brittiskt

Stämningsfull gotisk spökhistoria

Det är egentligen väldigt konstigt att jag inte har läst Susan Hills ”The Woman in Black” tidigare. Jag menar, en klassisk gotisk spökhistoria som utspelar sig i en synnerligen stämningsfull brittisk miljö, det låter ju som skrivet för Bokstävlarna! Men märkligt nog har denna moderna skräckklassiker inte blivit läst förrän nu, och det för att jag kände att jag faktiskt måste läsa boken om jag ska kunna se filmen. En ursäkt så god som någon.

I klassisk gotisk spökhistorieanda – tänk ”The Turn of the Screw” – så har ”The Woman in Black” en ramhistoria där det berättas spökhistorier. Detta leder till att vår protagonist, juristen Arthur Kipps, skriver ner sin egen historia. Här berättas om hur han som ung advokat begav sig till en avlägset belägen by för att å yrkets vägnar vara med på en begravning. Den döda visar sig ha varit ägare till Eel Marsh House, ett mycket ödsligt hus belägen långt ute bland saltängarna. Ett hus som inte bara är ständigt belägrat av fukt och dimma, utan också är avskuret från land så snart tidvattnet drar in. På plats i huset börjar otäcka saker hända och Arthur börjar frukta för sitt liv. Vem är egentligen den svartklädda kvinna som han skymtat vid ett flertal tillfällen och vilken är hennes koppling till Eel Marsh House?

Första utgåvan av ”The Woman in Black” kom ut 1983, men romanen ger den där tidlösa känslan som är förknippad med riktigt klassiska spökhistorier. Här finns mängder av gotiska influenser, i allt från miljöer och karaktärer till Arthurs eget sätt att uttrycka sig och romanens hela uppbyggnad. Men ändå känns inte romanen som en pastisch eller kopia av en gotisk spökhistoria, snarare en elegant och välskriven påminnelse om att riktigt bra spökhistorier inte har något bäst-före-datum.

Susan Hill briljerar när det handlar om miljöbeskrivningar. Inte bara när det gäller det ogästvänliga Eel Marsh House, utan hon lyckas genomgående skapa det som är så viktigt när det gäller krypande skräck; stämning. Bara hur hon lyckas få den så vanligt förekommande London-dimman att kännas som en försmak av helvetet är oerhört skickligt gjort.

”The Woman in Black” bjuder kanske inte på några överraskningar för den som är välbekant med gotisk skräck. Men den lyckas på sina drygt tvåhundra sidor med att bjuda på en berättelse som är både läskig, vacker och mycket suggestiv. Ett måste för alla som uppskattar en god spökhistoria!

Susan Hill – The Woman in Black (Vintage Books, 2007)

En liten smula förutsägbar

Dawn Frenchs debutroman ”En liten smula underbar” handlar om familjen Battle. Eller i alla fall om tre fjärdedelar av familjen, då fadern innehar en väldigt liten biroll i denna familj. Mamma Mo är en psykolog som tappat tron på sig själv, dottern Dora kämpar med både skolan, vänskapen och kärleken och sonen Peter vill helst kallas Oscar då han är övertygad om att han är Oscar Wilde reinkarnerad. Dessa tre berättarröster turas om att berätta sina synnerligen subjektiva versioner av vad som händer i familjen.

Jag gillar French som komiker (i alla fall i kombination med Jannifer Saunders, solo tycker jag att hon är lite mindre vass), men om hennes storhet som författare är jag inte övertygad.
”En liten smula underbar” är en hyfsat underhållande historia om en ganska vanlig familj som går igenom några kriser, som huvudsakligen består av att dottern Dora är naiv, impulsiv och ganska så skitjobbig. Förmodligen är tanken att man någonstans ska sympatisera med Dora, men jag tröttnar på henne redan efter det första kapitel där hon får ordet. Hon känns mest banal. Som en parodi på en dum tonårstjej, helt utan djup.
Tur att Peter/Oscar finns där som ett dekadent och volangförsett ljus i mörkret. Hans kapitel gillar jag skarpt. Jag menar, vem skulle kunna motstå en lillgammal, pretentiös och totalt narcisstistisk tonårskille som klär sig i volangblus och som helst av allt önskar sig en vacker rökrock? Just Oscars totala brist på självinsikt är vad som gör hans kapitel så fantastiska. Han påminner en smula om Sue Townsends Adrian Mole, men även om Inger Edelfeldts Georg Daniel Bratt i ”Breven till nattens drottning”.
Om Oscar fått berätta hela historien så tror jag att jag hade gillat den här romanen bra mycket mera.

Mitt största problem med ”en liten smula underbar” är dels att historien är så väldigt förutsägbar och dels att den ibland brister i trovärdighet. Direkt när en viss karaktär introducerades anade jag hur det hela skulle sluta, och blev mest otålig när ingen av de andra romankaraktärerna verkade inse detta.
Att Facebook har en så stor roll i boken är problematiskt. Mycket för att det verkar som att Dawn French själv aldrig varit i närheten av ett Fejan-konto och mest har gissat vilt hur det fungerar. Som att Dora mejlar alla sina vänner separat för att bjuda in till en fest istället för att göra ett event. Eller som att personer finns på FB med alias istället för riktiga namn. Det hade varit bättre om French skrivit att Dora hängt på någon hittepå-community som hon hade kunnat skräddarsy efter bokens handling istället för att försöka skriva om det existerande Facebook och misslyckas totalt. Det gör bara att trovärdigheten brister.

”En liten smula underbar” är inte dåligt skriven. French kan kombinera humor och allvar på ett bra sätt. Om man inte är den som stör sig på en förutsägbar historia så är det här en ganska underhållande läsning av det mer bagatellartade slaget.

Dawn French – En liten smula underbar (Printz Publishing, 2011)

Stormy weather

Efter att Elsas far dör i en tornado så vänds hela hennes liv upp och ner. Hon lämnar pojkvännen, jobbet och lägenheten i New York och reser till det avlägsna lilla Thunderstown. En plats där väder är mer än något man pratar om på fikarasten och där sagor blir till verklighet, men också en plats där fördomar och inskränkthet drabbar de som inte passar in. Något Elsa märker när hon lär känna Finn, en ung man som bor ensam utanför staden och som bär på en stor hemlighet; att han bär en storm inom sig.

”The Man who Rained” är Ali Shaws andra roman. Den delar många likheter med debuten ”The Girls with Glass Feet”; bägge böckerna är sagoliknande, drömska och ganska melankoliska kärleksromaner med fantastikinslag. Tyvärr tycker jag att de bägge romanerna delar lite väl många likheter. Den mystiska lilla staden med sina magiska omgivningar och den från början dödsdömda kärlekshistorien – har inte Ali Shaw redan skrivit om det här? Och gjorde han det inte lite bättre i ”The Girl with Glass Feet”?

Jag gillar hur Shaw skriver om besatthet. Både Elsas far och Elsa själv är så djupt fascinerade av väder – helst extremt sådant – att det gränsar till religion. Det ligger något både storslaget och djupt tragiskt över faderns karaktär, och de delar av romanen som handlar om honom hör till de allra bästa.
Jag blir påmind om hur Cat Valente skriver om besatthet i ”Palimpsest” (en fantastisk roman som jag ska blogga om så snart Elitistmörkerklubben har träffats och pratat om hennes böcker), hur den kan slita sönder en människas liv till spillror om man är oförsiktig.

Mitt största problem med ”The Man who Rained” är nog att det är lite för gulligt för min smak. För lite svärta – och smärta. Inte för att historien är solskenslycklig rakt igenom, här finns en hel del mörka stråk. Men kanske inte tillräckligt många för att överväga förekomsten av solstrålar som förvandlas till kanariefåglar. Antropomorft väder i all ära, men jag har inte så mycket till övers för de quirky fantastikinslag som Shaw verkar vara så förtjust i; solskenskanariefåglar och miniatyrkossor med vingar.

”The Man who Rained” är ingen dålig bok, men den känns tyvärr lite förutsägbar. Något som känns lite oroväckande med tanke på att det bara är en andra bok. Förhoppningsvis hittar Shaw på något helt nytt – och långt mindre gulligt – i sin nästa roman.

Ali Shaw – The Man Who Rained (Atlantic books, 2012)

Fobiska duellen: The Death Pit

Den tredje titeln som ingår i den fobiska duellen är Tony Strongs ”The Death Pit”. Det här var egentligen en bonusbok, men jag kunde verkligen inte motstå baksidestextens utlovade ond bråd död och skotska häxprocesser på 1600-talet.

Jag hade ju en del problem med den andra boken som ingick i duellen, Elly Griffiths ”Flickan under jorden” med den viktnojande arkeologen Ruth Galloway. Jag fick chick litt-feeling och i min värld är det aldrig någon bra feeling att få.
Tony Strongs protagonist Terry Williams är precis som Galloway akademiker, men där slutar alla likheter. Terry är en bisexuell historiker med panikångest som inte är rädd för att varken trampa på några tår eller ta för sig av det hon gillar. Hon anländer till det skotska slottet Babcock för att forska om Catherine McCulloch, tidigare härskarinna på slottet som brändes för häxeri för fler ahundra år sedan. Tanken är att Terry ska gå igenom Catherines privata brev och ta reda på om det finns något fog för häxeridomen – och för de rykten som säger att hon egentligen brändes för att hon hade ett förhållande med sin sällskapsdam.
I samma veva som Terry kommer till Skottland så hittas liket efter en ung kvinna i en Death Pit, en grop där döda griskadaver förvaras, i närheten. Kvinnan visar sig tillhöra ett lokalt wicca-kollektiv som är knutet till efterforskningarna kring Catherines öde. Terry blir alltmer indragen i häxintrigerna – både de historiska och de moderna – och snart är även hennes eget liv i fara.

Jag har redan konstaterat att jag gillar Terry. Jag gillar även den historiska kopplingen till häxprocesserna – en otroligt intressant och obehaglig del av historien. Jag tycker att Strong lyckas väl med att infoga de historia elementen, som Catherines brev, i historien utan att de vare sig känns anakronistiska eller tråkiga. Det är otäckt att läsa om de olika tortyrmetoderna som användes för att få ”häxorna” att bekänna, speciellt eftersom dessa delar av berättelsen är baserade på sanna händelser.
Något som jag tyckte var oerhört intressant var den inte helt oproblematiska kopplingen mellan å ena sidan Catherines beskrivningar av väntande tortyr och å andra sidan Terrys intresse för S/M-sex. Strong lyckas beskriva sexscenerna mellan Terry och hennes partners utan bli varken spekulativ eller gubbsnuskig. Att Terry gillar rå och ganska våldsam sex är inte heller något som analyseras och problematiseras, det är en preferens bara. Om man inte ser till slutet förstås, som jag precis som Helena hade stora problem med (markera den vita texten nedan om du vill veta mer om slutet, men varning för spoilers!)
Terry blir på slutet kidnappad av mördaren. Han våldtar henne i syfte att göra henne gravid, något som i sig är rätt så vidrigt. Men vad som är mera vidrigt är att hela våldtäktsgrejen känns som ett sätt att straffa Terry för hennes lössläppthet och bisexualitet. Jag är så otroligt trött på våldtäkt-som-straff (Hej ”The Magician King”), det är något som enbart gör mig förbannad.

Vad det gäller själva mordgåtan så känner jag tyvärr att jag inte bryr mig så himla mycket om att få svar på vem mördaren är. Mordoffret själv framstår som en ganska osympatisk tjej och jag bryr mig faktiskt inte det minsta om vem som mördade henne. Skildringen av wicca-kollektivet är nästan lite karikatyrmässig ibland, men den utgör ändå en intressant kontrast i jämförelse med de historiska häxprocesserna. Mot slutet känner jag att deckarintrigen blir alltmer osannolik och märklig, bl.a tar den en långsökt omväg via några barnhus i Rumänien som jag gärna hade sluppit.

Strongs styrka ligger dels i de historiska skildringarna, dels i de allra mörkaste och obehagligaste inslagen. Beskrivningarna av tortyren och av bergen av ruttnande griskroppar i The Death Pit, till exempel, eller en uppenbarligen mycket störd ung mans besatthet av att dissekera döda djur. Trots den svaga deckarintrigen så gillar jag ändå det här, såpass att jag faktiskt överväger att läsa Strongs debut ”The Poison Tree” där Terry blir indragen i en mordhistoria med sexuella och pornografiska förtecken. Plus; utspelar sig i Oxford! Låter som något jag definitivt skulle kunna tänka mig.

Tony Strong – The Death Pit (Bantam books, 2000)

Språkligheter

Mitt förhållande till China Miévilles böcker är något ambivalent. Å ena sidan älskar jag hans bisarra fantasier och märkliga världar, å andra sidan kan de ibland bli så fantasifulla att de blir lite fåniga. Å ena sidan blir jag förtjust i Miévilles språkliga krumbukter, å andra sidan vill jag ge honom en smäll när han för femte gången i samma roman klämmer in ordet ”palimpsest”. Ambivalent, minst sagt.

Jag skrev i recensionen av ”The Scar” att jag tycker att Miéville är som bäst när hans berättelser närmar sig science fiction. Att han är bra på att fånga den där svindelkänslan som man får av riktigt bra SF. ”Embassytown”, hans senaste roman, är den mest renodlade SF-bok jag har läst av honom. Visst känns boken typiskt miévillsk ändå, men jag för min del tycker att det här är ett steg i rätt riktning av flera olika skäl.

Avice växer upp i Embassytown. Det är en liten stadsdel i en värld belägen långt ute i den kända galaxens utkanter, just på gränsen mot det okända. Planeten är bebodd av varelser kallade the hosts, vilka är mycket skickliga på att arbeta med bioteknik och skapa levande fordon, hus, vapen och liknande. Att kommunicera med hosts är inte det lättaste, det krävs att två människor talar exakt samtidigt med två olika röster i perfekt samklang. De människor som klarar detta kallas ”ambassadors”, därav namnet på stadsdelen där de bor. En dag anländer en ambassadör utifrån till staden, något som får oanade konsekvenser för hela planeten.

Historien i sig känns inte helt originell. Språk, kultur och identitet är vanliga teman inom s.k ”mjuk” SF. Men jag tycker att Miéville i ”Embassytown” ändå lyckas få till en båda spännande och intressant historia.
För det första är miljöerna, som alltid när det gäller Miévilles böcker, oerhört väl skildrade. Det lilla skyddade Embassytown, där människorna lever, känns samtidigt som något av ett fängelse (de kan inte lämna stadsdelen under längre tidsperioder eftersom de inte kan andas den övriga planetens luft utan hjälpmedel), ett isolerat kloster och en inskränkt liten by. Den bioteknologi som hosts använder sig av är intressant, och spelar en viktig roll i berättelsen.

Det är intressant att Miéville i denna roman, som handlar så mycket om språk, är såpass återhållen när det gäller hans annars ganska överlastade språk. Eller kanske är det just därför? Jag gillar i alla fall denna nya återhållsamhet (ordet ”palimpsest” förekommer exempelvis bara en gång i hela romanen!) mycket. Språket flyter på lättare utan lovecraftianska mängder av komplicerade adjektiv och det är lätt att höra Avices egen röst i berättelsen.

Angående Avice förresten så måste jag skriva hur mycket jag uppskattar att Miéville så ofta använder sig av kvinnliga protagonister. Tyvärr är det inte särskilt vanligt att manliga författare skriver om kvinnliga huvudkaraktärer (särskilt inte i förstapersonsperspektiv). Miéville gör det inte bara ofta, han gör det även väldigt bra. Hans kvinnliga protagonister känns alltid intressanta, unika och med den där kombinationen av styrka och skörhet som jag är så förtjust i.

”Embassytown” känns som en ganska enkel och rak roman, för att vara Miéville. Vilket gör den en gnutta förutsägbar, men jag tycker ändå att den hör till något av det bättre han har skrivit. Inte minst språkligt sett.

China Miéville – Embassytown (Macmillan, 2011)

Oskrivet

En av de få böcker jag faktiskt köpte på bokmässan i år hamnade i min hand av en ren slump. I SF-bokhandelns monter hittade jag första albumet av serien ”The Unwritten” av Mike Carey och Peter Gross. Den snygga framsidan och den oemotståndliga baksidestexten gjorde att jag slog till på en för mig helt okänd serie, något jag verkligen inte ångrat.

Den första volymen i serien ”The Unwritten” har undertiteln ”Tommy Talylor and the Bogus Identity. Tycker ni att det låter lite som en barnbokstitel? I så fall är ni helt rätt ute.
Tommy Taylor är nämligen son till en av världens mest kända barnboksförfattare, Wilson Taylor, och dessutom delar han namn med protagonisten i dennes framgångsrika bokserie om en ung trollkarl och hans kamp mot mörkrets makter. Wilson Taylor är försvunnen sedan många år och Tommy lever på sin status som pseudokändis. Under en signeringsrunda på en bokmässa blir Tommy anklagad för att inte alls vara Wilsons biologiska son och hela hans liv faller i bitar medan allt mer mystiska saker sker. Någon – eller något – verkar vara ute efter honom. Och de berättelser som Tommy hela livet trott varit sin fars fantasifoster visar sig vara verklighet.

Parallellerna mellan Tommy Taylor-böckerna och Harry Potter är många. Inte nog med att de båda är trollkarlar, den smale, mörkhåriga och glasögonprydde unge Tommy är dessutom mycket lik Harry till utseendet. Någon flygande katt har Harry tyvärr inte dock, så där får Tommy en garanterad pluspoäng. Och stora pluspoäng ges dessutom till herrarna Carey och Gross som har skrivit en mycket underhållande serie fullproppad med metalitterära inslag.
En av mina favoritdelar i boken handlar om några skräckförfattare som samlats i Wilson Taylors gamla hus för en skrivarhelg. Här möter vi bl.a författaren till böckerna om vampyrdetektiven Medley Silver, en författare som skriver Lovecraft-böcker baserade på författarens kvarlämnade anteckningar, en gothförfattare som skriver ”a big magic realistic psycho-gothic epic” och en författare som helt enkelt skriven blodigast möjliga tortyrporr. Det är en extremt rolig och kärleksfull drift med skräckgenren, inte minst när skräckförfattarna själva råkar ut för en mördare som tagen ur deras egna böcker.

”The Unwritten” påminner mig om Lev Grossmans ”The Magicians”, som nog alla vet vid det här laget att jag fullkomligt älskar. Inte bara på grund av de metalitterära inslagen, utan också för den där blandningen av cynism och magi som jag är så förtjust i. Jag påminns även om Bill Willinghams ”Fables” – det är ingen slump att Willingham har skrivit förordet till detta första album. Han placerar in ”The Unwritten” tillsammans med sina egna serier och bl.a Sandman, The League och Mouse Guard i ”The Land of LAF”, där L står för Litteraturbaserad fiktion, A för Animals och F för Fairytales. Det är ett minst sagt storslaget sammanhang som Willingham placerar in ”The Unwritten” i, men jag håller med honom om att serien platsar (åtminstone detta första album). Nu återstår bara att se om resten av albumen i serien håller samma höga underhållningsvärde.

Mike Carey & Peter Gross – The Unwritten: Tommy Taylor and the Bogus Identity (Vertigo comics, 2010)

Fobiska duellen: Flickan under jorden

Den andra boken jag läste som en del i den fobiska duellen var Elly Griffiths ”Flickan under jorden”. En författare som jag har läst många hyllningar av på olika bokbloggare men som jag själv har undvikit fram tills nu på grund av den där deckarfobin som ligger till grund för hela utmaningen.

Det började ganska skakigt mellan mig och Ruth Galloway, Griffiths medelålders kattälskande arkeolog. Jag skrev ett inlägg när jag bara läst några få kapitel om hur jag störde mig på hennes ständiga viktnojande. Detta nojande gjorde att jag hade lite svårt att ta Galloway till mitt hjärta, även om hon annars kändes som en sympatisk kvinna.
Ett annat problem jag hade med boken var språket. Jag vet inte om det är översättningen som inte riktigt fungerar för mig, men jag hade särskilt svårt för de passager där Galloways tankar kommer fram. Tonen är ganska skämtsam, speciellt i början av boken, men jag har väldigt svårt för Galloways sätt att förminska sig själv. Som i exemplet jag nämnde i blogginlägget om viktnojandet, där hon tänker sig att bilen kommer gå sönder på grund av hennes vikt. Den typen av inlägg luktar lite chick litt (eller snarare mina fördomar om chick litt, då det enda jag har läst i genren är någon mycket tidig Marian Keyes och ”Bridget Jones dagbok” innan jag konstaterade att den typen av böcker absolut inte är något för mig).

Handlingen då? När kvarlevorna efter en människokropp hittas ute bland saltängarna i Norfolk tillkallas Ruth Galloway för att ta reda på hur länge kroppen legat där och om den eventuellt kan ha något samband med ett försvinnande tio år tidigare. Galloway bor i området och deltog i utgrävningen av platsen för många år sen. När så ännu ett försvinnande inträffar, en liten flicka från trakten, så dras Galloway in allt mer i utredningen samtidigt som hon själv börjar utsättas för hot.

Jag gillar verkligen de arkeologiska inslagen i ”Flickan under jorden”. Griffiths är påläst inom ämnet och lyckas förmedla sin kunskap utan att bli långrandig eller alltför teknisk. Teorierna om bronsåldersfolkets begravningstraditioner och tro är fascinerande, och jag kommer på mig själv med att önska att romanen skulle handla mer om detta och mindre om mordutredningar. För tyvärr tar polisutredningen över boken helt efter ett tag. Och själva deckarintrigen är jag inte genomförtjust i. Den känns förutsägbar (mördaren kunde inte ha varit mer uppenbar om han så hade haft en skylt runt halsen: ”mördare formulär 1A”) och jag stör mig på att den annars så smarta Galloway börjar handla helt irrationellt mot slutet av boken.
Slutet avskyr jag. Vad som händer med Galloway i slutet av boken gör mig mer förbannad än allt hennes viktnojande sammanlagt faktiskt (markera vittexten om ni vill veta slutet, men varning för spoilers galore!).
När Galloway räddar den kidnappade Lucy så övermannas hon av moderskänslor och verkar få något slags religiös modersupplevelse. Boken slutar med att hon är med barn. Hennes kroppsnoja är avblåst, för nu är hon ju inte bara tjock utan GRAVID. Heliga moderskänslor som något slags snabblösning för att få en mening med livet; jag betackar mig.

Nä, Elly Griffiths och jag kom inte helt överens. Inte nog med att hennes protagonist lyckades göra mig förbannad och hennes deckarintrig inte kändes så spännande, hon lyckas också trampa på min akilleshäl när det gäller hemskheter; kattplågeri. Jag tvivlar på att jag kommer att läsa något mer om Ruth Galloway, vill jag läsa en deckare med en svartklädd, viktnojande kvinna med problematiska familjerelationer i huvudrollen så vänder jag mig hellre till Denise Minas Paddy Meehan.

Elly Griffiths – Flickan under jorden (Månpocket, 2011)

Meet you at the cemetery gates

Det börjar med att en hel familj mördas. Eller nästan en hel familj, för den yngste lille sonen överlever genom att han lyckas ta sig till den närbelägna kyrkogården. Pojken Nobody (eller Bod, som han oftast kallas) blir adopterad av spökparet Owens och växer upp på kyrkogården. Det är en märklig och ibland ganska ensam tillvaro att vara den enda levande personen bland idel döda (och några gränsfall) och Bod blir alltmer nyfiken på omvärlden. Men att lämna kyrkogården betyder att riskera att återigen hamna i mördarens klor.

Neil Gaimans ”The Graveyard Book” är en ungdomsbok med inslag från såväl spökhistorier, urban fantasy, sagor och klassiska äventyrsberättelser. Precis som i hans fantastiska ”Coraline” så lyckas Gaiman kombinera dessa ingredienser på ett sätt som är både roligt, ruskigt och oerhört underhållande på en och samma gång.

Spökena i ”The Graveyard Book” är inte särskilt läskiga. De är ju Bods familj och vänner och eftersom det ur hans synvinkel vi möter världen så framstår de mer som en grupp kärleksfulla, bisarra och ofta ganska fåniga kufar. Jag påminns om Eva Ibbotsons ”Den stora spökräddningen”, en av mina favoritböcker när jag var i nioårsåldern.
Något som däremot är läskigt (åtminstone kan jag tänka mig det, om man är en lite mer lättskrämd tonåring istället för en luttrad gammal skräckläsarräv) är den mystiske mördaren som ständigt smyger omkring i utkanten av Bods liv och väntar på sin tur. En obehaglig karaktär, långt läskigare än alla de övernaturliga monster och varelser som annars befolkar boken.

Boken är episodiskt skriven, så att den känns lite som en blandning av en novellsamling och en roman. Det är ett format som fungerar väldigt väl, för du slipper tråkiga utfyllnadskapitel och transportsträckor. Vi får följa Bod under hans uppväxt från liten bebis till tonåring, ett antal nedslag i hans extraordinära men ändå ganska vardagligt inrutade liv.
Neil Gaiman har som författare ibland problemet att hans böcker kan bli lite för smarta. Att de nästan slår knut på sig själva med sina metalitterära referenser, sina berättelser i berättelsen. I ”The Graveyard Book” märks ingenting av detta. Det är en välskriven, välkomponerad och fin bok som samtidigt känns både originell och märkligt välbekant. Jag tycker att det är något av det bästa han har skrivit och ett måste för alla som behöver lite mysryslig ungdomsfantasy att förgylla höstmörkret med.

Neil Gaiman – The Graveyard Book (Harper, 2010)

Ute på heden

Om jag ska vara ärlig så minns jag inte ens om jag hade beställt Belinda Bauers ”Mörk jord” som recensionsexemplar eller ej. Visst tyckte jag att baksidestexten lät spännande, men att boken hade vunnit något slags deckarpris (The Gold Dagger) var inget som gjorde mig direkt sugen på att läsa (deckarfobin strikes again!). Att boken dök upp hemma var alltså något av en överraskning för mig. En trevlig sådan, skulle det visa sig.

Trots att ”Mörk jord” har vunnit deckarpriser så är det ingen deckare det här. Det är en kriminalroman, som tar vid efter att mördaren redan avslöjats och åkt i fängelset. En debutroman om vad som händer med familjen till ett mördat barn, de som blir kvar med sina trasiga liv.
Steven Lamb är en av dem som blev kvar. Hans morbror Billy försvann för ungefär tjugo år sedan och tros vara ett av seriemördaren Arnold Averys offer. Mormodern – Billys mor – står varje dag i köksfönstret och spanar efter sin förlorade son och har behållit hans rum i exakt samma skick som innan han försvann. Hon kan inte släppa honom.
Steven, som bara vill ha en fungerande familj, tillbringar varje eftermiddag med att gräva på Exmoor-heden efter Billys kropp. Han blir besatt av att finna morbroderns kvarlevor och börjar därför brevväxla med mördaren Avery i fängelset, i hopp om att få veta sanningen. En lek som försätter både Steven och hans närmaste i livsfara …

Stora delar av ”Mörk jord” är skriven ur Stevens synvinkel. Tysta, magra, mögelluktande Steven som har en mamma som alltid tycks vara arg, en frånvarande mormor och en lillebror som han både delar rum och säng med. Han är en tacksam huvudkaraktär, en underdog som man inte kan låta bli att hålla tummarna för. Men som det samtidigt är lite jobbigt att följa med då han naivt stövlar rakt in i livsfaran utan att ens tveka.
De delar av boken som handlar om Arnold Avery är inte riktigt lika intressanta som de som handlar om Steven. Visst är Avery obehaglig, en djupt störd man som inte ångrar sina brott för en sekund. Men han känns också en aning förutsägbar. Den där typiske sluge seriemördaren, som ser så vanlig och vänlig ut men som är så kallt beräknande inuti. Och som dessutom lider av fobi för kroppsutsöndringar av diverse slag (något som, tillsammans med OCD, verkar vara extremt vanligt bland fiktiva seriemördare).

Styrkan i ”Mörk jord” är inte katt- och råtta leken mellan Avery och Steven utan skildringen av Stevens familj. Denna trasiga och sköra spillra som fastnat i det förflutna. Och som sårar varandra mer och mer i sitt försök att ta sig loss, hitta ut från sorgens labyrinter. En familj som är full av både svärta och smärta, men inte helt utan hopp.

Mot slutet tycker jag att ”Mörk jord” tappar en aning. Blir för mycket kriminalhistoria och för lite mörk familjeskildring. Jag ska inte uttala mig så mycket om slutet, förutom att jag blev besviken på det då det kändes alltför enkelt och lite övertydligt.
Allt som allt är ”Mörk jord” ändå en intressant och hyfsat originell historia. Bauer är skicklig på att måla upp miljöer, inte minst hedens ödsliga karghet, och att teckna karaktärer. Tyvärr verkar hennes senaste roman, ”Darkside”, vara mer av en traditionell deckare så det återstår att se om jag kommer läsa något mer av denna författare.

Belinda Bauer – Mörk jord (Modernista, 2011)

Metalitterärt

Meg är författare och bor i en fuktig liten stuga i Devonshire tillsammans med sin självupptagne pojkvän Christopher. Eller snarare så skulle hon vara författare om hon någonsin skrev klart den där fantastiska debutromanen, istället för att försörja sig genom att spökskriva science fiction för ungdomar och recensera vetenskapliga böcker för en tidskrift.
När Meg en dag läser och recenserar en bok som påstår sig kunna leda till evigt liv så blir hon skräckslagen. Att för alltid vara fångad i det liv hon har nu framstår för Meg som en mardröm och får henne att fundera över om det inte är dags att ändra på saker och ting

Scarlett Thomas ”Our Tragic Universe” innehåller flera inslag som känns igen från den fantastiska ”The End of Mr Y”. Thomas blandar fantastik, science fiction, filosofi och litteraturvetenskap i en halsbrytande blandning. Även om jag måste erkänna att just den här blandningen inte föll mig i smaken lika mycket som den gjorde i ”Mr Y”.

Det största skälet är romanens själva uppbyggnad. Meg, som försörjer sig genom att skriva standardiserade genreromaner, funderar väldigt mycket över narrativ och romaners uppbyggnad. Såpass mycket att hon inser att hon inte kan skriva en roman utan att använda en redan uttjatad berättarstruktur om hon inte skriver en ”storyless story”.
Jag älskar ju metalitterära inslag och kan inte tycka att det är annat än briljant att Thomas, som själv undervisar i kreativt skrivande, lyckas inkorporera en berättarteknisk diskussion som en del av romanens själva berättarteknik.
Men tyvärr faller det hala lite på att grundhistorien i sig är en ganska standardiserad kärlekshistoria med några hinder på vägen och ett hyfsat lyckligt slut. Det är ungefär som att Thomas frestar oss med en fantastisk Afternoon Tea-buffé serverad på vackraste benporslin, för att sedan servera en kopp blaskigt påste med en plastförpackad dammsugare till. Inte världens sämsta fika, men ingenting för den som blivit lovad något oändligt mycket bättre.

Fantastiken har överlag en ganska liten roll i ”Our Tragic Universe”. Den är mer där som en backdrop, som ett berättargrepp, än som en vital del av romanen. Det är lite synd, för jag är mycket förtjust i Thomas fantastiska inslag, hennes vilda svängningar mellan filosofisk science fiction och bisarr skräckinfluerad urban fantasy.
Men Megs historia är ju en historia om skrivande, om att skapa sina egna världar och sitt eget öde. I hennes roman finns inget utrymme för The Beast of Dartmoor, hur intressant det odjuret än må vara.

Att jag inte avgudar ”Our Tragic Universe” lika mycket som ”The End of Mr Y” betyder inte att det här är en dålig bok. Långt därifrån. Det är smart, roligt och rappt skrivet och Meg är en minst lika intressant protagonist som Ariel Manto.
Men jag kan inte låta bli att känna mig en liten aning besviken av att ha läst en bok med så många fantastiska beståndsdelar och allt jag fick till slut var en chicklittaktig kärlekshistoria, om än briljant skriven.

Scarlett Thomas – Our Tragic Universe (Canongate, 2011)