anders björkelid

Seriesöndag: Fylgia

fylgiaFrån Lovecraft, Massachusetts (där Locke & Key utspelar sig) till ett lovecraftianskt Uppsala.
I ”Fylgia” möter vi Maria Lärka, som planerar en utställning med mobilfoton. Men när hon fotograferar en omärkt grav börjar märkliga saker hända. Hennes telefon vill ständigt checka in henne på Stora Torget och själv hamnar hon där trots att hon egentligen varit på väg någon annanstans. Snart börjar hon även se mardrömsvarelser, som inte borde finnas.
Håller hon på att bli galen eller är det världen som blivit galen? Och vad finns det egentligen för koppling mellan henne och Emanuel Swedenborg?

”Fylgia” är ett fristående album i den lovecraftianska serien 1000 ögon. Det är en bisarr mardrömsskildring med historiska kopplingar, som på ett skickligt sätt visar just hur tunn hinnan mellan vår trygga värld och den oändliga avgrunden kan vara.

Jag gillar särskilt kontrasterna mellan det vardagliga och det monstruösa. Hur öldrickande människor på en pub plötsligt framstår som monster, för att i nästa sekund se mänskliga ut igen. Eller hur pladdret i sociala medier får en mörkare och mörkare underton allt eftersom Maria dras längre in i mardrömmen.

”Fylgia” gör mig sugen på att läsa fler album i 1000 ögon-serien. För andra intresserade kan jag rekommendera den här bloggen, som handlar om hela 1000 ögon-projektet.

Anders Björkelid, Daniel Thollin & Jonas Anderson – 1000 ögon: Fylgia (Albumförlaget, 2013)

Slutkampen mot kylan

frostskymningDet känns som att det har tagit lång tid att komma igång med den här recensionen. Jag skyller på att det alltid är svårt att skriva om bokserier. Man vill försöka upprätthålla en balans där man inte avslöjar för mycket för de som inte läst böckerna alls, men samtidigt vill man ju ge en bra bild av boken. Vaga beskrivningar gör ingen glad och gör dessutom inte heller boken rättvisa.

”Frostskymning” är den fjärde och sista delen i Anders Björkelids Berättelsen om blodet. Ni som har följt bloggen ett tag har kanske läst vad jag skrivit om tidigare böcker i tetralogin (hint: jag har lovebombat), så det kommer kanske inte som någon överraskning att jag älskar även den här boken.

Jag gillar att Björkelid verkligen knyter ihop böckerna med denna avslutande del. Vi får svar på en del av de frågor som väckts under tiden, inte minst frågan om var Blodet egentligen kommer ifrån.
Det är en mörk bok det här, den kanske mörkaste hittills i serien. Men också – vilket kan låta paradoxalt – den mest hoppfulla. Sunia och Wulf är inte ensamma i sin kamp av stoppa kylan från att sprida sig och när det blir svårt får de hjälp från både väntat och helt oväntat håll.

Som vanligt är språket utmärkt. Jag gillar att både Wulf och Sunia får komma till tals, berätta sin sida av saken. Det blir så mycket lättare att förstå Sunia när det är hon som berättar, och hennes ilska får en botten och en grund i vad hon känner.

”Frostskymning” känns som en värdig avslutning på en fantastisk bokserie. Jag är glad att all den potential som jag kunde ana redan i ”Ondvinter” uppfyllts. Det här är fantasy när den är som bäst och jag hoppas att Berättelsen om blodet kommer att hitta många läsare bland både nyväckta och gamla fantasyälskare. Jag kommer garanterat att fortsätta sätta böckerna i handen på de fantasyläsare i alla åldrar som kommer till biblioteket och frågar efter boktips.

Anders Björkelid – Frostskymning (Natur & Kultur, 2014)

Läsning pågår

IMG_20140314_131020

Jag har inte särskilt mycket lästid för tillfället (för mycket jobb och för mycket plugg, som vanligt), men när jag har tid läser jag i Anders Björkelids mycket efterlängtade ”Frostskymning”. Det är den avslutande delen i hans fantasytetralogi ”Berättelsen om blodet”. Det här är en bokserie som jag håller väldigt varmt om hjärtat, bevisligen:

IMG_20140307_133655

Jättekul att både jag och Eli blivit blurbade på bokens baksida! Tyvärr är Elis blurb bortklippt på mitt foto, men ni kan läsa hennes blurb här. Vi verkar båda vara minst sagt imponerade av den här bokserien. Synd bara att jag inte har tid att sträckläsa boken …

Underjordiskt

Sunia och Wulf är på väg mot sommarlandet och Nolafolket. De har ett uppdrag; att bryta det förbund som en gång upprättades mellan människorna som liksom de båda syskonen tillhörde Blodet och underjordens folk. Det är deras enda chans att stoppa Kylan och hindra den från att sprida sig. Men deras vandring blir svårare och tyngre än de hade förväntat sig, och deras vägvisare är inte alltid att lita på. Dessutom verkar de underjordiska avsky alla som är av Blodet, och har bestämt sig för att stoppa dem till varje pris. Ändå är det till underjorden syskonen måste bege sig om de ska kunna fullfölja sin uppgift.

”Förbundsbryterskan”
är den tredje delen av fyra i ”Berättelsen om blodet”. De första delarna heter ”Ondvinter” och ”Eldbärare” och är något av det allra bästa jag har läst inom svensk fantasy. Med denna tredje del befäster Anders Björkelid sin plats som en av de allra mest intressanta svenska ungdomsboksförfattarna.

I den första boken fick vi först möta tvillingarna Sunia och Wulf i första person plural, ett ovanligt berättarperspektiv som fungerade mycket väl. Så småningom bröts tvillingbandet och syskonen fick sina egna röster. Den andra boken berättades till största del ur Wulfs perspektiv, även om det fanns några delar ur vi-perspektiv.
I ”Förbundsbryterskan” är det Sunia som står i centrum. Hon känner både sorg och skuld efter händelserna i slutet av den andra boken, men är för upptagen med att hålla sig vid liv för att orka bry sig om sina känslor. Men färden hon och Wulf ger sig ut på är ingen vanlig resa från en punkt till en annan, utan en färd långt in i deras minnen och drömmar och hjärtan. Hon tvingas till konfrontation med allt det hon helst hade velat glömma, om och om igen.

”Förbundsbryterskan” är på många sätt mer än saga än en fantasyroman. Eller kanske en metasaga, en berättelse som lånar sagans form för att bygga upp sin struktur och logik, men som går mycket djupare än så. Det finns så många lager i den här boken att det är omöjligt att göra dem rättvisa genom att försöka beskriva dem. Det räcker med att säga; det är en berättelse om en berättelse. Om att skriva sin egen berättelse och inte låta sig styras av ett förutbestämt öde.

De underjordiska får stort utrymme i denna bok. Sådant som tidigare bara skymtat förbi eller anats får här sin förklaring. Något som inte bara ger berättelsen mer djup utan också binder samman de första två delarna i bokserien med denna tredje del. Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna när syskonen beger sig ner i underjorden, men det blir aldrig någonsin tråkigt eller det minsta förutsägbart.
Nolafolket, som är inspirerat av Malåsamerna, är ett annat inslag som jag tycker att Björkelid lyckats väldigt väl med. Detta folk skiljer sig mycket från Sunia och Wulf, men samtidigt verkar de ändå ha en hel del gemensamt med de båda syskonen. Inte minst sagorna och berättelserna om allt som varit och som kommer att hända.

”Förbundsbryterskan” är den hittills bästa delen i en ständigt omväxlande, fascinerande och fantasieggande bokserie. Att säga att jag ser fram emot den sista delen i tetralogin vore en rejäl underdrift.

Anders Björkelid – Förbundsbryterskan (Natur & Kultur, 2011)

Still ill

Det är lite stiltje här på bloggen för tillfället.
Det beror dels på att jag fortfarande är sjuk, dels för att jag är tillbaka i mitt hem efter stambytet och således har tusen saker att packa upp, fixa eller köpa nytt. Förutom att jag måste agera fredsmäklare mellan katterna som tydligen inte är kompisar längre efter fem veckor ifrån varandra.

Jag hoppas på att åtminstone få lite tid över till bloggen snart, även om jag kanske inte får mera ork förrän jag blir frisk (vilket verkar dröja). Bland annat hägrar en recension av en mycket efterlängtad bok; Anders Björkelids ”Förbundsbryterskan”.

Hur har ni det i höstmörkret?