abjekt

Älskade, hatade abjekt

Så har då även jag läst Christine Falkenlands ”Sfinx”, även om det tog mig några månader att sluta vara motvalls.
Jag visste att jag inte skulle kunna motstå hennes senaste roman särskilt länge, det är ju ändå Falkenland; författaren vars böcker jag en gång påbörjade en D-uppsats i litteraturvetenskap om. Det skulle handla om abjektionen som ett bärande tema i Falkenlands texter, som en röd tråd som binder ihop hennes tidigaste dikter med hennes romaner. Abjektet, det älskade och hatade, är även närvarande i ”Sfinx” i allra högsta grad.

”Sfinx” består av en mängd brev riktade från den namnlösa protagonisten, den första hustrun till Claire, den andra hustrun. Den som numera är gift med Felix och som lever det lyckliga liv som hon, de första hustrun, aldrig fick. Det är en roman som inte bara handlar om svartsjuka, besatthet och avund, utan om en långsamt tilltagande vansinne. Om någon vars liv befinner sig på ett ständigt sluttande plan, när det bara krävs ett enda felsteg för att glida ner i mörkret. Igen.

Christine Falkenland har alltid varit en stor stilist, men i ”Sfinx” är hon bättre än någonsin. Brevformatet passar hennes språkdräkt så väl, passar hennes sätt att beskriva små skärvor av en subjektiv verklighet. Och lämna allt som kan anas mellan raderna, de hotande skuggorna, till läsaren själv att tolka.
Den namnlösa huvudkaraktären är nära besläktad med många andra av Falkenlands protagonister i sitt självhat och sitt ständiga ältande. Men hon är lite mer hotande, lite mer skrämmande, än de brukar vara. Trots att hon ser sig själv som ett offer så är hon lika mycket av en förövare, åtminstone potentiellt sett. Hon är i sig det abjekta, som både lockar och äcklar, och som avvisas av sin egen dotter. Den mörka modersgestalten som den lysande Claires hemliga skugga.

Det är en mörk roman, det här. Tung, tät och mörk. Inget för den som söker feel good (fast den som gör det läser nog inte min blogg), men en katarsisk läsning för den som uppskattar litterärt mörker. För den som gillar Christine Falkenlands böcker är den ett absolut måste, för den tillhör verkligen det allra bästa hon har skrivit.

Christine Falkenland – Sfinx (Wahlström & Widstrand, 2011)