akaporr

Inte lika bra som debuten

I sommar har jag läst två böcker av författare vars debutromaner som gillade, men där det känns som att uppföljarna inte alls når upp till samma höjder. 

arcadia-fallsI Carol Goodmans fall är det största problemet att ”Arcadia Falls” är alldeles för lik debuten ”The Lake of Dead Languages”. Fast sämre.

Jag gillade Goodmans första roman, trots att jag lyckades lista ut hur allt hängde ihop efter ungefär halva boken. Goodman är bra på akaporr, hon är bra på stämning och miljöer och mystik, men hon är uppenbarligen inte särskilt bra på att komma på nya historier. ”Arcadia Falls” är så lik föregångaren att det hade varit ett plagiat om det gällt en annan författares verk. De två protagonisterna (ensamstående mödrar som tar lärarjobb på ansedd och vackert belägen internatskola) har till och med i princip samma kärleksintresse (SPOILER: Goodman har verkligen en thing för sheriffer, alltså).

Ni som läst fler av Goodmans romaner, följer de samma mall? Eller är hon en akaporr one trick pony?

sickroseI Erin Kellys fall är inte problemet att ”The Sick Rose” är för lik hennes fantastiska debut ”The Poison Tree”, utan mer att de två parallellhistorierna i boken är så disparata.

Louisa och Paul har båda ett förflutet de gör allt för att dölja, men det är ungefär det enda de har gemensamt. Jag gillar visserligen både skildringen av Louisas destruktiva kärlekshistoria med en douchig rockstjärnewannabe och Pauls kvävande vänskapsrelation med småkriminelle bästisen, men jag har svårt att engagera mig i mötet mellan Louisa och Paul i nutid. Det håller helt enkelt inte ihop, utan det känns som att det här hade varit mycket bättre som två separata böcker.

Dock gillar jag ändå Kellys karaktärer, hennes förmåga att fånga en tidsanda och en miljö. Jag känner att hon förtjänar en chans till och jag är faktiskt rätt nyfiken på ”The Burning Air”. Ni som har läst den, är den lika bra som debuten? Eller ska jag försöka hålla förväntningarna på en lite mer rimlig nivå även den här gången?

 

Anglofil dekadens

grenaravgiftNär universitetsstudenten Karen träffar den excentriska Biba så vänds hennes liv upp och ner. Hennes tråkiga pojkvän lämnar henne och hennes välordnade studentliv som hon delar med sina trista kompisar byts ut mot fester och dekadens tillsammans med Biba och brodern Rex i deras förfallna – men fortfarande storslagna – hus. Men tillvaron med Biba och Rex är inte helt okomplicerad. Den Karen vi får möta tio år senare är en vaksam kvinna, som gör allt för att skydda sin dotter. Och som är beredd på det värsta när det förflutna gör sig påmint …

Erin Kellys ”Grenar av gift” är en bok som ofta brukar nämnas i samma andetag som Donna Tartts ”Den hemliga historien”. Akademisk miljö, dekadent överklass, hemligheter, lögner och ond bråd död. Likheterna finns där. Men till skillnad från de flesta böcker som brukar nämnas i samband med DHH, så blir jag inte det minsta besviken på den här boken.
Mycket tror jag att det beror på Kellys fantastiska känsla för miljö och stämning. Kelly har helt lyckas fånga den där lätt bedagade skönheten och lockelsen som London på 1990-talet utövade på en hel generation tonåringar (jag själv inkluderad). Även hennes karaktärsbeskrivningar imponerar. Bibas mystik gränsar hela tiden på gränsen till att bli irriterande, något som ofta är fallet när det gäller personer som innehar hennes karisma och komplicerade personlighet.

Själva historien är snyggt konstruerad, med hopp mellan nutid och dåtid. Vändningarna är kanske inte så enormt överraskande, men de är så välgjorda att det inte gör någonting.

Erin Kellys ”Grenar av gift” är en mycket välskriven roman, som i synnerhet borde tilltala anglofiler och thrillerälskare. Jag, som tillhör den första kategorin men inte den andra, är mycket imponerad av denna debut.

Erin Kelly – Grenar av gift (Ponto pocket, 2013)

Seriesöndag: Alena

Alena trivs inte i den snobbiga internatskolan där hon tvingas gå. Hon mobbas av de populära tjejerna i lacrosselaget och tycks inte passa in alls. Kuratorn lägger sig i hela tiden och försöker få Alena att prata om Josefin, hennes bästa vän som dog för ett år sen. Saken är bara den att den döda Josefin inte lämnar sin bästis i fred – och att hon dessutom gör allt för att få Alena att slå tillbaka mot mobbarna.

Kim W. Andersson slog igenom med serien ”Love Hurts”, som bl.a gick i tidningen Nemi innan den kom ut i albumformat. De underhållande och ibland ganska makabra historierna i kombination med Anderssons snygga tecknarstil gjorde albumet till en fröjd att läsa. I ”Alena” tar Andersson konceptet skräckromantiska historier med en twist och utvecklar det. Han får chansen att gå mer på djupet, något som är både bra och dåligt.

Både Alena och Josefin är intressanta karaktärer, men tyvärr känns flera av bikaraktärerna ganska platta. Lacrossetjejen Filippa inte minst. Hon är en typisk ”snygg, elak, mobbande blondin” av den typen man har stött på i varenda high school-rulle sen 1980-talet (och det är svårt att inte jämföra henne med den betydligt mer nyanserade Ida i ”Cirkeln” och ”Eld”).

Tecknarstilen är som vanligt oklanderlig. Jag tycker att Andersson är som allra bäst i de mer blodiga delarna. Han har förmågan att få splatter att bli vackert och jag kommer på mig själv med att hoppas på extra blodiga scener bara därför.

Jag är också mycket förtjust i twisten på slutet. Den vill jag inte berätta mer om än så, men jag rekommenderar ”Alena” till alla som gillar splattriga skräckhistorier i internatmiljö. Ja, det förekommer skoluniformer. Dränkta i blod. Enough said.

Kim W. Andersson – Alena (Kolik förlag, 2011)

Fantastikkärlek

För några veckor sen firade jag och maken vår andra bröllopsdag aka pappersbröllop. Självklart passade vi på att ge varandra böcker som pappersrelaterade bröllopsdagspresenter. Han fick den femte delen i Scott Pilgrim-serien, jag fick Jo Waltons ”Among Others”. En bok som skulle visa sig vara en av de allra bästa jag har läst inte bara i år – utan kanske någonsin.

Walesiska Morwenna flyr sin galna mor för att söka skydd hos en engelsk far hon aldrig har känt. Han skickar iväg henne till en internatskola tillsammans med en ansenlig del av hans stora SF-bibliotek. Mori tillbringar sin fritid på internatet med att plöja alla böcker fadern skickar henne samt att försöka komma över den fruktansvärda magiska strid som skadade henne svårt och som tog livet av hennes tvillingsyster. Men det är svårare än hon tror att vända magin ryggen. Särskilt när tillvaron i skolan är så ensam och Mori frestas att använda magi för att finna nya vänner.

”Among Others” är en bitterljuv coming of age-roman, som liksom Morwenna själv har en fot i en magisk fantasyvärld och en fot i den bistra verkligheten. Den är skriven i ett dagboksformat som Walton behärskar till fulländning. Just att det är Moris subjektiva berättelse vi får läsa – där hon antyder vissa saker och utelämnar andra samtidigt som andra berättas in i minsta detalj – gör att formatet fungerar så bra. Mori är en mycket opålitlig berättare, men det spelar ingen som helst roll för det är hennes berättelse. Var gränsen går mellan fiktionen och verkligheten är lika oviktig för oss som läsare som det är för Mori själv.

I början av boken jämför sig Mori med Frodo i slutet av Ringen-trilogin (och här tänker jag inte skriva någon spoilervarning för har ni helt missat de böckerna/filmerna tror jag inte att den här bokloggen är något för er). Hur de båda har vunnit mot ondskans krafter, men till ett otroligt högt pris. Och om hur svårt det är att gå vidare efter en händelse som förändrar hela ens liv, hur svårt det är att ens vilja gå vidare.
Det är ett genidrag av Walton att låta hela boken utspela sig efter Moris olycka. Vi får veta vad som hände då eftersom, en liten pusselbit i taget. Eller snarare får vi veta vad Mori berättar om vad som hände då och varför, om sitt liv innan hon tvingades fly Wales.

”Among Others” vann en Hugo Award för bästa roman för några veckor sen. En mycket välförtjänt vinst. För det här är inte bara en gripande historia om en mycket speciell tonårstjej, boken svämmar dessutom över av kärlek till 1970-talets fantastiklitteratur. Den är som ett koncentrat av läslust och litteraturnörderi som får åtminstone mig att klappa lite extra kärvänligt på mina egna fantastikböcker.

Edit: Jag blev påmind om att Jo Walton kommer att vara hedersgäst vid science fiction-kongressen Fantastika i Stockholm nästa höst. Mycket spännande!

Jo Walton – Among Others (Tor, 2012)

Legenden fortsätter

(Eftersom detta är bok två i en bokserie utfärdas härmed spoilervarning för alla som inte har läst ”The Name of the Wind”)

I ”The Wise Man’s Fear” återvänder vi till det anonyma lilla värdshus där Kvothe håller på att för andra dagen i rad berätta sin historia för The Chronicler. Om den första dagens berättande handlade väldigt mycket om Universitetet så tar oss denna andra dag med på äventyr även utanför skolans område. Vi får exempelvis veta hur Kvothe lärde sig slåss, hur han lärde sig att använda vindens namn och vad som egentligen hände när han tillbringade natten hos Felurian. Dessutom börjar vi få några ledtrådar till varför Kvothe numera tillbringar sin tid som en ganska ordinär värdshusvärd …

Nog för att jag gillar Patrick Rothfuss magiska Unviversitet med sina många hemligheter, men jag är glad att vi i ”The Wise Man’s Fear” äntligen får bege oss därifrån. För det kändes i första boken lite som slöseri på en så intressant värld att tillbringa i princip hel boken i två ynka städer (som dessutom ligger i samma del av världen). I denna andra bok får vi se en hel del mer av världen – eller snarare världarna – genom Kvothes ögon.

Jag är särskilt förtjust i den del av boken som Kvothe tillbringar med att lära sig slåss i Ademre. Adem är ett matriarkaliskt krigarfolk med mycket hårda villkor när det gäller att lära sig stridskonsten. De utgör dessutom en utmärkt motvikt mot alla våpiga fruntimmer som den första boken befolkas av.
Det enda jag inte gillar med denna del av boken är att Rothfuss återigen ramlar i fällan och skriver in en mycket endimensionell antagonist i berättelsen. Som avskyr Kvothe från första början utan direkt orsak och som tar till alla tänkbara fula knep för att göra sig av med honom. Precis som med Ambrose i första boken (och andra) så känns det lite synd att Rothfuss skriver in så endimensionella och futtiga motståndare. Särskilt när han har ett gäng riktigt ondskefulla och intressanta fiender som (förhoppningsvis) väntar i kulisserna.

Kärleksobjektet Denna är fortfarande en ganska irriterande karaktär. Jag förstår att hennes flyktighet och mystik ska vara en del av hennes lockelse, men själv börjar jag bli ordentligt trött på henne. Än mer trött börjar jag bli på att Kvothe aldrig får tummen ur och faktiskt lägger in en stöt på allvar.

En av de absolut bästa aspekterna med Rothfuss böcker om Kvothe är magisystemet. Förklaringarna om hur magin fungerar känns både tydliga och trovärdiga. Dessutom finns det här ordentliga begränsningar angivna från första början och riskerna är ordentligt stora för den magiutövare som försöker ta genvägar.

Allt som allt tycker jag att ”The Wise Man’s Fear” är snäppet bättre än ”The Name of the Wind”. Nu ser jag verkligen fram emot att läsa den avslutande delen av trilogin, ”The Doors of Stone”, som ännu inte fått något utgivningsdatum.

Patrick Rothfuss – The Wise Man’s Fear (Daw, 2011)

Gudinnelikt

Sweeneys första möte med sitt nya college The University of the Archangels sand Saint John the Divine (eller The Divine, som studenterna kallar det) blir omtumlande. Universitetsmiljön i sig är överväldigande; grandiosa byggnader, mystik och kvävande hetta. När Sweeney sedan träffar två nya vänner, Angelica och Oliver, som båda är vackra, intelligenta och en smula galna, så faller hon totalt. För dem båda, om än på något olika sätt. Och snart dras Sweeney in i händelser som är både farliga och lockande. Det visar sig nämligen att skolan är centrum för en uråldrig organisation, Benandanti, som gör allt för att undvika återuppståndelsen av en gammal gudinnekult. En kult som vill försöka att väcka månen och den mörka gudinna som himlakroppen representerar.

Första halvan av Elizabeth Hands ”Waking the Moon” är bland det absolut bästa jag har läst. Miljöerna, karaktärerna, stämningen, språket – allt är perfekt. Sweeney raglar omkring i D.C berusad på sina nya vänner, sin nya stad ,sitt nya liv och i princip alla droger hon lyckas lägga vantarna på. Hon låter sig snärjas, låter sig falla, och trots att man vet att det kommer att sluta olyckligt (det avslöjas redan i romanens inledning) så förstår man varför. Hand är skicklig på att beskriva det oemotståndliga så att det känns just oemotståndligt. Inte artificiellt perfekt, bara lockande.
Hand är också skicklig på att skriva romaner som är omöjliga att genrebestämma. ”Waking the Moon” är en del akaporr, en del mörk thriller, en del apokalyptiskt drama, en del genuspolitisk diskussion och en del gotisk kärleksroman med övernaturliga inslag. Vilket låter splittrat, men är fantastiskt.

Sweeney har ganska mycket gemensamt med Cass Neary, en annan Hand-karaktär som jag tjatat ganska mycket om. De är båda trasiga, aviga, kantiga med en benägenhet att klä sig i boots, dricka alldeles för mycket och göra sig besvärliga. Samt att dras in i händelser större och farligare än de kunnat ana. Fast Sweeney känns lite mer välanpassad än Cass, lite skörare. Eller bara mer försiktig.
En annan Cass/Sweeney-koppling jag fann var lite mer oväntad. Också lite spolierific, så markera vita texten och läs om du inte är känslig:
I början av ”Generation Loss” beskrivs en händelse som Cass var med om som ung: hur hon tyckte sig se ett enormt öga öppnas i himlen samtidigt som hon hörde ett surrande i huvudet. Vilket påminner mycket om Sweeneys möten med den mörka gudinnan i ”The Waking Moon”.

Den andra halvan av ”Waking the Moon” håller inte riktigt samma toppklass som den första. Den är fortfarande oerhört bra, men vissa delar av berättelsen skavde en aning. Som en viss kärlekshistoria, som jag inte kommer att beskriva närmare än så, som jag tyckte var rätt obehaglig. På ett närmast gotiskt sätt, eller som något taget ur en grekisk tragedi. .
Obehaglig på ett bra sätt är däremot Angelicas karaktär i romanens andra halva. Fullkomligt trovärdig i sin hänsynslöshet och till synes orubbliga skönhet.

”Waking the Moon” kom ut 1993, bara ett år efter Donna Tartts ”The Secret History”. De båda romanerna har mycket gemensamt. De utspelar sig i akademisk miljö och båda romanernas protagonister känner sig dragna till skolans mest excentriska studenter. Det finns de historiska kopplingarna, den gamla grekiska mytologin, mysterierna. Våldsamheten.
Inte så att ”Waking the Moon” på något vis känns som en kopia av Tartts moderna klassiker. Snarare känns de båda romanerna besläktade, som att de båda berättar en vagt liknande historia på helt olika sätt. Synd bara att Hands roman inte alls nått samma framgångar som Tartts. Den finns inte ens i tryck längre, så vill man läsa boken får man försöka hitta den begagnad.

”Waking the Moon” har övertygat mig om att jag måste försöka få tag i resten av Hands författarskap snarast. För bättre än såhär blir böcker knappast, åtminstone om man ser till romanens första halva.

Elizabeth Hand – Waking the Moon (Harper Prism, 1995)

Den legendariske Kvothe

I Patrick Rothfuss ”The Name of the Wind” får vi lära känna den legendariske Kvothe. En man som det går tusen rykten om, varav förvånansvärt många är sanna. En magiker, tjuv, skådespelare, bard och dödlig krigare. En man som numera tillbringar sitt liv som en anonym värdshusvärd . Men som, efter många invändningar, går med på att berätta sin historia.

”The Name of the Wind” är alltså en historia i en historia, ett grepp som fungerar förvånansvärt väl. Att Kvothe själv får berätta sin historia är en stor fördel. Det blir samtidigt mer personligt och med lite mer distans, då Kvothe då och då stannar upp och reflekterar över saker han gjort (eller saker han inte gjort). Jag gillar också att han då och då refererar till saker som kommer att hända, ibland många år in i framtiden. Det ger berättelsen ett framåtdriv.

”The Name of the Wind” är första delen i trilogin The Kingkiller Chronicle och handlar om Kvothes uppväxt och ungdomstid vid Universitetet. Ett universitet som inte bara lär ut språk och historia utan också det som vanligt folk kallar magi.
Jag hör ju vanligtvis till skaran som gillar akaporr i alla lägen, men jag måste erkänna att jag faktiskt blev lite besviken över att det tillbringades så otroligt mycket tid vid Hogwarts Universitetet. För det första så känns det väldigt mycket som en skyddad verkstad, vilket gör att Kvothes vedermödor här känns lite oviktiga. Visst utsätts han för livsfara några gånger, men de flesta av hans problem utgörs av bråk med lärare och andra studenter, i synnerhet med den rike studenten Ambrose. Ambrose känns tyvärr så onyanserad att det blir fånigt. Han är snuskigt rik, arrogant och illvillig och omges ständigt av ett hov av lismare. Som om Draco Malfoy aldrig hade utvecklats vidare från de första Harry Potter-böckerna, ungefär. Karaktären Ambroses endimensionella uppenbarelse drar ner helhetsintrycket av boken för mig.

Något som Rothfuss däremot lyckas med är att gestalta Kvothe. Det är svårt att ha en protagonist som inte bara är oerhört smart, snabbtänkt, vältalig och musikaliskt begåvad utan att denna karaktär känns som en manlig Mary Sue. Men Kvothe har även sina brister. Hans intelligens gör att han lätt blir impulsiv och arrogant för att han räknar med att alltid kunna snacka sig ur varje knipa. Följaktligen tar den alltid så smarta Kvothe ganska många dumma beslut, vilket känns helt trovärdigt.
Han påminner mig för övrigt en hel del om Locke Lamora, Scott Lynchs gentlemannatjuv som jag är mycket förtjust i.

Tyvärr är Rothfuss inte lika bra på att skriva kvinnoroller. Det känns lite trist att de få kvinnliga karaktärer som förekommer i boken är:
1. Kvothes mamma
2. hans kärleksobjekt
3. en tjej han räddar livet på
4. en galning
5. (och den jag tycker är mest intressant) en ganska shady pengautlånare
Inte för att det här är något ovanligt när det gäller fantasy, men ändå. Det gör mig trött. Och lite besviken.

”The Name of the Wind” är välskriven, spännande och ofta riktigt rolig. Men jag saknar svärtan som jag blivit bortskämd med efter att ha läst Joe Abercrombie och George R. R. Martin. I jämförelse med dem känns Rothfuss lite för lättviktig (trots en ganska dyster första fjärdedel av boken).
Dock hoppas jag att nästa bok i serien, ”A Wise Man’s Fear” ska bjussa på lite mer mörker, lite fler nyanserade konflikter och svåra val för Kvothe. Samt lite fler intressanta kvinnoroller, om jag nu ändå håller på och önskar.

Patrick Rothfuss – The Name of the Wind (Daw books, 2008)

Trött vampyrklichésoppa

När jag hade kommit en bit in i Deborah Harkness debutroman ”Alla själars natt” kom jag på mig själv med att gång på gång tänka: ”Jag måste sluta läsa vampyrromaner. Jag måste verkligen sluta läsa vampyrromaner.” Fast vad jag egentligen menade var att jag måste sluta läsa mediokra vampyrromaner bara för att de råkar innehålla just vampyrer, för annars kommer jag snart inte kunna läsa de bra vampyrromanerna utan att bli en smula illamående. För ”Alla själars natt” tillhör tyvärr definitivt den förra kategorin, hur intressant boken än kan låta i teorin.

Diana Bishop tillhör en gammal häxfamilj och har magin i blodet sedan barnsben. Men efter sina föräldrars våldsmma död har hon valt bort sina krafter och koncentrerat sig på sitt arbete som historieforskare vid universitetet i Oxford. Under ett arbetspass på Bodleian Library råkar Diana få tag i ett manuskript som inte bara är förhäxat utan också drar till sig intresse från en mängd olika magiska varelser. Snart stöter Diana, som länge försökt värja sig från allt som har med magi att göra, på häxor, vampyrer och demoner vart hon än vänder sig. Och en vampyr i synnerhet, Matthew Clairmont, verkar intressera sig minst lika mycket för Diana sjäv som för det där mystiska manuskriptet.

Till en början är ”Alla själars natt” faktiskt inte så pjåkig. Oxford är alltid en tacksam miljö att skriva om för den författare som vill tilltala akaporrnördar som yours truly, och att Bodleian Library spelar en såpass stor roll skadar inte heller direkt. Diana är en självständig och skärpt typ och jag gillar det faktum att hon har valt sin egen väg.

När sen Matthew kommer in i handlingen på allvar så förvandlar historien tyvärr till en klichéfest utan dess like. Jag är så sjukt trött på alla dessa romaner där de manliga vampyrerna/kärleksobjekten i stöpta i samma trötta form:
1. Övernaturligt jättesnygg
2. Lång och mörk
3. Uråldrig dvs ett antal sekel äldre än den kvinnliga protagonisten
4. Rik
5. Supersmart och bildad dvs kan spela alla instrument/tala fjorton utdöda språk/ spela schack i sömnen osv osv.
För en gångs skulle skulle jag vilja träffa på en överviktig vampyr. Eller en urfattig osofistikerad vampyr som bor i en källarskrubb och mest spelar tv-spel hela dagarna. Eller någon som i alla fall har något slags personlighet förutom att uppfylla minimikraven i stil med ”Hej , jag är lång, mörk och mystisk och om jag inte håller tillbaka precis hela tiden så kan jag döda och äta upp dig på en sekund.” Mm, för en sådan karaktär har vi ju aldrig träffat på förut.

Det är lite synd att vampyrerna i ”Alla själars natt” känns så otroligt tråkiga. För jag tycker att Harkness häxvinkel funkar rätt bra. Särskilt mycket gillar jag det haunted house som tillhör Dianas familj och där generationer av häxor dyker upp som spökgestalter. Även demonerna känns ganska intressanta, här är de mer flummiga konstnärssjälar som lätt tappar kontakten med verkligheten än ondskefulla satansyngel.
Förutom den trista vampyrvinklingen så finns det ännu ett stort problem med ”Alla själars natt”; boken är alldeles för lång. Jag älskar tegelstenar i allmänhet, men i det här fallet känns det som att Harkness dragit ut historien alldeles för långt. 700 sidor är i det här fallet kanske 300 sidor för mycket (speciellt när rätt många av de sidorna utspelar sig i Matthews sjukt tråkiga familjeslott). Inte ens någon som vanligtvis gillar vampyrer orkar följa den här historien så länge, särskilt inte när det efter det hastiga ”slutet” står klart att flera delar är att vänta. Jag håller inte direkt andan i väntan på nästa del, om man säger så.

Deborah Harkness – Alla själars natt (Månpocket, 2011)

Stämningsfullt

Förra hösten föll jag handlöst för Andrew Taylors ”Det blödande hjärtat”. En spänningsroman som utspelar sig i mellankrigstidens London, med intressanta karaktärer, vass klasskildring och fantastiskt stämningsfulla miljöbeskrivningar. Bokkärlek från första sidan, med andra ord.

Den här hösten är det Andrew Taylors ”Nattvandraren” jag har läst (som på engelska bär den fantastiska titeln ”The Anathomy of Ghosts”).
Den här gången får vi följa med Taylor till 1780-talets London och Cambridge, till en dekadent universitetsmiljö full av intriger och hemligheter. Hit åker bokhandlaren John Holdsworth på uppdrag från en rik änka, för att dels sortera hennes bortgångne makes efterlämnade bibliotek och dels för att försöka hjälpa hennes som Frank som fått ett nervöst sammanbrott.
Holdsworth bär själv på sina egna sorger. Efter att hans son och hustru drunknade i Themsen och han själv blivit ruinerad känner han att han inte kan motstå erbjudandet, som är mycket välbetalt. Det visar sig dock att Franks situation är mer komplicerad än någon kunnat ana, och Holdsworth undersökningar visar honom den smutsiga baksidan av Cambridges studentliv.

Det anrika Cambridge-colleget Jerusalem utgör en mycket stämningsfull miljö, speciellt för alla oss som är svaga för aka-porr. Beskrivningarna av de murgrönetäckta byggnaderna och vackra parkerna är fantastiska. Även denna gång har Taylor ett öga för klassaspekterna – som skillnaderna i hur överklassens avkommor och de som studerar med hjälp av stipendium behandlas är knivskarpt skildrade. De flesta aristokrater som förekommer i boken är dekadenta latmaskar som enbart lever på sitt namn, till Holdsworths stora avsky.
Jag gillar den oförlösta attraktion som uppstår mellan Holdsworth och Elinor, den ålderstigne rektorns unga hustru. Att vara fångad mellan plikt och känslor är tydligen ett tema som Taylor är förtjust i, och denna kärlekshistoria är bitterljuvt vacker.

Trots att jag tycker att ”Nattvandraren” är en stämningsfull och välskriven bok, så håller den inte samma höga klass som ”Det blödande hjärtat”. Ett av problemen är själva spänningsmomentet. Visst är det ganska spännande när Holdsworth börjar nysta i vad som har hänt Frank, men ”ganska” spännande är ju inte direkt samma sak som ”gastkramande” spännande. Själva mysteriet är helt enkelt inte särskilt engagerande, det saknas drivkraft och angelägenhet i denna del av romanen.

”Nattvandraren” är ändå rekommenderad läsning för den som går igång på stämningsfulla miljöer och brittisk aka-porr. Även om jag personligen hade föredragit lite mer spänning, eller (ännu hellre) lite fler övernaturliga inslag.

Andrew Taylor – Nattvandraren (Månpocket, 2011)

Svart flicka, vit flicka

Omslag: Bonnier pocket

Omslag: Bonnier pocket

I Joyce Carol Oates ”Svart flicka, vit flicka” får vi möta den unga och idealistiska Genna Meade som är student vid det prestigefyllda colleget Schuyler College. Hennes rumskamrat Minette Swift visar sig vara en kristen svart flicka, som Genna genast bestämmer sig för att bli bästa vän med, trots att Minette själv inte verkar vara särskilt intresserad av vänskap
Minette blir snabbt illa omtyckt på colleget, eftersom hon är vresig och otrevlig mot de flesta, sin rumskamrat inkluderad. Trots den dåliga behandlingen ger inte Genna upp sina vänskapsförsök, vilka blir än mer intensiva när Minette börjar utsättas för något som liknar mobbing med rasistiska förtecken

Oates porträtt av Minette är allt annat än insmickrande. Den unga kvinnan är inte bara egosistisk och kristet trångsynt, utan lider också av en total brist på självinsikt. Trots ett stipendium från high school har hon problem att hänga med i undervisningen, och hon beskrivs som en hetsätande och lynnig flicka. Men hennes mest osympatiska drag framträder som värre än så, när Genna börjar fundera över om det inte är så att Minette själv ligger bakom de rasistiska trakasserier hon utsätts för.
Det är Minette som är romanens centrum. Hennes vanor och ovanor, hennes vandring mot sin oundvikliga död, beskrivs ur den välvilliga Gennas ögon. Samtidigt skymtar det, i bakgrunden av Gennas liv, en långt mer intressant och gripande historia. Hennes egen.
Uppväxt i en radikal hippiefamilj bär Genna på sina egna hemligheter. De små glimtar av hennes egen ganska fruktansvärda barndom, skymtar fram bakom historien om Minette. Men de skymtarna ger en balans till romanen, ett djup. Oates språk fångar på ett perfekt sätt det halvt outsagda i Gennas historia, det där som stannar kvar och skaver någonstans under huden.