Oförglömlig postapokalyps

Jag har sparat det bästa till sist i min genomgång av sommarens lästa vampyrböcker. Fast Justin Cronins ”The Passage” är väl inte riktigt någon vampyrroman, ingen renodlad sådan i alla fall. Det är snarare en tokepisk postapokalyptisk beroendeframkallande bladvändare som lyckas vara skrämmande, sorglig, fin och ibland riktigt rolig på en och samma gång. Oförglömligt med andra ord!

Det börjar, som det så ofta gör, med ett militärexperiment som går snett. Tanken är att framställa ett slags supersoldater genom att förvandla dödsdömda fångar till vampyrer, men det visar sig snart att de omvandlade fångarna både är starkare och smartare än någon hade förutsett. De rymmer och katastrofen är ett faktum.
En av försökskaninerna visar sig dock vara lite annorlunda. Det är den lilla flickan Amy, som trots att hon smittats med vampyrblod, inte uppvisar de våldsamma och mordiska tendenser som de andra fångarna gör. Även hon lyckas fly när de andra vampyrerna gör det, ut i en värld som håller på att gå under.

Den största delen av ”The Passage” utspelar sig drygt hundra år efter katastrofen. USA är i princip utplånat, med några små utspridda spillror av mänsklig civilisation som klänger sig fast. Jag är väldigt förtjust i postapokalyptiska skildringar i allmänhet, oavsett om det gäller böcker, film eller tv-spel, och tycker att Cronins framtidsscenario platsar bland de främsta.
Han är mån om detaljerna, Cronin. Som att överlevarna i en undangömd liten bergskoloni i hundratalet år har hämtat välbehövliga kläder från en närliggande galleria, och följaktligen kallar alla byxor för ”gaps” efter klädeskedjan ”The Gap”. En trovärdig, men också ganska rolig liten detalj.
Även den del som utspelar sig innan katastrofen är förlagd några år in i framtiden. Inte så att det är extremt på något sätt, eller ens väldigt påtagligt. Men det är återigen de små detaljerna som gör det – att flygplatsen utanför Houston heter George Bush Intercontinental och att staten Texas guvernör är Jenna Bush. När det gäller romaner som innehåller obestridliga inslag av fantastik (vampyrer till exempel) så uppskattar jag verkligen författare som anstränger sig för att få hela bakgrunden att verka trovärdig trots den osannolika intrigen.

Jag har skrivit om Amy förut under vinjetten Vampyrsommar, när jag skrev om barnvampyrer. Visserligen är Amy ”bara” halvvampyr, eller vad man nu ska kalla det, men hon är liksom de andra vampyrerna i ”The Passage” i princip odödlig. Och hon dessutom en djupt sorglig karaktär, dömd att gång på gång lämnas ensam av de människor hon kommer nära.

Språkligt sett så är ”The Passage” helt enastående. Jag fastnade direkt när jag läste inledningen:
”Before she became the girl from Nowhere – the One Who Walked In, the First and Last and Only, who lived a thousand years – she was just a little girl in Iowa, named Amy. Amy Harper Bellafonte.”
Cronins språk är rätt kärvt, vilket passar denna postapokalyptiska nya värld, där mörkret betyder livsfara och där mänskligt liv är på väg att helt dö ut. Jämfört med Cormac McCarthys ”The Road” ter sig Cronins språk visserligen väldigt utbroderat och närmast pladdrigt, men i likhet med den romanen så handlar ”The Passage” mycket om hopp. Eller om bristen därpå. Om orken att fortsätta leva och kämpa vidare i en värld där ljuset i tunneln inte bara lär vara ett tåg, utan ett tåg fullt av blodtörstiga vampyrer.

”The Passage” är första delen i en utlovad trilogi. Vilket är det enda jag har att invända mot denna grymma och oerhört vackra roman, för väntan på nästa del kommer att bli närmast olidlig.

Stort tack till min partner in crime när det gäller vampyrböcker, Fiktiviteter-Helena, som tipsade om boken!

Justin Cronin – The Passage (Orion Books, 2010)

Annonser

Vampyrens olidliga livsleda

Dr Edward Weyland är en respekterad och framgångsrik antropologiprofessor vid ett litet universitet. Han är stilig på ett ganska kyligt sätt och populär hos det motsatta könet, men han är också en man som håller sig för sig själv. Weyland är nämligen vampyr och så vitt han själv vet helt ensam i sitt slag.

Suzy McKee Charnas ”The Vampire Tapestry” består av fem kapitel, fem olika nedslag i Weylands tillvaro. Kapitlen känns lite som fristående noveller, vilket inte är särskilt märkligt eftersom boken bygger på Charnas novell ”The Unicorn tapestry” som utgör det centrala kapitlet.
I just detta kapitel börjar Weyland gå i terapi. Det är inget han har valt själv, utan i princip tvingas till efter att ha försökt attackera en kvinna vid skolan där han är anställd. Försiktigt och motvilligt växer förtroendet fram mellan patienten Weyland och terapeuten Floria, som märker att hon känner sig alltmer dragen till denna mystiske man som påstår att han är en vampyr.

”The Vampire Tapestry” är ett av de mest intressanta och nyanserade vampyrporträtt jag har läst.
Weyland må vara en ganska arrogant man, men med all rätta. För att överleva genom århundraden har han tvingats distansiera sig från mänskligheten, se dem som föda snarare än jämlikar. Han ser sig själv som ett rovdjur, eller snarare det perfekta rovdjuret. För att detta rovdjur ska kunna överleva tvingas han offra mycket, inte minst alla former av intimitet och verklig närhet.

Charnas är mycket skicklig på att beskriva Weylands enorma ensamhet och livsleda. Hur han vandrar genom århundraden utan att lämna några avtryck eller forma några bestående minnen (eftersom dessa försvinner under de tidsperioder han ligger i dvala). Flera av kapitlen är skrivna ur andra personers synvinklar, personer som terapeuten Floria eller tonårspojken Mark som av en slump träffar vampyren. De har alla sina egna fördomar, rädslor och förhoppningar om vad en vampyr är och projicerar utan tvekan detta på Dr Weyland.

”The Vampire tapestry” är inte bara en roman om en vampyr. Det är lika mycket en roman om allas vår ensamhet, utsatthet och om existensens osäkra grund. Det är en av de allra bästa vampyrböcker jag har läst denna sommar, förmodligen en av de bästa vampyrböcker jag någonsin har läst.
Stort tack till Sara som tipsade mig om boken!

Edit: Boken gavs ut 1980, men finns alltså i relativt ny pocketutgåva.

Suze McKee Charnas – The Vampire Tapestry (Orb Books, 2008)

De sista skälvande dagarna

Det är inte bara själva sommaren som går mot sitt slut, utan även mitt bloggtema Vampyrsommar. Jag har några få böcker kvar att skriva om innan augusti tar slut och vampyrsommaren är över, och dessutom några få aspekter som jag inte riktigt har hunnit med som jag får se om jag lyckas pressa in under dessa sista skälvande dagar.

Bara för att sommaren tar slut så betyder det inte att jag helt kommer sluta att skriva om vampyrer. Nu i dagarna kommer ju andra delen i Guillermo del Toros och Chuck Hogans vampyrtrilogi, ”The Fall” ut, och är på väg hem till mig as we speak. Men jag kommer inte att skriva lika mycket om våra huggtandsförsedda vänner, utan försöka komma ikapp mig när det gäller annan läsning som prioriterats bort under sommaren.

Jag har haft grymt roligt när jag har hållit på med temainläggen. Förutom att jag har upptäckt en hel del nya böcker och författare, så har jag haft en god ursäkt att se mängder av vampyrfilm och tv-serier. Roligaste av allt har ändå responsen varit, att jag har fått så många intressanta och initierade kommentarer på inläggen. Tack!

Nu funderar jag för fullt på vilka mina framtida bloggteman kommer att bli. Jag har tänkt ut ett som lär presenteras fram till vårkanten, men frågan är om det inte kan vara läge för något annat tema innan dess…

Vampire Noir

Charlie Hustons New York är inte riktigt som vi är vana att se staden skildras i populärfiktionen. Staden som aldrig sover brukar visserligen – precis som här – vara fullproppad med skumma klubbar, excentriska invånare, ljusskygga brottslingar och storslagen lyx om vartannat. Men Hustons Manhattan är dessutom fyllt med en mängd karaktärer som inte heller sover, åtminstone inte om nätterna.

Joe Pitt är den motvilliga protagonisten i ”Already Dead”. Han är en ensamvarg som gör sitt bästa för att hålla sig utanför de konkurrerande vampyrklanernas maktspel. Men för att överleva som vampyr behöver han ändå hålla sig väl med klanerna, vilket är skälet till att han åtar sig att leta efter en försvunnen tonårsflicka. Självklart blir fallet mer komplicerat än Pitt hade kunnat tänka sig, och insatserna långt högre än han är beredd att betala.

Joe Pitt är inte bara bokens huvudperson, utan också dess berättarröst. Han är en av de mest cyniska vampyrer jag har haft nöjet att läsa om, och hans eskapader beskrivs med en ganska rå humor.
På många sätt påminner Joe Pitt mig om en annan litterär gestalt jag alltid har har varit väldigt förtjust i, nämligen John Constantine (från Vertigos långlivade skräckserie ”Hellblazer”). Det ständiga kedjerökandet, de cyniska replikerna och förmågan att ständigt bli inblandad i komplicerade och livsfarliga situationer är bara några saker de har gemensamt. Lägg på de bägge ensamvargarnas bakgrund som totalt ansvarslösa punkare så är likheten total. Faktum är att Joe Pitt i mitt huvud ser ut exakt som John Constantine, från den slitna trenchcoaten och den ständiga ciggen i mungipan till den blonda håret.

”Already Dead” är en rätt skitig vampyrbok. Den utspelar sig till stora delar på samhällets skuggsida, bland hemlösa, prostituerade och mördare av olika slag. Det är rätt uppfriskande att Huston tagit en så stort steg bort från den klassiska vampyrmyten, för hans smutsiga noirversion är både spännande och underhållande.

Det allra bästa med ”Already dead”? Det finns fyra till böcker om Joe Pitt att sätta tänderna i när du har låtit dig underhållas av den första.

Charlie Huston – Already Dead (Orbit, 2005)

Barnablod

Moral är inte direkt ett ord som brukar associeras med vampyrer. Visst innehåller många vampyrberättelser en dos moralism (och vissa nästan en överdos), men det är oftast riktat mot vampyrerna ifråga. Blodsugarna själva brukar inte bry sig om några mänskliga lagar eller regler, och deras egna moraliska vägmärken är sparsamt utplacerade. Men det verkar finnas åtminstone ett återkommande tema bland vampyrerna, som kanske inte är ett tabu, men som kommer bra nära.
Det handlar om barnvampyrer.

Att använda barn som offer för att poängtera ondskefullt handlande är ett gammalt knep, förmodligen ett av de äldsta i boken. I Bram Stokers ”Dracula” framstår Lucy Westenra som ett monster utan like just för att hon väljer att enbart dricka barnblod. Likt en inverterad mor ger hon sig på de mest oskyldiga varelser som tänkas kan, vilket i förlängningen gör hennes död rättfärdigad.
Det finns dock många vampyrer som gör som Lucy, och att dricka barnblod verkar inte vara något större problem. Men att däremot förvandla ett barn till vampyr är något som ofta leder till hårda straff från andra vampyrer, och som leder till många komplikationer.

I Anne Rices ”En vampyrs bekännelse” förvandlar Lestat den lilla flickan Claudia till vampyr, något som gör hans kompanjon Louis utom sig. Louis är en vampyr med ett gnagande samvete, och han gör sitt bästa för att ta hand om flickan. Men Claudia är inte den som fogar sig i sitt öde. Hon förbannar det faktum att hon alltid kommer att vara fångad i ett barns kropp, oavsett hur många år som går. Impulsiv och samvetslös som bara ett barn kan vara dödar hon utan urskillning, något som tynger Louis samvete alltmer. Samtidigt börjar hon ge sig på vackra kvinnor i synnerhet, eftersom hon avskyr dem och avundas deras vuxna kroppar.
Claudia är en freudiansk liten mardröm. En vuxen och manipulerande kvinna instängd i en liten flickas kropp är hon en av de mest tragiska och mest minnesvärda av Rices alla vampyrgestalter.

Eli i ”Låt den rätte komma in” är en långt mer sympatisk karaktär än Claudia. Fortfarande ett barn på många sätt drivs John Ajvide Lindqvists barnvampyr inte av hat, utan av viljan att överleva. Precis som de flesta andra barnvampyrer så är Eli beroende av vuxen hjälp, vilket hen får av pedofilen Håkan. Han förser hen med blod i utbyte mot motvillig affektion.
Liksom Claudia utnyttjar Eli sin barnsliga utsatthet för att komma sina offer nära. Som när hen låtsas vara skadad och har lagt sig naken i snön för att få sitt tilltänkta offer att lyfta upp hen. Den barnsliga kropp som gör att hen inte ensam kan klara sig i en hård vuxenvärld gör också att hen kan vinna människors förtroende och sympati.

Även Amy i Justin Cronins ”The Passage” väcker beskyddarinstinkten hos de vuxna människor hon träffar på. FBI-agenten Wolgast ger upp sin karriär för den lilla flickan, liksom nunnan Lacey lämnar tryggheten i klostret för hennes skull. När Amy sen förvandlas till ett slags halvvampyr så överlever hon i ofattbart många år genom att vädja till medkänslan hos de få människor hon träffar på efter att vampyrerna tagit över landet.
Amy är, liksom de flesta barnvampyrer, en sorglig gestalt. Hon utnyttjas av vuxenvärlden och förvandlas till ett monster, eller åtminstone ett halvmonster. Men hon bär också med sig hopp om förändring och överlevnad för de kvarvarande människorna, och blir på så vis en av de få barnvampyrer som inte blir reducerad till ett offer.

Barnvampyrernas roll i fiktionen är ambivalent.
De framkallar sympatikänslor hos oss läsare/tittare, genom att antingen vara eller framställa sig själv som ett offer. Men samtidigt väcker de avsky genom att uppföra sig grymt och mordiskt. Vampyrbarnet representerar den korrumperade oskuldsfullheten, den yttersta ondskan och mest oskyldiga offret på en och samma gång. Inte konstigt att vampyrfiktionen är full av dem.

(Fotona föreställer, ovanifrån och ner, Lina Leandersson som Eli, Kirsten Dunst som Claudia och Andrew J. Ferchland som The Anointed One i Buffy säsong 1 &2)

Dracula-myten i actionkostym

Dan Simmons har med ”Children of the Night”, likt Stephen King med ”Staden som försvann”, gjort en omtolkning av det klassiska Dracula-stoffet. På ett plan börjar jag så smått undra hur många omtolkningar av Bram Stokers roman som det rimligtvis kan göras innan det bara blir upprepningar i långa rader. Men som tur är så är det mycket som skiljer Simmons och Kings böcker åt, inte minst för att de innehåller helt olika tolkningar av Dracula-myten.

I centrum för Simmons roman står läkaren Kate Neuman, en specialist inom blodsjukdomar. Det är tidigt 1990-tal och Dr Neuman åker till ett kaotiskt Rumänien, som efter diktatorn Ceausescus död har öppnat sina gränser. Här jobbar hon med att försöka rädda vanvårdade, bortglömda och ofta dödligt sjuka barnhemsbarn som fötts pga diktatorns vansinniga politik, där familjer får bidrag för att föda så många barn som möjligt.
På ett av barnhemmen hittar Kate ett dödssjukt spädbarn, som hon befarar inte kommer överleva särskilt länge. Men efter en blodtranfsusion kvicknar den lille pojken till nästa helt, och Kate blir fascinerad av den märkliga immunologiska sjukdom han bär på, som inte verkar likna någon annan. Men som kanske är en nyckel till att bota sjukdomar som cancer eller AIDS. När hon lämnar landet lyckas hon få med sig pojken, ovetande om att han är en arvinge till ingen annan än Dracula själv.
Dr Neuman är en behärskad yrkeskvinna, som överrumplas av den kärlek hon känner för den lille pojken hon kallas Joshua. När så vampyrerna dyker upp i hennes hem i Colorado för att ta tillbaka sitt barn, så förvandlas Kate till en furie som beger sig tillbaka till det korrumperade och livsfarliga Rumänien för att hämta tillbaka sin son.

Simmons är en författare som kan det där med research. Hans ”Drood” var en fantastiskt och klaustrofobisk viktoriansk mardrömskildring, fullproppad med litterära referenser. I ”Children of the Night” ikläder sig författaren sig läkarrocken och målar upp en medicinsk förklaring till vampyrism som åtminstone i mina öron låter mycket trovärdig. Det förekommer, speciellt i början av boken, en hel del medicinsk jargong. Men det är inget som stör, tvärtom känns det trovärdigt i en roman där protagonisten är en riktig arbetsnarkoman till läkare.

Även den historiska researchen känns genuin. Draculas historia, både myter och fakta, målas upp och ställs i skarp kontrast mot 1990-talets slitna Rumänien. Tidvis känns det som att Simmons har en tendens till exotiserande av östeuropéerna – som nästan undantagsvis är försupna, korrumperade, slemmiga och giriga. Speciellt hans bild av de rumänska romerna känns rätt kvalmig, på ett sätt som vissa samtida italienska politiker säkert skulle uppskatta.

Ett än större problem är att boken mot slutet spårar ur i något slags testosteronstinn action. Kate åker tillsammans med en katolsk präst (ett närmast obligatoriskt inslag i alla vampyrskildringar som går i Stokers fotspår) tillbaka till Rumänien på jakt efter sonen. Jakten blir en orgie i pistolviftande, runtirrande på slingriga bergsvägar, krypande i skumma rumänska ruiner, spårkförbistring och så en lökig sexscen som kronan på verket. Jag ska inte avslöja alltför mycket av slutet, men om jag säger ”helikopter” och ”gigantisk explosion” så förstår ni kanske varthän det barkar?

”Children of the Night” är mer intressant som tidsdokument än som roman. Skrivet bara några år efter järnridån fallit så tror jag att boken speglar ganska många amerikanska fördomar om östeuropa. Att ställa den uråldriga Dracula mot ett Europa i snabb förändring borde ha varit en genidrag från Simmons sida, men tyvärr så är inte utförandet i samma klass som grundidén.

Dan Simmons – Children of the Night (Warner Fiction, 1993)

Undergångsstämning à la King

Den börjar lite som en spökhistoria i typisk haunted house-anda, Stephen Kings ”Staden som försvann” (”Salem´s Lot”). Första delen inleds till och med ett citat från en av de allra mest kända haunted house-böckerna, Shirley Jacksons ”Hemsökelsen”.
Författaren Ben Mears flyttar tillbaka till staden Jerusalem’s Lot, där han tillbringade en tid som barn, för att skriva en roman. Men också för att samtidigt ta itu med ett av sin barndoms största trauman, nämligen en syn han hade i stadens spökhus. Nu funderar Ben på att försöka hyra huset, medan han skriver boken som ska bearbeta barndomsminnet.
Problemet är bara att huset är sålt – och de nya ägarna verkar inte direkt vara några trevliga grannar. I det fridfulla och idylliska Salem’s Lot börjar personer försvinna eller uppföra sig konstigt, och allting tyder på att de nya ägarna av Marstens hus ligger bakom det.

I ”Staden som försvann” har King gjort sin egen tolkning av den klassiska vampyrmyten. Vampyren Barlow är en typisk Dracula-gestalt; arrogant, rik, mäktig och av obestämt östeuropeiskt ursprung. Vampyrerna besitter de bland vampyrer mest vanliga egenskaper – de dricker blod, sover helst i en kista i källaren (men kan nöja sig med ett gammalt klädskåp eller en krypgrund om det kniper), kan flyga och är i allmänhet blekhudade, huggtandade och övernaturligt starka.
Boken hade kunnat bli en ganska tråkig Dracula-epigon om det inte är för att King helt enkelt tar alla dessa klassiska Dracula-ingredienser och planterar dem i en typisk kingsk småstad i Maine. Han målar upp en psykologiskt trovärdig och ganska trivsam miljö, full med intressanta karaktärer och småstadsoriginal, män som hamnat på dekis, alkoholiserade präster och white trash-mammor i husvagn. En stad ungefär som vilken som helst, fast ändå otvivelaktigt kingsk. Och så slänger han in en vampyrepidemi mitt i och hela hans så noga utmejslade miljö bara faller ihop.

Det mest obehagliga i ”Staden som försvann” är just stadens långsamma försvinnande.
Visst är vampyrerna rätt obehagliga typer, men de är tämligen förutsägbara. Barlow är ondskefull, men hans agerande är långt ifrån lika blodisande som de olika bikaraktärer som vi lärt känna tidigare i boken och som nu dyker upp som ett skal av sina forna jag, beredda att döda sin närmaste familj för att få blod. Och efter varje natt har några fler invånare försvunnit, några fler hus tömts på liv, någon mer affär stängts igen utan förvarning, medan de kvarvarande invånarna i staden försöker fortsätta sina liv som om inget hade hänt.
Det är denna beskrivning av en hel stads undergång som gör ”Staden som försvann” väl värd att läsa. Vampyrer i all ära, men det är den krypande undergångsstämningen och psykologiska terrorn som Kingen är så bra på, och som han bemästrade redan här i sin andra roman.

Det har gjorts två filmatiseringar av ”Salem’s Lot”, en 1979 och en 2004, men båda är tyvärr rätt usla. Detsamma gäller uppföljaren ”Return to Salem’s Lot” från 1987.
Läs boken istället, den är bra mycket kusligare än någon av filmatiseringarna.

Stephen King – Staden som försvann (Bra böcker, 2010)

Solfaktorn

Efter att ha läst den grafiska romanen ”30 Days of Night” av Steve Niles & Ben Templesmith så började jag fundera på det här med vampyrer och solljus.
I denna bok kommer en grupp vampyrer till den lilla orten Barrow i Alaska just som solen försvinner ner under horisonten för en trettio dygn lång polarvinter. Eftersom solen lyser med sin frånvaro så ser sig vampyrerna som i princip osårbara och planerar att suga i sig hela Barrows befolkning utan motstånd. Men de hade inte räknat med sheriffparet Eben och Stella, som bestämmer sig för att göra motstånd och finna ett sätt att besegra vampyrgänget.

I ”30 Days of Night” spelar solljuset, eller snarare bristen på solljus, en stor roll. I filmen som baseras på boken så lyckas Eben använda den lokala marijuanaodlarens sollampor mot en attackerande vampyr, vilket är ett ganska roligt inslag i en rätt medioker (men snygg!) filmatisering.
Även i den svenska filmen ”Frostbiten” (2006) ser vampyrerna till att utnyttja det ständiga mörkret i en norrländsk stad för att kunna ta över. Filmen innehåller många bra effekter och är stundvis riktigt rolig (som scenen där en nybliven vampyr ska gå på middag hos flickvännens föräldrar) men tyvärr också rätt fånig och med väldigt ojämna skådespelarinsatser. Bäst är när tonårsvampyrerna omringar några hjälplösa vampyrer och hånar dem med orden: ”Ingen fara, det är snart över. Det är bara en månad till gryningen.”

Känsligheten mot solljus är ett av de vanligaste inslagen i vampyrmytologin. Oftast innebär kontakten med solljus att vampyren börjar brinna eller helt enkelt förvandlas till stoft. Vissa avarter inom solkänsligheten förekommer, till exempel utvecklar vampyrerna i Charlie Hustons noirböcker om vampyren Joe Pitt galopperande hudcancer på några sekunder om de utsätter sig för solljus. Vampyrprästen Sang-hyeon i den bisarra sydkoreanska filmen ”Thirst” (2009) bär på en dödlig sjukdom som tar över när han inte dricker blod, och som fullkomligt exploderar i läskiga blåsor och brännskador om han vistas i solen.
Stephenie Meyers vampyrer, med den ständigt skrockande Edward Cullen i spetsen, skiljer sig en hel del från den gängse ljuskänsligheten genom att inte skadas av solljuset. Däremot får solen dem att glittra, vilket är något som gör det ganska svårt att försöka låtsas vara människa (och, förmodar jag, ett av skälen till att så många avskyr Twilight-vampyrerna).
I filmen ”Daybreakers” (2009) har en hel industri växt fram kring vampyrernas känslighet inför solljuset. Underjordiska gångvägar byggs, liksom bilar med ”day time mode”, där bilens fönster täcks för och föraren styr med hjälp av en kamera och gps. Vampyrkommandosoldaterna, vars uppgift är ett leta reda på ätbara människor, bär heltäckande masker för att skydda dem under dagtid.

Det är intressant att det i vampyrskildringarna inte verkar finnas någon enhetlig regel för exakt vad som räknas som dagsljus. I en del av dem krävs det direkta solstrålar för att vampyrhud ska börja ryka, medan andra räknar det exakta klockslaget för soluppgång respektive solnedgång som avgörande. I Twilight-böckerna räcker det med att det är mulet för att slippa glittret (vilket är skälet till att vampyrklanen Cullen bosatt sig i det ständigt regniga Forks), medan det i böcker som Guillermo del Toros & Chuck Hogans ”The Strain” krävs en solförmörkelse för att vampyrerna ska kunna knalla runt dagtid.
En tumregel tycks vara att ju mer vetenskapligt vampyrtillståndet förklaras (som en sjukdom eller parasit), desto känsligare verkar vampyren i fråga vara för solljus. En vampyr som skapats på ett mytiskt och mystiskt sätt kan ofta finna sätt att gå runt i dagsljus utan att brinna upp. Vilket är fallet med Stefan i Vampire Diaries och hans ring, som på många sätt påminner om the Gem of Amarra som Spike försöker lägga vantarna på i säsong fyra av Buffy.

Med tanke på hur farligt dagsljuset är för de allra flesta vampyrer, så kan det tyckas lite märkligt att inte fler blodsugare väljer att göra som vampyrerna i ”30 Days of Night” och ”Frostbiten”. Istället tycks de flockas till sydligt och soligt belägna platser som New Orleans, Los Angeles, Bon Temps, Sunnydale och Santa Carla. I fallet Sunnydale är svaret att hela staden är belägen ovanpå Hellmouth, en plats fylld av övernaturliga energier, men i de flesta andra fall så känns det som att det vore klokare av vampyrerna att flytta till en mer solsäker stad som Seattle.
Fast det hela handlar väl om att vampyrer i allmänhet inte är särskilt benägna att satsa på säkerhet framför spänning. Jag menar, vill man leva farligt så finns det väl inget bättre tillfälle att göra det än som i princip odödlig vampyr?

Try holy water, death breath!

Inledningen till Joel Schumachers vampyrungdomsfilm ”The Lost Boys” från 1987 ger mig fortfarande gåshud, trots att jag har sett filmen säkert tio gånger. Jag är svag för helikopterpanoreringar i filminledningar, såväl över land eller – som i detta fall – över vatten. Ackompanjerat av Echo & the Bunnymens strålande cover av The Doors ”People are strange” slutar inledningen med en glidande tagning av det kustbelägna nöjesfältet och boardwalken som innehar en viktig roll i filmen.

Bröderna Emerson flyttar tillsammans med sin nyligen frånskilda mor till den kaliforniska kuststaden Santa Carla, ”The murder capital of the world”. De hinner inte mer än anlända till staden förrän storebror Michael (Jason Patric) träffar den hemlighetsfulla Star vid nöjesfältet och det våldsamma motorcykelgäng hon hänger med. Ledaren David (spelad av en ung, sardonisk och hyfsat långhårig Kiefer Sutherland) utmanar Michael och får honom att dricka blod ur en flaska, vilket får honom att sakta förvandlas till en vampyr.
Som tur är så har lillebror Sam (Corey Haim) också gjort sig några nya bekantskaper, nämligen bröderna Frog. De är serienördar och självutnämnda vampyrexperter och prackar på Sam vampyrserietidningar när han först träffar på dem i stadens seriebutik. När brodern så börjar uppvisa tydliga vampyrsymptom så är det till Edgar och Alan Frog (vars namn är en hommage till skräckmästaren Edgar Allen Poe) som han vänder sig.

”The Lost Boys” är en film som verkligen lyckas med att förena skräck och humor på ett sätt som Joss Whedon senare kom att fullända i ”Buffy”. Visst kan många inslag i filmen kännas lite fåniga såhär 23 år efteråt – inte minst kläder och frisyrer – men trots den typiska åttiotalsinramningen så har Schumacher lyckats göra en på många sätt tidlös film. Mycket för att tidlösheten i sig är ett av filmens huvudteman. Mc-gänget kallar sig för ”the lost boys”, precis som de pojkar som hamnar i Neverland tillsammans med Peter Pan. Liksom pojkarna kommer dessa ungdomar aldrig att växa upp, och när David försöker övertala Michael att bli en av dem så är det evig ungdom och odödlighet han lockar med.

Det är inte heller någon slump att det just är en Doors-låt som är filmens titelmelodi. Vampyrgänget har en The Doors-affisch uppklistrad i sin underjordiska lya, och likheten mellan skådespelaren Jason Patric och Doors-sångaren Jim Morrison är uppenbar. I scenen när Michael för första gången dricker blod så dubbelexponeras han och affischen med The Doors-sångaren som dog ung och därför på ett sätt också kom att bli odödlig.

The Frog brothers är enligt mig filmens allra största behållning. De två bröderna slänger sig med mängder av obetalbara oneliners och har en veritabel arsenal när det kommer till vampyrvapen och vampyrdödarkunskap. Men när det väl kommer till kritan så fegar de ur totalt, och det är bara med hjälp av Sams hund som de faktiskt lyckas ta död på en vampyr under filmens spektakulära slutstrid.

Slutstriden i ”The Lost Boys” innehåller en hel del fantastiska scener för den som uppskattar lite gammal hederlig splatter. En vampyr ”kokas” exempelvis i badkaret tillsammans med vigvatten och vitlök, medan en annan vampyrs död bäst beskrivs av Sam själv som ”Death by stereo!”. De sedvanliga vampyrdödsscenerna, som oftast innefattar uppbrinnande eller förvandlande till aska, känns riktigt oinspirerade i jämförelse.

”The Lost Boys” är en kultfilm inte bara i vampyrsammanhang utan också för alla som gillar åttiotalsfilm. Liksom de flesta filmer som Corey Haim och Corey Feldman förekommer i tillsammans är den skamlöst underhållande och rekommenderas i synnerhet för de som föredrar sina vampyrer serverade med en stor portion humor.

Det här inlägget hade jag egentligen planerat att lägga upp tidigare i veckan, eftersom ”The Lost Boys” passande nog visades på kanal 5 i fredags natt. Tyvärr hann jag inte skriva inlägget förrän nu, men jag hoppas att ni vampyrentusiaster passade på att se filmen ändå.

Parasitpositiv

Cal Thompson, protagonist i Scott Westerfelds ”Peeps”, har den enorma oturen att bli smittad första gången han har sex. Och smittad betyder i det här fallet inte att han fått någon pinsam könssjukdom, utan att han blivit infekterad med en parasit som förvandlar människor till blodtörstiga vampyrer. Cal visar sig vara immun mot parasiten, vilket gör att han tvångsrekryteras som vampyrjägare. Första uppgiften: att spåra och fånga in alla ovetande exflickvänner som han har råkat smitta.

Westerfelds vampyrer är inte riktigt den vanliga typen. De kan inte flyga eller förvandla sig till en fladdermus, de syns i speglar och är inte särskilt magiska alls. De kallas inte ens vampyrer, istället använder Night Watch (den organisation som Cal jobbar för) benämningen Parasite Positive – eller Peeps förkortat .
Parasiten som kontrollerar vampyren är på många sätt bokens egentliga huvudperson. Cals berättelse om sitt farliga vampyrjägarliv varvas med korta kapitel som uteslutande handlar om olika slags parasiter. Och här vill jag utfärda en varning för alla som är det minsta hypokondriska eller äckelmagade – dessa parasiter beskrivs in i minsta och obehagligaste detalj. Det är inälvor som äts upp, organ som invaderas och ögonglober som sprängs. Som den smaskigaste tänkbara splatterfilm, fast på riktigt.
Cal var biologistudent på college innan han smittades och är själv fascinerad av parasiternas värld. Han försöker hålla kvart vid sitt vetenskapliga synsätt boken igenom, men när märkliga saker börjar inträffa så börjar han misstänka att parasitvampyrerna bara är en början och att det djupt under New York finns något större och oändligt mycket farligare som bara väntar på sin chans.

”Peeps” är typexemplet på en roman som i varje blurb kallas ”fast-paced”. Den är spännande på det där sträckläsningsframkallande sättet. Parasitkapitlen är rätt intressanta, men jag måste erkänna att jag flera gånger bläddrade framåt för att se vad som skulle hända med Cal istället för att läsa om malariamyggor och rabies. Visst är även dessa kapitel läsvärda och ger lite välbehövliga andingspauser i spänningen, men jag tycker att de är alltför många och det blir i längden lite tjatigt att läsa om alla värddjur och dess plågor.

Efter att ha proppat mig full med humanvampyrskildringar den senaste tiden, så var det ganska uppfriskande att läsa Westerfelds tolkning av vampyrmytologin. Den är förvånansvärt rolig, som när Cal ska fånga in peeps genom att använda deras mest älskade ägodelar emot dem, vilket i ett fall inkluderar en hel hög Elvis-memorabilia. Boken är också rätt äcklig, och jag borde också alla varna alla råttfobiker att sky den här boken som pesten för att undvika livslånga råttrelaterade mardrömmar.
Ingen direkt episk vampyrroman, men klart underhållande. Om jag nu bara inte hade läst det där kapitlet om Toxoplasma och kattägare…

Scott Westerfeld – Peeps (Razorbill, 2006)