amerikanskt

En långsam undergång

entidförmirakelI Karen Thompson Walkers ”En tid för mirakel” kommer undergången smygande så försiktigt att det dröjer ett tag innan mänskligheten märker vad som är på väg att hända. Det är inte förrän ledande experter inom området förklarar att jordens rotation har saktat in såpass mycket att dygnet förlängts med 56 minuter, som de flesta människor inser att något faktiskt är fel. Och kommer att bli ännu mer fel när dygnet förlängs mer och mer.
Vädret påverkas såklart. Efter ett tag börjar vissa växter dö, de som inte klarar de nya, långa nätterna. Fåglarna ramlar ner från himlen när gravitationen förändras. Och vissa människor vägrar att följa klockan när dygnet blir allt längre, de lämnar civilisationen och flyr ut i vildmarken.
Mitt i det här växer Julia upp. Hon bor i Kalifornien med sin familj och hennes liv borde handla om fotboll och kompisar och skolan och den första kärleken. Istället får hon se sin framtid och sin familj långsamt lösas upp, i takt med att jorden saktar in allt mer.

”En tid för mirakel” är en fantastiskt bra debutroman. En coming of age-roman, en undergångssång och en mörk familjeskildring på en och samma gång. En bok att hitta något att leva för när världen långsamt dör.

Jag läste boken inför bokpratet jag gjorde för någon månad sen med tema postapokalyps. Även om den här boken handlar om undergången i sig snarare än vad som kommer efter, så har den mycket gemensamt med genren. Det handlar om att vara människa och om hur man behåller sin mänsklighet när den bräckliga civilisationen går sönder.
Karen Thompson Walkers beskriver detta sönderfallande mycket väl. Det här är en bok som stannar kvar hos en länge efter läsning. Vad mer kan man önska av en riktigt bra roman?

Karen Thompson Walker – En tid för mirakel (Norstedts, 2012)

Annonser

Väl värd väntan

thegoldfinchEgentligen skulle jag kunna skriva världens kortaste recension av Donna Tartts ”The Goldfinch”:
Den var värd väntan.
Med tanke på att vi snackar elva långa års väntan här, så säger det ganska mycket om vad jag tycker om boken.
Precis som när det gäller alla hyllningar så är den här recensionen svår att skriva. Jag är fullt medveten om att en viktig orsak till att jag gillade den så mycket är att jag tyckte mig kunna se mängder av spår av ”The Secret History” (Tartts debut och förmodligen den bok jag läst om flest gånger i mitt liv). Jag kan helt enkelt inte förhålla mig neutral till Tartts författarskap. Fast å andra sidan är det ju vad som är så bra med bokbloggar, att ingen förväntar sig att man ska förhålla sig neutral.

Trettonårige Theodore Deckers liv slås i spillror under ett museibesök tillsammans med sin mamma. En bomb briserar inne på muséet och dödar modern. Theo själv överlever och i det kaos som uppstår plockar han med sig den lilla tavla som var moderns favorit, ”The Goldfinch”. Under de kommande åren famlar Theo runt utan riktning i tillvaron eller någon plats att höra hemma. Han dricker för mycket, han äter för dåligt och han drömmer fortfarande mardrömmar om moderns död. Den lilla tavlan är den enda kopplingen han känner att han har kvar till henne, men den är också en källa till konstant oro och ångest för vad som ska hända om den blir upptäckt. När tavlan slutligen drar in Theo i kriminella kretsar så ser han inte längre någon väg ut.

Redan i inledningen nålar Tartt fast känslan av impending doom som hon är så skicklig på att beskriva. Det nät som dras åt kring den alltmer paranoide och trasige Theo är främst hans egen skapelse, vilket gör situationen än mer desperat.
Theo är inte någon särskilt sympatisk kille, ens som ung. Han är manipulerande och självdestruktiv och i sin självdestruktivitet dessutom rätt så egoistisk. Men samtidigt är det svårt att inte fascineras av hans historia och av hans jakt på något slags mening med sitt liv.

Som vanligt är Tartt oerhört skicklig på att beskriva miljöer. Oavsett om vi rör oss på de finare delarna av Manhattan, en halvbyggd förort till Las Vegas som redan håller på att reclaimas av öknen eller ett slaskigt Amsterdam. Särskilt skicklig är hon på att beskriva de konst- och antikvariatsmiljöer som utgör en så stor del av boken.

Jag skrev i början att ”The Goldfinch” påminner mig en del om ”The Secret History”, men samtidigt står boken på egna ben. Att en av karaktärerna från debuten gör ett gästspel (”Mr Abernathy”) är inget som stör, eller känns som ett försök att surfa vidare på debutromanens kultstatus. Snarare påminner det en om hur lång tid som faktiskt gått sen den första boken kom ut och hur annorlunda världen är idag. Theo Decker är inte Richard Papen och de två skulle förmodligen ha avskytt varandra vid första anblicken om de träffats som unga. Men det är något med stämningen i de båda böckerna som påminner om varandra. Lögnerna, självdestruktiviteten och längtan efter ett sammanhang att självklart höra hemma. Alla dessa karaktärer som på håll verkar vara ouppnåeliga, men vars perfekta yta krackelerar så fort man kommer nära.

Jag hoppas att vi inte kommer att behöva vänta över tio år till på Donna Tartts nästa roman. Även om väntan i det här fallet verkligen var värd det.

Donna Tartt – The Goldfinch (Little, Brown 2013)

Något av en mellanbok

dykvinnanM.R. Neukirchen är en kvinna med kontroll över sitt liv.
Hon är rektor vid ett amerikanskt östkustuniversitet och professor i filosofi. Hennes liv är möjligtvis en aning ensamt, men hon ser till att hålla sig så upptagen att hon inte hinner tänka på saken. Allt är under kontroll. Under en arbetsresa kör M.R en omväg förbi de trakter där hon växte upp och översköljs av minnen av sitt tidigare liv. Som barn misshandlades hon svårt av sin mor och lämnades att dö i ett dike. Hon kallades för dyflickan, och trots att M.R. försökt tränga undan henne gör hon sig påmind igen. M.R.s liv faller sönder i allt snabbare hastighet, samtidigt som hon för första gången faktiskt konfronterar sitt eget förflutna.

Jag känner mig lite kluven inför Joyce Carol Oates ”Dykvinnan”.
Jag gillar verkligen den drömlika och nästan hallucinatoriska kvaliteten som boken får när M.R. mår allt sämre och börjar få problem med att skilja mellan fantasi och verklighet. Det är en intressant historia som JCO berättar, men jag kan inte komma ifrån att romanen känns flera hundra sidor för lång. Denna mörka historia om våld och sönderfall blir bitvis ganska tråkig, hur konstigt det än kan låta. Delvis är det på grund av M.R. själv. Hon är en kylig och distanserad kvinna, svår att komma nära och ganska svår att känna för. När hennes liv blir mer kaotiskt blir M.R. mer sårbar och lättare att engagera sig i, men jag får aldrig någon riktig känsla för henne.

”Dykvinnan” känns som något av en mellanbok. Långt från det bästa som JCO har skrivit, men inte heller det sämsta. En roman som tyngs ner av sitt alltför stora sidantal och som aldrig lyckas få mig att bli riktigt engagerad.

Joyce Carol Oates – Dykvinnan (Bonnier pocket, 2013)

Rebel without a cause

insurgent”Insurgent” är andra delen i Veronica Roths dystopiska YA-trilogi. Den tar vid där första delen, ”Divergent”, slutar. Eftersom det är i princip omöjligt att skriva om boken utan att avslöja något om första delen så utfärdas en SPOILERVARNING för hela inlägget.

Tris värld har vänts upp och ner. Flera av hennes vänner från De tappra är antingen döda eller kontrollerade av De visa. Hennes gamla fraktion, De osjälviska, är nästan utplånad. Gamla gränser suddas ut och nya dras när Tris och hennes återstående vänner samlar ihop sig för att slå tillbaka. Frågan är bara hur de ska kunna göra motstånd mot en teknologiskt överlägsen fiende. Och hur mycket de måste ge upp för att kunna skaffa allierade.

Jag brukar ha problem med bokserier där varje ny del förklarar in i detalj vem är en karaktär är och vad som hänt. Meningar i stil med ”X, som är hens bästa vän allt sedan bla bla bla hände” gör mig irriterad, eftersom det känns som att alla som faktiskt läst de tidigare böckerna borde veta detta. Med ”Insurgent” är problemet omvänt. Vi blir inkastade i boken som tar vid nästan exakt där den första slutar och trots att det inte ens gått ett år sedan jag läste första boken så har jag stora problem att hålla isär alla namn. Ska man skriva en trilogi är det vettigt att låta lite tid gå mellan första boken slutar och andra börjar, eller på något annat sätt markera bytet till nästa del. Här känns det mest som att Roth gjort en kort andningspaus innan hon fortsatt skriva på samma bok.

Jag tyckte att första boken var okej. Spännande, men inte så nyanserad. Jag skrev då att jag önskade mig mer information om samhället, hur det var uppbyggt och varför. Trots att vi får just den informationen i den andra boken, så är jag inte imponerad. Det känns … gjort. Ingenting överraskar. Och jag hinner dessutom tröttna rejält på allt tjafs mellan Tris och Four som beskrivs i detalj hela tiden. Vem bryr sig om två gnällspikars kärleksproblem när det är revolution på gång?

”Insurgent” känns som en ganska rörig bok. Även om jag uppskattar att Roth visar oss mer av den värld hon har skapat, så känns de mest som att karaktärerna flackar hit och dit utan någon egentlig plan. Lite som i sista delen av Hungerspelen, som också led av samma problem.
Jag kommer troligtvis läsa den sista delen i trilogin bara för att få veta hur det går. Men jag hoppas verkligen att den boken kommer att kännas mer intressant än den här ganska mediokra historien.

Veronica Roth – Insurgent (Modernista, 2013)

Nere i gyttjan

mississippiNär Henry McAllister köper en gård i Mississippi-deltat är det en dröm som går i uppfyllelse. Men hans hustru Laura avskyr gårdens avskilda läge, leran, primitiviteten och sin rasistiske svärfar som hon tvingas passa upp på hela dagarna. När så Henrys yngre bror Jamie återvänder från kriget ställs saker på sin spets. Inte bara för att Laura känner sig allt mer attraherad av sin svåger, utan även för att Jamie tillbringar väldigt mycket tid med en annan veteran, Ronsel. Ronsel är svart och de två unga männens spirande vänskap ses inte på med blida ögon av omgivningen.

Hillary Jordans ”Mississippi” är en imponerande debut. Intressanta karaktärer, spännande miljöer och bra språk (i bra översättning). Jordan beskriver de rasistiska strukturerna i amerikanska södern på 1940-talet ur flera olika synvinklar. Allt från den närmast likgiltiga vardagsrasismen som Laura utsätter hushållerskan Florence för till gamle McAllisters mycket uttalade och utstuderade rasistiska beteende.

Jag har alltid varit förtjust i böcker där du redan från första kapitlet får veta om att det kommer att ske en tragedi. Det är vägen dit som är det intressanta. Särskilt när en författare är så skicklig som Jordan på att lägga upp sin historia, så att läsarna får följa med på varje steg mot den oundvikliga undergången.

Jag tänkte mycket på Doris Lessings ”Gräset sjunger” när jag läste ”Mississippi”. I båda romanerna blir stadsflickor ofrivilligt farmarhustrur och kastas in i en mycket obekväm miljö där de genast vantrivs. En miljö där rasismen frodas och det olyckliga slutet är ofrånkomligt. Lessings bok är dock mycket mer oresonlig än Jordans. I jämförelse med den gård som makarna Turner bor på framstår Mudbound som ett under av bekvämlighet och civilisation.

Apropå Mudbound förresten, så finner jag det helt obegripligt varför inte det svenska förlaget behöll den titeln. ”Mudbound” är inte bara ett perfekt namn på gården, utan även en mycket bättre titel än det intetsägande ”Mississippi”. Sen när behåller man inte egennamn i en översatt titel?

Hillary Jordan – Mississippi (Månpocket, 2013)

Steampunkzombieaction

boneshakerDet var meningen att The Incredible Bone-Shaking Drill Engine skulle göra dem rika. Den skulle borra ner genom Alaskas is och frilägga guldfyndigheterna där. Men istället löpte Boneshaker amok i Seattle, raserade stora delar av staden och borrade ett hål som släppte ut underjordisk gas i stadens ruiner. En gas som förvandlade människorna som andades in den till blödtörstiga zombier.
Sexton år senare beger sig Zeke, sonen till den man som uppfann Boneshaker, in i den förbjudna staden. Han söker information om sin far och sin egen bakgrund. När hans mor Briar upptäckt att sonen försvunnit följer hon efter. Men staden är dödlig även för de som är vana vid dess faror, så hur ska en vanlig tonåring överleva tillräckligt länge för att bli återfunnen av sin mor?

”Boneshaker” är första delen i Cherie Priests steampunkbokserie ”The Clockwork Century”. I höst kommer den sjätte boken i serien ut.

Priest kan konsten att skriva spännande och underhållande, utan att hänfalla till cliffhangers och hetsiga tresidorskapitel à la deckare. Trots att steampunkinslagen spelar så stor roll för berättelsen så känns det aldrig som att världsbyggandet tar över på bekostnad av intrigen. Och zombierna är väl beskrivna. Speciellt när de bara kan anas i den giftiga dimma som täcker downtown Seattle. Skrapande ljud och hasanden och så mitt i dimman en grupp människor som försöker smyga fram utan att väcka hordens uppmärksamhet …

”Boneshaker” är helt enkelt underhållning från första sidan till sista och jag blir mycket sugen på att läsa vidare i ”The Clockwork Century”. Någon som vet om resten av böckerna håller samma höga klass som denna inledande bok?

Cherie Priest – Boneshaker (Tor, 2009)

Systraskap & häxerier

farligCate och hennes systrar Maura och Tess är häxor, precis som deras mor var. I det alternativhistoriska New England där de bor betyder det att de befinner sig i ständig livsfara. För Brödraskapet är ständigt på jakt efter häxor och alla unga kvinnor måste vid sjutton års ålder bestämma sig för om de vill gifta sig eller gå med i Systraskapet. Om de inte själv hittar någon att gifta sig med väljer Brödraskapet ut någon åt dem, vilket kan vara en änkling tre gånger deras egen ålder.
Cate har bara några månader kvar till sjutton. Helst av allt vill hon stanna hos sina systrar i flera år till, men det alternativet finns inte.
Så vad ska hon välja? Kan hon, på bara några månader, hitta en blivande make som hon kan vara säker på skulle bevara systrarnas hemlighet? Eller är Systraskapet enda alternativet för henne?

”Farlig förmåga” är första delen i Jessica Spotswoods ungdomsbokserie om systrarna Cahill. Det är en roman som innehåller magi, systraskap, förtryck och stormande känslor i stora portioner.

Jag blev positivt överraskad av att boken utspelar sig i en alternativhistorisk dåtid och inte – som jag hade fått för mig – i nutid. Spotswoods New England var en gång en fristad för häxor från hela världen, men då häxorna växte sig alltför starka så blandade sig Brödraskapet i. Resultatet är ett samhälle där kvinnor är hårt kontrollerade av patriarkatet och där alla sorters avvikande beteende straffas. Det är ett angivarsamhälle Brödraskapet har skapat och Spotswood förmedlar skickligt hur begränsad Cates valfrihet är och det absurda i att en sjuttonåring ska väntas göra ett val som påverkar hela hennes framtida liv.

Triangeldramat i ”Farlig förmåga” hade jag gärna klarat mig utan. Inte bara för att jag är dödligt trött på YA-triangeldraman, utan för att det känns som att det inte tillför något. Det är uppenbart från första stund vem Cate egentligen vill ha. Det hade varit mer intressant att lägga mer fokus på konflikten mellan kärleken och Cates identitet som häxa, och på konflikten mellan hennes egna känslor och plikten mot familjen.

”Farlig förmåga” visar att Spotswood har många intressanta idéer och en genuin känsla för världsbygge. Men det är lite för många trådar för en bok på knappt 350 sidor. Vissa av dem hinner knappt börja engagera innan boken är slut, även om jag misstänker att de kommer att spinnas vidare i framtida delar av bokserien.

Jessica Spotswood – Farlig förmåga (Rabén & Sjögren, 2013)

Alla familjer är dysfunktionella

tigrarTvå kusiner, Nick och Helena, står i centrum i Liza Klaussmanns debutroman ”Tigrar i rött väder”. I början av boken håller deras, två unga amerikanska kvinnor precis efter andra världskrigets slut, liv precis på att börja. Men livet blir inte riktigt som någon av kusinerna hade tänkt sig. Och åren går, 1940-tal blir till 1950-tal och 1960-tal. Vi får följa de båda kusinerna och deras familjer i diverse nedtramp genom åren, ur ett flertal olika karaktärers synvinklar. Och gång på gång återvänder vi till Tiger House, släktens gamla sommarhus beläget på amerikanska östkusten. Ett hus som får symbolisera familjernas komplicerade relationer och dess långsamma sönderfall.

”Tigrar i rött väder” är en ganska ojämn bok. Det är ju alltid en risk för en författare som väljer att skriva en roman ur flera olika synvinklar. Alla röster engagerar inte lika mycket, alla tillför inte historien något viktigt. Dessutom tycker jag att Klaussmann gör ett misstag när hon låter sina karaktärer berätta för mycket och för detaljerat. Hon lämnar inga utrymmen för tolkningar när hon låter alla karaktärerna komma till tals.
De två delar jag gillade mest är sinsemellan ganska olika. Nicks kapitel berättar om en egensinnig, manupulativ och i grunden ganska egoistisk kvinna som ursinnigt kämpar emot konventionerna. Det finns sorg i hennes historia, men mest finns där bitterhet över ett liv som inte gått enligt planerna. Över förlorad frihet.
Daisys del är istället en ganska bitterljuv coming of age-historia. Den utspelar sig under en sommar vid Tiger House, där Daisy får uppleva sin första kärlek och sitt första svek. Samt familjeproblem som bubblar upp i bakgrunden.

Jag tycker att det känns lite synd att Klaussmann prompt ska förstöra sin bok genom att ta med en mordhistoria. En på köpet ganska onödig mordhistoria. Det finns många intressanta ingredienser i den här boken – dysfunktionella familjerelationer, hemliga kärlekshistorer, förlorade kärlekar – att mordet känns totalt överflödigt. Jag får känslan av att Klaussmann vill locka till sig deckarläsare genom att stoppa in det där mordet. Att jag för övrigt avskyr bokens sista del, där mordet hamnar i fokus, hör också till saken. Det är klumpigt skrivet och saknar all tillstymmelse till trovärdighet.

Trots att jag inte föll för ”Tigrar i rött väder” så känner jag att Liza Klaussmann har potential. Jag håller mina tummar för att hon i sin nästa roman struntar i att blanda in tråkiga mordhistorier utan kör all the way på det hon gör bäst: dysfunktionella familjer som långsamt bryter ner varandra i elegant östkustmiljö.

Liza Klaussmann – Tigrar i rött väder (Modernista, 2012)

Sunkigt, Auster

En gång i tiden tillhörde Paul Auster mina favoritförfattare. Jag läste allt han skrev och hävdade med bestämdhet att mannen var ett oöverträffat litterärt geni. Sen hände något. Jag vet inte om det var han eller jag, men jag slutade dyrka hans böcker. Jag kastade mig inte över en ny Auster-roman direkt när den kom ut och de böcker jag läste älskade jag inte längre utan förbehåll. Ibland tyckte jag till och med att det var ganska tråkigt.

Att läsa ”Sunset Park” var ett försök från min sida att blåsa liv i den passion jag en gång ägnat åt Paul Austers författarskap. En chans att börja om på nytt så att säga. En chans som tyvärr inte uppväckte så många andra känslor i mig utöver en lätt irritation.

Miles Heller bor i Florida och tömmer hus där de boende blivit vräkta när de inte kunnat betala sina lån. Han har en flickvän som går i high school och när dennes syster hotar att polisanmäla Miles så flyttar han tillfälligt hem till barndomsstaden New York. I rivningshuset i Brooklyn-kvarteret Sunset Park bor Miles gamla vän Bing, doktoranden Alice och mäklaren Ellen som egentligen vill vara konstnär. Här finns också Miles föräldrar som han inte har träffat på många år, och en hel mängd gamla minnen som kommer upp till ytan i och med hans återkomst till hemstaden.

Jag brukar inte ha några problem med osympatiska protagonister i romaner, men jag måste erkänna att jag har oerhört svårt för Miles. Han är så feg, så undflyende och självcentrerad, att det är svårt att bry sig det minsta lilla om vad han gör. Att han dessutom har en minderårig flickvän gör inte saken bättre. Han tjatar om att hon är så himla mogen för sin ålder, men det ändrar ju inte det faktum att hon går i high school medan han är en vuxen man. Låter det unket? Då har ni inte hört det värsta:
”I sex månader hade han nu fogat sig efter hennes önskemål, begränsat all lempenetration till hennes skojhål och inte stoppat in annat än tunga och fingrar i hennes mammahål. Sådana är anomalierna och idiosynkrasierna i deras kärleksliv, som trots detta är ett rikt kärleksliv, ett fantastiskt erotiskt partnerskap om inte visar några som helst tecken på att falna inom den närmaste framtiden.”
Om vi bortser från orden ”mammahål” och ”skojhål” som får mig att vilja tvätta hjärnan med klorin: att kalla ett sexuellt förhållande mellan en vuxen man och en sextonårig flicka för ett ”fantastiskt erotiskt partnerskap” känns ganska sunkigt. Speciellt då flickan ifråga har så dålig koll på preventivmedel att hon tror att analsex är enda säkra sättet att slippa bli gravid. Till saken är att flickan ifråga är föräldralös och bor hemma hos sin äldre älskare som alltså inte ens kan upplysa sin underåriga flickvän om hur det här med preventivmedel fungerar, något som känns mer som ”sexuellt utnyttjande” än ”erotiskt partnerskap”.

Som tur är handlar inte ”Sunset Park” enbart om den självömkande Miles, för i så fall hade jag aldrig ens läst klart. De delar som handlar om Ellen och Alice är bättre, men även här finns inslag som får mig att sucka uppgivet. Som att Alice hetsbantar och tror att problemen med hennes loser till pojkvän beror på att hon har gått upp i vikt (suck). Som att Ellen inte bara vill ligga med Miles – det verkar typ alla vilja, av någon anledning – hon har dessutom tvångstankar om att ligga med alla hon ser på gatan och målar erotiska målningar (dubbelsuck). Men de båda är trots allt intressanta karaktärer, och om hela boken hade handlat om de två hade jag nog nöjt mig.

”Sunset Park” känns mest som en gubbsjuk, trött historia med några intressanta bihandlingar och en massa tråkig baseballfakta. Bitvis glimtar Austers språk till, men själva storyn känns aldrig angelägen.

”Sunset Park” har tyvärr gjort mig ännu mer övertygad om att Auster inte längre är en författare för mig. Allt hopp är dock inte ute. I höst kommer en ny självbiografisk bok som jag hoppas ska ge mig pålåsterkärleken åter, eller möjligtvis få mig att ge upp en gång för alla.

Paul Auster – Sunset Park (Månpocket, 2012)

I Den store Gatsbys anda

Katey och Eve är bästa vänner och delar rum på samma pensionat för unga kvinnor i New York. På nyårsafton 1937 träffar väninnorna den charmige och världsvane Tinker Grey, en ny bekantskap som inte bara kommer att testa deras vänskap utan också introducera dem för en helt ny värld. En glamorös värld, men en som inte ligger så långt från trettiotalets finanskris och krigets skugga som man skulle kunna tro. Och kärlek och vänskap verkar vara lika komplicerat oavsett bakgrund.

Amor Towles ”Artighetsreglerna” beskrivs som en ”roman i Den store Gatsbys anda”. Det är svårt att läsa en roman som utspelar sig i de finare salongerna i 1930-talets USA utan att dra paralleller till F. Scott Fitzgeralds klassiker, men ”Artighetsreglerna” är som tur är mycket mer än en trist epigon. Visst handlar det en hel del om dekadenta partyn och tjusiga kläder, men Katey har en ganska nykter syn på all lyxen. Hon fokuserar på sin karriär och sina böcker och blir mest förvånad när hon dras allt längre in i Manhattans rikaste kretsar. Just Katey påminner mig en hel del om Emily i Richard Yates ”The Easter Parade”; båda kvinnorna gör karriär inom samma område och jämför sig ständigt med sin väninna/syster. Även om Towles roman på andra sätt känns ganska långt ifrån Yates ångestfyllda mörker.

”Artighetsreglerna” är en underhållande, smart och lätt melankolisk roman som bjuder på fantastiska miljöbeskrivningar och intressanta karaktärer. Den ger en bra bild av en tidsålder – och tidsanda – utan att kännas som att den idealiserar eller förenklar. Dessutom tycker jag att Towles är bra på att skriva om klass på ett trovärdigt och ganska självklart sätt.

”Artighetsreglerna” är helt enkelt en välskriven och genomtänkt roman. Elegant. Rekommenderas!

Amor Towles – Artighetsreglerna (Månpocket, 2012)