortfarande klädd i svart. Jag tittar inte på de tv-program som det twittras om eller de mest omtalade filmerna (jag har fortfarande inte sett ”Avatar”). Jag har inte samma kostvanor som de flesta svenskar. Jag åker aldrig på solsemester eller tittar på fotboll eller spelar Wordfeud.
Jag har alltid varit en motvallskärring antar jag och att en bok således blir sönderkramad av bokbloggosfären är tyvärr ett säkert sätt att få mig att inte vilja läsa nämnda bok.

Någon gång i framtiden kommer jag med all säkerhet läsa Christine Falkenlands ”Sfinx”. Om ett halvår eller så, när uppståndelsen har lagt sig. Eller om ett år, när det är någon helt annan bok det bloggas om som mest (vild gissning: någon del av Knausgårds ”Min kamp”).
Vi ses, då Falkenland. När det bara är du och jag igen.