ångest

Ångest & hemslöjd

detkanalltidDet handlar om ångest i ”Det kan alltid bli värre”. Ångest över att känna sig som en medelmåtta, ångest över att inte orka, ångest över samhällets krav på att vara lycklig, ångest över välmenande råd, panikångest, klimatångest, dödsångest och ångest över att ha ångest.

Lotta Sjöberg skriver med svart humor och stor insikt om hur det är att släpa på det där enorma ångestmonstret som så många av oss måste dras med från och till. Många av rutorna handlar om omvärldens idiotiska råd till den ångestridne och de dräpande svar som ges tillbaka. Den där typen av svar man önskar att man vågade ge i såna lägen. Kanske kan man kopiera upp några av Sjöbergs bästa rutor och dela ut som flyers till folk som börjar gagga om mindfulness och positivt tänkande så snart någon vågar prata om att de mår dåligt?

Något av det bästa i boken är Sjöbergs blommiga broderier med antivisdomsord i stil med ”Jävla valfrihet stör mig inte”, ”Mindfulstress” och ”Alla dör”. Det är genialt. Jag blir mäkta sugen att göra egna broderier med Cure-citat (”It doesn’t matter if we all die”), om det inte vore för att jag har alldeles för dåligt tålamod för att orka med att brodera.

”Det kan alltid bli värre” är kanske ingen ha ha-funny bok, men den är smart och vettig och underhållande mitt i sin nattsvarta ångest. Klart läsvärd för alla som har någon som helst relation till ångest (och handen på hjärtat, vem har inte det?).

Lotta Sjöberg – Det kan alltid bli värre (Galago, 2014)

Seriesöndag: Det bästa barnet

detbästaI Sofia Olssons ”Hetero i Hägersten” från 2010 fick vi följa ett par som bestämmer sig för att skaffa lägenhet och flytta ihop i förorten. Det är en hel del underhållande vardagsproblem och ironisk medelklassighet.
I ”Det bästa barnet” är tonen mycket mer seriös. Paret från den första boken bestämmer sig för att försöka skaffa barn, ett beslut som får allvarliga konsekvenser för deras förhållande. Hon känner sig otillräcklig, han blir frustrerad. Och när barnalstrandet går vidare till utredning och IVF-behandling så är förhållandet på upphällningen. Är det verkligen värt att ge upp allt för ett barn som inte verkar bli till?

Det är ett allvarligt ämne som Olsson tar sig an. Ofrivillig barnlöshet är något som kan upplösa förhållanden som utifrån verkar oförstörbara och hennes heteropar är långt ifrån ensamma om att krackelera under pressen. Om det första albumet var lättsamt och vardagshumoristiskt, så ligger ångesten tät över detta andra album.

Till en början saknade jag vardagshumorn från det första albumet, men det här albumet känns mycket viktigare. Verkligare. Och vem har sagt att serier alltid ska vara så himla roliga?

Sofia Olsson – Det bästa barnet (Galago, 2013)

About a girl (and a boy)

kurtcobainFörsta dagen på gymnasiet träffar Lovis Alex och hennes värld förändras för alltid. Alex med sin Kurt Cobain-frisyr, sitt avskavda nagellack, sina teckningar och sin nattsvarta ångest. Han blir centrum i hennes värld, men samtidigt är han svår att komma nära. Särskilt när han mår dåligt och kräver mer än Lovis orkar ge.

Hanna Jedviks ”Kurt Cobain” utspelar sig under tidigt nittiotal där musiken är minst lika viktig som kärleken och vänskapen. Det är ett nittiotal jag själv känner igen mig i väldigt mycket – kläderna, böckerna och festivalerna – trots att jag är några år yngre än Lovis.
Jedvik har fångat tidsandan väl. Det nittiotal hon beskriver är ett grungigt och svartrockigt nittiotal som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och som för mig var största skälet till att jag ville läsa den här boken.

Relationen mellan Lovis och Alex är fint skildrad. Alex är en undanglidande karaktär, men jag tycker att Jedvik får till en fin balans mellan hans briljans och hans svårare sidor. Jag kan förstå varför hans fascinerar så många människor.

Jag svårare att förstå mig på Lovis. Hon framstår ofta som en ganska ytlig och självcentrerad person. Först dumpar hon sina nuvarande kompisar utan att tveka när hon träffar Alex. Sen prioriterar hon alltid honom först, inte minst framför de stackars killar som har oturen att bli tillsammans med henne. Hon behandlar sina halvsyskon som skit. Och när Alex äntligen vågar avslöja sin stora hemlighet för henne så sviker hon honom totalt.

Problemet med att jag har svårt för Lovis är att boken är skriven i första person. Läsarna är fast i hennes huvud och får alltid hennes syn på saker som händer. Något som för min del blev lite tröttsamt i längden.
Däremot älskar jag det du-tilltal som finns med genom hela boken, där ”du” självklart är Alex. Det ger texten en angelägen ton och en bitvis lite poetisk klang. Det är helt klart ett stilgrepp som lyfter berättelsen.

”Kurt Cobain finns inte mer” är en välskriven och sorglig bok som inte riktigt når hela vägen fram för mig. Den rekommenderas dock, och inte bara till de som liksom jag själv får en nostalgisk tår i ögat av att slungas tillbaka till det alternativa nittiotalet.

För övrigt håller jag helt med Lovis i åtminstone en sak: ”Disintegration” ÄR Cures bästa album.

Hanna Jedvik – Kurt Cobain finns inte mer (Rabén & Sjögren, 2012)

Ångest & ambivalens

I ”Gå din väg men stanna” av Johanna Nilsson får vi återigen stifta bekantskap med Hanna från Nilssons debutroman ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” från 1996. Hanna är vuxen nu och utgiven författare men hon har fortfarande många problem. Speciellt med maten och ångesten och med det här att vara vuxen.
När Hanna träffar Alex ställs problemen på sin spets. För Hanna vill ju vara med Alex, hon vill dela hans liv och bli vara frisk och lycklig med honom. Men ångesten som har följt med henne sedan barndomen vägrar släppa taget. Och det hela blir ännu mer komplicerat av att Alex har två barn från ett tidigare förhållande, barn som Hanna inte riktigt orkar med.

Titeln ”Gå din väg men stanna” är välvald. Hanna känner sig ambivalent inför det mesta i sitt liv och kanske i synnerhet inför de krav som förhållandet med Alex ställer på henne. Samtidigt som hon vill få bort sin ångest och sina ätstörningar så har hon oerhört svårt att släppa taget om det förgångna och gamla mantran hon upprepat för sig själv så många gånger att de blivit till sanningar.

Hanna är på många sätt fortfarande ett barn, inte minst på en emotionell nivå. Hon ställer ibland helt omöjliga krav på den mycket tålmodige Alex. Men det är svårt att inte sympatisera med henne och som läsare inser man tidigt att hennes livslånga ätstörningar har satt mycket djupa spår i både kropp och sinne.
”Gå din väg men stanna” känns ganska mycket som en ungdomsroman, både språkligt och känslomässigt, trots att Hanna är över trettio. Det är förmodligen helt medvetet med tanke på Hannas personlighet, men personligen hade jag föredragit en lite mer vuxen roman. Lite mer komplexitet, lite mindre dramatik.

”Gå din väg men stanna” är en bra roman, men inte en av Nilssons allra bästa. Även om jag anar att den för henne till för något av det viktigaste hon har skrivit.

Johanna Nilsson – Gå din väg men stanna (Månpocket, 2012)

Systerskap

Systrarna Sarah och Emily Grimes växer upp med en kringflackande mor och en ganska frånvarande far. Medan Sarah gifter sig ung med den till synes perfekte mannen så satsar Emily istället på sin collegeutbildning och senare på sin karriär. Kärleksaffärerna avlöser varandra. Hon glider allt längre från sin familj. Men i takt med att åren går blir det allt tydligare för Emily att Sarahs liv inte är så perfekt som det verkar, och att systrarna kanske inte är så olika som de alltid trott.

Richard Yates ”The Easter Parade” kom ut första gången 1976 och räknas som en modern klassiker. Den prisbelönte författaren fick ett uppsving för några år sedan när hans debutroman ”Revolutionary Road” filmatiserades.

”The Easter Parade” är den första bok av Yates jag läser, trots att jag har haft den ovan nämnda debutromanen stående i hyllan i några år. Ett av skälen till att jag väntat så länge med att läsa någon Yates-bok, trots att de verkar vara exakt i min smak, är att jag fått intrycket av att de är så ångestfyllda att de blir lite svårlästa. Något som inte riktigt stämmer. För trots att ”The Easter Parade” är en rätt mörk historia, så finns det ändå ljuspunkter i mörkret. Däremot är romanen såpass tät att det tog mig ganska lång tid att ta mig igenom den trots sitt ringa omfång. Att läsa Yates kräver att man tar pauser för att boken ska komma till sin rätt.

Yates är väldigt skicklig på att beskriva olika typer av relationer med ganska små medel. Systrarna Grimes är inte så mycket motsatser som två personer med en gemensam bakgrund som alltid behandlats olika av både familj och omgivning. Systerrelationen är en röd tråd boken igenom, en tråd som ibland tunnas ut och smalnar av så mycket att den nästan blir osynlig, men som alltid finns med i bakgrunden. Bokens inledningsmening gör det klart för oss:
”Neither of the Grimes sisters would have a happy life, and looking back it always seemed that the trouble began with their parents’ divorce.”

”The Easter Parade” är en roman som kräver eftertanke. En melankolisk betraktelse över kärlekens och familjebandens betydelse. Ett utmärkt exempel på varför Richard Yates ansågs vara en av den allra bästa amerikanska nittonhundratalsförfattarna.

Richard Yates – The Easter Parade (Vintage Classics, 2008)