apokalyps

En långsam undergång

entidförmirakelI Karen Thompson Walkers ”En tid för mirakel” kommer undergången smygande så försiktigt att det dröjer ett tag innan mänskligheten märker vad som är på väg att hända. Det är inte förrän ledande experter inom området förklarar att jordens rotation har saktat in såpass mycket att dygnet förlängts med 56 minuter, som de flesta människor inser att något faktiskt är fel. Och kommer att bli ännu mer fel när dygnet förlängs mer och mer.
Vädret påverkas såklart. Efter ett tag börjar vissa växter dö, de som inte klarar de nya, långa nätterna. Fåglarna ramlar ner från himlen när gravitationen förändras. Och vissa människor vägrar att följa klockan när dygnet blir allt längre, de lämnar civilisationen och flyr ut i vildmarken.
Mitt i det här växer Julia upp. Hon bor i Kalifornien med sin familj och hennes liv borde handla om fotboll och kompisar och skolan och den första kärleken. Istället får hon se sin framtid och sin familj långsamt lösas upp, i takt med att jorden saktar in allt mer.

”En tid för mirakel” är en fantastiskt bra debutroman. En coming of age-roman, en undergångssång och en mörk familjeskildring på en och samma gång. En bok att hitta något att leva för när världen långsamt dör.

Jag läste boken inför bokpratet jag gjorde för någon månad sen med tema postapokalyps. Även om den här boken handlar om undergången i sig snarare än vad som kommer efter, så har den mycket gemensamt med genren. Det handlar om att vara människa och om hur man behåller sin mänsklighet när den bräckliga civilisationen går sönder.
Karen Thompson Walkers beskriver detta sönderfallande mycket väl. Det här är en bok som stannar kvar hos en länge efter läsning. Vad mer kan man önska av en riktigt bra roman?

Karen Thompson Walker – En tid för mirakel (Norstedts, 2012)

The end of the world as we know it

nyckelnDen här recensionen innehåller en del SPOILERS för alla som inte har läst ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Berättelser från Engelsfors”. Beware!

Sista delen i Engelsfors-trilogin tar vid ungefär en månad efter att andra delen, ”Eld”, slutade. Det börjar dra ihop sig för undergång i Engelsfors och De Utvalda vet fortfarande inte hur de ska stoppa apokalypsen. Som vanligt är det många starka viljor som drar åt olika håll, men när hjälp kommer från ett oväntat håll verkar det vara svårare för någonsin för dem att hålla sams. Hur ska de kunna stoppa undergången om de inte ens kan prata med varandra?

Jag tycker att ”Nyckeln” känns som en värdig avslutning på en fantastisk trilogi. Många trådar knyts ihop, tillräckligt många lämnas lösa för att lämna öppet för både fan fiction och ens egen fantasi. Inte minst känns det som att boken knyter ihop de två första. Om det inte vore så uppenbart skulle jag skriva att den sluter cirkeln.
Det enda jag var lite besviken över var att en viss bikaraktärs historia slutade lite väl abrupt. Hen var i mitt tycke en av de mest intressanta karaktärerna i böckerna och jag hade hoppats på en mer avgörande konfrontation. Och ett lite mindre snöpligt slut.

Boken är ganska mörk, men jag har ju som bekant aldrig några problem med den saken. Snarare brukar jag klaga på motsatsen, när det blir för fluffigt. Något jag gillar med den här boken är att även de mer fluffiga inslagen innehåller mörkare stråk. De känns äkta. Vilket är något man skulle kunna säga om trilogin i sin helhet, men kanske särskilt denna avslutande del.

Det känns lite tomt nu när ”Nyckeln” är utläst, det måste jag erkänna. Men det verkar som att både Sara och Mats har sjukt intressanta skrivprojekt på gång, så jag tror att vi läsare har mycket att se fram emot. Även om det nog kommer att bli ganska svårt för oss alla att helt släppa taget om Engelsfors.

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren – Nyckeln (Rabén & Sjögren, 2013)

Den sista striden

amemoryoflightApokalypsen är inte inställd!
Den är bara väldigt, väldigt försenad. Och när jag skriver apokalyps så menar jag alltså de tre sista böckerna i fantasyserien Wheel of Time, som jag tillbringade stora delen av vintern och våren med att plöja. Att det här blogginlägget blivit så försenat är rätt passande, med tanke på hur länge fantasyfansen fick vänta på de sista delarna av WoT.

Det här blogginlägget kommer att innehålla oerhörda mängder SPOILERS fram till och med det oundvikliga slutet på bokserien. Känn er varnade!

Det som från början var tänkt att bli en sista bok med Den Episka Slutstriden blev tre böcker; ”The Gathering Storm”, ”The Towers of Midnight” och ”A Memory of Light”. Ett bra beslut, för jag har svårt att tänka mig att det ens skulle ha varit möjligt för Brandon Sanderson att knyta ihop den gigantiska säck som WoT utgör i en enda bok. Om det inte varit en bok på 3000 sidor, vilket är långt över smärtgränsen även för denna tegelstenskramare.

gatheringstormRedan i ”The Gathering Storm” börjar det dra ihop sig för apokalyps på allvar. Världen som varit ganska instabil i hela bokserien, börjar nu påverkas på allvar av The Dark Ones närhet. Växter och djur vissnar och dör. Matvaror ruttnar plötsligt utan förvarning. Hela spökstäder dyker upp och försvinner utan förvarning. Drömvärlden tel’aran’rhiod verkar vara på väg att helt lösas upp. Och vid horisonten i norr virvlar de stormmoln som förebådar den oundvikliga sista striden.

Det är märkligt hur de tre sista böckerna i bokserien känns lite segdragna fast det händer mer i dem än i de tio föregående sammanlagt. Det kanske är oundvikligt när det gäller en såhär omfattande bokserier att det tar tid att avsluta sidointrigerna och ta sig till slutstriden. Men det är bitvis en frustrerande läsning när man bara väntar på ett avslut.

towersEftersom det är omöjligt för mig att gå igenom allt som händer i de tre böckerna så tänkte jag bara kommentera vissa saker:
– Jag älskar att vi äntligen fick reda på vad Verin sysslat med i alla dessa år och jag älskar hur vi får reda på det. En av de bästa karaktärerna i böckerna, hands down.
– Rands omvändelse från paranoid brat till fantasy-Jesus känns ganska … fånig? Väntad? Tröttsam? All of the above?
– Gawyn måste vara den mest värdelösa av alla karaktärer i alla böckerna. Till och med sättet han dör på gör en förbannad.
– Den otroligt utdragna striden mellan Perrin och Slayer/Luc/Isam gjorde mig till slut bara irriterad. Den är fantasymotsvarigheten till en fyrtiofemminuters biljakt – mycket väsen för ingenting.
– Nog för att det var coolt när Mat & Thom jailbreakade Moiraine, men jag måste säga att jag inte riktigt fattar poängen med att hon kom tillbaka. För att stå bredvid och titta på när Rand kämpade mot The Dark One? Jag hade förväntat mig dolda krafter eller hemlig kunskap om något livsviktigt för sista striden.
– Demandred: Vilken tönt. Is disappoint.
– Jag måste säga att jag gillar hur konflikten med Seanchan hanterades i de sista böckerna. Kompromisserna och förhandlingarna där ingen riktigt fick vad de egentligen ville ha. Det känns trovärdigt.
– Dödssiffrorna: Fler än befarat. Färre än jag hoppats på. Det har ju alltid varit ett stort problem med WoT, att ingen viktig karaktär någonsin dör. Inte ens om de råkar försvinna in i en (senare totalförstörd) portal till en annan dimension. I de tre sista böckerna dör det faktiskt några karaktärer. Inte tillräckligt många för att vara en apokalyps enligt min mening, men tillräckligt många för att man ska kunna ta det på allvar.
– Slutstriden efter slutstriden: ganska förutsägbar, men helt i linje med böckerna i sig. Jag har inga direkta klagomål.

Så, nu till den stora frågan. Var det värt att läsa till slutet?
För mig är svaret ja. Jag hade redan lagt så mycket tid och engagemang på WoT att det kändes skönt att äntligen få ett avslut.
Däremot är jag tveksam till om jag skulle rekommendera böckerna till någon som inte läst dem alls. Det finns så mycket annan fantasy som är bättre, mer välskriven, mindre sunkig könsrollsmässigt och framför allt består av färre böcker. Läs den istället.

Brandon Sanderson & Robert Jordan – The Gathering Storm (Orbit, 2009)
Brandon Sanderson & Robert Jordan – The Towers of Midnight (Orbit, 2010)
Brandon Sanderson & Robert Jordan – A Memory of Light (Orbit, 2013)

Seriesöndag: Gyo

gyo
Tadashi och Kaori är på semester på Okinawa, där Tadashi under en dyktur skymtar en varelse alldeles för snabb för att vara en vanlig fisk. Snart börjar en märklig stank sprida sig, samtidigt som de två ungdomarna börjar förföljas av till synes döda fiskar som springer omkring på vassa insektsben. Vad är det egentligen som pågår?

Junji Itos ”Gyo” är en skräckmanga som på engelska fått den passande undertiteln ”The Death Stench Creeps”. Ordet ”gyo” betyder för övrigt ”fisk” på japanska.

hajPrecis som Itos ”Uzumaki/Spiralerna”, som kom på svenska för några år sedan, är det här en bisarr och splattrig skräckserie som efter en ganska långsam upptakt blir mer och mer obehaglig. Junji Ito är skicklig på att skapa en klaustrofobisk stämning och vrida tillvaron så många varv att det skräckliga slutligen blir till ett normaltillstånd.

Splatterfaktorn är hög. Det vimlar av döda och döende kroppar, likstank och förvridna lemmar. Inget för den som lätt blir äcklad, med andra ord.
Inte heller är serien något för den som lider av hajskräck. För gigantiska hajar som inte bara springer omkring på land utan dessutom kan bryta ner dörrar är inget för den som utsattes för ”Jaws” vid alltför späd ålder.

Det mest intressanta med ”Gyo” är att jag får känslan av att den speglar den komplicerade japanska relationen till havet. Havet som livgivare och som potentiellt hot, samt som något som ruvar på okända hemligheter. Inte konstigt att lovecraftiansk ogreppbar monstrositet gör sig så väl i mangakostym.

Junji Ito – Gyo: The Death Stench Creeps vol 1 (Viz, 2007)
Junji Ito – Gyo: The Death Stench Creeps vol 2 (Viz, 2008)

Apocalypse now

Det är dags att säga hej då till Randland!

IMG_20130321_154620

Idag var det äntligen min tur att låna den sista delen i Robert Jordans fantasyserie, i vilken apokalypsen är mycket, mycket nära. Jag lovar att komma med en slutrapport om de tre sista böckerna så snart jag tagit mig igenom dessa ca 900 sidor.

Förhoppningar om sista boken:
1. Fantasyapokalyps av episka proportioner: eld från himlen, jordbävningar, monster och massakrer.
2. Nya dreadlords in action på slagfältet.
3. Att Demandred trollar precis alla, inklusive de andra forsaken.
4. Att minst 5 POV-karaktärer dör (forsaken/random Aes Sedai ej medräknade).
5. Överraskningar!

Nu kör vi!

The end of the end

Jag började läsa Elizabeth Hands ”Glimmering” inför författarens Sverige-besök i början av september. Så blev jag sjuk och så blev min pappa sämre och så kom jag aldrig iväg till Uppsala den lördagen. Kanske är det därför jag inte har recenserat boken förrän nu. Den har känts lite som en påminnelse om allt jobbigt den här hösten har fört med sig. Vilket på ett sätt är lite ironiskt, för ”Glimmering” är i sig en påminnelse om hur sköra våra liv och vår civilisation egentligen är.

”We should have known, I should have known, he thought, a hole in the sky, the fabric of the world rent, and we the living should have remembered before they returned to remind us: we the dying at the end of the world should never have forgotten the dead.”

”Glimmering” utspelar sig vid millenieskiftet. Världen är döende. Miljöförstöring i kombination med en olyckligt tajmad solstorm har satt atmosfären i brand, ett fenomen som kallas ”the Glimmering”. Jordens magnetfält har satts ur spel och fått tv-sändningar och telenät att bli synnerligen instabila. Nere på jorden, i ett nergånget familjegods, inväntar AIDS-sjuke Jake Finnegan slutet. Sitt slut, och världens. Men Jake upptäcker att allt hopp inte är ute, att det finns en mystisk ny medicin som kanske kan bota honom – och samtidigt ändra världen för alltid.

Elizabeth Hand började skriva ”Glimmering” 1994 som en dystopisk SF-roman som utspelar sig i en nära framtid. I utgåvan till den nya reviderade utgåva jag har läst skriver Hand om det märkliga i att hon fick se väldigt många av sina mardrömsvisioner besannas under de år som gått sedan dess. Klimathot, ökad religiös fanatism och global ekonomisk kris är några av ingredienserna i Hands roman som känns kusligt aktuella. För att inte tala om de bromsmediciner som numera finns att tillgå för de som har råd (eller turen att bo i ett land med gratis sjukvård).

Som med alla Hands böcker är ”Glimmering” svår att genrebestämma. Visst är det en dystopisk SF-roman med undergången i centrum, men här finns också övernaturliga inslag som nästan känns som skräck. Och, som Hand påpekar i sitt förord, numera kan ”Glimmering” dessutom betraktas alternativhistoria.

Som med alla Hands böcker är ”Glimmering” dessutom oerhört välskriven, mörk, tankeväckande och egensinnig. På samma sätt som ”Black Light” är en tvillingbok till ”Waking the Moon” så är det här en tvillingbok till debuten ”Winterlong”. Det finns många paralleller mellan de båda romanerna, många teman och detaljer som går igen. Inte minst apokalypsen och vad som händer med det samhälle och de människor som undergår den.

Elizabeth Hand – Glimmering (Underland press, 2012)

Tolvfaldigt

Det har varit en lång väntan på Justin Cronins ”The Twelve”. Jag läste den första delen, ”The Passage”, för över två år sen som en del av min Vampyrsommar. Då föll jag direkt för den storslagna postapokalyptiska värld som Cronin målar upp, full av blodtörstiga vampyrer som jagar de få överlevande människorna utan urskiljning. ”The Twelve” är andra delen i en planerad trilogi och förhoppningsvis slipper vi vänta flera år på den tredje och avslutande delen. Vad titeln syftar på är ganska tydligt för alla som läst den första boken, så jag tänkte inte gå in på den saken alls.

Precis som i ”The Passage” utspelar sig berättelsen under flera olika tidsplan och vi får följa ett antal överlevare, både under den tidsperiod då vampyrerna tar över landet (kallad ”Year Zero”) och långt senare, då civilisationen gått under för länge sen. Till en början kan handlingen tyckas lite rörig, när Cronin hoppar mellan tidsplan och karaktärer till synes utan mål. Men det står snart klart att det inte finns något slumpmässigt över Cronins romanbygge, tvärtom väver han samman sina karaktärers öden med största skicklighet.

Boken inleds med en kort resumé av vad som hände i förra boken, i form av en religiös vers som beskriver händelserna då. Ett smidigt och fyndigt sätt för att fräscha upp minnet hos de läsare som liksom jag själv har hunnit glömma en del av detaljerna i den första boken. Det finns även en personförteckning i slutet av boken, men den innehåller några mindre spoilers (vilket förmodligen är skälet till varför den inte är placerad först), så jag skulle bara vända mig till den i nödfall.

Under den första halvan av boken går inte boken framåt så snabbt. Vi får istället återstifta bekantskapen med karaktärerna från förra boken. Och vi får återuppleva ”Year Zero” ur andra perspektiv, som ger än mer djup åt skildringen av undergången.
Under den andra halvan början berättelsen ta fart ordentligt. Jag vill egentligen inte avslöja så mycket om vad som händer mer än att Cronin effektivt ställer saker på sin spets. Beskrivningen av vampyrerna, the Virals, utvecklas och det står klarare än någonsin att mänsklighet och vampyrism inte alls är motsatser.

”The Twelve” är en mer invecklad historia än ”The Passage” som till stor del bestod av en ganska klassisk postapokalyptisk resa genom en förött land. Men den är också mer nyanserad. De karaktärer vi lärt känna i första boken har utvecklats och formats efter omständigheterna. Inte minst Amy, the Girl from Nowhere.
Den andra boken är ett par hundra sidor kortare än den första. Något som jag tror hänger ihop med att Cronins skrivande känns lite tightare, lite mer fokuserat. De transportsträckor som den första boken innehöll (och som Cronin fick en del kritik för) är försvunna.

Enligt rykten ska den sista delen i trilogin heta ”The City of Mirrors” och komma ut tidigaste 2014. Jag tror att väntan kommer bli lång.

Justin Cronins – The Twelve (Orion books, 2012)

Gudinnelikt

Sweeneys första möte med sitt nya college The University of the Archangels sand Saint John the Divine (eller The Divine, som studenterna kallar det) blir omtumlande. Universitetsmiljön i sig är överväldigande; grandiosa byggnader, mystik och kvävande hetta. När Sweeney sedan träffar två nya vänner, Angelica och Oliver, som båda är vackra, intelligenta och en smula galna, så faller hon totalt. För dem båda, om än på något olika sätt. Och snart dras Sweeney in i händelser som är både farliga och lockande. Det visar sig nämligen att skolan är centrum för en uråldrig organisation, Benandanti, som gör allt för att undvika återuppståndelsen av en gammal gudinnekult. En kult som vill försöka att väcka månen och den mörka gudinna som himlakroppen representerar.

Första halvan av Elizabeth Hands ”Waking the Moon” är bland det absolut bästa jag har läst. Miljöerna, karaktärerna, stämningen, språket – allt är perfekt. Sweeney raglar omkring i D.C berusad på sina nya vänner, sin nya stad ,sitt nya liv och i princip alla droger hon lyckas lägga vantarna på. Hon låter sig snärjas, låter sig falla, och trots att man vet att det kommer att sluta olyckligt (det avslöjas redan i romanens inledning) så förstår man varför. Hand är skicklig på att beskriva det oemotståndliga så att det känns just oemotståndligt. Inte artificiellt perfekt, bara lockande.
Hand är också skicklig på att skriva romaner som är omöjliga att genrebestämma. ”Waking the Moon” är en del akaporr, en del mörk thriller, en del apokalyptiskt drama, en del genuspolitisk diskussion och en del gotisk kärleksroman med övernaturliga inslag. Vilket låter splittrat, men är fantastiskt.

Sweeney har ganska mycket gemensamt med Cass Neary, en annan Hand-karaktär som jag tjatat ganska mycket om. De är båda trasiga, aviga, kantiga med en benägenhet att klä sig i boots, dricka alldeles för mycket och göra sig besvärliga. Samt att dras in i händelser större och farligare än de kunnat ana. Fast Sweeney känns lite mer välanpassad än Cass, lite skörare. Eller bara mer försiktig.
En annan Cass/Sweeney-koppling jag fann var lite mer oväntad. Också lite spolierific, så markera vita texten och läs om du inte är känslig:
I början av ”Generation Loss” beskrivs en händelse som Cass var med om som ung: hur hon tyckte sig se ett enormt öga öppnas i himlen samtidigt som hon hörde ett surrande i huvudet. Vilket påminner mycket om Sweeneys möten med den mörka gudinnan i ”The Waking Moon”.

Den andra halvan av ”Waking the Moon” håller inte riktigt samma toppklass som den första. Den är fortfarande oerhört bra, men vissa delar av berättelsen skavde en aning. Som en viss kärlekshistoria, som jag inte kommer att beskriva närmare än så, som jag tyckte var rätt obehaglig. På ett närmast gotiskt sätt, eller som något taget ur en grekisk tragedi. .
Obehaglig på ett bra sätt är däremot Angelicas karaktär i romanens andra halva. Fullkomligt trovärdig i sin hänsynslöshet och till synes orubbliga skönhet.

”Waking the Moon” kom ut 1993, bara ett år efter Donna Tartts ”The Secret History”. De båda romanerna har mycket gemensamt. De utspelar sig i akademisk miljö och båda romanernas protagonister känner sig dragna till skolans mest excentriska studenter. Det finns de historiska kopplingarna, den gamla grekiska mytologin, mysterierna. Våldsamheten.
Inte så att ”Waking the Moon” på något vis känns som en kopia av Tartts moderna klassiker. Snarare känns de båda romanerna besläktade, som att de båda berättar en vagt liknande historia på helt olika sätt. Synd bara att Hands roman inte alls nått samma framgångar som Tartts. Den finns inte ens i tryck längre, så vill man läsa boken får man försöka hitta den begagnad.

”Waking the Moon” har övertygat mig om att jag måste försöka få tag i resten av Hands författarskap snarast. För bättre än såhär blir böcker knappast, åtminstone om man ser till romanens första halva.

Elizabeth Hand – Waking the Moon (Harper Prism, 1995)

Tentaclelicious

Jag har inlett i princip varje China Miéville-recension med att skriva om mitt ambivalenta förhållande till hans böcker. Hur jag tycker att han skriver oerhört bra och är fantastisk på att tänka ut intressanta karaktärer och världar, men hur jag tycker att han har en tendens att alltid gå lite för långt. Göra sin påhittade värld lite för finurligt konstruerad, ge en karaktär ett namn som låter misstänkt likt en ordvits och hur han pressar in lite för många av sina älsklingsord i varje bok (Ett China Miéville drinking game skulle kunna gå ut på: ta en sup varje gång du stöter på något av följande ord; palimpsest, cul-de-sac, orifice, edifice, penumbra. Du skulle däcka innan du hunnit läsa en fjärdedels bok.). Han är en författare som jag verkligen gillar, men som jag ibland skulle vilja ge en t-shirt med orden KILL YOUR DARLINGS, där jag med ”darlings” bl.a. menar ”gigantiska blodsugande myggkvinnor”.

”Kraken” inleds med att en jättebläckfisk stjäls från sin behållare på Natural History Museum mitt under näsan på kuratorn Billy Harrow. Det står snart klart för honom att han anses ha något slags koppling till bläckfisken och att denna koppling gör honom till en av Londons mest eftersökta män. Och det är inte bara polisen som är ute efter honom, utan snart får han stifta bekantskap med ett tidigare dolt London; fullt av kulter, magiker, monster, mördare och gudar.

Det som gör ”Kraken” så bra är att historien är tydligt förankrad i ett smutsigt och ganska vardagligt London. Å ena sidan kommande apokalyps med tillhörande magiskt krig, å andra sidan fish n chips och en halfpint lager på den lokala puben. Jag var aldrig helt såld på Miévilles YA ”Un Lun Dun”, pga ett överflöd av ordvitsigheter och cliffhangers, men jag gillar hans London-skildringar skarpt. Speciellt i kombination med de lätt bisarra magiska inslag som blivit något av författarens kännetecken.

Något som förvånade mig var att boken är så rolig. Miéville har alltid framstått som en ganska seriös typ för mig, så jag blev positivt överraskad hur väl han kan kombinera tortyrskräck med supergeekig internhumor. Som en grupp magiker-whovians som designar om sina trollstavar så att de ska se ut som sonic screwdrivers. Eller den lilla ipod-demonen som ger en skydd bara man matar den med musik och står ut med att istället höra den sjunga alla låtar man spelar med sin lilla pipiga röst.

Som vanligt är karaktärerna både intressanta och flerdimensionella. Protagonisten Billy går från att vara en ganska bortkommen vetenskapsnörd till att bli en kick-ass hjälte med en egen phaser (vilket iofs också är ganska nördigt, men på ett coolt sätt). Parallellt med hans sökande efter jättebläckfisken får vi följa hans försigkomna vän Marge, som på egen hand bedriver efterforskningar och därmed dras allt djupare in i det ockulta Londons labyrinter.

Jag tror att ”Kraken” var den perfekta boken att ta med på semestern till Tokyo. Inte bara för att den är så spännande att jag läste lite varje kväll trots att jag egentligen var alldeles för trött för att kunna hålla ögonen öppna. Men också för att japaner verkligen, verkligen verkar gilla bläckfisk. Inte nog med att man kan köpa snacks i form av hela små frystorkade bläckfiskar i matbutiken (ew), det är också en oerhört vanlig ingrediens i ungefär alla maträtter. Ingen middag utan sugkoppar. Denna besatthet måste tyda på att det finns ett stort antal Kraken-kulter och Cthulhu-dyrkare gömda även i den staden. Förutom Godzilla-kulterna, menar jag.

”Kraken” är min favorit bland de Miéville-böcker jag har läst. Inte bara för att boken är så spännande, välskriven och underhållande. Utan också för att boken aldrig tappade fokus eller tempo eller trovärdighet. Den är en helhet; en väl avvägd blandning av urban fantasy, skräck, geekighet, humor, allvar och tentakler. Läs!

China Miéville – Kraken (Pan books, 2011)

EMK: Devil’s Hand


I söndags och måndags var det dags för Elitistmörkerklubben (eller #emk som vi numera heter på Twitter) att ses igen. Två dagar i rad av geekprat med andra ord!
I söndags var det ölfika som gällde. Vi drack således öl mitt på blanka eftermiddagen och diskuterade diverse böcker, Japan, Game of Thrones samt huruvida Zooey Deschanels rollkaraktär i ”New Girl” är en manic pixie dream girl eller ej. Mycket trevligt!
I måndags var det så dags för själva bokcirkeln som är Elitistmörkerklubbens ursprung och nav. Vi sågs hemma hos Merit och pratade om boken ”Devil’s Hand” av M.E Patterson.

Trent är på väg att flytta tillbaka till Las vegas tillsammans med hustrun Susan. En stad han avskyr efter att han blivit svartlistad på stans alla casinos och hans karriär som proffsspelare avbrutits. Allt för att han efter att ha överlevt en flygkrasch tycks ha förvärvat ”the devil’s own luck” och inte kan förlora.
Vegas verkar dock ha förändrats. Inte enbart för att det välkomnar Trent och Susan med en snöstorm utan också för att det tycks vara mitt uppe i en apokalyps, där Trent dras in i kampen mellan demoner, änglar och lovecraftianska onämnbara monster. Det ser ut som att hans tur slutligen är på väg att vända …

Både jag och Sooz tyckte att ”Devil’s Hand” kändes lite som ett Supernatural-avsnitt. Särskilt sättet som demonerna och änglarna porträtteras på – och de humoristiska inslagen – påminner mycket om tv-serien. Ingen av oss skulle ha lyft på ögonbrynen om det hade kommit en Impala sladdande genom snöstormen.
Inte för att det känns som att Patterson på något sätt kopierat sin story, sina karaktärer eller sin lore. Tvärtom känns den självständig och väl utvecklad. Han är särskilt bra på att beskriva de mest skräckliga scenerna, när mörkermonstren dyker upp och blodet stänker.

Något Patterson inte är så bra på är dialogerna. De består mest av utrop i stil med ”Trent! No!” och ”Ohmigod!” och tillför inte särskilt mycket alls. Med tanke på hur bra Patterson är på att beskriva miljöer och skräckscener så är det lite synd att han inte är lika vass på dialoger, för då skulle den här boken bli riktigt bra. Men det är ju en debut, så jag tror och hoppas att han kan levla sina skills när det gäller att skriva dialoger i kommande böcker.

Allt som allt är ”Devil’s Hand” en underhållande bok. Högt tempo, mycket action och intressanta karaktärer. Ingen oförglömlig läsupplevelse, men spännande och klart läsvärt.

M.E Patterson – Devil’s Hand (Digimonkey studios, 2011)