brittiskt

Ensamhet som dödar

humanremainsAnnabel är egentligen civilanställd inom polisen, men när hon (eller egentligen hennes katt) upptäcker en grannes döda kropp så dras hon in i fallet. Kroppen är svårt förruttnad och väcker många frågor, inte minst frågan om varför kroppen kunnat ligga oupptäckt så länge utan någon saknat den döda.
När Annabel börjar nysta i fallet, som kryper under huden på henne, så märker hon snart att det förekommit ovanligt många fall den senaste tiden där krafitgt nedbrutna kroppar funnits, och där dödsorsakerna tycks vara naturliga. Det verkar som att dessa människor helt enkelt förlorat viljan att leva och eftersom de saknar både anhöriga och vänner så har deras kroppar helt enkelt blivit liggande, ibland i flera månader.

Elizabeth Haynes ”Human Remains” är inte en bok för den äckelmagade. Här förekommer ganska explicita beskrivningar av förruttnade kroppar, likmaskar och diverse odörer. Men blodiga beskrivningar i all ära, det är i skildringen av ensamhet som Haynes briljerar. Hon låter offren komma till tals, ett grepp som skulle kunna kännas ganska uttjatat men som här är perfekt genomfört. Alla dessa ensamma och olyckliga människor, som inte ens märkt hur nära avgrunden de befinner sig förrän de balanserar på kanten:
”You never realise what loneliness is until it creeps up on you – like a disease, it is, something that happens to you gradually.”

”Human Remains” är en sådan där bok som stannar kvar hos en. Som får en att fundera över de där personerna som kanske befinner sig i utkanten av ens liv och som man inte vet så mycket om förutom att de verkar väldigt ensamma; en granne, en kollega eller en kurskamrat. Hur länge skulle det dröja innan någon märkte att de försvann?

Tack Helena för lånet av boken! Den här deckarfobikern tyckte mycket om den här boken, som ligger tillräckligt långt från en klassisk deckare för att inte utlösa några som helst allergier.

Elizabeth Haynes – Human Remains (Myriad editions, 2013)

Annonser

Anglofil dekadens

grenaravgiftNär universitetsstudenten Karen träffar den excentriska Biba så vänds hennes liv upp och ner. Hennes tråkiga pojkvän lämnar henne och hennes välordnade studentliv som hon delar med sina trista kompisar byts ut mot fester och dekadens tillsammans med Biba och brodern Rex i deras förfallna – men fortfarande storslagna – hus. Men tillvaron med Biba och Rex är inte helt okomplicerad. Den Karen vi får möta tio år senare är en vaksam kvinna, som gör allt för att skydda sin dotter. Och som är beredd på det värsta när det förflutna gör sig påmint …

Erin Kellys ”Grenar av gift” är en bok som ofta brukar nämnas i samma andetag som Donna Tartts ”Den hemliga historien”. Akademisk miljö, dekadent överklass, hemligheter, lögner och ond bråd död. Likheterna finns där. Men till skillnad från de flesta böcker som brukar nämnas i samband med DHH, så blir jag inte det minsta besviken på den här boken.
Mycket tror jag att det beror på Kellys fantastiska känsla för miljö och stämning. Kelly har helt lyckas fånga den där lätt bedagade skönheten och lockelsen som London på 1990-talet utövade på en hel generation tonåringar (jag själv inkluderad). Även hennes karaktärsbeskrivningar imponerar. Bibas mystik gränsar hela tiden på gränsen till att bli irriterande, något som ofta är fallet när det gäller personer som innehar hennes karisma och komplicerade personlighet.

Själva historien är snyggt konstruerad, med hopp mellan nutid och dåtid. Vändningarna är kanske inte så enormt överraskande, men de är så välgjorda att det inte gör någonting.

Erin Kellys ”Grenar av gift” är en mycket välskriven roman, som i synnerhet borde tilltala anglofiler och thrillerälskare. Jag, som tillhör den första kategorin men inte den andra, är mycket imponerad av denna debut.

Erin Kelly – Grenar av gift (Ponto pocket, 2013)

Läsa Hcg: två mysterier och en skilsmässa

Dags för andra omgången i mitt Läsa Hcg-projekt. Den här gången lyckades jag hålla mig ifrån att enbart läsa läskiga spökhistorier, utan fick med lite realism på ett hörn också.

bättresnartSofias föräldrar ska skiljas. De bråkar mest hela tiden och Sofia önskar att allt bara kunde bli lite bättre snart. I skolan vill hon helst att ingen ska veta något, men den coola Ofelia som själv har skilda föräldrar visar sig vara en riktig vän och ett viktigt stöd. Och så finns ju Leo i parallellklassen som är så fin och som verkar bry sig så mycket om Sofia. Kanske kan han bli mer än en vän?

Ida Pyks ”Bättre snart” är inte bara en skilsmässoskildring. Det handlar lika mycket om vänskap, kärlek och att vara i gränslandet mellan barn och tonåring.
Jag gillar att berättelsen är ganska nedtonad. När jag läser väntar jag hela tiden på att det ska komma några stora vändningar eller förvecklingar men det gör det inte. Först blir jag lite besviken, men såhär i efterhand har jag kommit fram till att jag gillar det. Allt behöver inte vara på liv eller död hela tiden. För en tjej som snart blir tolv är det drama nog när föräldrarna separerar.

Ida Pyk – Bättre snart (Rabén & Sjögren, 2013)

etthusutanspeglarMårten Sandén är en sådan där ofantligt produktiv författare som lånas väldigt mycket på jobbet. Jag blev nyfiken på att läsa något han har skrivit. Att det råkade bli just ”Ett hus utan speglar” som fick följa med mig hem berodde ärligt talat mest på det snygga omslaget.

Henrietta är döende. I hennes enorma hus leker Thomasine tillsammans med sina kusiner, medan hennes far sitter troget vid sängkanten och inväntar det oundvikliga slutet. Men huset ruvar på en mängd hemligheter. Någon har samlat ihop husets alla speglar i ett litet rum och går man in där så händer det märkliga saker. Det finns en flicka där, som verkar vara från en annan tid. Vem är hon? Och vad vill hon egentligen?

”Ett hus utan speglar” är en stämningsfull bok som andas både sorg och hopp. Relationen mellan de olika familjemedlemmarna är fint beskrivna, särskilt när det blir konflikter och upprörda känslor. Jag gillar att Sandén skrivit en stämningsfull och ganska mystisk historia som inte är särskilt läskig. Perfekt för den som vill ha spänning, men inte gillar alltför skrämmande böcker.
Ett stort plus också för Moa Schulmans illustrationer. De är mycket fina, men jag kan inte låta bli att önska att de varit i färg. Jag misstänker att de skulle varit ännu vackrare då.

Mårten Sandén – Ett hus utan speglar (Rabén & Sjögren, 2012)

Peter Lutten tvingas flytta med sina excentriska föräldrar till Beeton, den lilla stad som hans far vuxit upp i. En stad som visar sig vara full av olösta mysterier och gammal bortglömd familjehistoria.
Peter blir som besatt av att ta reda på vad som egentligen hände med hans gammelfarbror Tony, en illusionist och magiker som tillverkade en hel mängd märkliga mekaniska maskiner under sin livstid. Peter börjar följa de ledtrådar som Tony placerat ut för många år sedan, något som försätter honom i ständigt nya faror samtidigt som han lär sig mer om sin familjs hemligheter.

Lissa Evans ”Små mekaniska mirakel” känns som en typisk brittisk bok med sin torra humor, märkliga småstadsoriginal och ibland lite omständiga skattjaktshistoria. Boken är helt klart underhållande och påminner mig en aning om barndomsfavoriten Eva Ibbotson.

Lissa Evans – Små mekaniska mirakel (Rabén & sjögren, 2013)

Some girls wander by mistake

weirdoMin deckartolerans är som bekant inte särskilt hög. Därför kände jag att det var säkrast att rådfråga bokbloggarvärldens orakel när det gäller anglosaxisk spänningslitteratur – Helena Dahlgren – om hon trodde att Cathi Unsworths ”Weirdo” var något för mig. Hon övertygade mig med de magiska orden ”noir” och ”goth”, vilket jag är glad för. ”Weirdo” visade sig nämligen vara en riktigt spännande roman där själva kriminalgåtan inte är huvudpoängen.

Sean Ward är privatutredaren som får i uppdrag att undersöka ett tjugo år gammalt – och mycket omtalat – mord. Han reser till Ernemouth, en liten kuststad i Norfolk. Där försöker han ta reda på vad som egentligen hände när den femtonåriga Corrine Woodrow dömdes för mord och anklagades för att ha varit ledare för en satanistisk kult. Men stadens invånare är inte särskilt pigga på att tala om det förgångna. Och när Sean och lokaltidningens chefredaktör Francesca börjar närma sig sanningen så försätter de sig själva i livsfara.

Unsworth är mycket bra på att bygga upp miljöer och stämning. Hon hoppar ledigt mellan 2003 och 1983 utan att någon av tidslinjerna blir lidande. Hon utnyttjar också tidshoppen genom att medvetet lämna luckor och visa på motsägelser. Det dröjer inte länge innan vi inser att 1983 års Corrine inte är något monster, utan bara en väldigt trasig tjej.
Mordhistorien är för mig ganska perifer. Det handlar inte så mycket om whodunnit, utan mer vad som leder fram till de tragiska händelserna. Och vad som kommer därefter. Vilket passar mig utmärkt, för jag har ju aldrig varit särskilt förtjust i böcker som är helt plotdrivna.

Det jag gillar mest i boken är nog ändå Unsworths beskrivningar av gothtonåringarna. Hur det handlar om musiken, inte provokationen. Och hur en subkultur kan vara lika exkluderande som inkluderande. Som en extra fin bonus är kapitlen namngivna efter låttitlar med grupper som Bauhaus, Echo & the Bunnymen och The Cult. Min inre goth nickar avmätt, vilket betyder att hen är mycket nöjd.

”Weirdo” rekommenderas varmt. Även för deckarfobiker som yours truly, som ändå kan uppskatta en god kriminalroman då och då.

Cathi Unsworth – Weirdo (Kalla kulor förlag, 2013)

Konsten att vara feminist

konstenFör mig var det tidningen Darling som fick mig att bli feminist. Tidningen Darling och Nina Björks ”Under det rosa täcket”. Jag var tonåring på 90-talet och såhär i efterhand har jag funderat över om det inte var ganska lätt att bli feminist då. När Darling fanns, när ”Fittstim” kom ut, när ”Buffy” gick på tv och Spice Girls gjorde världssuccé med sin girl power. När vi hade en statsminister som kallade sig feminist.

Caitlin Moran skriver mycket om 1990-talet i ”Konsten att vara kvinna”. Hon skriver om grunge och britpop och Spice Girls. Hon berättar om sin egen uppväxt, sin kropp och sin syn på feminism på ett både personligt och humoristiskt sätt.
Och jag får en känsla att jag borde relatera till det hon skriver mer än jag gör, att jag borde skratta och förfäras med henne. Men sanningen är att jag inte är målgruppen för Morans bok. Jag är redan övertygad feminist och har varit det ungefär halva livet.

Det personliga tilltalet i Morans bok är både en styrka och en svaghet. Å ena sidan känns den ärlig och uppriktig i tilltalet. Moran utgår i varje kapitel från sig själv och sina egna upplevelser, innan hon går vidare till politiken. För mig är detta också ett stort problem. Att Moran alltid utgår från sig själv gör att hon ständigt generaliserar och förenklar, att hon är blind för andras situation och bitvis ganska motsägelsefull. Själva utgångspunkten för boken, att alla kvinnor (och här tycker Moran att dessutom är väldigt viktigt att poängtera att det enbart gäller biologiska kvinnor) borde vara feminister, är i sig exkluderande.

Bitvis tycker jag att boken är briljant, bitvis irriterar jag nästan ihjäl mig. Jag kan inte annat än att skriva under på flera av hennes funderingar kring mode, i synnerhet ”Det är ytterst osannolikt att du missklär i en knälång figursydd femtiotalsklänning med ärmar samt liten kofta”. Däremot blev jag bara trött av hennes påståenden att alla kvinnor har en gömma med mängder av oanvända skor hemma och att kvinnor endast bär högklackat för att de tror att deras ben ska se smalare ut (please, allt handlar inte om vikt).

Mot slutet av boken blir Moran mer allvarlig och jag blir mindre irriterad. Hennes kapitel om abort är enligt mig det bästa i hela boken, och fick mig att avsluta läsningen mycket mer positivt inställd till Moran än jag var i början.

”Konsten att vara kvinna” är kanske inte en bok för just mig. Jag har numera ganska svårt att uppskatta feministiska böcker som helt saknar intersektionellt perspektiv. Men för den som funderar över feminism och som inte riktigt är övertygad ännu tror jag att ”Konsten att vara kvinna” kan vara oerhört viktig. Kanske lika viktig som Darling en gång i tiden var för mig?

Caitlin Moran – Konsten att vara kvinna (Bonnier pocket, 2013)

Att minnas

känslanJulian Barnes ”Känslan av ett slut” handlar om minnen. Om hur de sätter spår i oss, men också om hur förrädiska de kan vara. Vad vi minns är inte alltid vad som hände, och ju längre tid som går desto färre äkta minnen stannar kvar.

Romanen inleds med att Tony räknar upp ett antal minnen, ”utan inbördes ordning”. Dessa minnen är grunden för hans berättelse, en äldre man som ser tillbaka på sitt ungdomsliv, på vänskap och kärlek som för länge sedan försvunnit ur bilden.
När så det förflutna gör sig påmint i Tonys nuvarande lugna tillvara, så vänds hans liv upp och ner. Han påminns om gamla svek och sår som aldrig riktigt läks. Men frågan är om det är värt att börja grävs i det förflutna?

”Känslan av ett slut” är en kort roman, knappt 200 sidor lång i pocketformat. Det känns som att Barnes ändå har fått med allt som behövs på de få sidorna. De minnen han utgår från, de personer och känslor som hör samman med dem, de målar effektivt upp ett helt liv med alla misstag och framgångar.

Boken är inte perfekt. De avsnitt som handlar om förhållandet mellan Tony och Veronica, hans första stora kärlek, är mycket tröttsamma. Jag är så otroligt trött på att läsa beskrivningar av förhållanden där mannen/pojken är helt besatt av att ha sex för första gången med sin flickvän och tillbringar typ hela deras förhållande med att tjata om saken. Det är tyvärr ganska vanligt (”High Fidelity”, någon?), men gör det inte mindre vidrigt.
Däremot är beskrivningen av relationen mellan den vuxne/gamle Tony och exfrun Margaret fint skildrad. Här finns ingen bitterhet, bara ett förhållande som lyckats utvecklas från kärlek till vänskap. Det fungerar som en bra kontrast mot det emotionella haveri som Veronica får stå för.

”Känslan av ett slut” är en mycket välskriven och välbalanserad roman. Jag får känslan av att Barnes vägt varje ord på guldvåg innan de fått plats i texten. Resultatet är en bok som är mycket läsvärd, om än inte helt utan brister.

Julian Barnes – Känslan av ett slut (Bonnier pocket, 2012)

Triangeldraman

Makarna Hardiman, Beth och Nicholas, driver ett författarretreat i Stonefield. Nicholas är själv en framgångsrik författare som inte skulle klara sig många minuter utan markservice, skrivarråd och renskrivning från hustrun. Men Nicholas är också en kvinnojägare som ständigt bedrar sin fru.
När Tamara Drewe flyttar in i grannhuset, sin familjs gamla hus, så ställs saker på sin spets. Den vackra Tamara drar till sig intresset från alla män i området och blir dessutom stalkad av två tonårstjejer efter att hon blivit tillsammans med en f.d rocktrummis. Tamara blir en katalysator som drar igång en händelsekedja som kommer att påverka hela bygden.

Posy Simmonds är en brittisk serieskapare som har haft med seriestrippar i Guardian sedan 1977 och vunnit ett flertal priser. ”Tamara Drewe” är löst baserad på Thomas Hardys roman ”Far from the Madding Crowd” från 1874. I båda böckerna figurerar ett antal karaktärer i diverse triangeldramakonstellationer och en intrig som är omöjlig att summera i bara några meningar. Dessutom står en vacker och självständig ung kvinna i centrum, Tamara eller Bathsheba.

”Tamara Drewe” är ganska texttung för att vara en grafisk roman. Perspektivet växlar mellan olika karaktärer som berättar i jag-form och som har helt olika ton och vokabulär. Ackompanjerat av Simmonds ganska idylliskt milda illustrationer framstår berättelsen till en början som ganska mysig och småputtrigt rolig. De metalitterära inslagen är många, inte minst eftersom så många författare och skribenter figurerar i persongalleriet.
Efter att tag börjar dock skruven dras åt. Mysigheten försvinner allt eftersom karaktärerna trasslar in sig mer och mer i sina komplicerade intriger. De verkar alla så ensamma, så desperata att hitta något slags närhet. Så lätta att såra i sin sköra utsatthet.

”Tamara Drewe” är en välskriven och välbalanserad grafisk roman. En melankolisk historia som på något märkligt sätt fyller sina läsare med en stillsam glädje.

Posy Simmonds – Tamara Drewe (Houghton Mifflin books, 2008)

Favorit i repris: Watership Down

Först ut i min favorit-i-repris-sommar är Richard Adams ”Watership Down” från 1972. En bok jag inte läst sedan jag gick i mellanstadiet, men med tanke på hur många gånger jag har sett filmen så mindes jag ändå handlingen ganska väl. Även om jag tror att många av dess nyanser gick över huvudet på mig förra gången jag läste boken.

Det börjar med att Fiver plågas av hemska visioner av kolonins undergång. Fiver är en synsk kanin, och Hazel gör sitt bästa för att få kolonins ledare att lyssna till honom. Men han vägrar lyssna och de båda kaninerna ser ingen annan utväg än att fly från kolonin. Med sig får de en udda skara kaniner: som ängsliga lilla Pipkin, smarta Blackberry, historieberättaren Dandelion och starka Bigwig. De ger sig iväg på ett äventyr som är minst sagt farofyllt. För det berättas att kaninerna har tusen fiender och kan endast undkomma dem alla genom att använda sin list och sin snabbhet.

”Watership Down” är en klassisk äventyrsroman, en Odysséen med kaniner. Hazel är bokens protagonist, en hjälte som varken är exceptionellt stor eller stark. Men han är modig och lojal och har en förmåga att lösa de flesta knipor med hjälp av list. Oavsett om knipan består av att undkomma fiender eller att skaffa honor till sin nystartade lilla koloni.

Mycket av ”Watership Down” handlar om vad det innebär att vara kanin. I jakten på sitt nya hem träffar Hazel och de andra på två sinsemellan väldigt olika kolonier, vars invånare verkar ha glömt bort vad det innebär att vara kanin. Den första kolonin, Cowslip’s Warren, är till synes ett paradis. Kaninerna är välgödda och stora med obegränsad tillgång på mat. Men det visar sig att priset för maten är högt, att människorna i den närbelägna bondgården sätter upp snaror i närheten av maten de lägger ut. Kaninerna i Cowslips koloni har gett upp. De har glömt bort att människan är elil, kaninernas fiende.
Den andra kolonin, Efrafa, är på många sätt en motsats till Cowslips koloni. Ledda av General Woundwort lever dessa kaniner i ständig beredskap och under militärisk disciplin. De äter i skift för att inte avslöja hur många de är och styrs med järnhand av den hårdföre generalen. Kaninerna i Efrafa har liksom de i Cowslips koloni glömt bort hur kaniner egentligen är. De båda kolonierna har begränsat sin egen frihet för en falsk trygghet och därigenom kompromissat med sitt eget kaninskap.

Något jag verkligen uppskattade vid den här omläsningen var Dandelions berättelser om El-ahrairah, kaninernas största hjälte. Han är ingen gud, utan snarare en förebild när det gäller list, snabbhet och lojalitet till sitt folk. El-ahrairah är en trickster av stora mått, som alltid lyckas landa på fötterna.
Den bästa, och sorgligaste, historien om El-ahrairah är när han besöker den svarta kaninen, the Black Rabbit of Inlé. Här blir det tydligt hur mycket en bra kaninledare måste vara beredd att offra för sitt eget folk och sin koloni.

”Watership Down” var ett mycket bra val av omläsning. En klassiker som verkligen håller för omläsning. Även om jag inte längre tycker att måsen Kehaar är det roligaste i hela boken, som jag gjorde när jag var tolv, så är det fortfarande en fascinerande historia.
Nu känner jag att jag måste se om filmen också. Snarast.

Richard Adams – Watership Down (Penguin books, 1980)

Klichéfest

Vi är tillbaka i Shipcott, samma by som Belinda Bauers hyllade debut ”Mörk jord” utspelar sig i. Det har gått några år sen sist, men byn ter sig lika isolerad och dyster som alltid. När en äldre kvinna blir brutalt mördad upprörs hela byn och saken blir inte enklare när en bufflig kriminalinspektör kommer till byn och kastar misstankar åt alla håll och i synnerhet mot den lokale polisen Jonas Holly.

”Skuggsida” känns som ett typiskt exempel på hur svårt det kan vara att skriva uppföljaren till en väldigt populär debutroman. Jag läste ”Mörk jord” i höstas och tyckte att den var bra. Jag föll inte lika pladask som många andra bokbloggare gjorde, men den första halvan av boken var väldigt stark och spännande. Mot slutet började den däremot lukta alltför mycket deckare för min smak.
Vilket är ett av de stora problemen med ”Skuggsida”. Uppföljaren är mycket mer en renodlad deckare än ”Mörk jord” är. Än värre, det är dessutom en väldigt förutsägbar deckare. Karaktärerna känns klyschiga, särskilt den aggressive, arrogante och supande kriminalaren Marvel känns som skriven utefter något slags mall. Även den naive Jonas har jag svårt för. Jag tror att han är tänkt att väcka sympati, men jag blir mest förbannad över hans tafatthet och självupptagenhet.

Det största problemet är dock själva mordgåtan i sig. Ganska tidigt började jag ana hur det hela låg till och hann tänka ”Nej! snälla! Låt henne inte ha använt det långsökta och totalt uttjatade greppet!” Men tyvärr blev alla mina farhågor besannade. Upplösningen är inget annat än idiotisk och har dessutom gjorts förut på långt bättre sätt (som jag av spoilerskäl inte kommer närma, men varje kriminalserie värd namnet har haft med en liknande vändning).

Trots att Belinda Bauer är skicklig på att måla upp miljöer och teckna intressanta familjerelationer så tror jag att jag inte kommer läsa något mer av henne. Hon har tyvärr visat sig vara en ganska medelmåttig deckarförfattare istället för – som jag hoppats – en författare av mörka mångbottnade kriminalromaner.

Belinda Bauer – Skuggsida (Modernista, 2012)

Tentaclelicious

Jag har inlett i princip varje China Miéville-recension med att skriva om mitt ambivalenta förhållande till hans böcker. Hur jag tycker att han skriver oerhört bra och är fantastisk på att tänka ut intressanta karaktärer och världar, men hur jag tycker att han har en tendens att alltid gå lite för långt. Göra sin påhittade värld lite för finurligt konstruerad, ge en karaktär ett namn som låter misstänkt likt en ordvits och hur han pressar in lite för många av sina älsklingsord i varje bok (Ett China Miéville drinking game skulle kunna gå ut på: ta en sup varje gång du stöter på något av följande ord; palimpsest, cul-de-sac, orifice, edifice, penumbra. Du skulle däcka innan du hunnit läsa en fjärdedels bok.). Han är en författare som jag verkligen gillar, men som jag ibland skulle vilja ge en t-shirt med orden KILL YOUR DARLINGS, där jag med ”darlings” bl.a. menar ”gigantiska blodsugande myggkvinnor”.

”Kraken” inleds med att en jättebläckfisk stjäls från sin behållare på Natural History Museum mitt under näsan på kuratorn Billy Harrow. Det står snart klart för honom att han anses ha något slags koppling till bläckfisken och att denna koppling gör honom till en av Londons mest eftersökta män. Och det är inte bara polisen som är ute efter honom, utan snart får han stifta bekantskap med ett tidigare dolt London; fullt av kulter, magiker, monster, mördare och gudar.

Det som gör ”Kraken” så bra är att historien är tydligt förankrad i ett smutsigt och ganska vardagligt London. Å ena sidan kommande apokalyps med tillhörande magiskt krig, å andra sidan fish n chips och en halfpint lager på den lokala puben. Jag var aldrig helt såld på Miévilles YA ”Un Lun Dun”, pga ett överflöd av ordvitsigheter och cliffhangers, men jag gillar hans London-skildringar skarpt. Speciellt i kombination med de lätt bisarra magiska inslag som blivit något av författarens kännetecken.

Något som förvånade mig var att boken är så rolig. Miéville har alltid framstått som en ganska seriös typ för mig, så jag blev positivt överraskad hur väl han kan kombinera tortyrskräck med supergeekig internhumor. Som en grupp magiker-whovians som designar om sina trollstavar så att de ska se ut som sonic screwdrivers. Eller den lilla ipod-demonen som ger en skydd bara man matar den med musik och står ut med att istället höra den sjunga alla låtar man spelar med sin lilla pipiga röst.

Som vanligt är karaktärerna både intressanta och flerdimensionella. Protagonisten Billy går från att vara en ganska bortkommen vetenskapsnörd till att bli en kick-ass hjälte med en egen phaser (vilket iofs också är ganska nördigt, men på ett coolt sätt). Parallellt med hans sökande efter jättebläckfisken får vi följa hans försigkomna vän Marge, som på egen hand bedriver efterforskningar och därmed dras allt djupare in i det ockulta Londons labyrinter.

Jag tror att ”Kraken” var den perfekta boken att ta med på semestern till Tokyo. Inte bara för att den är så spännande att jag läste lite varje kväll trots att jag egentligen var alldeles för trött för att kunna hålla ögonen öppna. Men också för att japaner verkligen, verkligen verkar gilla bläckfisk. Inte nog med att man kan köpa snacks i form av hela små frystorkade bläckfiskar i matbutiken (ew), det är också en oerhört vanlig ingrediens i ungefär alla maträtter. Ingen middag utan sugkoppar. Denna besatthet måste tyda på att det finns ett stort antal Kraken-kulter och Cthulhu-dyrkare gömda även i den staden. Förutom Godzilla-kulterna, menar jag.

”Kraken” är min favorit bland de Miéville-böcker jag har läst. Inte bara för att boken är så spännande, välskriven och underhållande. Utan också för att boken aldrig tappade fokus eller tempo eller trovärdighet. Den är en helhet; en väl avvägd blandning av urban fantasy, skräck, geekighet, humor, allvar och tentakler. Läs!

China Miéville – Kraken (Pan books, 2011)