charlaine harris

Vampyrnoveller en masse

Det är svårt att recensera antologier. Eftersom de består av bidrag från många olika författare så är de alltid väldigt ojämna, även om de som i de här fallet har en ganska tydlig gemensam nämnare – vampyrer.
Antologin ”Vampires: The Recent Undead” är sammanställd av Paula Guran och innehåller vampyrnoveller skrivna på den här sidan millennieskiftet. Alla författare presenteras kort av Guran, en presentation som i ärlighetens namn mest består av superlativ och uppräkningar av eventuella priser/nomineringar som författaren erhållit.

En av de starkaste novellerna är den som inleder boken, Holly Blacks ”The Coldest Girl in Cold Town”. En vampyrhistoria som inkluderar coming of age, olycklig kärlek, politik och dokusåpor. En novell som känns uppfriskande och sorglig på en och samma gång.

En annan favorit är Karen Russells ”Vampires in the Lemon Grove”. Det handlar om livströtthet, om törst och om att få kärleken att räcka i hundratals år. Jag gillar särskilt att Russell på ett kreativt sätt återuppfinner vampyrmyten samt hur mänskliga hennes vampyrer är.

En vampyrantologi med noveller från 2000-talet är väl ingenting utan ett bidrag från Charlaine Harris? Hennes novell heter ”Dahlia Underground” och utspelar sig under och efter den sjunde Sookie-boken ”All Together Dead”. I huvudrollen möter vi en vampyr som i början av novellen föraktar människor, men vars fördomar snart kommer på skam. En underhållande novell som främst borde tilltala de som läst böckerna om Sookie.

Till de mindre bra bidragen hör Susan Sizemores ”Dancing With the Star”. Romancesmörja proppfull med klichéer. Dessutom med ett väldigt långt kursiverat stycke som ska beskriva något slags sanndröm. Riktigt smetigt.

Ett annat bottennapp var Rachel Caines ”Dead Man Walking”. Caine introducerar inte sina karaktärer alls utan kastar bara in läsaren i historien, och för någon som jag som inte har läst Caines vampyrböcker blir det hela obegripligt. Inte för att jag tror att jag kommer att läsa böckerna, jag störde mig väldigt på det påklistrat humoristiska tonfallet.

Många av novellerna i ”Vampires: The Recent Undead” är underhållande för stunden, men lätt glömda. En av de som stannade kvar var Charles de Lints ”Sisters”, som handlar om hur ensamt det är att vara vampyr, särskilt om man råkar vara tonåring. En vacker och sorglig historia om syskonkärlek.

”Vampires: The Recent Undead” är väl värd ett köp för litterära fangbangers. Här finns en hel del guldkorn, och trots att alla novellerna inte håller samma höga nivå så är det lätt att bläddra förbi de som inte faller en på läppen. Över 400 sidor vampyrnoveller borde ändå räcka åt den mest hungriga vampyrfantasten.

Paula Guran (ed) – Vampires: The Recent Undead (Prime books, 2011)

En förolämpning av fansen

Det är sällan jag läser böcker som är så usla att jag blir förbannad. Kanske för att jag är ganska säker på min egen smak, kanske för att jag undviker sånt jag tror att jag kommer att ogilla. Men oavsett orsak så träffar jag då och då på en bok som är så vedervärdig att jag känner att det är min plikt att varna allmänheten för den. ”The Sookie Stackhouse Companion” av Charlaine Harris hör till denna kategori.

Den här boken utlovar, förutom en novell featuring Sookie, mängder av exklusivt material. Intervjuer, kartor och en närmare titt på Harris övernaturliga varelser. Synd bara då att allt material i boken förutom novellen är totalt skräp.

En hel sektion av boken går åt till att återberätta de Sookie-böcker som har gått ut och kalla det ”timelines”. Och det är inte ens Charlaine Harris som gör det, utan någon som heter Victoria Koski. När jag kom till denna del av boken blev jag ganska konfunderad. För vem är den här boken egentligen tänkt? Alla som gillar Sookie har ju redan läst alla böckerna om henne och torde vara helt ointresserade av en tråkig sammanfattning. De läsare som möjligtvis har några böcker kvar i bokserien vill väl inte heller läsa sammanfattningen innan de läser själva böckerna i sig? Och de som aldrig läst en Sookie-bok skulle väl för det första inte köpa den här boken och för det andra inte vilja bli tokspoilade?

Ett annat inslag i boken som jag ställer mig helt frågande inför är de s.k ”hemliga” konversationerna mellan Eric och Bill. Återigen består materialet av upprepningar av saker som hänt i bokserien (och som där beskrivs på ett mycket bättre sätt än de här platta och ganska pinsamma dialogerna).
När jag kom till den sektion som innehåller ”Bon temps-inspirerade” recept så övergick jag från att vara konfunderad till att bli heligt förbannad. Jag tycker att själv att Sookie-böckerna är underhållande, men är inget stort fan. Hade jag varit det hade jag känt mig förolämpad. För det Charlaine Harris har gjort (eller snarare inte gjort, utan bara satt sitt namn på) med ”The Sookie Stackhouse Companion” är att spotta sina fans i ansiktet. Det här får mig att undra lite över Charlaine Harris omdöme. En författare som ger ut flera böcker om året borde väl ha tillräckligt med pengar för att slippa ta till den här typen av billiga tricks för att fylla på plånboken?

”The Sookie Stackhouse Companion” är inte bara en usel bok, den är närmast ett skämt. En över 400 sidor lång förolämpning av Sookies trogna fans. Jag skulle inte rekommendera någon att läsa den här boken utom möjligtvis i avskräckande syfte i stil med: ”Hur du gör för att framstå som en riktigt girig och samvetslös författare”.

Charlaine Harris m.fl – The Sookie Stackhouse Companion (Ace Books, 2011)

Sookie, döden & co

(Eftersom det här blogginlägget handlar om tionde boken i en bokserie så innehåller det självklart SPOILERS för de som inte har läst tidigare Sookie Stackhouse-böcker)

En Sookie Stackhouse-bok är en Sookie Stackhouse-bok är en Sookie Stackhouse-bok. ”Dead in the Family” är den tionde boken av Charlaine Harris om den tankeläsande servitrisen Sookie. För den som har läst de föregående nio böckerna är det inte mycket nytt under solen, Harris kör sitt koncept och den som inte gillar det lär inte ha läst de tidigare böckerna heller. Man vet vad man får när man läser Charlaine Harris böcker, på gott och ont.

Fast precis som vanligt är det faktiskt inte. I förra boken, ”Dead and Gone” råkade Sookie riktigt illa ut. Nog för att hon är illa ute i varje bok, men denna gång har hon fått både fysiska och psykiska men. Sookie är helt enkelt inte sitt vanliga soliga jag i den här boken, utan har blivit både räddare och hårdare. En utveckling som kanske inte gillas av alla, men jag tycker att den är väldigt bra. Karaktären Sookie har utvecklats förvånansvärt lite med tanke på allt hon har gått igenom sen hon första gången träffade vampyren Bill utanför baren hon jobbar på. Men i den här boken alltså, här börjar det märkas ordentligt att allt våld satt sina spår, och att hon lider av posttraumatiskt stressyndrom.

Tyvärr tycker jag inte att själva storyn är lika intressant som Sookies karaktärsutveckling. Den är lite splittrad, med flera olika trådar som inte håller ihop särskilt bra och som inte känns så spännande. Det är synd, för jag skulle verkligen ha velat se nya arga Sookie in action i en mer angelägen plot.
Efter att ha hört från Sookie-fantasten Lingonhjärta i en kommentar till ett True Blood-inlägg att det kanske bara blir två böcker till (efter den senaste, ”Dead Reckoning”) så tänker jag att det kanske är skälet till att den här boken är lite splittrad. För det känns väldigt mycket som att det är många olika trådar som knyts ihop i den här boken, många bihistorier som flätas samman. Vilket inte nödvändigtvis är en dålig sak i sig, men det gör att ”Dead in the Family” inte blir den allra mest spännande av Sookie-böcker.

Men, som jag inledde detta inlägg, så är ju en Sookie Stackhouse-bok en Sookie Stackhouse-bok. Vilket innebär att trots att historien inte är den bästa så är det omöjligt att ha tråkigt i sällskap med Miss Sookie och ”dead in the Family” är följaktigen ingen usel bok. Mer en mellanbok i en bokserie som innehåller sina toppar och dalar.

Charlaine Harris – Dead in the Family (Ace Books, 2011)

Ännu fler Bad Things

”There,” said Sam. I had to strain to hear him. Someone had put Jace Everett’s ”Bad Things” on, and just about everyone in the bar was singing along. ”You’ve smiled three times tonight.”
(ur ”Dead in the Family” av Charlaine Harris)

Den här scenen behöver vara med i True Blood, det måste det finnas fler älskare av metainslag som tycker? Dock får den gärna dyka upp lite tidigare än i säsong tio, som boken alltså motsvarar…

I wanna do bad things with you

För att väga upp mitt ständiga Game of Thrones-tjatande här i bloggen så tänkte jag istället peppa för en annan efterlängtad tv-serie. Närmare bestämt säsong 4 av True Blood. En säsong som ser ut att kunna bli riktigt intressant:

Jag tycker att bok fyra i Sookie Stackhouse-serien, ”Dead to the World” är en av de bästa storymässigt (även om den innehåller alldeles för mycket tantsnusk för min smak) så förhoppningarna är höga på denna fjärde säsong som har premiär 26 juni. Vilket för övrigt är samma dag som säsongsavslutningen av Game of Thrones kommer att visas, även den en HBO-serie.

Vad jag tänker göra för att bibehålla peppen tills dess? Lägligt nog så har jag ju den tionde Sookie-boken, ”Dead in the Family” hemma, oläst…
Är ni sugna på True Blood?

Klappat och klart

Jag som inte får några böcker i julklappar längre har sett till att ändå skaffa mig lite julläsning i form av en julklapp till mig själv. Idag kom bokpaketet tillsammans med två tröjor som också får fungera som en egojulklapp.

Böckerna:
China Miéville – The Scar
Charlaine Harris – Dead and Gone
Max Brooks – The Zombie Survival Guide

Nu gäller det bara att få tid till läsning i jul också, vilket lär bli knepigt, men i mellandagarna ska jag försöka sno åt mig en hel del oavbruten lästid åtminstone.
Har ni fått några bra böcker i julklapp? Eller har ni gett bort några?