Ben Aaronovitch

Down to the underground

whispersNär en ung man hittas död på en tunnelbaneplattform och mordvapnet är en omisskännligt magisk liten krukskärva, så blir det givetvis Peter Grants uppgift att lösa fallet. Han tillhör trots allt den minimala avdelning av Londons polisstyrka som har hand om magiska brott av det slaget som allmänheten helst inte borde få reda på. Som vanligt dröjer det inte länge innan Peter dras in i magiska intriger mer komplicerade – och mer dödliga – än han kunnat ana. Och som vanligt blir han tvungen att använda sina mycket begränsade magiska förmågor för att överleva.

”Whispers Underground” är Ben Aaronovitchs tredje urban fantasy/deckare med Peter Grant i huvudrollen. Precis som tidigare delar är detta en underhållande och spännande bok och Aaronovitchs gedigna världsbygge fortsätter att imponera. Men jag hade hoppats på en mer direkt fortsättning på den mer övergripande story arc vi kunde ana i förra boken, så jag blev faktiskt aningens besviken på den här boken. Är man inställd på Big Bad räcker det inte riktigt med Monster of the Week, så att säga.
Förhoppningsvis dröjer det inte länge innan Aaronovitch vänder tillbaka till berättelsens huvudspår igen, för det känns som att det finns en hel del där att berätta.

Jag gillar att Lesley är tillbaka på allvar i den här boken. Och jag gillar att vad som hände i första boken har påverkat henne så fundamentalt. Det känns trovärdigt. Och förutom att hon är en grym karaktär så fungerar hennes närvaro som en ständig påminnelse om magins faror, något som är en viktig del av den magiska värld som Aaronovitch skildrar.

Den fjärde delen i bokserien heter ”Broken Homes” och jag misstänker att det inte lär dröja allt för länge innan jag läser den. I höst kommer den femte delen, ”Foxglove Summer”, ut.

Ben Aaronovitch – Whispers Underground (Gollancz, 2012)

Body and Soul

moonoversohoAndra delen i Ben Aaronivitchs londonska urban fantasy-deckare om polisen Peter Grant heter ”Moon Over Soho”. Det fall som Grant dras in i den här gången handlar om jazzmusiker som dör av till synes naturliga orsaker, men vars dödsfall lämnat efter sig den speciella auran av magi som kallas vestigia. Grant tvingas ges sig djupt in i jazzscenen i sin jakt på sanningen. En värld han är alltför bekant med, då hans far råkar vara en av landets mest kända jazzmusiker.
Självklart visar sig fallet vara mer komplicerat än Grant kunnat ana. Och självklart dröjer det inte länge innan han själv hamnar i akut livsfara och tvingas använda sina högst begränsade magiska krafter i självförsvar.

Precis som första boken i serien, ”Rivers of London”, är ”Moon Over Soho” en oerhört underhållande bok. Det är smart, nördigt och spännande. Men det finns också en ganska rejäl skopa melankoliskt allvar i Aaronovitchs böcker, något som gör att de aldrig riskerar att bli tramsiga.
Jag gillar att det som hände i första boken får konkreta konsekvenser. Jag tänker inte gå in på detaljer, förutom att berömma Aaronovitch för att han inte backar för att visa magins fula baksida. Och för att han låter sina karaktärer utvecklas, särskilt när de gör det i en inte helt väntad riktning.

Något annat jag gillar är att Aaronovitch börjat hinta om vad som komma skall. The Big Bad som (troligtvis) lurar i kulisserna. Hemliga svarta magisällskap dyker upp, vilket får Grant att påpeka att de inte borde kallas ”black magicians” utan ”ethically challenged magical practitioners”. Och vilket får mig att längta efter att läsa nästa bok.
Jag tänker definitivt fortsätta följa Peter Grants äventyr i magins London. Nästa del i bokserien heter ”Whispers Underground” och ska tydligen utspela sig till stor del i stadens nät av tunnelbanetunnlar.

Ben Aaronovitch – Moon Over Soho (Gollancz, 2011)

London calling to the underworld

riversoflondonAtt ta med Ben Aaronovitchs ”Rivers of London” som semesterlektyr på Englandsresan jag gjorde i juli visade sig vara ett genidrag. Inte nog med att det är en smart, rolig och oerhört nördig bok, den känns dessutom väldigt brittisk. Vilket känns helt perfekt när man är på en väldigt brittisk semester.

Peter Grant är Londonbo och nybakad polis. Såpass ny att han ännu inte har hunnit rekryteras av någon avdelning (man han fruktar att han kommer att tvingas syssla med administration på heltid). Så träffar Peter en natt ett mordvittne som visar sig vara ett spöke och hans liv vänds upp och ner. Han lär känna den excentriske Inspector Nightingale och introduceras för en stad full av spöken, gudar, mytologi och magi. Magi som Peter själv får börja lära sig – både tt använda och att akta sig för.

”Rivers of London” är en mycket lyckad mashup av deckare och urban fantasy. Jag är ju vanligtvis inget fan av deckare, men när polisjargongen blandas upp med magiska inslag så kan jag inte bli annat än förtjust. Särskilt när vi får träffa de flodgudar som titeln syftar på och dras in i deras kamp om herraväldet över London.

Det här är mycket underhållande. Men det finns också ett mörkt stråk i boken, en ständig påminnelse om hur mycket magi kan skada, som gör att den aldrig känns det minsta tramsig. Inte ens när det skämtas om Harry Potter.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok om Peter Grant, ”Moon Over Soho”, som jag redan har lagt vantarna på. Mer fantastiknördiga deckare åt folket!

Ben Aaronovitch – Rivers of London (Gollancz, 2011)

Äntligen!

IMG_20130618_181142
Årets mest efterlängtade bok, Neil Gaimans ”The Ocean at the End of the Lane”, hamnade äntligen i min ägo i tisdags. Några reafynd i form av Ben Aaronovitchs ”Rivers of London” och Gene Wolfes ”The Fifth Head of Cerberus” fick också följa med hem. Som synes på bilden ovan var jag inte den enda som var intresserad av bokköpen.

Nu gäller det bara att hitta tid att hinna läsa böckerna också. Jag har kommit halvvägs i TOatEotL och är hittills inte besviken. Boken påminner mig lite om ”Coraline”, en av mina Gaiman-favoriter. Jag hoppas hinna läsa klart den nu i midsommar, trots att jag ska härja runt på landstället med mängder av släkt och troligtvis inte få en lugn stund.

Vad läser ni i midsommar?