bilderbok

Bilder som stannar kvar

yttreförortenShaun Tans ”Berättelser från yttre förorten” är en bok som är mycket svår att genrebestämma. Är det en bilderbok, en novellsamling, en ungdomsbok eller ett slags seriealbum? Det beror på hur man ser på saken. Och det beror nog i än större grad på vem det är som läser boken.
Som vuxen läsare skulle jag nog gärna placera boken i seriehyllan på biblioteket. Inte för att det egentligen är en serie, men för jag tror att boken skulle hitta flest läsare där, bland oss som uppskattar vackra och lite illustrationer.
(På mitt ena jobb, där jag lånat boken, står den bland de vanliga böckerna i ungdomsavdelningen)

mu2011 vann Shaun Tan ALMA-priset. Mycket välförtjänt.
Han är främst en fantastisk illustratör, med en känsla för det mystiska, det drömska och det lätt bisarra. Det är också bilderna som är den stora behållningen när man läser Tan. När jag bläddrar igenom ”Berättelser från yttre förorten” såhär några veckor efter avslutad läsning så inser jag att de flesta texterna redan försvunnit ur minnet. Men bilderna har stannat kvar.
Jag misstänker att vissa av dem kommer att bosätta sig där permanent faktiskt, och det har jag inte någonting emot.

Shaun Tan – Berättelser från yttre förorten (Kabusa böcker, 2012)

Annonser

En kanins grubblerier

kaninerJag lånade hem Anna Höglunds ”Om detta talar man endast med kaniner” på impuls från jobbet för någon månad sen. Jag visste att boken var augustprisnominerad (den vann inte) och jag visste att det var något slags bilderbok som inte var riktad till barn. Utöver det gick jag enbart på omslaget, som jag tycker är briljant.

Det är ganska svårt att kategorisera den här boken. På vårt bibliotek står den som uHc (ungdomsbok), men den hade nog passat lika bra bland vuxenserierna. Kanske hade den hittat fler läsare där?
Boken handlar om en ganska deppig liten kanin, som för det mesta vill vara ensam hellre än att vara med andra. Som tycker att allt är meningslöst. Och som går runt och är rädd mest hela tiden. Men som har en morfar att prata med om det svåra och som kanske ändå inte är så ensam.

Jag gillade verkligen den här boken. Jag gillar Anna Höglunds lätt bisarra illustrationer och kaninens funderingar över det svåra i livet. Det är en tunn bok som man läser ut på nolltid, men jag tyckte att boken stannade kvar hos mig ganska länge efteråt. Och jag kan tänka mig att den skulle passa bra som present åt någon grubblande person som kanske själv skulle behöva en kanin att prata med.

Anna Höglund – Om detta talar man endast med kaniner (Lilla piratförlaget, 2013)