barbara havers

Hennes kurviga kropp

Jag har börjat läsa Emily Griffiths ”Flickan under jorden”, den andra boken i deckarutmaningen. Efter några få kapitel trivs jag riktigt bra tillsammans med arkeologen Ruth Galloway, om det inte vore för en enda sak: hon är fullkomligt besatt av sin egen vikt. På de knappt 30 sidor jag har läst har hon redan hunnit
1. konstatera att hon är för tjock för jeans
2. påpeka att hon endast bär svarta kläder för att hon är för tjock för färger
3. känt sig ful (och tjock, såklart) när hon bytt om till praktiska kläder
4. inbillat sig att hon skulle trigga något larm i bilen för att hon väger 80 kg.

Missförstå mig rätt nu, jag gillar Ruth. Och jag är väldigt mycket för att kvinnor i alla storlekar ska få utrymme överallt. Vilket faktiskt är skälet till att jag blir så provocerad av det här ständiga rantandet om vikten bland kvinnliga karaktärer. Det känns som ett så billigt sätt att få in en tydlig svaghet eller igenkänningsfaktor: ”Jag gör mitt geni överviktigt, så kommer hon kännas som en riktig kvinna!” Det vore befriande att en enda gång få läsa om en kvinnlig deckarkaraktär som inte bryr sig det minsta om vad hon äter eller har på sig eller om hennes läppstift är smetigt i de här sammanhanget. En kvinna som inte bantar och köper kläder i syfte att dölja magen (Ja, jag tittar på dig, Paddy Meehan!).
Glädjen över att få läsa om en cool, självständig, smart kvinnlig karaktär förtas när hennes vikt hela tiden tas upp och när det ständigt påpekas hur ovårdad hon är (Ja, Barbara Havers, det är dig jag syftar på!) Jag förstår mycket väl att det också är för att visa att karaktären är ”a brain, not a body” – men i så fall vore det ju bra mycket mer intressant om det skrevs karaktärer med alla typer av kroppar och kroppsuppfattningar. Kanske till och med – gasp! – en överviktig kvinna som inte hatar sin kropp. Utan som kan få ha kurvor och självförtroende på en och samma gång.

Vidare stör jag mig också en aning på hela attityden att kvinnor ”måste” bära svarta kläder för att de är överviktiga. Det är också en så billig poäng att plocka, en sådan total kliché. Jag är själv en stark förespråkare för att klä sig i fyra nyanser av svart, så jag absolut inget emot att karaktärerna i böckerna jag läser gör det (tvärtom sympatiserar jag oftast mer med en karaktär som är svartklädd än en som är klädd i pasteller). Men jag föredrar helt klart de karaktärer som klär sig i svart av populärkulturella, estetiska eller moraliska skäl framför de som läst i damtidningarna att svart gör en smalare.