brittiskt

In English, please

Ganska många av de böcker jag läser är på engelska. Inte alla, för jag läser ju trots allt en hel del svenska författare och dessutom får snålheten mitt ekonomiska sinnelag mig att hyfsat ofta läsa översättningar.
Jag har regelbundet läst böcker på engelska i över femton år. Både kurslitteratur och nöjesläsning. Men de senaste åren har jag inte bara mångdubblat den andel böcker jag läser på engelska, utan också insett att jag numera (efter idog träning och målmedvetet ordboksbläddrande) läser lika fort på engelska som på svenska.

Problemet är att ju mer jag läser på engelska desto svårare blir det för mig att stå ut med översättningar. Inget ont om översättarna i sig, de gör oftast ett oerhört bra jobb, men jag får ändå känslan av att så mycket försvinner i översättningen. Jag kan inte låta bli att tänka på alla de där språkliga nyanserna, idiomatiska uttrycken och synonymerna som jag går miste om när jag inte läser på originalspråket. Som att jag inte riktigt får hela läsupplevelsen som den är menad, utan mer än lite tråkigare andrahandsversion.

Jag har nu två alternativ. Antingen får jag sluta snåla och alltså sluta köpa de billigare svenska pocketversionerna av en engelsk bok eller så får jag försöka vänja mig av vid att läsa så mycket i originalspråk. Jag gissar på att alternativ ett är det enda rätta, för jag vill inte ens tänka på hur tråkigt alternativ två skulle vara…

Hur tänker ni när det gäller översättningar? Läser ni helst på engelska eller på svenska?

Fantasy med extra allt


China Miéville och jag har ett lite komplicerat förhållande. Eller snarare är det så att jag har ett lite komplicerat förhållande till Miévilles böcker och hans överlastade sätt att skriva. När jag läser en av hans böcker så växlar jag oftast mellan att tycka att den är fantastisk till att tycka att den är otroligt irriterande – ofta inom ett och samma kapitel. Hans böcker är både ojämna och oförutsägbara, vilket ofta gör att jag alltid blir lite besviken när jag läser en Miéville-bok. Det är som att det finns så mycket potential där men att den aldrig riktigt blir infriad. Det blir spretigt snarare än eklektiskt.

”The Scar” utspelar sig i Bas-Lag, samma värld som ”Perdido Street Station” och är en fristående uppföljare till denna. Men där ”Perdido Street station” utspelade sig helt i den myllrande staden New Crobuzon så beger sig ”The Scar” ut på Bas-Lags oändliga hav. Vilket enligt mig utgör en mycket imer intressant miljö.
Lingvisten Bellis Coldwine är på flykt från New Crobuzon och på väg till en avlägsen koloni när skeppet hon reser med kapas av pirater. Passagerarna förs till den mytomspunna piratstaden Armada, en flytande stad bestående av alla möjliga typer av fartyg, flottar och skepp sammanbundna till ett. Här trängs varelser, språk, kulturyttringar och sedvänjor från hela världen i en stad som inte liknar någon annan.
Berllis har dock svårt att vänja sig vid sitt nya hem. Hon lider av svår hemlängtan samtidigt som inte kan låta bli att misstänka att Armadas ledare har en hemlig agenda.

Armada är en enastående plats. Jag blev aldrig särskilt förtjust i staden New Crobuzon – som jag tyckte verkligen representerade Miévilles tendens att bre på med för mycket av det goda – men det här märkliga flytande gyttret till stad blev jag omedelbart förälskad i. Det är något väldigt suggestivt med tanken på en portabel stad, som flyter omkring på världshaven, inte sant?

Jag tycker att Bellis Coldwine är en mycket intressant protagonist. Hon ser sig själv som en ganska cynisk och hårdhjärtad person, något som visar sig vara långt ifrån sanningen när det väl kommer till kritan. Intressant är också hur mycket hon ogillar Armada, eftersom de flesta andra karaktärer är oerhört lojala gentemot sin älskade piratstad. Bellis blir en motvikt mot dessa stolta Armada-invånare, en skeptisk röst i en hord fanatiker.

Jag önskar dock att Miéville själv hade några fler skeptiska röster i sitt eget liv. Som kunde sätta ner foten när saker började spåra ur eller som bara kunde introducera herr Miéville för begreppet ”kill your darlings”.
För det är överlastat det här. Det är pirater och kaktusvarelser och gigantiska luftskepp och vampyrer och mordiska fiskmän och mytiska jätteodjur och ångdrivna magimaskiner. Det är magier och vetenskap och resor mellan olika dimensioner. Plus – vilket verkligen blev droppen för mig – något slags jättemyggor vars kvinnor är blodsugande monster medan männen är fredliga filosofer med anusmunnar. Behöver jag säga mer än så?
Att Miéville ändå lyckas få ihop alla de här bisarra inslagen till en vettig historia är rätt fantastiskt i sig. Men jag kan inte komma ifrån tanken att det hade varit så mycket bättre om han hade släppt ungefär hälften av sina vilda idéer. Samt de där femtio favoritorden som han använder alldeles för ofta.

”The Scar” blir som allra mest intressant när Miéville rör sig mot science fiction. Precis som i ”Perdido Street Station” så finns det här några vetenskaplig-filosofiska inslag som jag tycker är helt fantastiska, även om jag inte ska spoila genom att berätta allt för mycket om dem. Jag kan bara önska att de inslagen fick lite större utrymme och att de mest urflippade fantasyelementen lite mindre, för då skulle China Miéville ssom författare få min odelade kärlek.

China Miéville – The Scar (Del Rey books, 2004)

Melankolisk existensialism


Jag läste Kazuo Ishiguros ”Never Let Me Go” över julhelgen, ett kanske inte helt idealt val av bok. Inte så att den var dålig, långt därifrån, utan så att det är den typ av bok som får en att börja fundera. Och att tillbringa just julen – denna högtid så fixerad vid familj, kärlek och omtanke – med att fundera över människors rätt till sina egna liv är en minst sagt intressant upplevelse.

”Never Let Me Go” betecknas ibland som en dystopi, ibland som en kärlekshistoria, ibland som en existensiell roman. Jag skulle säga att det är en blanding av de tre elementen, en roman med både dystopiska och existensiella teman, samt en kärlekstriangel.

I centrum för romanen befinner sig Kathy, vår berättare. Hon beskriver sitt liv som carer (omhändertagare), ett ensamt liv som hon i grunden verkar vara ganska nöjd med. Men i hennes tankar finns hela tiden Ruth och Tommy, hennes bästa barndomsvänner som hon växte upp tillsammans med på internatskolan Hailsham.
Den historia som Kathy berättar är inte överdrivet dramatisk, den är tvärtom märkvärdigt nedtonad med tanke på Kathys… annorlunda livssituation. Mycket handlar om tiden på Hailsham, men Kathy rör sig obehindrat mellan nutid och dåtid, ibland i ett och samma stycke. Det är ett berättartekniskt grepp som lätt kan bli irriterande, men här fungerar det väl. Mycket, tror jag, för att boken är skriven i första person och för att Ishiguros knivskarpa språk aldrig svajar.

Det är mycket som inte sägs, eller ens tänks, i ”Never Let Me Go”. De tre vännerna är uppfostrade att inte ifrågasätta sina liv, vilket gör att de aldrig ens överväger att kämpa emot sina öden. Men trots detta så känner de ändå något slags hopp, en dröm om att kunna leva ett vanligt liv om så bara för några år.

Det är en bok som är fullkomligt marinerad i melankoli. En sorgsen och närmast resignerad historia, som känns så mycket mer just för att den använder så små medel. Ishuguro är skicklig på att väva en historia precis så undanglidande att den griper tag, utan att för den delen bli övertydlig.
För den science fiction-skeptiske så kan jag avslöja att just det inslaget är så litet, och så i avsaknad av detaljer, att till och med den mest förhärdade SF-fobiker borde kunna älska det här.

Kazuo Ishiguro – Never Let me Go (Faber and Faber, 2005)

Litteraturnörderi på hög nivå


Jag köpte Jasper Ffordes ”Var är Jane Eyre?” på en pocketrea någon gång i somras – efter att ha läst om boken hos Vixxtoria – och hade förmodligen tänkt mig att jag skulle läsa den direkt. Av någon märklig anledning så var inte boken den enda som väntade på att bli läst, så det dröjde ända fram till jul innan jag kom till skott. Vilket jag är glad över, för den här boken var exakt i min smak!

Vår oförvågna hjältinna och protagonist heter i den svenska översättningen Torsdag Nesta (i original Thursday Next) och jobbar som littkrimmare. Japp, i Jasper Ffordes version av Storbritannien pågår inte bara krim-kriget fortfarande och Wales har blivit en egen republik, utan konsten och litteraturen innehar en oerhört stor och konkret roll i samhället. Såpass stor att det när det ringer på dörren inte nödvändigtvis behöver vara ett Jehovas vittne som vill frälsa dig, utan en baconian som vill övertyga dig om att alla Shakespeares dramer egentligen skrevs av sir Francis Bacon.
Littkrimmarna jobbar främst med att spåra bokförfalskare, men när Torsdags farbror Mycroft uppfinner ett sätt att kunna kliva in i litterära verk rent konkret så blir situationen plötsligt mycket mer allvarlig. Sidokaraktärer börjar försvinna ur Dickens verk och när så Jane Eyre kidnappas så förfäras och förargas tiotusentals Brontë-fans världen över.

”Var är Jane Eyre?” är en av de mest definitivt litteraturnördiga böcker jag någonsin har läst. Det dräller av litterära referenser, men även historiska sådana. För den som uppskattar boknörderi är det här ett riktigt litet guldkorn, en välskriven och spännande blandning av deckare och fantastik. Med en generös skopa humor på toppen.

För den som aldrig läst ”Jane Eyre” och som är måttligt intresserad av shakespearianska konspirationsteorier så är den här boken rätt så umbärlig. Men litteraturnördar med angofila böjelser; missa inte ”Var är Jane Eyre?”. Ni kommer sträckläsa, fnissa förtjust och liksom jag genast börja planera hur ni ska kunna lägga vantarna på de andra böckerna om Torsdag Nesta så snart som möjligt.

Jasper Fforde – Var är Jane Eyre? (Anderson pocket, 2007)