Buffy

Seriesöndag: Buffy vs Twilight

buffytwilightI det sjunde albumet av ”Buffy the Vampire Slayer Season 8” så får vi äntligen veta vem det är som är säsongens Big Bad, och som tagit sig det fåniga namnet ”Twilight”. Eller äntligen och äntligen, förresten. Avslöjandet är ungefär det största antiklimaxet någonsin.
Precis som de andra albumen i Season 8 så lider detta album av att det inte längre finns några begränsningar: vad som helst kan hända, på vilket sätt som helst.
Jag hade svårt för den här tendensen redan i tv-spinoffen ”Angel”. Är det ens någon idé att sätta upp begränsningar och regler för hur en magisk värld fungerar när reglerna bara bryts hela tiden? I tv-serien ”Buffy” gjordes det hela tiden en poäng av att magi har sitt pris och att det inte alltid är värt att betala. Det var en av tv-seriens stora styrkor. Synd bara att det känns som att serien helt har frångått de principerna.

Det finns dock ljuspunkter i mörkret. Det här albumet innehåller en hel del underhållande nördiga referenser till allt från Harry Potter till Avengers till (föga förvånande) Twilight. Som sig bör när allas vår favoritnörd Andrew får vara berättarröst i åtminstone ett – mycket underhållande – kapitel.

Hela säsong 8 har varit ojämn. Jag har varit på väg att ge upp läsningen flera gånger, och det här albumet var inget undantag. Men jag känner att jag trots allt vill hålla ut till slutet – särskilt då det bara är ett album kvar. Det går ju inte an att överge Buffy precis innan slutet!

Meltzer, Jeanty & Whedon – Buffy the Vampire Slayer Season 8: Twilight (Dark Horse, 2010)

Lost Girl

Jag tycker faktiskt att det är lite märkligt att det inte finns fler tv-serier med urban fantasy/paranormal romance-tema med tanke på hur otroligt populär genren har blivit. ”True Blood” i all ära, men den serien har gått ner sig såpass mycket de senaste säsongerna att jag inte ens vet om jag kommer att orka med den nya säsongen. För mycket bisarra sidointriger som inte leder någonvart, för många kitchiga kärleksscener i skogen, för lite karaktärsutveckling.

Därför är jag lite extra glad att jag börjat titta på ”Lost Girl”. En tv-serie som handlar om succubusen Bo som försöker acceptera vad hon är och hantera sina krafter utan att välja sida mellan dark fae och light fae. Vid sin sida har hon Kenzi, en fantastiskt charmig tjuv och hustler som inte låter Bo förlora sin mänskliga sida.
Det är vänskapen mellan Bo och Kenzi som enligt mig är seriens kärna. I och med att Bo är en succubus så är sex och relationer för henne en aning … problematiska. Men Kenzi är alltid på hennes sida, även om deras vänskap har fått sig en hel del törnar under den första säsongen (som jag snart har sett klart).

Det är uppfriskande att se en ganska actionbaserad tv-serie med två kvinnliga huvudkaraktärer i centrum. Karaktärer som inte bara får supa, ligga runt, stjäla och ljuga utan dessutom ha ett tvättäkta womanceförhållande. En välbehövlig motvikt till all bromance i ”Supernatural”. Att Ksenia Solo som spelar Kenzi besitter stor komisk begåvning gör inte saken sämre. Vissa av hennes one-liners håller nästan Buffy-klass.

”Lost Girl” känns som en frisk fläkt som undviker de mest uttjatade urban fantasy-klichéerna. Den enda vampyr vi hittills har fått bekanta oss med har exempelvis varit ungefär så långt ifrån lång, stilig och mystisk som man kan komma.
I höst sänds den tredje säsongen på amerikansk tv och jag kommer garanterat att titta. Kommer du?

Tall, dark and forehead

Det verkar onekligen som att vampyren blivit vår tids stora sexsymbol. Den oerhörda popularitet som en viss mr Edward Cullen i Twilight åtnjuter är bara ett exempel i mängden. Vampyrhunkarna har inte bara tagit över bioduken och tv:n, de gör sitt bästa för att även finna sin plats i varje bokhylla och inte minst i vår populärkulturella kontext.
Vad är det med vampyren som egentligen är så oemotståndligt? Varför har en död blodsugande varelse blivit en sexsymbol?


Den Sexige Vampyren ser alltid ut på ungefär samma sätt; han är lång, mörk och blek, med en ständigt rynkad panna för att illustrera hans känslighet och vånda. Denna ständiga inre kamp grundar sig i att Den Sexige Vampyren hela tiden måste kämpa mot sin blodlust, så att hans våldsamma vampyrnatur inte tar över.
Anna Höglund skriver i sin avhandling ”Vampyrer: en kulturkritisk studie av den västerländska vampyrberättelsen från 1700-talet till 2000-talet” om hur humanvampyren för att kunna passa in bland människorna tvingas kontrollera inte bara sin blodlust utan också sin sexualdrift. Hon menar att både Edward, Bill Compton (i True Blood) och Angel (i Buffy) utövar en ständig självkontroll för att kunna leva med och bland de människor de älskar. De har valt att hålla fast vid sin mänskliga sida, men priset är att hela tiden leva enligt en stenhård disciplin.
Kanske är självkontrollen en del av vampyrens åtråvärdhet?
Att Edward hela tiden måste kämpa mot sin lust att suga Bellas blod, vars doft för honom är oemotståndlig, gör att deras kärlek blir lite extra romantisk. Att Angel riskerar att förlora sin själ när han är tillsammans med Buffy, gör varje ögonblick lite mer värdefullt.
Självdisciplinen påverkar också i högsta grad vampyrernas kosthållning. Istället för att suga blod ur mänskliga offer så håller sig humanvampyren till djurblod, syntetiskt eller donerat blod. I en kultur där frosseri blivit ett tabu är denna kosthållning ännu ett exempel på Den Sexige Vampyrens viljestyrka och kontroll, ännu ett skäl till hans attraktion.

Men den manlige humanvampyrens mest åtråvärda egenskap verkar vara hans förmåga till evig kärlek. Edward, Angel, Bill och liknande pannrynkande vampyrer som Stefan i ”Vampire Diaries” finner alla sina själsfränder i en mänsklig (nåja, i Buffys fall är det väl tveksamt) kvinna. Till skillnad från den dekadenta byronska Dracula-gestalten, som mer är intresserad av sexuella eskapader med sina kvinnliga offer, så är dessa vampyrhunkar ute efter att finna en kärlekspartner. Han har, enligt Höglund, förvandlats till ”asketisk romantiker som törstar efter intimitet och den sanna, äkta kärleken”.

Den Sexiga Vampyren symboliserar alltså odödlig kärlek i ordets sanna betydelse.
Inte konstigt att han blivit en sådan sexsymbol, inte bara för Edwardtrånande tonårsflickor världen över utan även för vuxna kvinnor. Han är inte bara en arvtagare till de romantiska ideal som har genomsyrat populärkulturen i hundratals, han är det romantiska idealet själv som har levt – och längtat – under hela denna tidsperiod. Han är inte bara vår tids mr Darcy, han är Mr Darcy själv som har överlevt till vår tid och som hela denna tid letat efter sin Elizabeth.

(Titeln på detta inlägg är en ironisk beskrivning av Angel, uttalad av min personliga vampyrfavorit, nämligen Spike)

Ask around. Look it up. Slayer, comma, The.

Det är ju helt omöjligt att köra tema Vampyrsommar utan att skriva om hjärtat i mitt vampyrintresse; tv-serien Buffy the Vampire Slayer.
Det är ett inlägg som borde vara lätt att skriva, men som därför blir oändligt svårt. För när det gäller Buffy kan jag inte hålla mig det minsta neutral, eller komma med någon som helst nyanserad kritik. Jag älskar förbehållslöst minsta lilla birollsinnehavare, internt skämt och karatespark.

För den som bara har sett något enstaka avsnitt (speciellt i de tidiga säsongerna) så kan serien verka vara en ganska bisarr kombination av high school-drama och skräck. Nog för att det i den första säsongen figurerar en hel del suspekta monster, men Buffy och hennes vänner är långt ifrån de vanliga high school-stereotyper de ser ut att vara. De har ett sätt att umgås och en oemotståndlig jargong som inte bara gör dem trovärdiga utan också får en att önska att man vore del av deras kompisgäng.
Joss Whedon, Buffys skapare (och i min värld något av en gud), låter karaktärerna utvecklas genom seriens sju säsonger, ibland i oväntade riktningar men aldrig på ett sätt som känns konstlat. Han lyckas med att kombinera den övernaturliga vampyrvärlden med vardagliga problem (som franskaprov, kärleksbekymmer, ekonomiska problem och det faktum att ens mamma inte vet om att man är en slayer) med total fingertoppskänsla.

Har jag nämnt hur rolig serien är?
Eftersom jag är en total Buffy-nörd så kan jag citera hela dialoger ur de flesta avsnitt, vilket jag inte ska plåga er med här. Men tro mig, många av dialogerna är så halsbrytande kvicka att jag inte fattade hur roliga de var förrän jag såg avsnitten för andra eller tredje gången.

Men allt är inte skämt och ordvitsar i buffyverse, det finns tvärtom fler mycket mörka och seriösa inslag. Jag vill inte spoila för er lyckliga som ännu inte har sett serien, men minst tre olika avsnitt har fått mig att gråta som ett litet barn och då är jag inte den som vanligtvis spiller tårar över film eller tv-serier.

Gillar du vampyrer i allmänhet och vampyrrelaterade tv-serier i synnerhet så rekommenderar jag verkligen att du söker upp Buffy om du ännu inte har gjort det. För True Blood i all ära, men i jämförelse med Buffy the Vampire Slayer så bleknar Miss Stackhouse & company betydligt.