china miéville

Där världen heter järnväg

railseaRailsea består av ett gigantiskt hav av överlappande järnvägar, med enstaka stadsstater utspridda som öar här och där. Livet på järnvägen är både liv och död. Inte minst för Sham, som tagit tjänst som doktorsassistent på mullvadsfångaren Medes. Hans kapten är på jakt efter en särskilt moldywarpe, en enorm och särskilt listig mullvad. Men jakten leder dem till ett övergivet tåg, där Sham finner ett gammalt kameraminneskort som visar något han vet är omöjligt: slutet på järnvägshavet. Vad finns egentligen där järnvägen börjar – eller slutar?

China Miévilles ”Railsea” känns som en återgång till författarens särskilda nisch inom new weird, efter två böcker som brutit av mot den (SF och urban fantasy). Railsea är inte Bas-Lag, men känns som att de skulle kunna existera i samma universum. Den där blandningen mellan industrialism och fantastik, steampunk och kryptozoologi. Här även kryddat med postapokalyps, westernkänsla och klassisk äventyrsroman.
Miéville är oerhört skicklig på att måla upp intressanta miljöer, och de i ”Railsea” hör till de mest intressanta hittills. Det må låta absurt med en värld där havet inte är uppbyggt av vatten, utan av ändlösa jordvidder där monster tunnlar fram, men det fungerar perfekt.

”Railsea” innehåller en hel del referenser till Herman Melvilles klassiker ”Moby Dick”. Det känns dock inte som någon nödvändighet att ha läst boken, det räcker långt att bara känna till handlingen i stora drag för att kunna uppskatta de metalitterära inslagen.
Själva storyn är i allmänhet inte lika stark som världsbygget. Jag har inget emot hur det slutar, det är vägen dit som ibland inte riktigt känns helt klockren. Men jag antar att det inte vore en lek med äventyrsromangenren om boken inte innehöll ett antal typiska äventyrssituationer och en massa hattande hit och dit.

När jag och In Another Library diskuterade boken på Twitter för ett tag sen så kom vi fram till att någon borde göra film, tv-serie eller spel av den. De här miljöerna förtjänar att visualiseras! Läs för övrigt Annas recension av boken också. Den är väldigt bra.

China Miéville – Railsea (Pan books, 2013)

Annonser

Jag har köpt böcker!

IMG_20130520_185716

Ja, det är ett ämne värdigt ett helt eget blogginlägg. Och ett foto. Och ett utropstecken i inläggsrubriken.
Det är ju bara några veckor sedan jag skrev ett blogginlägg om att jag aldrig tycks köpa böcker längre. Nu verkar vinden ha vänt, åtminstone tillfälligt. Eller så passade jag bara på att beställa några böcker för att min käre make ville utnyttja ett erbjudande hos cdon.com och därmed behövde beställa varor för över en hundring.

Nu gäller det bara att jag ska få tid att läsa också. Slutet-på-terminen-stress i kombination med nytt jobb ger inte direkt upphov till eoner av ostörd lästid.

Tentaclelicious

Jag har inlett i princip varje China Miéville-recension med att skriva om mitt ambivalenta förhållande till hans böcker. Hur jag tycker att han skriver oerhört bra och är fantastisk på att tänka ut intressanta karaktärer och världar, men hur jag tycker att han har en tendens att alltid gå lite för långt. Göra sin påhittade värld lite för finurligt konstruerad, ge en karaktär ett namn som låter misstänkt likt en ordvits och hur han pressar in lite för många av sina älsklingsord i varje bok (Ett China Miéville drinking game skulle kunna gå ut på: ta en sup varje gång du stöter på något av följande ord; palimpsest, cul-de-sac, orifice, edifice, penumbra. Du skulle däcka innan du hunnit läsa en fjärdedels bok.). Han är en författare som jag verkligen gillar, men som jag ibland skulle vilja ge en t-shirt med orden KILL YOUR DARLINGS, där jag med ”darlings” bl.a. menar ”gigantiska blodsugande myggkvinnor”.

”Kraken” inleds med att en jättebläckfisk stjäls från sin behållare på Natural History Museum mitt under näsan på kuratorn Billy Harrow. Det står snart klart för honom att han anses ha något slags koppling till bläckfisken och att denna koppling gör honom till en av Londons mest eftersökta män. Och det är inte bara polisen som är ute efter honom, utan snart får han stifta bekantskap med ett tidigare dolt London; fullt av kulter, magiker, monster, mördare och gudar.

Det som gör ”Kraken” så bra är att historien är tydligt förankrad i ett smutsigt och ganska vardagligt London. Å ena sidan kommande apokalyps med tillhörande magiskt krig, å andra sidan fish n chips och en halfpint lager på den lokala puben. Jag var aldrig helt såld på Miévilles YA ”Un Lun Dun”, pga ett överflöd av ordvitsigheter och cliffhangers, men jag gillar hans London-skildringar skarpt. Speciellt i kombination med de lätt bisarra magiska inslag som blivit något av författarens kännetecken.

Något som förvånade mig var att boken är så rolig. Miéville har alltid framstått som en ganska seriös typ för mig, så jag blev positivt överraskad hur väl han kan kombinera tortyrskräck med supergeekig internhumor. Som en grupp magiker-whovians som designar om sina trollstavar så att de ska se ut som sonic screwdrivers. Eller den lilla ipod-demonen som ger en skydd bara man matar den med musik och står ut med att istället höra den sjunga alla låtar man spelar med sin lilla pipiga röst.

Som vanligt är karaktärerna både intressanta och flerdimensionella. Protagonisten Billy går från att vara en ganska bortkommen vetenskapsnörd till att bli en kick-ass hjälte med en egen phaser (vilket iofs också är ganska nördigt, men på ett coolt sätt). Parallellt med hans sökande efter jättebläckfisken får vi följa hans försigkomna vän Marge, som på egen hand bedriver efterforskningar och därmed dras allt djupare in i det ockulta Londons labyrinter.

Jag tror att ”Kraken” var den perfekta boken att ta med på semestern till Tokyo. Inte bara för att den är så spännande att jag läste lite varje kväll trots att jag egentligen var alldeles för trött för att kunna hålla ögonen öppna. Men också för att japaner verkligen, verkligen verkar gilla bläckfisk. Inte nog med att man kan köpa snacks i form av hela små frystorkade bläckfiskar i matbutiken (ew), det är också en oerhört vanlig ingrediens i ungefär alla maträtter. Ingen middag utan sugkoppar. Denna besatthet måste tyda på att det finns ett stort antal Kraken-kulter och Cthulhu-dyrkare gömda även i den staden. Förutom Godzilla-kulterna, menar jag.

”Kraken” är min favorit bland de Miéville-böcker jag har läst. Inte bara för att boken är så spännande, välskriven och underhållande. Utan också för att boken aldrig tappade fokus eller tempo eller trovärdighet. Den är en helhet; en väl avvägd blandning av urban fantasy, skräck, geekighet, humor, allvar och tentakler. Läs!

China Miéville – Kraken (Pan books, 2011)

Bokpackningen

Det är ett ständigt dilemma, det här med hur många böcker man bör packa inför en semester. Jag har en del abibliofobiska tendenser, men jämfört med resten av bokbloggarmaffian så är de ytterst milda. Det händer exempelvis – gasp! – att jag lämnar hemmet utan att ha en bok med mig i väskan. Jag tycker inte heller om att släpa med mig saker i onödan, så för tillfället lägger jag alldeles för mycket tankemöda på att räkna ut vilka böcker jag ska ta med mig till Tokyo.

Fakta:
1. Jag kommer att vara borta i två veckor.
2. Flygresorna är långa.
3. Jag kommer inte ligga vid någon pool/på någon strand och läsa hela dagarna, utan lästiden kommer begränsas till kortare stunder.
4. Jag kommer ha dator med mig och internetz på hotellrummet.
5. Min man kommer ha med böcker jag redan har läst (Hunger Games-trilogin – yay!), så jag kan inte låna dem om mina tar slut.
6. Det finns bokhandlar med engelska böcker i Tokyo.

Frågan är nu om det räcker med tre böcker av ganska ordentlig tjocklek eller om jag ska ta med fyra? Mina toppkandidater består av:
China Miévilles ”Kraken” (481 sidor) – för att jag gillar tentakler
Patrick Rothfuss ”The Name of the Wind” (722 sidor) – för att jag gillar fantasy
Margaret Atwoods ”The Year of the Flood” (575 sidor) – för att jag gillar Atwood och postapokalyps
Bubblare: Walter M. Miller Jr – A Canticle for Leibowitz (338 sidor) – för att jag, som sagt, gillar postapokalyps

Vad tror ni, kära läsare? Räcker det med de tre förstnämnda böckerna eller ska jag ta med den fjärde för säkerhets skull? Jag tror på tre, men kan inte riktigt bestämma mig.

Viktig regel

Viktig regel som alla bokbloggare borde tillämpa:
För varje tråkig kursbok du köper får du också köpa en rolig skönlitterär bok. Minst en. Beroende på kurslitteraturens tråkighet kan upp till tre bonusböcker per kursbok godkännas.
Det låter väl helt rimligt?

Mina bonusböcker ovan:
M.E Pattersons ”Devil’s Hand” – Elitistmörkerklubbens nästa bokcirkelbok som bl.a handlar om pokerspelande demoner i ett övernaturligt Las Vegas.
China Miévilles ”Kraken” – Miéville goes Cthulhu. Iä! Plus i kanten för världens ungefär snyggaste pocketomslag.

Språkligheter

Mitt förhållande till China Miévilles böcker är något ambivalent. Å ena sidan älskar jag hans bisarra fantasier och märkliga världar, å andra sidan kan de ibland bli så fantasifulla att de blir lite fåniga. Å ena sidan blir jag förtjust i Miévilles språkliga krumbukter, å andra sidan vill jag ge honom en smäll när han för femte gången i samma roman klämmer in ordet ”palimpsest”. Ambivalent, minst sagt.

Jag skrev i recensionen av ”The Scar” att jag tycker att Miéville är som bäst när hans berättelser närmar sig science fiction. Att han är bra på att fånga den där svindelkänslan som man får av riktigt bra SF. ”Embassytown”, hans senaste roman, är den mest renodlade SF-bok jag har läst av honom. Visst känns boken typiskt miévillsk ändå, men jag för min del tycker att det här är ett steg i rätt riktning av flera olika skäl.

Avice växer upp i Embassytown. Det är en liten stadsdel i en värld belägen långt ute i den kända galaxens utkanter, just på gränsen mot det okända. Planeten är bebodd av varelser kallade the hosts, vilka är mycket skickliga på att arbeta med bioteknik och skapa levande fordon, hus, vapen och liknande. Att kommunicera med hosts är inte det lättaste, det krävs att två människor talar exakt samtidigt med två olika röster i perfekt samklang. De människor som klarar detta kallas ”ambassadors”, därav namnet på stadsdelen där de bor. En dag anländer en ambassadör utifrån till staden, något som får oanade konsekvenser för hela planeten.

Historien i sig känns inte helt originell. Språk, kultur och identitet är vanliga teman inom s.k ”mjuk” SF. Men jag tycker att Miéville i ”Embassytown” ändå lyckas få till en båda spännande och intressant historia.
För det första är miljöerna, som alltid när det gäller Miévilles böcker, oerhört väl skildrade. Det lilla skyddade Embassytown, där människorna lever, känns samtidigt som något av ett fängelse (de kan inte lämna stadsdelen under längre tidsperioder eftersom de inte kan andas den övriga planetens luft utan hjälpmedel), ett isolerat kloster och en inskränkt liten by. Den bioteknologi som hosts använder sig av är intressant, och spelar en viktig roll i berättelsen.

Det är intressant att Miéville i denna roman, som handlar så mycket om språk, är såpass återhållen när det gäller hans annars ganska överlastade språk. Eller kanske är det just därför? Jag gillar i alla fall denna nya återhållsamhet (ordet ”palimpsest” förekommer exempelvis bara en gång i hela romanen!) mycket. Språket flyter på lättare utan lovecraftianska mängder av komplicerade adjektiv och det är lätt att höra Avices egen röst i berättelsen.

Angående Avice förresten så måste jag skriva hur mycket jag uppskattar att Miéville så ofta använder sig av kvinnliga protagonister. Tyvärr är det inte särskilt vanligt att manliga författare skriver om kvinnliga huvudkaraktärer (särskilt inte i förstapersonsperspektiv). Miéville gör det inte bara ofta, han gör det även väldigt bra. Hans kvinnliga protagonister känns alltid intressanta, unika och med den där kombinationen av styrka och skörhet som jag är så förtjust i.

”Embassytown” känns som en ganska enkel och rak roman, för att vara Miéville. Vilket gör den en gnutta förutsägbar, men jag tycker ändå att den hör till något av det bättre han har skrivit. Inte minst språkligt sett.

China Miéville – Embassytown (Macmillan, 2011)

Fantasy med extra allt


China Miéville och jag har ett lite komplicerat förhållande. Eller snarare är det så att jag har ett lite komplicerat förhållande till Miévilles böcker och hans överlastade sätt att skriva. När jag läser en av hans böcker så växlar jag oftast mellan att tycka att den är fantastisk till att tycka att den är otroligt irriterande – ofta inom ett och samma kapitel. Hans böcker är både ojämna och oförutsägbara, vilket ofta gör att jag alltid blir lite besviken när jag läser en Miéville-bok. Det är som att det finns så mycket potential där men att den aldrig riktigt blir infriad. Det blir spretigt snarare än eklektiskt.

”The Scar” utspelar sig i Bas-Lag, samma värld som ”Perdido Street Station” och är en fristående uppföljare till denna. Men där ”Perdido Street station” utspelade sig helt i den myllrande staden New Crobuzon så beger sig ”The Scar” ut på Bas-Lags oändliga hav. Vilket enligt mig utgör en mycket imer intressant miljö.
Lingvisten Bellis Coldwine är på flykt från New Crobuzon och på väg till en avlägsen koloni när skeppet hon reser med kapas av pirater. Passagerarna förs till den mytomspunna piratstaden Armada, en flytande stad bestående av alla möjliga typer av fartyg, flottar och skepp sammanbundna till ett. Här trängs varelser, språk, kulturyttringar och sedvänjor från hela världen i en stad som inte liknar någon annan.
Berllis har dock svårt att vänja sig vid sitt nya hem. Hon lider av svår hemlängtan samtidigt som inte kan låta bli att misstänka att Armadas ledare har en hemlig agenda.

Armada är en enastående plats. Jag blev aldrig särskilt förtjust i staden New Crobuzon – som jag tyckte verkligen representerade Miévilles tendens att bre på med för mycket av det goda – men det här märkliga flytande gyttret till stad blev jag omedelbart förälskad i. Det är något väldigt suggestivt med tanken på en portabel stad, som flyter omkring på världshaven, inte sant?

Jag tycker att Bellis Coldwine är en mycket intressant protagonist. Hon ser sig själv som en ganska cynisk och hårdhjärtad person, något som visar sig vara långt ifrån sanningen när det väl kommer till kritan. Intressant är också hur mycket hon ogillar Armada, eftersom de flesta andra karaktärer är oerhört lojala gentemot sin älskade piratstad. Bellis blir en motvikt mot dessa stolta Armada-invånare, en skeptisk röst i en hord fanatiker.

Jag önskar dock att Miéville själv hade några fler skeptiska röster i sitt eget liv. Som kunde sätta ner foten när saker började spåra ur eller som bara kunde introducera herr Miéville för begreppet ”kill your darlings”.
För det är överlastat det här. Det är pirater och kaktusvarelser och gigantiska luftskepp och vampyrer och mordiska fiskmän och mytiska jätteodjur och ångdrivna magimaskiner. Det är magier och vetenskap och resor mellan olika dimensioner. Plus – vilket verkligen blev droppen för mig – något slags jättemyggor vars kvinnor är blodsugande monster medan männen är fredliga filosofer med anusmunnar. Behöver jag säga mer än så?
Att Miéville ändå lyckas få ihop alla de här bisarra inslagen till en vettig historia är rätt fantastiskt i sig. Men jag kan inte komma ifrån tanken att det hade varit så mycket bättre om han hade släppt ungefär hälften av sina vilda idéer. Samt de där femtio favoritorden som han använder alldeles för ofta.

”The Scar” blir som allra mest intressant när Miéville rör sig mot science fiction. Precis som i ”Perdido Street Station” så finns det här några vetenskaplig-filosofiska inslag som jag tycker är helt fantastiska, även om jag inte ska spoila genom att berätta allt för mycket om dem. Jag kan bara önska att de inslagen fick lite större utrymme och att de mest urflippade fantasyelementen lite mindre, för då skulle China Miéville ssom författare få min odelade kärlek.

China Miéville – The Scar (Del Rey books, 2004)

Klappat och klart

Jag som inte får några böcker i julklappar längre har sett till att ändå skaffa mig lite julläsning i form av en julklapp till mig själv. Idag kom bokpaketet tillsammans med två tröjor som också får fungera som en egojulklapp.

Böckerna:
China Miéville – The Scar
Charlaine Harris – Dead and Gone
Max Brooks – The Zombie Survival Guide

Nu gäller det bara att få tid till läsning i jul också, vilket lär bli knepigt, men i mellandagarna ska jag försöka sno åt mig en hel del oavbruten lästid åtminstone.
Har ni fått några bra böcker i julklapp? Eller har ni gett bort några?