alternativhistoria

Ärligt talat ganska tråkigt

osamaJag började läsa ”Osama” inför årets Swecon eftersom Lavie Tidhar var en av hedersgästerna. Jag hann aldrig läsa klart boken innan kongressens början och det slumpade sig så att jag inte såg en enda programpunkt som Tidhar var med i. Kanske hade jag uppskattat boken mer om jag hade gjort det. För jag fastnade aldrig i ”Osama”. Såhär någon månad i efterhand har jag faktiskt ganska svårt att minnas mer än bara huvudintrigen och några spridda scener. Det är aldrig ett gott tecken.

I en alternativ värld där terrorism inte existerar anlitas en privatdetektiv för att ta reda på vem som skriver de populära pulpböckerna om Osama Bin Laden. Privatdeckaren Joe reser kors över tvärs över världen i jakt på den person som gömmer som bakom pseudonymen Mike Longshott. På vägen träffar han ett flertal mystiska personer som både hotar och hintar om att det finns något mer än den värld Joe lever i.

”Osama” är en drömsk historia, ett slags noirdeckare med en metatwist. Tyvärr är den lite för drömsk för mig. Jag gillar Tidhars snygga formuleringar, men jag har svårt att engagera mig i den ganska vaga handlingen i den här romanen.
Som jag skrev tidigare så insåg jag när jag skulle läsa den här boken att jag nästan glömt bort den helt trots att det bara gått någon månad sedan jag läste den. Vad jag minns är Joes alla eviga kaffekoppar och glas med whiskey och cigaretter, konsumerade i någon alldeles för detaljerat beskriven stadsmiljö. Inga karaktärer tycks ha fastnat, inte ens Joe själv.

”Osama” må vara en snygg roman, elegant konstruerad och sådär, men boken är ärligt talat ganska tråkig. Ingenting jag skulle rekommendera någon att slösa dyrbar lästid på, när det finns betydligt mer intressanta böcker att sysselsätta sig med.

Lavie Tidhar – Osama (Solaris, 2012)

Litteraturnörderi på hög nivå


Jag köpte Jasper Ffordes ”Var är Jane Eyre?” på en pocketrea någon gång i somras – efter att ha läst om boken hos Vixxtoria – och hade förmodligen tänkt mig att jag skulle läsa den direkt. Av någon märklig anledning så var inte boken den enda som väntade på att bli läst, så det dröjde ända fram till jul innan jag kom till skott. Vilket jag är glad över, för den här boken var exakt i min smak!

Vår oförvågna hjältinna och protagonist heter i den svenska översättningen Torsdag Nesta (i original Thursday Next) och jobbar som littkrimmare. Japp, i Jasper Ffordes version av Storbritannien pågår inte bara krim-kriget fortfarande och Wales har blivit en egen republik, utan konsten och litteraturen innehar en oerhört stor och konkret roll i samhället. Såpass stor att det när det ringer på dörren inte nödvändigtvis behöver vara ett Jehovas vittne som vill frälsa dig, utan en baconian som vill övertyga dig om att alla Shakespeares dramer egentligen skrevs av sir Francis Bacon.
Littkrimmarna jobbar främst med att spåra bokförfalskare, men när Torsdags farbror Mycroft uppfinner ett sätt att kunna kliva in i litterära verk rent konkret så blir situationen plötsligt mycket mer allvarlig. Sidokaraktärer börjar försvinna ur Dickens verk och när så Jane Eyre kidnappas så förfäras och förargas tiotusentals Brontë-fans världen över.

”Var är Jane Eyre?” är en av de mest definitivt litteraturnördiga böcker jag någonsin har läst. Det dräller av litterära referenser, men även historiska sådana. För den som uppskattar boknörderi är det här ett riktigt litet guldkorn, en välskriven och spännande blandning av deckare och fantastik. Med en generös skopa humor på toppen.

För den som aldrig läst ”Jane Eyre” och som är måttligt intresserad av shakespearianska konspirationsteorier så är den här boken rätt så umbärlig. Men litteraturnördar med angofila böjelser; missa inte ”Var är Jane Eyre?”. Ni kommer sträckläsa, fnissa förtjust och liksom jag genast börja planera hur ni ska kunna lägga vantarna på de andra böckerna om Torsdag Nesta så snart som möjligt.

Jasper Fforde – Var är Jane Eyre? (Anderson pocket, 2007)